Förändring

27 04 2014

Under sitt fyrtioförsta levnadsår hände det sig i Stockholm att Ron Obvious till sist gjorde en ärbar kvinna av den dittills så ärelösa Messa.

De unga tu.

De unga tu.

Det hela skedde i en garanterat oromantisk ceremoni i Stadshuset. Ringar utväxlades och Ron Obvious, den så progressive, gick därifrån med ett helt nytt efternamn. Förhoppningsvis för att leva lycklig i alla sina dagar.

Annonser




När ondskan kom till byn

21 12 2013

Ni får ursäkta, men jag måste tillfälligt avbryta mitt chilifotograferande, ity det har hänt stora saker. Jag och Acetonmannen har varit på black metal-konsert (bör uttalas på norska)! Så fort jag fick höra att pionjärerna Satyricon skulle komma till stan kastade jag mig över telefonen och börja göra upp planer. För några år sedan avblåste Acetonmannen en tilltänkt Deicide-konsert (tror jag att det var) med hänvisning till att han skrämdes av bandets ondska och inte skulle kunna se sina kaniner i ögonen och vi hade genomfört det hela. Även denna gång oroade han sig på förhand för att bandets grava ondska skulle ta med sig hans själ hem till Norge, men likafullt vågade vi.

Jag ska omedelbart medge att jag inte kan mitt Satyricon. Någon black metal-konnässör är jag icke. Men Satyricon gjorde oss inte besvikna. Fast de gjorde oss även besvikna. Låt mig utveckla. Satyricon är, såvitt jag förstår, ett av många genomonda norska band som kom fram i skuggan av Varg Vikernes superonda projekt Burzum i början på 90-talet. Och även om jag inte har läst några pressmeddelanden om Satyriconmedlemmar inblandade i kyrkbränningar, offrandet av oskulder eller inhalerande av halvt förmultnande djur så torde deras ondskekredd vara ganska intakt.

Kjetil-Vidar och Sigurd.

Kjetil-Vidar och Sigurd.

Tyvärr turnerar bandet med blott två ordinarie medlemmar, sångaren Satyr (Sigurd) och trummisen Frost (Kjetil-Vidar). Övriga är så kallade turnémusiker. Jag säger tyvärr, för det syns. Bandet – med undantag för den senige Satyr – ser allt annat än genuint ondskefullt ut. Basisten har pagefrisyr, bajsringsskägg och är klädd i en helt vanlig svart skjorta, som redan under spelningens tredje låt är så genomsvettig att man med lätthet kan ana konturerna av hans navel. Den ena gitarristen (av tre, de stunder Satyr drar på sig gitarren) skulle ha kunnat rest med en tidsmaskin direkt från en konsert med sitt andra band Noice. Det är förstås helt oacceptabelt. Både corpsepaint och teaterblod lyser med sin frånvaro. Det enda som med god vilja skulle kunna kallas diaboliskt är Satyrs gethorns-mikrofonställ. (Vilket mycket riktigt flyttas undan under den extranummerlåten då Sivert Høyem, som jag till min förvåning känner igen från På spåret för några veckor sedan, lite otippat gästsjunger.) Kvällens mest diaboliska är snarare de avgrundsvrål den lilla läderklädda flickan bakom mig i publiken utstöter, de stunder då hon inte piskar mitt huvud ömt med sitt hår.

Ej heller känns det särskilt ondskefullt då bandet upprepade gånger artigt applåderar publiken eller när Satyr uppmuntrar fansen genom att föreslå ”dere kan nock gøre en go moshpit”. Publiken är dock bra. Det är precis så där trångt, bökigt och svettigt så att man – om man befunnit sig på tunnelbanan – hade velat döda, men samtidigt är musiken så tajt och bra och stämningen så god att man inte hade velat ha det på något annat sätt. Och även om jag börjar finna bandet en smula monotont mot slutet av de två timmarna så var det väl spenderade pengar. Jag har varit på black metal!

Till sist några ord om förbandet Chthonic. (Nej, jag har inte den blekaste om hur det uttalas). De var nämligen skitbra! Chthonic är ett melodiskt deathband från Taiwan, som blandar orientaliska toner med texter om demoner och sånt. Lyssna själva!





Gangs of New Jersey

4 05 2013

I veckan har Stockholm fått finbesök. Ett gäng medelålders herrar från New Jersey packade ner sina instrument för att komma hit och underhålla oss med sin musik. Japp, Overkill har hälsat på.

Det var Sailor som hörde av sig och försynt undrade om jag kanske händelsevis var intresserad av att följa med till Debaser för att beskåda det gamla thrashbandet, ity han hade en biljett över. Musikaliskt svältfödd som jag är nuförtiden tackade jag omedelbart ja och förundrades – mot det sunda förnuftet, de kallar det ju heavy metal för att banden har ungefär samma halveringstid som tungmetall – över att Overkill fortfarande existerade. Det senaste jag hört från dem var The Years of Decay, cirka 1989. Vilket förvisso var en fantastisk skiva.

En gång i tiden var de så här unga.

En gång i tiden var de så här unga.

Döm om min förvåning när det visade sig att Overkill fortfarande är ett mycket kompetent band. Ja, det var faktiskt länge sedan jag hade så roligt på en konsert. Bobby ”Blitz” berättade många fina New Jersey-anekdoter som alla inbegrep rimliga användningsområden för armbågar och det mittersta fingret som ett tecken för uppmuntran.

(Även förbandet F.K.Ü. – eventuellt kort för Freddy Krugers Ünderwear – hade ett hemligt tecken, fyrfingersaluten. Deras gitarrist såg ut som Gandalf Grå och sångaren Larry Lethal envisades med att tilltala publiken på engelska trots att bandet kommer från Uppsala.) Hur som helst – huvuden bangades, svett utsöndrades, trumhinnor massakrerades och den mycket uppsluppne Blitz sprang hit och dit samt bars fram och tillbaka av publiken. Show enjoyed by all.

Ja, sen var det nån annan New Jersey-snubbe som spelade i går, den näst bäste New Jersey-akten i stan den här veckan. Herr Springsteens låtkatalog har tyvärr inte alls samma råös som Overkills,och ljudet var väl mesigt, men efter en sövande första en och en halv timme ryckte han upp sig sista 90. Så han kan också få godkänt.





The Great Leap Forward

1 05 2013

För några veckor sedan började min flickvän regelbundet ställa frågor till mig. ”Nu är det 26 dagar kvar tills du fyller 40, vad gjorde du när du var 26?” kunde det låta. Och sen svarade jag ”Jag minns inte.” I dag är det en dag kvar, och nej, jag minns inte vad jag gjorde när jag var ett år heller. (Hon har även frågat om jag kommer att få en 40-årskris, smita iväg på en moped till Italien och fiska bläckfisk på en liten båt. Men till det har jag haft ett svar. Nej, har det svaret varit.)

40 låter obehagligt, men jag har gott hopp om att jag kommer att klara detta paradigmskifte bättre än jag hanterade 30. Sedan dess har jag ju stadgat mig och blivit en rakryggad medborgare, med fast arbete, fast flickvän och ett enormt lån på banken. Precis som man ska ha. Dessutom har jag, lite i förväg, anpassat mig till min höga ålder och börjat framhäva min gubbighet, medelst konstiga intressen samt att börja meningar med ”När jag var ung …”. Redan sedan några år tillbaka har mitt engelska uttal regredierat till en lustig gubbig variant, som många i min omgivning glatt hånar. Exempelvis ska jag ikväll bevista en konsert med det bortglömda hårdrocksbandet Overkill, vilket är ett namn som jag inte längre kan uttala med värdighet.

Man blir gärna ett med naturen ute på Närkeslätten.

Man blir gärna ett med naturen ute på Närkeslätten.

Firandet håller jag dock kort. Jag och Messa hyrde en bil och for till hembygden för en stillsam middag med pappa och syster + familj, samt äkta natur. Till helgen kommer modern för mer middag samt Bruce Springsteen på Friends. I present fick jag en fräsig räsercykel, vilken jag säkert kan använda för att locka fram farbrorn i mig ännu mer. Pappa hade även, enligt önskemål, förfärdigat en balkonghylla att ställa all min chilipeppar på i sommar. Tyvärr fick den inte plats i den extra stora hyrbilen vi körde, så han fick kapa den på mitten och göra den tillräckligt ihopskruvbar för att ohändiga människor såsom mig själv skulle kunna skruva ihop den sen. Det har jag gjort nu, men tyvärr glömde jag att ta med mig det bakstycke som håller ihop hela konstruktionen, så den ska jag få vid ett senare tillfälle.

I dag skulle jag realisera min fiffiga idé med att fästa löstagbar fiberväv på framsidan av hyllan medelst krokar och (absurt dyra) öljetter. Men tyvärr var fiberväven betydligt mindre hållbar än jag hade hoppats och det slutade med att jag bara trädde den direkt på krokarna. Huruvida den pallar med en mindre storm återstår att se, men fram till dess är det i alla fall tänkt att chilin ska slippa alltför brännande sol.

Burkjalapeño - nu med knopp!

Burkjalapeño – nu med knopp!

Nå – mer om ballodlingen en annan gång. Nu måste jag tydligen städa.





Hur man går på fotboll i Lissabon

5 04 2013

I  min ungdom var jag svag för svenskklubben i söder med det maffiga namnet – Sport Lisboa Benfica. De hade Masse, Strömpa, Thern och Gud. Ja, och Svennis förstås. De hade europacupmeriter med rätt att håna många andra storklubbars europacupmeriter, och de hade en asfräck örn i sten utanför sin stadion. En arena som för övrigt var Europas största på den tiden (sen får Boixos Nois säga vad de vill). Men för ett decennium sen rev de gamla Estadio da Luz för fotbolls-EM och byggde ett nytt Estadio da Luz. Ett vackert rött som inte längre rymde 100-plus tusen rödklädda fans utan blott 65 000.

Så här ser den nya ut.

Så här ser den nya ut.

Därför var det ingen skräll – även om kärleken har falnat en del sedan dess – att jag tvingade med mig Messa på tuben till norra Lissabon i lördags med avsikt att köpa matchbiljetter till den på förhand ospännande bataljen mot ligajumbon Rio Ave. Efter att ha listat ut hur man forcerade den hårt trafikerade motorvägen som skiljde tunnelbanestationen med arenan så möttes vi av en flock gamla tanter som tvångsprydde min jacka med ett Benficamärke mot min vilja, för att sedan (på portugisiska och teckenspråk) låta mig förstå att jag skulle ge henne en euro i retur. Vilket jag inte alls hade lust med. Det här pågick väl i ett par minuter innan hon lackade ur och slet bort märket igen.

Sen kom nästa hinder – en mycket suspekt husvagnsliknande byggnad med överskriften ”Ticket office”. Och runt den en hel hord unga män utrustade med frågan Ticket? men med väldigt liten lust att ge vägbeskrivningar. Sen ännu en motorvägsfil och ett antal tunnlar varav endast en gick att gå igenom. En väg med en längre s-kurva och först därefter kunde vi skåda ljuset: Stor fet arena, flankerad av Eusebiostaty och stor röd megastore (med inbyggt Mediamarkt). Det hela var orimligt osmidigt för en modern samhällsinstitution som SL Benfica.

Ståndsmässigt klotter i tunneln mot arenan.

Ståndsmässigt klotter i tunneln mot arenan.

Inne i megafanbutiken satt Benficaörnen själv, stillsamt på ett skrivbord. Tyvärr led butiken en heltäckande brist på Stefan Schwarz-parafernalia, men däremot hade de många ex kvar av Benficabibeln. Olyckligtvis på portugisiska. Till sist bet jag i det sura äpplet och frågade en dam i Benficatröja var ända in i Mats Magnussons stora buk man egentligen kunda köpa biljetter på det här stället. Hennes svar gladde: ”You see the big sausage outside? Take a right after the sausage.” Och så blev det.

Ärligt talat var den officiella biljetthytten inte mycket mer respektingivande än fulkiosken nedanför, men jag fick i alla fall mina biljetter. För typ 350 spänn eller så, jag minns faktiskt inte. Innan jag gick knackade Messa mig på axeln och bad mig dubbelkolla att matchen verkligen var imorrn, och minsann om det inte var klokt av henne. För matchen skulle nämligen gå av stapeln samma dag. Vilken torde förklara varför det var ett sånt liv runt arenan denna påskafton.

Fyra timmar senare satt vi högst uppe på ena långsidan. Med förvånansvärt god sikt. Och med förvånansvärt mycket sällskap. 46 000 skulle det visa sig. För en ointressant ligamatch mot ett bottenlag. Förmatchunderhållningen bestod mest av reklamjinglar på storbildsskärmarna och vadslagning om vem av ungdomarna i mittcirkeln som först skulle tappa greppet om den jättestora korvformade reklamballongen som uppmanade oss att välja ett speciellt telekomföretag för alla våra telekombehov. Den avbröts dock av att folk plötsligt började resa sig upp och titta åt höger. Så då gjorde vi det också. Det var vår gamla vän den vithövdade örnen som kom. Hen cirklade runt arenans innanmäte i ett bra gäng varv innan den återgick till att sitta ner. Fast den här gången på ett klubbmärke med hjul.

Dresserad Benfica-örn på väg att landa. Namn okänt.

Dresserad Benfica-örn på väg att landa. Namn okänt.

Örnen och hans falkenerare (örnerare?) ägnade sen tiden fram till matchstart med att spankulera runt läktarna och låta folk klappa örnen, men vid det laget hade vi bytt uppmärksamheten till den operasångare som framförde Benficas klubbhymn Ser Benfiquista med ett ganska stort mått pondus, alltmedan 65 000 portugiser reste sig upp och sträckte sina Benficahalsdukar mot skyn. Och jag vågar mig på att hävda att det var en liten smula mäktigare än när Behrn arena manar till kamp med Kenneth & the Knutters Framåt Svartvitt. Lite.

Halsduksviftande under hymnen.

Halsduksviftande under hymnen.

Vi kunde även notera att matchspeakern kände sig lite utanför, i det att han gärna själv ville leda hejarklacken. Men jämna mellanrum stämde han upp i ett högljutt Ben-fiiiiiica Ben-fiiiiica, S-L-B! (Med det där speciella portugisiska L-et som inte är gjort för skandinaviska gommar. Tråkigt nog satt El payaso Pablo Aimar på bänken, och varför han gjorde det demonstrerade hans ersättare, brassen Lima, snabbt, med ett hattrick av vackra mål. Pausunderhållningen var ståndsmässig nog för en 109 år gammal klassisk storklubb – Benficas egna cheerleaders dansade Gangnam style.

En överblick.

En överblick.

Målfest följde. Aimar fick spela tio minuter. Och både klacken och hemmalaget firade lika uppriktigt för varje mål. Det var kanske inte Galatasaray-volym på sångerna, men bra maffigt ändå. En bengal hann man också bränna av innan det var slut. Jorge Jesus Benfica piskade Nuno Espirito Santos Rio Ave med 6-1 denna påskafton. Och gud (både Schwarz och den andre) såg att det var gott.





Kort uppdatering

17 01 2013

I samband med översikten av vårt fläktsystem har Allsångsonsdagen fått konkurrens av Byxlösa onsdagen. Meddelas endast på detta sätt. Blondie låter hälsa att ”Fan, jag sätter bättre rubriker när jag inte har några byxor på mig”.

Ja, det var bara det. Carry on.





Primalskrik

19 12 2012

Vi har börjat sjunga. Våra röster må inte vara vackra, men starka och primala. Varje onsdag kväll bränner fem redigerare loss i en katartisk kanonad, en sirenserenad, en vokal vulkan. Det började spontant men urartade snabbt till ett tvång. Senfärdiga reportrar får numera finna sig i hårda blickar och en avfärdande attityd. För i deras närvaro går det inte att släppa spärrarna. Onsdagkvällen är vår kväll. Vi brukar börja med nåt av Helen Sjöholm ur Kristina från Duvemåla. Men man behöver inte veta vad låten heter när man klämmer i med ”Du måste finnas!”.

Några av oss har utvecklat en egen dans. Den är också primal. Och vacker.

Paradnumret är naturligtvis ”Anthem”. Efter det finns inte mycket mer att säga. Ingen energi kvar. Det är belöningen för veckans slit. Och det är vi värda.