Ron recenserar

Jag har sett den nu. Och jag är inte besviken. Faktum är att min sambo, två timmar efter dess slut, fortfarande brast ut i hysteriska skrattparoxysmer. Jo, Klovn – the Movie, är sannerligen ett litet mästerverk. Frank och Casper lyckas med sedvanlig fingerspitzgefühl hitta nya tabun att bryta, vilket, via snopphån, rumpfingrande, en internationell bordell (med ingen mindre än Björn Gustafsson som portvakt), väpnat rån, och oavsiktilig pedofili leder fram till en fullkomligt episk slutscen.

Vi äro lyckliga, ty vi har sett Klovnfilmen. Och som en direkt följd av vår glädje har flertalet oskyldiga vänner lagt in beställningar för egna exemplar av Klovnboxen. Vi borde få procent.

Blottare, lebeman, pedofil?

Något som däremot gjorde mig en smula besviken är, den i flera år emotsedda, självbiografin av den före detta diskuskastaren, skådespelaren, poeten och lebemannen Björn Rickard Bruch. Hans ”Gladiatorns kamp” har kallats många saker – ”bisarr” och ”helt oläsbar” är några av de snällare. Men – tyvärr – det är överdrifter. 150 sidor in i boken kan jag konstatera att den är i högsta grad läsbar. Åtminstone om man är en smula idrottsintresserad och inte är tillräckligt gammal för att själv minnas Bruchs friidrottskarriär. De lätt amatörmässiga inklistrade tidningsklippen snarare höjer läsvärdet än det omvända. Och det grava missbruket av versaler och kursiverad text vänjer man sig snabbt vid.

Visst, Bruch är ingen stilist. Han har dåligt grepp om narrativa grepp, och breder gärna ut sig om en fylleturné runt om i landet (dock utan att förklara hur det kommer sig att en av deltagarna kan flyga dem) när han i nästa andetag blott hastar förbi ett självmordsförsök som är väldigt nära att lyckas. Kvinnoaffärerna är en annan detalj som bara sveps förbi. För läsbarheten gör det inte så mycket, men jag antar att det säger en del om vilken typ av människa författaren är. Till och med den, kan man tycka, ganska omvälvande händelsen när Ricky blir pappa för första gången får nöja sig med några raders omnämnande. Samt en dikt:
Materia köpes alltid kontant,
varför göres barn på avbetalning,
skyll inte bara på mig, din fjant,
felet är samhällets, en stor galning!

För den som är mindre van vid udda litteratur än jag själv finns förvisso en del oförklarade egenheter. Som varför Rickard Bruch väljer att kalla sig Björn på bokomslaget. Eller varför den har fått undertiteln ”Dramat om sanningen bakom ännu en levande legend…” när den uppenbarligen utelämnar så många intressanta detaljer.

Bland andra saker som utelämnas kan nämnas är hur det kommer sig att Ricky spelar in skivan ”Mig fångar ingen brud” – det kan jag känna hade varit lite intressant att veta – eller varför de sista 112 sidorna i boken, betitlade ”Wolfgang, fribrytaren från Öst”, handlar om en östtysk vid namn Wolfgang, vad sidorna gör där, och i vilket sammanhang de nedtecknades. (En liten ledtråd kom dock häromveckan då en av kvällstidningarna rapporterade att den mest långväga gästen på Ricky Bruchs begravning råkade vara just en tysk vid namn Wolfgang.)

Saker vi däremot får reda på är varför Ricky tackade nej till Hans Wallmans filmatisering av 47:an Löken (det var ju EM i Aten!) samt alla olika kläderspersedlar Ricky bar offentligt för att öka det mediala intresset (exempelvis kubb och städrock), samt detaljer om huvudpersonens dopingmissbruk. Man kan tycka att en barsk redaktör borde ha anlitats för en allvarlig diskussion om urvalets sköna konst.

Boklansering i kubb. (Foto: Trelleborgs Allehanda)

Men trots bristerna är det uppenbart att Ricky Bruch var, förutom en enastående idrottsman, en intressant person. Om han hade valt att fokusera mer på sin mångfacetterade och stundtals faktiskt ganska plågade person hade det kunnat bli en riktigt stark berättelse. Om historien nedtecknats av t ex journalistlegendaren Birger Buhre, som Ricky uppenbarligen högaktar (till skillnad från i stort sett alla andra ”murvlar”). Flera gånger antyds en andra bok, men så vitt jag förstår kom det aldrig någon andra självbiografi.

Kanske kommer det mer reflekterande mot slutet av boken, men mycket lite tyder på det. Jag kommer i alla fall att läsa färdigt. Alla 600 sidorna.

Till förströelsens lov

Som en direkt följd (spekulerar jag vilt i) av Eddie Vedders ukuleleexperiment sprider sig nu ukulelevåldet över Östermalm och andra stadsdelar med hög medelålder runtom i världen. Fyrsträngad ukulele tyder förvisso på belevad smak och konstnärshjärta, vilket kan förklara det hetsiga temperamentet.

I går fick jag äntligen min guldklimp, min Ricky Bruchbiografi. I glansig pocket. Vacker är den. Fullspäckad med text, bild och tidningsurklipp. Och tydligen 116 sidor om en östtysk som heter Wolfgang som avslutning. Jag ska läsa den med vördnad.

I dag ramlade även Klovn – The Movie ner i brevlådan. En film som jag förbokade redan när vintern höll oss i sitt onda grepp, men som, enligt rapporterna, är precis lika underbar som man har anledning att förvänta sig. Vi ska se den i kväll, jag och Messa, under andaktsfulla former. Recension kommer eventuellt senare.

Den siste tissemanden.

Och dessutom nya Offside, samt det andra numret av Magasinet Plot (som jag väl får anledning att återkomma till en annan gång) – det första fick jag aldrig. Jag har absolut inget emot övermåtta av förströelser, men måste allt underbart nödvändigtvis dyka upp precis samtidigt? Som det är nu har jag ju inte ens tid att delge er den där roliga bajsrelaterade relationsanekdoten. Allt detta lidande!

Ricky kommer hem!

Det största missbruket på internet, om jag får våga mig på en gissning, är varken World of Warcraft, poker, porr eller Facebook. Det är nätauktioner. I går begick jag nervöst min Traderadebut. Och jag kan lätt förstå att folk fastnar, glömmer tid och rum, och lever enbart för att få chansen att ropa hem just den där postern föreställande en tonårig Lill-Babs i bikini för ett löjligt överpris.

Mitt mål för dagen var dock långt ifrån onödigt. Messa mejlade mig på jobbet – så jag förstod att det var av hög vikt – för att uppmärksamma mig på en pågående Traderaauktion. Det var den! Gladiatorns kamp – dramat om sanningen bakom rubrikerna om en ännu levande legend av nyligen framlidne Björn Richard Bruch. Jag måste ha den! Av naturliga skäl – det är  knappast normal litteratur vi pratar om här – var det fler som ville ha den, men jag höll mig kall, lärde mig en hel del om ”högstapris” och slog till i rätt ögonblick. Så nu – förutsatt att min säljare är precis så pålitlig som hans Traderabetyg antyder – är den snart min!

My preciousssss!

En bok som, av en känd entusiast av jättedåliga böcker, har ansetts totalt oläsbar för mindre än 400 pengar inklusive frakt – vilket fynd, vilken fest!

—

Och apropå saker som jag känner ett visst behov av att äga; jag är verkligen ingen vän av Eddie Vedder och hans Adult Oriented Röst, men – härregud – den här skivan väcker suget!

Jag måste citera Elin Unnes ljuvliga recension av årets mest osannolika skiva: Ukulele Songs, av och med Eddie Vedder:
Eddie Vedder spelar ukulele och sjunger skillingtryck. En av världens mest pretentiösa män med ett av världens minst pretentiösa instrument. Det är inte bra, det är livsomvälvande. Kommer det här göra att UR-akademin återlanserar Thomas Allanders ukuleleskola, med enbart Pearl Jam-covers? Kommer Bono börja spela näsflöjt? Skolar Jocke Berg om sig till professionell fågeldansare? Även om Vedders ukulele-utbrott inte leder till något annat än just den här vackra, kärnfulla, avskalade och hysteriskt roliga skivan är det ändå en bättre, rikare framtid vi går till mötes. Missa inte heller skivans tjocka booklet, bestående av 17 (sjutton!) poetiska foton på Vedder själv.

En ukulele för en självgod rockstar.

Finns den på Grooveshark tro?

Mer balleblogg

Något mystiskt har hänt med balleodlingen. Delar av den växer som gick de på steroider, medan den andra halvan tycks ha stannat i växten direkt efter födseln (eller vad man nu kallar processen att bryta sin gröna hjässa genom ett täcke av jord i gröna termer) och kan vara dömda till evig dvärgväxt. Ingen vet varför. De kanske bara är bortskämda och vill ha färskt gödsel rakt ur källan i stället för det sketna masstillverkade växtelixiret från Ica Maxi. I rent experimentellt syfte har jag nu – likt en växtrikets Doktor Frankenstein – bytt plats på några av krukorna för att eventuellt kunna utröna huruvida divergerande tillgång till regn eller sol kan vara en faktor.

Blommorna är sambons projekt. Jag tar inget ansvar för blommorna.

Grönheten är annars fin. Jag är nöjd. Mindre nöjd är sambon vars fuskplanterade basilika fått så mycket pisk av naturen att de segnat ner mot repen i väntan på att bli uträknade. Men å andra sidan lär den i alla fall slippa bli äten.

Basilikan föll offer för den höststorm som plötsligt dök upp i Solna i slutet av maj.

Och medan jag väntar på att äta vår skörd har jag besökt tandläkaren för tredje gången på nio år. Tredje gången på fyra veckor, för att vara mer exakt. Jag har hittat en finsk kvinna vid Östermalmstorg med lätt hand, rimlig prisnivå, samt en obehaglig gummiduk som hon envisas med att spänna fast i min mun, med korta avbrott för att mosa in en vass klump, som jag gissar innehåller bly av något slag, i min mun för att kunna ta piffiga röntgenbilder. I dag trodde jag skulle bli mitt sista besök för den här gången, men där bet jag mig i tån. Inte mindre än fyra gånger till vill hon behagas av mitt sällskap – först för att göra klart kronan till min eroderade tand, i dag nöjde hon sig med att rotfylla den, sedan ska en visdomstand avlägsnas. ”Här får vi nog operera lite”, trallade tandläkaren, ”jag kommer nog att få skära bort lite tandkött, det där ser inte snyggt ut alls”. Ja, och sen ska den karies som orsakats av min horisontella visdomstand lagas, och sen avslutar vi det hela festligt med att ta bort stygn, laga en sprucken amalgamlagning och ta bort stygnen från operationen. Ja, men det blir ju både livat och roligt.

Och i den händelse att jag skulle förlora auktionen på Björn Richard Bruchs epos Gladiatorns kamp – dramat om sanningen bakom rubrikerna om en ännu levande legend så skulle jag gärna vilja köpa den om du äger den. Det är av högsta vikt att jag kan få möjlighet att hylla den stora atleten, lebemannen och mjukporrfilmsaktören med att få äga hans mästerverk.

Som gjorda för varandra?

Nu julstökas det i Solna vill jag lova. Nästan all julklappsshopping klarades av i går, och i dag har det slagits in klappar (med det märkligt genomskinliga omslagspappret vi lyckades få med oss från Ica) med tända adventsljus, druckits must och glögg. Och då kan man faktiskt unna sig något trevligt till sig själv också.

Alltså spenderade jag lördagseftermiddagen med näsan i diverse nätantikvariat för att en gång för alla få hem lite våldsamt usel litteratur. (Plus den där Fogelströmboken som jag slarvade bort under en tågresa förra julen som min sambo gärna vill ha tillbaka. Mitt från Umeå beställda ex var redan sålt, skulle det visa sig.) I första hand jagade jag Björn Richard Bruchs legendariska epos ”Gladiatorns kamp – Dramat om sanningen bakom rubrikerna om en ännu levande legend”. Ett 600 sidors mästerverk utgivet på förlaget RB Promotion (där jag chansar helt vilt på att RB står för ”Ricky Bruch”), med en väldigt avslappnad inställning gentemot både typsnitt, logik och dramaturgi. Är den bara hälften så bra som kulstötarlärjungen Jimmy Nordins Fram till EM-skandalen är jag villig att betala min skjorta för den. Men, ack, den finns inte. Inte någonstans. Jo – på Kungliga Biblioteket, men en dylik dyrgrip vill man äga.

Sällan har väl epiteten vivör och lebeman passat så bra.

Då ställde jag in siktet på Ann Ekebergs ”För Sverige – på tiden” – en nästan sinnessjukt arg skrift om hur populärkulturen fördärvar ungdomen. (Eller åtminstone gjorde 1981, när boken gavs ut första gången.) Även där gick jag bet, trots att jag till och med har tillgång till den officiella försäljningskanalen, den smygpedofila intresseföreningen Nordiska Kommittén för Mänskliga Rättigheters spartanska hemsida. Mina försök att förse Fru Ekeberg med 170 kronor i utbyte mot det ovannämnda stycket litteratur stoppades nämligen av min internetbank som inte alls ville kännas vid det postgironummet som anges (vilket skulle kunna bero på att postgirot ersattes av plusgiro redan 2005, vad vet jag).

Smått bedrövad gjorde jag även ett halvhjärtat försök med En herre i frack, boken om Jonny Bode, med lika uselt resultat. Dock – en ljusglimt i mörkret – lyckades jag lokalisera självaste Klovn-boxen med engelsk text till ett mycket överkomligt pris på en dansk e-affär. Men innan jag hann beställa ville sambon i mycket bestämda ordalag ifrågasätta om jag verkligen skulle beställa den så här innan jul. Av vilket jag väljer att dra mina egna slutsatser.

Snart i en julstrumpa nära mig?

I dag har vi fått upp alla CD-skivor ur de papperskassar de bott i de senaste 2-3 åren. För maximal hemtrevnad, lyssna på dem känns lite stenålders. Det var medan jag, sedvanligt analretentivt, sorterade skivorna i bokstavsordning som jag lade märke till att vi har exakt tio dubletter. Tio skivor som både Messa och jag ansett tillräckligt habila för att vilja äga dem. Jag vill inte spekulera för mycket i vad det säger om oss, men de tio skivorna är i alla fall som följer:
Angel Dust med Faith No More.
Nevermind med Nirvana.
Nordman med Nordman(!).
Samt sju stycken Winnerbäck.

Så, nu kan ni håna.