Melodifestivallåtar vi minns (vagt)

4 02 2012

Vid den här tiden varje år händer alltid samma sak. Media och bloggosfären fylls av Melodifestival. Ett fenomen att älska och hata på samma gång. Här på En ond plats ska vi inte vara sämre. Men eftersom vi är stolta över att vara gubbiga bakåtsträvare vördar vi denna årliga dubbelhet med att komma ut ur garderoben och erkänna gamla pinsamheter. Tanken är att varje lördag under festivalsåpan dra oss till minnes en gammal melodifestivallåt som vi gillade när det begav sig. Och som vi skäms lite över nu.

1985 var jag tolv år gammal och hade ganska nyligen upptäckt hur fräsigt popmusik var. Melodifestivalen bestod vid den tiden av en enda final med tio låtar, där vinnaren gick till Europafinal och där i princip alla som var med blev kända i hela landet. Trots att inte en enda tonåring med självaktining skulle erkänna att de faktiskt tittade. I startfältet fanns storheter som Stefan Borsch, Per-Erik Hallin och storfavoriten Pernilla Wahlgren, 17 år. Då…

”Plötsligt dök han upp i våra TV-rutor, nyklippt och fräsch. Med lätt beslöjad blick och ett småleende sjöng han sig rakt in i svenska folkets hjärtan och tog inte bara hem Pressens pris och en andraplacering – han fick en ny publik också!” (OKEJ nr 7, 1985)

2012 känns inte Dan Tillberg lika het, men den tolvårige Ron Obvious var uppriktigt upprörd över hur något så oerhört värdelöst som Kikki Danielsson kunde gå och vinna framför Ta min hand. Efter Melodifestivalen spåddes den gamle hippien en lysande framtid, och OKEJ kunde senare på våren berätta om hur han givit sig ut på turné med inga mindre än Stevie Wonders kompband Wonder Band.

Bevis. "Nu har han äntligen fått sitt genombrott", hävdar en av fem bildtexter.

Det gick väl sådär med det. Dan Tillberg kom tillbaka till Melodifestivalen året efter (där han delade jumboplats med bland annat Shakin’ Fredrik, Baden Baden och den där Git Perssonlåten där Jan Guillou är vampyr i videon) och spelade lastbilschaufför i ett avsnitt av Skånska mord, men sen gick det, som man plägar säga, åt helvete. Det senaste livstecknet  är, enligt Wikipedia, ett dubbelalbum från 2005. Som kom efter en 18-årig albumtystnad. Den finns inte på Spotify.

Ingen verkar veta mer om Dan Tillbergs vidare öden och äventyr. Men 1985, då var han kung i en kvart.

Annonser




”Den musikaliska kvalitén inom THRASH METAL är stundom under all kritik”

1 07 2011

Ja, det stämmer. Det går bra att vara hur avis som helst. Jag har återbördat EN HEL KASSE OKEJ från föräldrahemmet.  Och det är förstås inget man bara stressar igenom. Det är sånt man har semestrar till, och jag lär återkomma till ämnet. Men helgen till ära har jag bläddrat igenom några OKEJ från 1985. Jag fastnade för Jörgen Holmbergs något onyanserade artikel om det nya fenomenet thrash metal. ”Ett i Sverige vanligt misstag är att stava namnet utan h:et. Thrash metal. Men h:et måste vara där annars försvinner ursprungsbetydelsen. Thrash betyder nämligen inte ”skräp” utan ”tröska” på engelska”, slår Jörgen fast (och kastar sedan ner Power Metal och Death Metal i soppan (Jörgen skäms inte för att använda versaler på egennamn nämligen)).

OKEJ är ju, det har jag blivit väl medveten om under en veckas bläddrande, inte någon neutral popmusikbevakare. En artikel bör ju ha en vinkel, och i OKEJ är vinkeln oftast tävlingen om vem som är snyggast, störst eller värst. Och dyker det upp något kontroversiellt är man inte sena att välja sida. Oftast, naturligtvis, på kidsens sida men, som vi här ser, inte nödvändigtvis. ”Döden är förstås populär att sjunga om. Eller vråla och kvida om. Någon sångare har jag inte lyckats hitta på plattorna. ‘Mikrofontortyr’ har en av grupperna uppriktigt skrivit på omslagets baksida”, konstaterar Jörgen för att förtydliga. Intressant nog blott tre nummer efter att OKEJ publicerat den allra sista intervjun med Metallicas Cliff Burton. (Vill man hävda i alla fall, men faktum är att Cliff är den enda medlemmen utan pratminus. Däremot berättas det om hur han går loss på en felparkerad Södermalmsk damcykel.)

Snart bortglömda?

Metallica är störst, hävdar Jörgen, redan i februari 1985 var de det. ”De är det enda TM-gäng som lyckats ordna ett kontrakt med något av de stora skivbolagen, Elektra.” I tidigare nämnda Metallica-intervju hävdar dock  Kirk Hammet att Metallica minsann är Power Metal, och tar bestämt avstånd från alla thrashanklagelser. ”Definitivt inte Thrash Metal. Sådant sysslar Slayer och Hellhammer och de andra banden med. För dem är det bara imagen som gäller.” (Slayer omnämns mycket riktigt som ett gammalt sminkband i artikeln.) Kanske är det därför som Jörgen är snäll mot Metallica. ”Metallicas förre gitarrist Dave Mustain (sic), sägs ha blivit av med de alkoholproblem som ledde till kicken från gruppen. Mustain har nu sitt eget band, Megadeth, som han beskriver som ‘progressiv jazzrock-Heavy Metal i punktempo. /…/ Dave Mustain är idag sur på Metallicas medlemmar. Han skrev mycket av det tidiga materialet och hävdar att hans gamla grupp nu stulit många riff från honom till plattorna.

"Dave Mustain".

Slayer gillar Jörgen Holmberg inte alls. ”Slayer, en (sic – det är förbluffande mycket stavfel i OKEJ) av de mest framstående banden, ligger på en av sina pressbilder och krälar på en halvnaken kvinna som de spyr blod på och hotar med en stor dolk. Perverst!” Och senare: ”Slayer låter otäckt dåligt. Inga låtar, inget musikaliskt tänkande, bara rått och ösigt med två gitarrister. ‘Sången’ liknar Cronos i Venom. En andra LP, ‘Hell Awaits’, finns snart ute. Den har bandet lovat ska vara ‘100% tyngre’. Efter första plattan sa de att Slayer var tyngst i branschen.

Perverst!

Men Anthrax då, undrar du. De tokroliga mysthrasharna från östkusten? Ack nej, inte heller de finner nåd hos Jörgen: ”De ser nästan städade ut. Men låt er inte luras av det yttre. Man har kul åt det hejdlösa öset på LP:n ‘Fistful of Metal’ under en eller två låtar. Sedan har man fått nog, nog, nog! Och vilken kräksång av Neil Turbin sedan! Han är utbytt mot Joey Belladonna på kommande skivan ‘Spread It’.” Föga anade han väl att Scott Ian skulle komma att stanna hemma från en Europaturné för att vara något så ytterst ohårdrockigt som pappaledig 26 år senare. Sedan fortsätter Jörgen att smäda en hoper andra band i genren: Exodus (”tilltalar hårdrockare såväl som punkare med sitt vilda och besinningslösa tempo”), Exciter (”Har ni hört ett startfält med F1-bilar dra iväg? Då har ni hört ett utmärkt smakprov på hur den här trion låter.”), Voi Vod (”De har beskrivits låta som allt från en skenande hårtork till cementblandare /…/ de bygger upp en vägg av massivt oväsen med de värsta avgrundsvrål till sång ni kan tänka er!”) och Celtic Frost (”får Hellhammer att låta som impotenta veklingar”).

För fler pinsamma bilder på tuffa hårdrockare, besök metalsludge.

Exciter har jag förvisso aldrig hört, men övriga uppräknade band torde väl höra till den hårda rockens allra mest inflytelserika band. Jörgen ska ändå ha kredd för att han i OKEJboken vägrar att göra avkall på sitt thrash-hat, även om han hade ganska fel i sin önskning om att marknaden fort mättas så att ”högkvalitativ hårdrock med låtar och musikalisk intelligens” slipper att dras med i en våg av moralpanik. Stäm mig inte, Jörgen, för att jag, i strid mot upphovsrättslagen, har plankat nästan en hel artikel.

Celtic Frost - för hårdrocken vad Kraftwerk är för syntetisk musik.

På söndag – och här kommer poängen – kommer jag och Messa att vrôla ikapp med The Big Four – Megadeth, Anthrax, Slayer och Metallica. Det blir ljuvligt. Om jag får välja spelar de de här låtarna.

Var inte ledsna. Det går på tv också.





Traditioner är viktiga

23 06 2011

I morgon är det fyra år sedan Messa bjöd ner på midsommarsupé och att titta igenom hennes Okejtidningar. Så vad passar väl då bättre än att åka till hembygden i morgon och rota rätt på mina gamla Okejtidningar ur pappsens källare?

Inget, skulle jag tro. Glad midsommar.

De onda tu.





Det som inte dör med tiden skrämmer mig

4 01 2011

Jag ber ödmjukt om ursäkt, men jag har semester och gott om tid, och därför fortfarande svårt att släppa min fantastiska julklapp Okejboken. För folk ur min generation är Okejboken en självklar snackis och under de senaste dagarna har något oerhört uppenbarat sig: tjejer i 35-årsåldern är fortfarande lika förtjusta i de gamla Okejhunkarna. Jag har suttit och fnissat över den tidens pinuppor. Ja, Samantha Fox var väl inte att anse som särskilt snygg ens när det begav sig – inte ens juvret hennes var särskilt imponerande, men hon var i alla fall inte lesbisk då. Sabrina (som, läser jag på Wikipedia, blott är fem år äldre än jag) var ju hetare, men hon förstörde lite av mystiken då jag såg henne i ett liveuppträdande på tv. Säkert på Peters Pop Show från Westfalenhalle i Dortmund, för det var det hetaste heta på 80-talet. Hur som helst ägnade den italienska eurodiscostjärnan ett instrumentalt break åt att vildsint skaka sin överkropp på ett sätt som jag antar skulle egga upp den manliga delen av publiken, men som i själva verket var djupt komiskt. Åtminstone brast storasyster, som satt i fåtöljen bakom, ut i ett hjärtligt asgarv. Vilket även jag gjorde efter en stund, av rent socialkompetenta skäl. Sabrina lär fortfarande turnera, men numera oftare i skinnbyxor än i illasittande toppar.

Vem den där Peter var har jag sämre koll på, men jag tycker mig minnas en buskig mustasch.

Till och med W.A.S.P.s hawaiianska strippa, som de brukade snitta upp på scenen, visade sig vara en besvikelse så här i efterhand. Många av posterflickorna vet jag fortfarande inte riktigt vad de gjorde i tidningen. Mandy Smith – hade hon verkligen en skivkarriär? Och vem var den där Britt Dahlén? Tydligen var hon med i Solstollarna, det kanske gubbsjukaste barnprogrammet på en ickelatinsk tv-kanal någonsin, och forskar man lite djupare får man veta att hon är från Örebro och minsann har dansat i Peter Flack-revyer. Jag tyckte bättre om när jag inte visste något. ”Dahlén har lämnat artistkarriären” (Wikipedia). De enda som fortfarande håller hyfsat är The First Lady of Rock, Lita Ford, och – lite otippat – den unga Lena Philipsson.

Den svenska popens hopp, cirka 1987.

Men till saken. Det dröjer alltså cirka 15 sekunder från det att 70-talistkvinnan har fått korn på Okejboken till det att hon börjat lista sina favorithunkar, hur snygga de var och vilka som fortfarande är snygga. (När jag pressar Messa måste hon tänka efter. Sen listar hon Joey Tempest, Tommy Lee och Nikki Sixx. Sen lägger hon till Alice Cooper. Och kommer tillbaka en stund senare för att addera Leroy från Fame (på de där bilderna då han är Robinsons Crusoes Fredag i ett litet ländkläde). Vilket torde bevisa min obekvämt uppkomna hypotes.)

Jag vet inte vad ni tycker, men själv finner jag det en smula skrämmande. Man tror att man har lärt sig att förstå kvinnans grundläggande väsen, och så kommer nånting sånt här och river alla illusioner. Det gick utför. Ungefär som Sebastian Bachs utseende.

Så här lär Sebbe se ut i dag.

I övrigt har jag blivit inblandad i en bizarr diskussion på internet om smör. Men det sparar vi till en annan gång.





SJ AB blir bajs baklänges

28 12 2010

Halleluja, SJ var goda mot mig denna gång. När andra sände desperata SOS på Facebook eller inte ens kom iväg över jul var det enda strulet under hela min tur och returresa till de Värmländska skogarna  att vi fastnade i 34 minuter i Hallsberg. För att föraren hade försvunnit. Och här ska SJ naturligtvis ha kredd för att de aldrig slutar överraska. Alltid en ny fuckup i bakfickan. Senare visade det sig att det skulle ske ett förarbyte (för sannolikt vill väl lokförarna sova hemma i juletider) och att den nya föraren snart skulle ankomma med ett annat – försenat – tåg. Vilket å andra sidan förde det positiva med sig att jag hann läsa klart min julklappsbok Okejboken.

Kulturskrift.

Jag hade fått order av sambon att inte återvända hem utan Okejboken, och det vågade jag naturligtvis inte heller. För den som är född på 70-talet kan det inte bli mycket mer nostalgiskt än så här. Ja, jag har kassar med Okejtidningar stående i pappas källare. Jo, jag känner igen i stort sett varenda omslag. Jag vet fortfarande inte vilka Glenn Spove och Britt Dahlén är, men det verkar å andra sidan inte författaren heller göra. Och, nej, boken gör inte det minsta försök att fördjupa eller analysera tidningens forna innehåll – utan kör på i samma hjulspår: Så här gjorde vi för att vi tyckte att det var kul. Gott så. Det är ändå en kulturskatt.

Jag fick även med mig en ganska rejäl förkylning hem, vilken förmodligen har sitt ursprung i den där långpromenaden på Vänerns blåsiga is i 17-gradig kyla jag lurades med på. För syskonbarnen hade ju fått nya sparkar som måste testas. Med lite tur kanske jag blir så såsig att jag kan ta nyårsledigt lite tidigare än väntat, men sån tur har man väl inte.





Okej, hur tänkte ni här?

23 10 2010

Den nya Okejboken diskuteras i Nyhetsmorgon, med nån Jörgen Holmqvist och legendaren Hans Hatwig. Det är lite naket, lite töntigt och lite Hem & skola. Men varför, varför är det ingen som ifrågasätter layouten?

 

Redigerare från Okej-åren - träd fram och erkänn!

 

Vad var det egentligen för galningar som skapade layouten med färgade plattor, vitt text på svart och totalt godtycklig användning av typsnitt? Och exakt hur fulla var de?

 

Ett svagt plus dock för mellanrubrikerna ingen kunde missa.

 

Kulturgärningen att scanna in de gamla tidningar finns bevarad här.