När ondskan kom till byn

21 12 2013

Ni får ursäkta, men jag måste tillfälligt avbryta mitt chilifotograferande, ity det har hänt stora saker. Jag och Acetonmannen har varit på black metal-konsert (bör uttalas på norska)! Så fort jag fick höra att pionjärerna Satyricon skulle komma till stan kastade jag mig över telefonen och börja göra upp planer. För några år sedan avblåste Acetonmannen en tilltänkt Deicide-konsert (tror jag att det var) med hänvisning till att han skrämdes av bandets ondska och inte skulle kunna se sina kaniner i ögonen och vi hade genomfört det hela. Även denna gång oroade han sig på förhand för att bandets grava ondska skulle ta med sig hans själ hem till Norge, men likafullt vågade vi.

Jag ska omedelbart medge att jag inte kan mitt Satyricon. Någon black metal-konnässör är jag icke. Men Satyricon gjorde oss inte besvikna. Fast de gjorde oss även besvikna. Låt mig utveckla. Satyricon är, såvitt jag förstår, ett av många genomonda norska band som kom fram i skuggan av Varg Vikernes superonda projekt Burzum i början på 90-talet. Och även om jag inte har läst några pressmeddelanden om Satyriconmedlemmar inblandade i kyrkbränningar, offrandet av oskulder eller inhalerande av halvt förmultnande djur så torde deras ondskekredd vara ganska intakt.

Kjetil-Vidar och Sigurd.

Kjetil-Vidar och Sigurd.

Tyvärr turnerar bandet med blott två ordinarie medlemmar, sångaren Satyr (Sigurd) och trummisen Frost (Kjetil-Vidar). Övriga är så kallade turnémusiker. Jag säger tyvärr, för det syns. Bandet – med undantag för den senige Satyr – ser allt annat än genuint ondskefullt ut. Basisten har pagefrisyr, bajsringsskägg och är klädd i en helt vanlig svart skjorta, som redan under spelningens tredje låt är så genomsvettig att man med lätthet kan ana konturerna av hans navel. Den ena gitarristen (av tre, de stunder Satyr drar på sig gitarren) skulle ha kunnat rest med en tidsmaskin direkt från en konsert med sitt andra band Noice. Det är förstås helt oacceptabelt. Både corpsepaint och teaterblod lyser med sin frånvaro. Det enda som med god vilja skulle kunna kallas diaboliskt är Satyrs gethorns-mikrofonställ. (Vilket mycket riktigt flyttas undan under den extranummerlåten då Sivert Høyem, som jag till min förvåning känner igen från På spåret för några veckor sedan, lite otippat gästsjunger.) Kvällens mest diaboliska är snarare de avgrundsvrål den lilla läderklädda flickan bakom mig i publiken utstöter, de stunder då hon inte piskar mitt huvud ömt med sitt hår.

Ej heller känns det särskilt ondskefullt då bandet upprepade gånger artigt applåderar publiken eller när Satyr uppmuntrar fansen genom att föreslå ”dere kan nock gøre en go moshpit”. Publiken är dock bra. Det är precis så där trångt, bökigt och svettigt så att man – om man befunnit sig på tunnelbanan – hade velat döda, men samtidigt är musiken så tajt och bra och stämningen så god att man inte hade velat ha det på något annat sätt. Och även om jag börjar finna bandet en smula monotont mot slutet av de två timmarna så var det väl spenderade pengar. Jag har varit på black metal!

Till sist några ord om förbandet Chthonic. (Nej, jag har inte den blekaste om hur det uttalas). De var nämligen skitbra! Chthonic är ett melodiskt deathband från Taiwan, som blandar orientaliska toner med texter om demoner och sånt. Lyssna själva!

Annonser




Gangs of New Jersey

4 05 2013

I veckan har Stockholm fått finbesök. Ett gäng medelålders herrar från New Jersey packade ner sina instrument för att komma hit och underhålla oss med sin musik. Japp, Overkill har hälsat på.

Det var Sailor som hörde av sig och försynt undrade om jag kanske händelsevis var intresserad av att följa med till Debaser för att beskåda det gamla thrashbandet, ity han hade en biljett över. Musikaliskt svältfödd som jag är nuförtiden tackade jag omedelbart ja och förundrades – mot det sunda förnuftet, de kallar det ju heavy metal för att banden har ungefär samma halveringstid som tungmetall – över att Overkill fortfarande existerade. Det senaste jag hört från dem var The Years of Decay, cirka 1989. Vilket förvisso var en fantastisk skiva.

En gång i tiden var de så här unga.

En gång i tiden var de så här unga.

Döm om min förvåning när det visade sig att Overkill fortfarande är ett mycket kompetent band. Ja, det var faktiskt länge sedan jag hade så roligt på en konsert. Bobby ”Blitz” berättade många fina New Jersey-anekdoter som alla inbegrep rimliga användningsområden för armbågar och det mittersta fingret som ett tecken för uppmuntran.

(Även förbandet F.K.Ü. – eventuellt kort för Freddy Krugers Ünderwear – hade ett hemligt tecken, fyrfingersaluten. Deras gitarrist såg ut som Gandalf Grå och sångaren Larry Lethal envisades med att tilltala publiken på engelska trots att bandet kommer från Uppsala.) Hur som helst – huvuden bangades, svett utsöndrades, trumhinnor massakrerades och den mycket uppsluppne Blitz sprang hit och dit samt bars fram och tillbaka av publiken. Show enjoyed by all.

Ja, sen var det nån annan New Jersey-snubbe som spelade i går, den näst bäste New Jersey-akten i stan den här veckan. Herr Springsteens låtkatalog har tyvärr inte alls samma råös som Overkills,och ljudet var väl mesigt, men efter en sövande första en och en halv timme ryckte han upp sig sista 90. Så han kan också få godkänt.





Ron Obvious går på progkonsert

3 11 2012

Det hände sig den mörka hösten 2012 att min gamle vän Acetonmannen hörde av sig och händelsevis undrade om jag var sugen på att släppa loss en helt vanlig torsdagskväll. Den ärevördige Roine Stolt var i stan, nämligen, upplystes jag om. Med sitt Flower Kings. Naturligtvis sade jag ja. Att lyssna på progressiv rock i levande form torde vara en nödvändig sysselsättning för någon som vill kalla sig farbror.

Jag har aldrig hört Flower Kings förut, ändå – om detta upplyste mig Acetonmannen då vi laddade upp med pilsner på en irländsk pub i Vasastan – var det jag som gjorde Acetonmannen uppmärksam på detta smått legendariska band. Hur eller varför är dock höjt i dunkel. Tyvärr ställde förbandet in, så huvudakten var redan i gång när vi dök upp och eventuellt missade vi öppningsspåret Numbers från nya plattan Banks of Eden som lär vara drygt 25 minuter långt.

Jag kan inte påstå att jag har förkovrat mig inom symfonirocken sedan min korta Genesisperiod i början på 90-talet, å andra sidan är det en musikstil som, sin progressivitet till trots, inte gärna ändrar på sig i onödan. Det här skulle bevisas av av att Roine Stolts gitarrspel hade samma sound som legendaren Steve Hackett hade under tidigt 70-tal och även den storbildsskärm som visade psykedeliska bildspel under konserten led av en svårt Pink Floydskt aura.

Redan under kvällens första mellansnack tyckte Roine att det var trevligt att se flera personer under 50 år i publiken. Under det andra äskade han handuppräckning för 50-plussare. Under det tredje hälsade han till sin fru, som var en av åtminstone sex åskådare av kvinnligt kön jag kunde se. Vilket är en ganska hög procent i dessa kretsar.

Under extranumret kom Roine ner och hängde lite med oss längst bak.

Sedan gick vi hem och tänkte litegrann på den mångfald av ansiktsbehåring vi beskådat i publiken, och livet gick vidare.





I found my thrill

5 10 2012

Men vi skiter i konferensen för en stund. Det har nämligen hänt något viktigt. Det är mitt stora nöje att presentera något oerhört konstigt. Jag inser förstås i skam att det här är något de allra flesta redan har njutit av länge eftersom klippet vi ska se är nästan två år gammalt, och i internettid väl ungefär motsvarar att någon kommer och är lycklig för att nyss ha upptäckt Killinggänget, och jag har redan skällt ut flera närstående för att de inte informerat mig om detta tidigare.

Och detta är alltså det mest briljanta som finns på internet just nu. Så sitt ner, tryck på play och njut, så pratar vi om vad vi just har sett sen, OK? OK.

Vad i hela friden? Vad… vad gör karln? Och varför ser ett gäng avdankade skådespelare så orimligt glada ut, och vad gör de där? Det enda jag vet är att det tydligen är någon sorts välgörenhetsgala mot barncancer som här görs helt irrelevant av en nonchalant Vladimir Putin med handen i fickan och ett nyskapande uttal av ordet thrill. Och att orden inte riktigt räcker till för att göra det här rättvisa.

Det här klippet är så fantastiskt bizarrt att jag skulle ligga passionerat med det om det var möjligt.





En ond natt och en man med en hatt

17 06 2012

Den ultimata ondskan ligger i hur vi hela tiden lurar oss att tänka att den här gången, nu kommer det att bli annorlunda. Det är inte rimligt att de lyckas skjuta sig i foten igen. För naturligtvis kommer de att fortsätta göra det. Det ligger i deras natur. Ändå blir vi så orimligt arga och besvikna varje gång rysk fotboll misslyckas med att göra det som var omöjligt att inte göra. Som att spela oavgjort mot Grekland.

Men om vi ska försöka hitta något litet positivt i det hela så är det svårt att inte unna Grekland, detta sargade land, den glädjen ett oväntat sportresultat kan ge. Och vi kan påminna oss om all den otur de faktiskt har haft tidigare under turneringen och att de åtminstone inte spelat samma ultraförsiktig stenåldersfotboll som de har gjort tidigare detta årtusende. Om de bara kunde göra nånting åt sin musik också så skulle vi kanske rentav kunna bli vänner, Grekland och jag.

Fast just nu känns EM svårt ointressant, det gör det.

Egentligen tänkte jag prata om Tom Petty. En man, en hatt, en gubbrocksikon. Messa, evig vurmare för musik från förr, bjöd upp målsman och bokade biljetter och själv – även om jag faktiskt äger inte mindre än två Tom Petty-skivor, och den ena inte ens är en Greatest hits – hade jag inga större förhoppningar bortom en OK torsdagkväll. Och redan i entrén blev jag lite sorgsen. Inte en endaste Pettyhatt fanns till salu bland merchen.

Runda solglasögon letade jag inte efter.

Men, efter en förakt som var en lite sämre version av Tompa, fick jag så jag teg. Faktum är att det var lysande. Hitparaden, gitarristen, publikens bindgalna entusiasm och till och med gitarronanisekvenserna var briljanta. Vilket verkligen satte i perspektiv hur genomusel Bob Dylan var senaste gången jag avnjöt sittkonsert för mogen publik i Globen. Det enda som saknades var Into the Great Wide Open, men den avnjuts ju bäst som video med självaste Johnny Depp som Eddie Rebel:





Johnozzy

26 05 2012

2000-talets varmaste majdag såg vi en levande legend. Tack vare flickvännens vakenhet för potentiella gubbfester på Facebook i tisdags så kom vi över tvenne biljetter till självaste Ozzy Osbourne (även om han uppträdde under det dansbandiga namnet Ozzy & Friends, där ”friends” står för några gamla medmusikanter) på Stadion, en gryta av sol, ansiktsbehåring och fashion statements. Tatuering av ett barn som simmar med en delfin och tåskor? Varför inte? Maffig ölmage och leopardspandexbyxor? Om det känns rätt för dig! Jeansväst ovanpå glittrig tigertröja? Whatever! Skägg? Obligatoriskt! Varför är Finest.se aldrig på såna här tillställningar och plåtar mingelbilder?

Den som har sett Ozzy på tv under senare år kan säkert förstå att vi dök upp med en hälsosam smula skepticism. Vilken Ozzy skulle vi få se? Men oron kom på skam. Farbrorn från Aston var slankare än nånsin, full av energi och sjöng som han alltid sjungit. Ty en Ozzylåt lämnar inte utrymme för särskilt mycket variationer. Visst, hans händer skakade, mellan varje låt trippade han lätt debilt till trumpodiet för att fukta strupen med något, men hans hoppsasteg och klapprörelser såg ut som om de utfördes av en 53-åring allraminst. Själv antydde han raskt att han fortfarande inte är riktigt mentalt frisk och bevisade detta genom att gå loss på publiken med en brandspruta.

När solen sjönk reste sig The Prince of Darkness.

Jag skulle vilja gå så långt som till att påstå att det var as bra. Det var en legend vi såg. Och han plockade frisk ur sin låtskatt. Bark At the Moon och Mr Crowley inledde, och redan där var ju entrépengen återbetald. Efter en timme bjöds en av vännerna in, självaste Geezer Butler, som mer och mer börjar likna en geezer men som fortfarande är flink med basen. Och då blåste de på med Sabbath: Iron Man, War Pigs, N.I.B., Into the Void och som extranummer Mama, I’m Coming Home och Paranoid. Jag kan inte påstå att jag saknade något. Vi hamnade till och med mitt i ett slagsmål, alltmedan polisen satt på läktarna och SMS:ade.

Ja, se det var en trevlig kväll för etniska svenskar mitt i livet det.





Apropå Ranelid…

19 02 2012

Jag har förstått att irritationen över The Ranelids bravader i Melodifestivalen varit så stark att Twitter nästan gick sönder. Och det kan väl folk få vara om de vill det, men det betyder inte att det här på något sätt skulle vara det konstigaste som stått på en melloscen. Jag sympatiserar helt med att ni har gjort det, men jag har inte glömt bort den där gången då en C-kändis låg i en säng med Sideshow Bob-frisyr och sparkdräkt och pratsjöng tillsammans med Annsjovis Hanson. Det var faktiskt mycket, mycket konstigare.