Så här är det

29 03 2013

I Portugal äter man av tradition korven chouriço de mel med honung till efterrätt på höstarna. Ett folk som äter korv till efterrätt, hur kan man inte älska dem? Och vårt hotellrum har bidé.

Ja, det blir nog bra det här. Nu kör vi.

Snoppmangon? OK, så här är dagsläget.

Mer obscen för varje vecka som går.

Mer obscen för varje vecka som går.





Hett på ballen

17 02 2013

Messa har varit förståeligt besviken över att jag inte har skrivit något svulstigt inlägg om månadens stora begivenhet Korvmässan. I stället skrev hon ett eget, så pallra er iväg dit och läs. Det är lätt värt det, det har bilder på Bengt Frithiofsson och Ulf Elfving i en halmhatt. Förutom alla underbara korvar som min väska var full av är jag mycket spänd på den lömska blåbärssenapen jag köpte. Den är blå.

Jag tänkte bara berätta att årets ballesäsong är invigd. I går planterade jag nämligen ett helt gäng frön från de där pepparfrukterna av okänt ursprung som legat på diskbänken och torkat i flera veckor. Samt fefferoni- och jalapenofrön direkt från mexikanska burkhyllan. Det är förmodligen helt orimligt att förvänta sig något som helst reultat av de sistnämnda grodderna, men det var å andra sidan folk som gjorde konstiga miner bakom min rygg när jag planterade Ica-vitlökar förra året, så varför inte experimentera vilt igen?

Ja, först efteråt läste jag på webben hur man egentligen ska plantera peppar, och det var nog bäst så, emedan alla råd var helt olika. Förresten lär man sig inget om man inte gör fel några gånger först. Mina chilis – om det blir några – kommer att bli gangsta.





Fler fascinerande fakta

23 09 2012

I det senaste veckobrevet kan man läsa om att redaktionen orsakat ”veckans snackis” hos säljavdelningen. Det var nämligen som så, jag noterade själv när detta hände, att säljchefen tittade förbi för att prata om sånt vi inte är intresserade av och då råkade få syn på en bok som låg på nyhetschefens skrivbord. Inget konstigt i det, diverse mindre nogräknade förlag skickar oss ständigt recensionsex i hopp om att vi ska recensera dem (vilket vi inte ens har en avdelning för i tidningarna) eller slänga ihop ett personporträtt om författaren i fråga i vilken denne får berätta om sin nya bok (vilket vi gör med glädje, och sedan kapar bort det mesta av det).

Den här gången var det en bok från Timbro, den ondskefulla tankesmedjan/bokförlaget. Och det är inte det att jag tycker att det är konstigt att någon påpekar det olämpliga med att dekorera sin arbetsplats med Timbroprodukter, det gör jag själv ganska ofta – tycker att det är konstigt alltså – nej, det konstiga ligger väl snarare i att det var just sälj som – föreställer jag mig – bekymrat skakade på huvudena och undrade hur det var ställt med journalistiken, och inte vice versa. Så bekymrade tycks de ha varit att säljchefen såg sig tvungen att göra något, och det han gjorde var att bifoga en länk till en YouTubefilm med ett föredrag från en författare som har sitt hjärta hos Timbros dödsfiender Ordfront.

Jag vet inte riktigt om det här säger mer om vår säljavdelning än om mig, men jag tyckte i alla fall att det var en smula…. otippat.

Inte tillräckligt fascinerande, säger du? OK, men den här då. I går hittade min kära flickvän en ny spännande korv när vi shoppade i Bromma Blocks, vilket den välutbildade medelklassen i Solna inte gör så ofta. Korven var tillverkad av det lokala Sorunda och hette Djävulsk hot. För att det inte skulle råda några tveksamheter stod det därunder ”hot, hot, hot”. Det torde alltså vara en kryddstark korv kunde man ana sig till. Naturligtvis köpte jag ett paket, och när jag senare på kvällen avnjöt den ihop med en ny spännande senap i en ny spännande förpackning så kunde jag konstatera att, jo, det var baske mig en stark korv.

Den orsakade såväl sveda i mun samt ymniga svettningar. Då och då tvingades jag ta pauser för att blaska av mitt ansikte. Varför det tog, får jag nog ändå tillstå, orimligt lång tid att äta dessa korvar. Och dessutom kan jag i dag berätta att Sorundas Djävulsk hot svider lika mycket på väg ut som på väg in. Så att det inte ska råda några tveksamheter. Här är förresten en bild på den nyskapande senapen.

Tyvärr gjorde korvens kryddstarka natur det väldigt svårt för mig att bedöma huruvida senapen var något att hänga i julgranen. Men den är i alla fall piffigt förpackad, det är den.





En kärlekshistoria

3 03 2012

Hören upp och botgören, i som hävdat att min Messa inte är romantiskt lagd. Lyss till historien om hur hon bjöd mig på fin restaurang.

Det var en solig men kall, frisk och blåsig dag. Vi mötte upp i Vasastan vid lunchtid, uppspelta, förväntansfulla. Med kartan i hand. Vi skulle till Karlbergsvägen.Och vi fann Karlbergsvägen. Kön var enorm, precis som det ska vara. Alla ville smaka lyx. Alla ville ha Günthers korvar.

Tja, jag äter faktiskt korv ganska ofta, tack för att du frågade, men jag har alltid plats för en till.

Kön rörde sig långsamt. Stämningen gick nästan att ta på. Vi hanterade den på olika sätt. Själv vibrerade jag en smula. Kände snålvattnet rinna till. Bakom oss pratade grabbgänget om konstigt formade buttplugs. Under tiden sneglade vi på korvkartan.

Günthers korvar. Så mycket korv, så lite tid.

Och knappt hade jag bestämt mig för en dubbel kabanoss med sås och gurkmajo förrän vi överhörde hur kabanossen, den 42 centimeter långa, faktiskt var slut. Ett fruktansvärt svek. I stället beställde jag en zigeunerwurst. Trekvart senare, när det äntligen var vår tur. För den hade jag läst skulle vara starkast. Och jag beställde den utan surkål.

Messa valde en paprikawurst. Ett bra val.

Messa valde åländsk saltgurka, jag gurkmajonäs. Men jag gjorde det medveten om att jag öppnade mig för hån, att den, ur en stor industriell hink uppslevade majon, skulle skära sig med Günthers sås. Den korvsåsen, en röd och en grönaktig, som omsorgsfullt gneds in på insidan av de urgröpta baguetterna. Det är möjligt att jag bara inbillade mig, men jag kan svära på att korvmannens anletsdrag blev strängare när han hörde min gurkmajobegäran. Jag ångrar ändå inget. Jag står för min gurkmajo. Jag var ju åtminstone inte så pinsam att jag försökte mig på att be om ketchup. Sen åt vi.

Vi åt glupskt. Vi åt med inlevelse. Vi åt med glädje.

Vi packade in oss i en telefonkiosk för att komma undan den isande vinden. Och svullade. And there was much rejoice. Såsen, som vållat mig viss oro – jag menar, en korvsås med gröna blad i, är det verkligen rimligt? Det var rimligt. Långt senare, fram mot natten sved det fortfarande till i gommen när jag försökte äta middag. Inte för att jag var så hungrig. Günthers zigeunerwurst håller dig mätt länge. Dock – jag kan svära på att Messas paprikawurst faktiskt var snäppet starkare än min zigeunerwurst, den som skulle vara starkast i sortimentet (trots att den faktiskt inte var så våldsamt stark alls). Och det är ju lite upprörande.

Vår lunchdejt kompletterades av två öl på lokal. Och här vill jag hävda att det är skam och skandal att det ska vara så bökigt att dricka en simpel ale på Kungsholmen klockan halv 2 på en fredag. Först på fjärde försöket hittade vi ett ställe som var öppet. Ska det vara så, VA?!

På vägen hem tappade jag lite i omdöme. Och kan ha köpt ett exemplar av tidningen Allt om whisky, som bland annat berättade om såna otäcka saker som Whisky Train mellan Stockholm och Åre med Steffo Törnqvist. Farbrorn i mig är stark. Till mitt försvar vill jag säga, till den som fortfarande lyssnar och inte har brustit ut i hånfullt smädesskratt, att det faktiskt var ett Irlandsspecial, och vem vill inte läsa om irländska pubar och destillerier när man snart ska åka dit?





Lill-Babs och korven

21 09 2011

Rent teoretiskt borde det gå att kombinera två kära intressen så att de tillsammans bilder något överjävligt bra. Som korv och Lill-Babs till exempel. Det borde ju inte kunna bli bättre än så.

Jag har i alla fall inga invändningar.





Apropå korvinnovation

26 07 2011

På sistone har min sambo smädat mig en smula för att jag inte själv kommit på tanken att hacka lök ovanpå korven. Och det kan hon ju ha en poäng i, även om det är ett omständigt tillbehör. Dock vill jag helt och fullt ta ansvar för följande kulinariska nytänkande:

En liten ostskiva på toppen. Succé!

Nej, nej, tacka mig inte. Ät den bara!





Korven i vardagen

30 05 2011

Starka ord från korvmissbrukaren David Harding i Aftonbladet: ”Jag blev lite galen av bara tanken på det”. Det being att få något annat än korv till middag.

Jag kan känna sympati för David här. Korv är en livsstil. Korvformen är ju per definition än betydligt vackrare form än andra former, men för Londonbon David har det gått överstyr. Korven har tagit över hans liv, ty får David inte korv då vill David inte ha något alls.

Aftonbladetartikeln är en uppenbar rewrite, så det är kanske inte förvånande över att de helt har missat den viktiga detaljen om vilken typ av korv som David missbrukar. Lyckligtvis har Daily Mail svaret. Davids last är McWhinneys Irish pork sausages. För typ 700 pund om året. Kevin McWhinney, VD för McWhinneys korvar, låter i en kommentar hälsa att han är nöjd med att David gillar hans korvar.

Irländsk fläskkorv - att dö för. Eller åtminstone att äta till frukost, lunch och middag alla dagar i veckan.

Jag vill slutligen passa på att dementera alla eventuella rykten om att det är jag som är David. Jag är inte David.