I fiskens tegn

19 03 2012

Danskjävlarna har oförtjänt dåligt rykte, det måste man säga. I själva verket har danskarna bra kött, trevliga tillbehör till pølsen och är i allmänhet snygga. Trots att de pratar utvecklingsstört, fnyser åt svenska kontokort och röstar på Pia. Så varför inte spendera helgen i Köpenhamn med resten av redaktionen? Varför inte, indeed? Jag gjorde så.

Jag hamnade i alprummet med Kjell Gren och Hinken. I en dubbelsäng, faktiskt, vilket kan förklara den ovanligt höga graden av grabbighet som växte fram i den alltmer unkna atmosfären. Genom ball design på rummen kom hotellet undan med rätt låg standard. Ventilationen var sådär, vattenkokare var ett okänt begrepp, teven var upphängd i ett hörn där bara jag kunde se den och toalettpappret upplöstes vid direkt kroppskontakt. Men vad gör det när man har en koskälla och tror att man har hamnat i en Ben & Jerrysburk när man vaknar och ser ”himlen”.

Lustigt nog luktade rummet mer och mer get för varje dag som gick.

Annars var rummets höjdpunkt det sladdriga oranga duschmunstycket som var så finurligt utformat att man skulle kunna smiska sig själv medan man duschade, likt en uppspelt finne i saunan (en liknelse som inte är helt orelaterad till badrummets totala avsaknad av fläktsystem). Hinken blev så förtjust att han ville köpa ett eget, och kontaktade receptionen i ärendet: You know, those hose in our room? I love them, I’d like to take one home, where can you get them? Annars var Big Reds bordellrum inte heller nåt att fnysa åt. Hissen hade hemsökts av hunnerna.

Diósgyör - Pustans tapirer.

Som av en händelse som säkert inte är ett dugg relaterad till att det var Fotografen som valde hotell så låg det en trevlig bar cirka 15 meter från hotellet.  Faktum är att vi hittade flera barer som påminde om någons vardagsrum tidigt 90-tal. Eftersom man fick röka i dem. Vilket också kan förklara den genomgående hesheten på redaktionen denna måndag. Deras ekologiska öl Thy var inte det äckligaste jag har druckit, men annars var ölutbudet i den danska huvudstaden lätt skämmigt. Det fanns Carlsberg, det fanns Kronenbourg och det fanns i regel nån sort till. Och en ölsnobb som jag har ju inte druckit Carlsberg på flera år. Undantaget var Log Lady, en vardagsrumspub med Twin Peaks-tema och ett brett utbud av udda bärs.

Din nye ven stängde klockan två, och känner du oss så vet du vart vi gick sen. Sam’s bar visade sig dock vara en rätt kass karaokebar. Åtminstone för bartendern, som hade scenen rakt framför sig. Den rejäla fallosmikrofonen får å andra sidan plus. Eftersom jag redan hade nått upp till en ganska imponerande berusning invigde jag scenen med Vill ha dig med Freestyle. Tillsammans med en ännu mer packad snubbe som jag trodde var svensk ända tills han började sjunga. Då visade det sig att han var dansk, ja. Och jag förutsätter att det kommer att sjungas visor och skrivas oden om min kraftfulla version av Denim & Leather.

Efter cirka fyra timmars sömn var det dags att avverka Christiania. Den fordom så stolta fristaden är en rätt märklig plats idag. Dreadlockprydd urbefolkning omgiven av påtittare med halvöppna munnar och brajaturister. Framför allt väcker det många frågor. De där fetingarna som de säljer på Pusher street för 50 spänn – odlar de dem inne på området, eller köper de dem utifrån? Om så, hur kan det vara lagligt? Om inte, hur håller de turisterna borta från det gröna guldet? De där konstnärsbutikerna som säljer värmeugnar och sånt – vad gör de där? Vem i Christiania har råd med en sån egentligen? Och de där byggställningarna som står runt vissa av husen – är de kvarlämnade sedan ockupationen? Och hur funkar det med el och vatten och sånt? Och vad fan gjorde den höggravida kvinnan mitt i bland alla sötrökare?

Kjell Gren förevigar anka i evigheten.

Själva jointritualen var annars ganska fascinerande. Det verkar vara regel att ta god tid på sig när man meckar sin holk, omsorgsfullt och långsamt fnulades det som om man ville dra ut på njutningen. Mitt inne i fristaten låg den en mysig liten damm. Åtminstone tyckte vi att det var mysigt tills jag noterade den döda ankan, varpå vi även lade märke till att den stilla brisen förde med sig en lätt rektal arom. Eftermiddagen spenderade vi med rosé i solen i Nyhavn.

På kvällen var det långbord bokat i Köttbyn. Om jag hade en egen stad är chansen ganska stor att jag också skulle döpa den till Köttbyn. Eller Korvbo, eller nåt. Det var alltså en köttresturang i Köpenhamns eget slakthusområde med passande slakthusinredning. Köttkrokar i taket, plastflikar i entrén och avlopp på golvet. Eller ja, kanske inte det sista. Men maten var sannerligen välslaktad. Möt bøfbollarna:

Detta är alltså nån sorts friterade köttdumplings. Gudomliga, tackar som frågar.

Till detta fick man ett brett utbud av sallader att välja mellan. Eller att äta av alla. Däribland ”stampad potatis” med ost. Vilket ju råkar vara min favoritsallad alla kategorier. Drinkarna är en annan historia. Eftersom ölutbudet var så klent gick vi loss på drinklistan. En mycket bizarr sådan där mitt val, Mario Montequilla, stack ut.

Jordnötssmördrinken. Ja, det smakar jordnötssmör. Ja, det är precis lika sjukt som det låter. Selvføligt var det på gränsen till odrickbart. Naturligtvis drack jag upp ändå.

Drinklistan kändes lite naturligare efter att vi hade stött på barmännen, som också var mycket bizarra. Fast på ett positivt sätt. Utanför brann det i en gammal tunna. Då och då cyklade en snubbe förbi för att fylla på med ved på brasan. Jag antar att det var hans extraknäck. Och jag vet att det är hans fel att allt jag ägde luktade brandrök efteråt. Efter att slakthuset fyllts med dans var det barrunda igen. Det var en väldigt bra dag. Om Messa hade varit där hade den nog varit perfekt. (Feel free to add OMG! Smör!)

Lördagsmorgonen var en baggis. Skola drinkar hädanefter bliva min melodi? Ja, alltså, jag är en snart 39-årig man som på sistone har haft så obehagliga upplevelser som att dricka två glas vin på fredagkvällen och sen ha huvudvärk på lördagen. Alltså bakfull utan att ens ha varit full. Och där satt jag, med 8 timmars sömn på två nätter och med ohemula mängder alkohol innan för västen – och mådde hur bra som helst. Om man blir sån av jordnötssmörsdrinkar så kan jag tänka mig att dricka många fler jordnötssmörsdrinkar.

Lördag var shoppingdag. Fast jag hittade just inget att shoppa, även om jag var lite sugen på en svartsmølf eller Fedtmule i naturlig storlek. (Smurf och Långben för den som inte pratar seriedansk). Och OK, jag ångrar att jag inte slog till på DVD-versionen av Den onda dvärgen, men vad gör man. Sen mötte vi scientologerna. De stod i flock med sina böcker och sina bord med mätapparater som jag antar att de använde för att mäta ens thetannivå eller nåt. Sen såg vi irländarna. Att S:t Patrick’s Day är stort i öllandet Danmark borde inte förvåna mig, men jag fattade aldrig riktigt varför de sprang omkring i par med benen ihoptejpade. För vad jag vet har det inte sjungits några sånger om S:t Patricks tredje ben. Så fedt var det att det till och med delades ut gratisöl på Ströget.

Tja, jag antar att jag börjar nå gränsen för hur mycket text en vanlig dödlig orkar läsa på en datorskärm nu, så jag besparar er historierna om måttenheten ”bananers”, vem som söp bort sin telefon, vem som slog sig i slang med den bedagade Cindy, och vem som försökte misshandla en gammal dansk med ett gossedjur i arla morgonstund, och huruvida klippet av det finns på YouTube eller inte. Det är kanske bäst om det stannar i Köpenhamn. Vi är hemma nu i alla fall. Alla 16. Det dödade oss inte, så jag antar att det gör oss starkare.

Annonser




Statusrapport

17 12 2011

Nu sitter min flickvän och stirrar hårt på mig och undrar varför i helvete jag aldrig bloggar nuförtiden. (Vilket kan bero på att hon alltid börjar härja och ropa att jag ska göra olika saker så fort jag börjar skriva. Nu till exempel, ska jag tydligen förbarma mig över en ost eller nåt, jag lyssnade inte jättenoga. Och där kom refrängen till Werner & Werners gamla julhit ”Vår julskinka har rymt”. Det är inte jättelätt att koncentrera sig då.)

Jag kan inte ens skylla på julruschen. Julen blir för övrigt helt löjligt kort här i år. En annandag bara, sen ska man inställa sig i gruvan. Dessutom har jag julhandlat klart sen länge. Ljusen är tända, duken är redan röd och den nya julstjärnan död. Eventuellt ska jag rimma på några klappar, men inte på det äckliga sättet. Och det är väl i det läget som man sammanfattar den senaste tiden i ett julkort?

Kära Elsa,
kan du tänka dig – det är folk på jobbet som vill att jag ska göra saker som skyddsombud – är det inte vansinnigt orättvist? Förra helgen var Laestadianen på besök med sin tolvåriga dotter, tillsammans med Sexet och Sailor, och vi bjöd på det finaste man kan bjuda på: korv med bröd. Vi fick lära oss mer om saker vi föraktar mycket, såsom till exempel Justin Bieber och cheerleaderscenen i Västerbotten, samt att min Die, Kitty-tischa är ”ful”. Vi fick minsann hålla till godo med hembränt och Eddie Meduza på vår tid, men det dög gott åt oss, inte sant, Elsa? Intressant nog tycktes Sexet och tolvåringen ligga på precis samma våglängd.

I måndags var det julfest. I år var det, för tredje gången, boule. Till detta ett julbord som inte var juligt men för all del ganska gott. Julfesten var lite av en besvikelse. Ingen blev full och låg med någon otillbörlig och alla dök upp i vanlig tid på jobbet dagen efteråt. Även om nivån höjdes en smula av Lena på Sälj som undrade om anledningen till att jag smet hem redan före tolv var att jag skulle ”kötta på tjejen hårt?”.

Ombildningen går som smort, och redan till sommaren kan vi vara bostadsrättsägare. Tänk, Elsa, efter alla gånger man har fantiserat om att be en dörrknackande ombildningsivrare dra åt helvete på olika kreativa sätt, och så slutar det så här. Världen är allt bra märklig, Elsa. Nu vet jag inget mera, så jag avslutar med att önska er en god jul, och lycka till med din eight-legged groovemachine.
/Ron & Messa





Om att supa på jobbet

16 06 2011

Stämningen på gratistidningskonglomeratet, det måste erkännas, är inte riktigt som förr. En våg av nya arbetsuppgifter i konjunktion med svårt misslyckade löneförhandlingar har till sist börjat knäcka den annars allerstädes närvarande entusiasmen. (För att inte tala om en nödlösning till sommarvikarie som vi alla avskyr.) Inte ens mutresan till Berlin höll humöret uppe särskilt länge. Följaktligen bör man inte förvånas alltför mycket av att årets traditionella sommarlunch för en gångs skull inte följdes av den lika traditionsenliga fyllekaraoken efteråt. Men helt utan följder blev den naturligtvis inte.

Tydligen hade sista stridslinjen dragit sig tillbaka till redaktionen när Gärdets vindar blivit för kyliga och elaka och både ölen och bag-in-boxvinet tagit slut, och nånstans där måste det ha hänt något, för när jag släntrade in mot jobbet morgonen efter möttes jag av en folksamling. Något hade hänt med larmet och det galler som ser till att inte vem som helst kan kila in och ta för sig av våra företagshemligheter och företagsbananer. Efter trekvart lyckades elektrikerna släppa in oss, åtföljda av en saftig räkning, och låt mig säga så här: Stämningen förbättrades inte.

Utöver misstänksamma blickar har de senaste dagarna även präglats av en lätt vaggande Zeb Macahan-gång. Ty vi spelade även brännboll, trots att de flesta av oss rimligtvis borde avhålla oss från brännboll.

Walk like a norwegian.

Härnäst: Hur det kom sig att en finskättad kvinna skar bort delar av min mun.





Veckarsel

17 12 2010

Lika bra som veckan började (julfest) lika illa slutade den (Kissie toppade aftonbladet.se). Uppenbarligen rådde det enorm nyhetstorka i landet vid pass halv sju i kväll. (Även annan, större, ondska manifesterade sig, men det tar vi i morgon.) Men nu tycks det ha sjunkit in i alla fall. Chefredaktören deklamerade högtidligt (på Facebook) att det nog får vara slut på måndagsfirmafester nu. Förutom att hela styrkan varit vassa som smörknivar och snabba som DAFar av årsmodell -75 hela veckan, så har några dessutom supit sönder sina immunförsvar och fått vinterkräket. Framöver får det väl bli tisdagar i stället. Så går bara 60% av arbetsveckan åt helvete. (Fredagar, kanske den förnumstige invänder, torde väl vara allra bäst, men det är uteslutet. Utan spärrar i stil med att vara tvungen att gå upp i tid nästa dag skulle vad som helst kunna hända – jmfr Bröderna Karamazov, ”Om Gud inte finns är allt tillåtet”.)

75:ans DAF. Drivs av en rem.

Efter en sådan vecka får man gå och lägga sig efter På spåret. Och avslöja saker som denna: Tio minuter är maxgränsen för hur länge jag kan sitta bredvid min sambo iklädd mysbyxor innan hon har knutit upp dem. Gör med den informationen vad ni vill. God natt.





”Jag är inte rädd längre”

14 12 2010

Knappt hade jag återhämtat mig från lördagen förrän det bjöds till årlig julfesten. Med mindre bävan än vanligt denna gång, eftersom det nästan inte finns några singlar kvar på redaktionen. Vi abonnerade Wijnjas ost och vinkällare som, lite otippat, bjöd på skaldjursbuffé. Jag är ingen vän av skaldjur, eftersom de är skitätande bottendjur, havets råttor, men fick ändå i mig ett par humrar. Samt den där roquefortosten som, enligt den långa föreläsningen om varje osts ursprung vi fick oss till livs innan ätandet satte i gång, smakar bajs ihop med rödvin. Och ja, jag kan bekräfta att den smakar bajs ihop med rödvin.

Eftersom kvällen även extraknäckte som 40-årsfest för en av våra tidningar dracks det bubbel hela kvällen. Bubbel är lurigt eftersom det är svårt att veta var ens gräns går. Inte som öl, när man vet att den där fjortonde pinten kommer att kosta dagen efter. Mycket riktigt var det gott om slagna hjältar i förmiddags. Hur det såg ut på morgonen vet jag inte eftersom jag vaknade klockan sju och genast mindes att vi spritmutat Chefredaktören att ge oss en timmes sovmorgon, varför jag stängde av väckarklockan och sov i tre timmar till. Samma chefredaktör som inte fick komma in på Kvarnen när det var dags för efterfest och började morgonen med att avnjuta tomteparad på lågstadieskola. Sådant sätter onekligen saker i rätt perspektiv.

Jag vet inte riktigt hur kvällen slutade heller, men uppenbarligen hade Gubbstern och Big Red tutat i mig en massa konstigheter, för annars vet jag verkligen inte hur det kom sig att jag tydligen raglat ner bredvid sambon framåt småtimmarna och bestämt hävdat att jag är redo nu. Att jag inte längre skräms av tanken på att skaffa barn. Vilket ju är ljug av värsta slag – jag är fortfarande skräckslagen. Men det har inte hindrat sambon från att håna mig hårt och elakt hela kvällen. Julfester kräver sin tribut.





En lunch med anor

8 06 2010

Det måste vara sommar, för plötsligt dricks det öl och rosé var och varannan kväll. Måndag var sommarlunchdag på jobbet, och då glammas det vill jag lova. Precis som på min första sommarlunch var vi på Gärdet, men denna gång bjöds en buffé som inte var lika mutvärdig som senast. Med maten äten och spritförrådet tullat på skulle det lekas. Eftersom brännbollsträna var spårlöst försvunna – sannolikt på grund av att Marie i växeln snott dem – bjöds det något så exotiskt som strutfotboll.

Strutfotboll, kan jag avslöja, låter kul i teorin och är kul om man inte behöver spela själv, men gör man det är det inte lika fränt. Tänk dig en gräsmatta och en boll. Tänk dig en bunt akademiker med ganska snygga brallor men fult sinne för boll. Kasta in ett gäng säljare i 50-årsåldern med slips och/eller högklackat. Föreställ dig dessa personer irrandes omkring på en begränsad yta med en missklädsam strut framför ansiktet. Vildsint springande, skrikande, skrattande och sparkande på bollar, knän och allt annat som råkar vara i närheten (och rullande på gräset). OK, nu tänker du på strutfotboll. Det var vår lek de jour. Den… lär inte upprepas.

Lekdelen pågår inte särskilt länge, men känns som en evighet. När alla till sist krävt ett slut på förnedringen kommer nästa punkt i programmet. Den där ovan nämnda hippa reportrar i 30-årsåldern ska umgås otvunget med sagda säljare i 50-årsåldern under stigande berusning. Och den delen, den tror jag är själva anledningen till att någon uppfann sommarlunchen till att börja med.

Sen kommer tisdag morgon, och det är faktiskt den sämsta punkten av alla.





Julfest – post mortem

15 12 2009

Antal öl druckna: 6
Antal andra alkoholhaltiga drycker inmundigade: 6
Antal legendariska firmafestskandaler begångna: 0
Arbetshastighet påföljande tisdag: Låg till medel

Summa: Acceptabel grad av onykterhet, förnöjsamhet och baksmälla. 4 av 5.

Värst gick det för Tom of Poland som helt orutinerat lämnade plånboken i jackan där den inte var kvar senare på kvällen. Själv lyckades jag, på okänt sätt, någon gång under kvällen bryta av mitt Visa-kort, men det funkade lika bra att betala öl med för det. Reb avslöjade att hon stött på ett gammalt intervjuoffer på en fest och blivit hårt – men misslyckat – raggad på. Och Marie i växeln lurade mig på ännu en utlovad sista dans, den lilla dansslampan. Vad gäller boulen är jag inte helt säker, men jag tror att vi kom sist.

Kvällen avslutades traditionsenligt med bindgalen karaoke till stängningsdags (vilket, tur nog för oss, var redan klockan 11). Tydligen var min och Big Reds publikfriande version av Sweet Dreams i Marilyn Manson-version ett framträdande som det kommer att talas om i eoner. Fast jag vill bestämt hävda att Jake The Snakes imitiation av en ung och slank Joe Cocker i Whitney Houstons I wanna Dance With Somebody inte heller gick av för några hackor. Jag har det till och med förevigat i rörliga bilder, men enär han fortfarande är min chef i några veckor till har jag beslutat att beröva omvärlden från att ta del av denna upplevelse.