Tidens tecken

5 12 2010

Det har varit en ovanligt dramatisk vecka, fullt med guldkorn och oväntade vändningar. Tyvärr får jag inte skriva nånting om det, då risken är stor för repressalier. Jag känner mig lite som Julian Assange. Ty som självvald posterboy för Wikileaks är det på hans huvud priset är satt (de som valt att hålla låg profil är tydligen ointressanta). Som en följd av cablegate har webbhotell attackerats och stängts ner, PayPal stänger ner deras konto och Australien försöker klura fram ett lämpligt brott man skulle kunna åtala Assange med. Till och med Kanada, som jag av gammal vana brukar framhålla som världens mest civiliserade land, har hakat på – nu vill tydligen en rådgivare till landets premiärminister organisera ett litet lönnmord. Ingen vill. så vitt jag vet, lönnmörda Birgitta Jonsdottir. Är det bara attityden som räknas? Som vanligt är reaktionerna på läckan betydligt mer pinsamma än läckorna i sig. Särskilt som just övervakning av vanligt folk är det hetaste heta just nu.

Birgitta Jonsdottir - icke-mordhotad Wikileaksledare.

Några som inte bryr sig särskilt mycket om omvärldens dom är FIFA:s exekutiva kommitté. För de kan ju inte vara dummare än att de fattar att deras val av VM-värdar å det grövsta uppmuntrar till mutspekulationer. Visst, jag kan leva med att Ryssland får VM 2018. Men då har jag också varit väldigt svag för Pansovjetisk fotboll ända sedan jag som liten knodd såg Ramaz Shengelia snurra upp backlinjer i Spanien-VM och cupvinnarcupen.

Faktum är att det enda som talar emot Ryssland i mitt sinne väl är kriget, åtminstone tillfälligt, satt stopp för den kanske mest spännande spelartypen vi har i Europa, nämligen den georgiska dribblern. Jag har i alla fall inte sett någon sedan City-fansen sjöng ”all the runs that Kinky makes are winding, and all the goals that Kinky scores are blinding” i en parafras till en låt av andra Cityfans.

Kinkladze - hjälte.

Den ryska fotbollsligan är förvisso på gång i Europa, nackdelen är att det nästan uteslutande beror på att det just nu är hett att använda fotbollsklubbar för att tvätta oligarkpengar, det är fortfarande knappt en käft som orkar släpa sig ner till arenorna. Värre är det ändå med nästa VM-värd. VM 2022 ska uppenbarligen gå i…


…Narnia!

Qatar är en liten landtunga som innehåller exakt en stad. (Men om det är så att FIFA vill så bygger de gärna en till – bara för att de kan). Det är cirkus 48 grader varmt där på sommaren, och Lonely Planet beskriver landet som the dullest place on earth. Å andra sidan hävdar arrangörerna att de minsann kan ordna  luftkonditionerat utomhusklimat, vilket säkert passar utmärkt för de skitlacka nordeuropeiska fansen som frustrerat drar runt i jakten på öl. Då orkar de ju slåss. Bögar och kvinnor göre sig naturligtvis icke besvär. Alla lyxarenorna som man inte kommer att behöva efter mästerskapen vill man skänka till mer behövande. Man måste ändå imponeras lite. Qatars värdskap visar världen att de kan mer än att bara köpa idrottsmän från andra länder, de kan även köpa pampar och hela mästerskap. Typ, grattis!

Svenska Dagbladet tycks fortfarande vara lite sura för att de missade hela teppanyakihånsgrejen. I dag kontrar de med en underbar liten artikel med avstamp i Eric och Ninas vindsvåningsporr. Bland annat besöker de en taklägenhet i Sundbybergs strand, specialdesignad av Lulu Carter.
Det som Lulu Carter beskriver som ”ditt eget spa” där jag kan duscha i den exklusiva Just Rain-duschen ”där vattnet faller precis som om du stod i regnet” eller ta ett ”varmt avstressande bad med himlen som utsikt”. Från badrummet leder en dörr till sovrummet. I en walk-in closet, en garderob som man kan gå in i, kan jag beskåda mig själv i helfigurspegel. Enligt Lulu Carter är sovrummet ”mjukt, ombonat, sensuellt, kärleksfullt och vilsamt” och ger en ”hotellsvitkänsla”.

Höjdpunkten är dock när arkitekten Ola Andersson konstaterar att alla nedrivna väggar med medföljande bärande balkar för att skapa ”en öppen och luftig planlösning” innebär stor rasrisk. Då blir man lite glad. Det naturliga urvalet fungerar.

Annonser




Minnen

12 07 2010

Jag såg VM-finalen 2010 på en soffa i Backabo med sambon, ett ansikte svettigare än Torgnys och en snarkande Pappa Messa i soffan mittemot. Det skriver jag inte som en minnesanteckning, för fotbolls-VM är bra minneshjälp i det att man alltid minns vad man gjorde när de pågick. Från midsommarafton 1994 där jag såg Sverige slå Ryssland i en stuga på Öland bland fulla och sovande kompisar, eller midsommar 2006 då jag och murvlorna såg Tyskland förnedra Sverige på första parket på Harrys i Varberg, trots att stället egentligen varit fullbokat i månader. En lista på VM-somrar skulle funka bra som grunden i en självbiografi. Det var meningen att jag skulle skriva ett inlägg om dessa, men det hanns inte med och nu är VM slut. Holland och Brasilien hade blivit gamla och fula, givit upp den vackra fotbollen för en ”vinnande” och då vann Spanien, med den vackraste fotbollen. We likes it.

Så vad minns jag från detta VM? Av själva spelet? Jo, massor. Däribland:
Tshabalala. Vilket mål. Vilken start på VM.
Afrikanska straffnerver. Först var det Yakubu. Hans miss mot Sydkorea kan vara den grövsta nånsin i ett VM-slutspel. Ett par minuter senare vinner Nigeria en straff (det är synd att skriva att de får en straff, för det låter som om en gåva. Det var det inte.) och rop av fruktan kunde höras från vår TV-soffa när… Yakubu kliver fram. Och sätter den iskallt vid ena stolpen. Sen var det Gyan mot Uruguay. Det är förlängningens sista minut i en VM-kvartsfinal, och Asamoah Gyan och hans Ghana som legat på för ett segermål en längre tid kan skriva afrikansk fotbollshistoria. Han slår den förstås i ribban. Bara för att mågra minuter senare även han gå fram och sätta en iskall straff i mål. Nu hjälpte det inte, men Gyan fick en plats i många hjärtan.
Afrikanska mänskliga rättigheter: När de vakter som skulle visa att Sydafrika minsann kunde arrangera världens största evenemang utan problem strejkade över sin ynkliga lön… så svarade myndigheterna med att skjuta på dem. Snygg PR, verkligen.
Den galna minuten: Spanien mötte Paraguay och vid ställningen 0-0 i andra halvlek exploderar matchen i en våldsam strafforgie. Tre på raken. Ingen gick i mål, och efter den tredje kunde domaren mycket väl – nej, borde ha – blåst för en fjärde.
Undermåliga domare: Jag ska inte lista alla tveksamma domarinsatser, men en bit in i tredje gruppspelsomgångenåttondelsfinalerna räknade jag till inte mindre än nio matchavgörande missar. Det är inte OK.
Hårda mittbackar. Bäst beskriven av den uruguayan som låg medvetslös i några sekunder i kvartsfinalen mot Ghana. Byta fick han inte, och bara några minuter senare vann han en nickduell. Starkt, men kanske inte så smart.
Genombrotten. Vi hade en kickad tredjemålvakt med förflutet i Bajen, Richard Kingson, som chockade alla med sitt inspirerade målvaktsspel. Vi hade 20-årige Thomas Müller, med minimal internationell erfarenhet, som klev in som vore det en träningsturnering och blev skyttekung med sina fem mål och tre assists. Och Mesut Özil, som inte var jättedominant i U21-EM för ett år sen, var det nu, på världens största scen.
Skrällarna. Holland till final, Uruguay till semi, och Frankrike och Italien fick åka hem direkt. Schweiz slog oslagbara Spanien
Jongs tårar. Ingen förstod riktigt varför, men där stod Jong Tae-Se och grät till den nordkoreanska hymnen. Och det var märkligt. Nu blir han proffs i Bundesliga. Kom ihåg var ni läste det först.
Censuren. En välkänd gatecrasher försöker sätta en mössa på bucklan minuterna före VM-finalen. Och TV-tittarna får inte se något. Stört. Men det finns förstås redan på YouTube. Och här.

8 rätt är också respekt.

Bläckfisken Paul. VM:s stora snackis var en bläckfisk som kunde tippa. Rätt till 100 procent. Som tack blir han förmodligen lunchmat.
Vuvuzelorna. Det tog bara ett par matcher innan jag kopplade bort ljudet, men jag hoppas ändå att jag aldrig behöver höra dem igen. De små plasttutorna dränker alla försök till läktarsång och förvandlar det böljande publikljudet till en enda monoton ljudmatta. Vem fan vill ha det så? Celtic?
Kampvilja. Medan ”klassiska” nationer som Frankrike och England stillsamt sjönk ner i dyn fanns det de som vägrade astt erkänna sig förlorade. Allra bäst på att återuppstå var USA, men det räckte ändå inte längre än till en åttondelsfinal. vi gillade det i alla fall. Och notera gärna att VM:s enda obesegrade lag var detsamma som vi antog var dess allra sämsta – Nya Zeeland.

Och i övrigt? Bara två straffavgöranden. Det är bra. Straffar är bara kul när man skiter i vem som vinner. Klose tangerade Gert Müllers 14 VM-mål, men var skadad när han hade chansen att ta Ronaldo också. Och en Evertonspelare blev utvisad i finalen. It figures. Ännu mer finns att säga, men nån ska ju orka läsa också. vi ses om fyra år.





Världslaget

11 07 2010

Samtal mellan Messa och Minxen på väg från Långös badplats:
”Det är så skönt att inte vara singel och behöva ha ångest inför första ligget.”
”Ja, nu vet man vad man kan förvänta sig. Trygghet i monotonin, liksom. Och så slipper man bli överraskad av konstiga kukar.”

Och med det sagt kan vi kasta oss över det som är viktigt i dag. Nämligen upplösningen av VM 2010. Och innan man sätter sig bekvämt, med öl och jordnötsringar inom räckhåll måste man göra sig ett eget världslag, ty så står det skrivet. Utan ett sådant har man inte rent samvete och får inte lov att njuta sin final helt och fullt.

Eftersom vi tycker om offensiv fotboll tänker jag i strid med sans och vett lägga upp elvan enligt 3-4-3-systemet trots att inget lag spelar så och utan hänsyn till favoritpositioner.

Målvakt: Manuel Neuer, Tyskland
Backar: Maicon, Brasilien
Sergio Ramos, Spanien
Diego Lugano, Uruguay
Mittfältare: Bastian Schweinsteiger, Tyskland
Andres Iniesta, Spanien
Wesley Sneijder, Holland
Xavi, Spanien
Forwards: David Villa, Spanien
Diego Forlan, Uruguay (Kapten)
Asamoah Gyan, Ghana

Asamoah - snart i en toppklubb nära dig?

På bänken: Iker Casillas, Spanien,
Philip Lahm, Tyskland. Carles Puyol, Spanien
Mesut Özil och Thomas Müller, Tyskland, Mark van Bommel, Holland
Arjen Robben, Holland, Gonzalo Higuain, Argentina

Förbundskapten: Marcelo Bielsa, Chile (För vi gillar som sagt offensiv fotboll)

Vem har jag glömt?





The horror and the beauty

3 07 2010

Jag var blott tre späda år när Antonin Panenka skaffade sig evigt liv med urmodern till alla fräcka straffar i EM-finalen 1976, så hur skulle jag ha kunnat veta? Det gjorde jag förstås inte, men ändå hette mina två största fotbollshjältar under barndomen just Panenka och Zdenek Nehoda – ”tricky right winger of Dukla Prague” läser jag på Wikipedia (Jag höll även på Dukla Prag, något som är svårare att rationalisera i dag, inte ens i tonåren var jag väl tillräckligt kommunistiskt lagd för att vurma för partiets lag). Trots att jag, mig veterligen, aldrig sett dem spela. Sanningen bakom är förmodligen densamma som för i stort sett alla andra barndomsfavoriter inom sportens värld – jag tyckte helt enkelt att de hade balla namn.

Sebastian Abreu har slagit Panenkas förut, både i klubblaget och i Copa America, men är samtidigt så pass obskyr – Uruguays främste målskytt som han är – att Richard Kingson inte hade anledning att känna till det. Abreu lär dessutom vara galen på riktigt. Nu är han VM-historia. Panenka, som blott var en skön lirare som råkat vara född in i en del av världen där det expressiva inte uppmuntrades (Niva har skrivit ett trevligt reportage om mannen och straffen i Liven längs linjen), utövade sin straffchipp betydligt oftare, men i en tid där fotboll på tv knappt var uppfunnen än och kartläggning av motståndare definitivt inte var det var hans kyla i en avgörande EM-finalstraff en sensation.

Straffen med stort S.

Den 37-årige Ron faller snarare för förmågan att dra på sig ofrivillig tragik än roliga namn, varför Asamoah Gyan lär vara ett namn som kan tänkas dyka upp i en text nånstans om 30 år. VM-slutspelet må ha blivit fattigare i går, men tänk vilka sagor vi fick i gengäld.





De kallar honom Loco

2 07 2010

...och fotbollen var sannerligen bindgalen i kväll. Godnatt.

(Sov gott, du enda icke-uruguayan som hade kul.)





VM, fotbollsbögporr och siande

1 07 2010

Vi skriver kvartsfinaler i VM och jag konstaterar att jag har blivit lite bättre på att tippa i takt med att mitt fotbollsnörderi har minskat. Visserligen har jag haft jättefel när det gäller Serbien, som jag tippade skulle nå semifinal, men i gengäld kommer ett annat skrällag ta den semifinalplatsen – Uruguay eller Ghana. Inga lag jag trodde på alls. Inte heller Paraguay såg jag komma. Däremot prickade jag in att både Frankrike och Italien skulle floppa hårt så ära och glädje till mig. Alla mina skyttekungstips utom Drogba – noll mål, men stort spel när han väl var på plan – är i med i matchen i högsta grad. Även om Fabiano, Tevez eller Villa mycket väl kan bli Higuain. Eller Klose.

Mesut Özil, som jag tippade skulle slå igenom på allvar, har slagit igenom på allvar, medan Gourcuff blivit hånad, utvisad och varit värdelös. Ronaldo har inte varit dålig men inte heller glänst, men det är synd att säga att Messi varit dålig även om han inte varit i närheten av sin bästa klubblagsform. Jong Tae-Se har kanske inte satt världen i brand, men han spelade fram till målet mot Brasilien och jag vågar lova att ganska många lagt märke till den gråtande nordkoreanen.

Kan en stjärna heta Mesut?

Och mitt favoritlag Nigeria, ja, de gjorde som de brukade. Försvann på ett oerhört smärtsamt sätt. Vilket presidenten – med det underbara namnet Goodluck Jonathan – tyckte var så vansinnigt pinsamt att han bestämde att landslaget inte ska vara med i några mästerskapstävlingar de närmsta två åren, utan stanna hemma och träna tokigt hårt i stället. Nu gillar ju inte FIFA när ett lands regering lägger sig i dess fotbollsförbunds jobb, och lär hota med sitt standardstraff. Som är… öh, två års avstängning från internationell fotboll.

Men kvartsfinalerna var det alltså: vi börjar med Uruguay-Ghana.
Jag har förstått att Uruguay, den gamla stormakten, ses som favorit av de flesta men jag håller inte med. Ghana imponerade stort på mig mot Tyskland, Serbien och det taktisk skickliga, kämpastarka och charmiga amerikanska laget. Uruguay är starka hemåt och spelar skickligt efter sina resurser, men har ännu inte stött på något riktigt bra lag (får man väl ändå hävda, även om jag gillar Mexico). Så jag tror på Ghana – detta sagt under förutsättning att Kevin-Prince Boateng är i speldugligt skick till imorgon. Annars blir det svårare.

Jag vill för övrigt påstå att Ghana är detta VM:s största skräll hittills. De har turneringens allra yngsta lag, saknar sin skadade superstjärna Essien, och har som lök på laxen konsekvent petat sina rutinerade fixstjärnor Muntari och Appiah. Ändå har de bjudit på bra – och, det måste vi erkänna, fysisk, listig och cynisk – fotboll mot kvalificerat motstånd fyra gånger om. Och anfallaren Asamoah Gyan har förvandlats från medelmåtta till matchvinnare i världsklass. Så med VM som den trendsättare det är: sorgsna serbiska förbundskaptener till alla!

Brasilien-Holland
Jag har tippat Brasilien som mästare och det gör jag fortfarande. Laget har blivit bättre och bättre och så länge som inget oförutsett inträffar ser jag inget som kan stoppa dem från att ta hem bucklan för alltid. Jag tror på en säker 2-0-seger eller så. Och om ni tycker att jag nedvärderar Hollands chanser så beror det på att jag helt enkelt inte gillar dem. Men för att störa brassarna måste alla nyckelspelarna göra stormatcher, och det vi har sett hittills av Holland talar inte för det.

"Arjen gjord av glas, mamma, Arjen gjord av glas"

Tyskland-Argentina
Att Maradona är en lysande inspiratör kunde vi ana oss till, men mycket tyder också på att han har förmågan att omge sig med rätt assistenter, för detta lag har imponerat mycket mer än vad jag trodde var möjligt under förutsättningarna. Bakom på pappret säkra 3-0 mot Mexico döljer sig förvisso mycket tur, men det är just den tur som ett framgångsrikt lag ska ha och därför tror jag på en fortsättning. Det gör jag trots att det nya unga Tyskland på många sätt påminde om det gamla onda Tyskland mot England – hänsynslösa, målmedvetna, urstarka i varje lagdel och ruggigt effektiva. Det blir Argentina efter förlängning. Och det blir säkert inte rättvist.


I kväll visar förresten Canal+ Emir Kusturicas film om Maradona. Här är delen där man börjar gråta.

Spanien-Paraguay
Kan man säga att Paraguay är VM:s sexigaste lag?  Här är i alla fall två tungt vägande skäl till det. Som om det inte är nog med det så har Oscar Swartz bögporrsurfat lite och noterat en ”gayporrvideo som sprids nu där en spelare i Paraguays lag blir påknullad”. (Och länkar dessutom till en sida som kan vara av stort intresse för de som är extra intresserade av nakna idrottsmän – jag vågar inte länka själv för sist jag länkade till en moraliskt tveksam sida blev bloggen nerstängd av WordPress pga malware.) Men OK, på planen har det inte varit lika sexigt. Två 0-0-matcher i rad skrämmer inte slag på europamästarna.

Däremot kan man ställa sig frågande till hur länge Del Bosque har tålamod med en värdelös Torres när han har världsmittfältarna Fabregas och David Silva på bänken, och ett lag som kan spela 4-4-1-1 i sömnen. Hur det än blir med det så vinner Spanien säkert utan förlängningar.

Nu vet ni hur det går, så nu kan ni hänga i solen i stället.





Mannen som kallas bajs

21 06 2010

Men på det hela taget var helgen bra. Jag lyckades undvika en överdos underdånigt bröllopsjamsande och lördagen avslutades på O’Leary’s där Messa och Sexet gjorde sitt bästa för att etablera oss som stammisar hos hovmästaren. Söndagen inleddes med den traditionsenliga brunchen och det hanns även med en stund i solen, under vilken Sexet underhöll oss med historier om samlagsstön och äggstockar. Med lite tur kan ni snart läsa om det på hennes blogg, om det nu blir nånting av med den. Och slutligen bröt jag den sexstrejk som jag instigerat efter att Messa antytt att hon vill ha betydligt fler tvåtimmars gråtsamlag än vad som är standard för tillfället. Samboskap handlar ju om kompromisser.

Och i Sydafrika kunde man njuta av att Nya Zeelands långbollande halvamatörer höll Italien stången, allt medan vi åt pizza och hejade på kiwis som vore vi ironiker. Och den väntat målsnåla drabbningen mellan Brasilien och Elfenbenskusten visade sig bli en explosiv affär. Först och främst: Brasilien vann rättvist. MEN: Brasilien är Brasilien, och när Brasilien möter Elfenbenskusten gäller inte riktigt samma moraliska kompass som annars. Det är därför Luis Fabiano kan plocka med sig bollen med armen två gånger om, göra mål, och blåneka till att ha gjort nånting otillåtet utan att någon just bryr sig, trots att skillnaden mellan detta tilltag och Maradonas Guds hand – som fortfarande lever kvar som om det hände i går i varje britts minne – eller Henrys kvalmål mot Irland – som nästan ledde till en diplomatisk kris – är obefintlig. Trots att det betydde allt för hur matchen skulle komma att utveckla sig.

Och, ja, Elfenbenskusten spelade hårt och stundtals vårdslöst för att en släpphänt domare tillät dem, men om någon kan hantera fulspel till tonerna av synskadade domare så är det han som gjort en säsong eller två i den brasilianska ligan. Kaka (som när han kom till Italien kanske borde ha funderat på att göra som sin landsman Rafael Scheidt gjorde när han flyttade till Skottland – bytt namn) må inte ha haft för avsikt att sänka sin motståndare med armbågen, men hans agerande är ändå inte på något sätt annorlunda än det som fick Nigerias Kaita utvisad på stället mot Grekland (inte den efterföljande filmningen heller för den delen) med undantag för att Kaka faktiskt träffade. Att sedan Anders Andersson sitter i SVT:s studio och är uppriktigt förbaskad över utvisningen eftersom Kaka ju är en sån fin karaktär är faktiskt mer än lovligt korkat.

Frank Rijkaard, en annan fin fotbollskaraktär.

Frankrike för övrigt klubbade igenom den vedervärdiga HADOPI-lagen i går (ingen svensk tidning rapporterar på nätet, inte helt otippat) och med den bakgrunden kan det väl knappast bli bättre läge att göra uppror mot auktoriteten?