[Här hade jag tänkt börja effektfullt med ett utdrag ur det brev som Martin Walkyier skrev till sina fans 2001, i vilket han på sitt sedvanligt långrandiga sätt förklarade varför han valt att lämna Skyclad, men tydligen är alla spår efter detta numera undansopade från nätet. Så här i efterhand råder det delade meningar (precis som det gjorde då han lämnade Sabbat) om den verkliga anledningen, men jag vill minnas att ”fattigdom” var det främsta skälet som angavs i brevet.]
Det är ingen hemlighet att det rockband jag avgudar över alla andra rockband heter Skyclad, trots att bandet genom åren varit så okända att det nästan varit hemligt. Vilket jag förstås anser är synd och skam. Man kan, om man vill, raljera hur mycket man vill om fattiga konstnärssjälar och deras elementära längtan efter att skapa pure pagan metal, men det spelar liksom ingen roll om konstnärssjälarna i fråga är så orimligt begåvade som Martin Walkyier.
The Walkyier
Ja, det är dags för blandband igen, och äntligen är det tid för just detta blandbands mest självskrivna punkt: Thrash/Pagan/Folk/Wiccan/Whatever-Metalbandet Skyclad. Och eftersom folk ofta stirrar blankt på mig när jag nämner dem och automatiskt utgår från att jag syftar på Black Sabbath när jag menar Sabbat så är en kort historik på sin plats:
1985: Två 15-åriga headbangare tröttnar slutgiltigt på Saxon och Def Leppard och slår ihop sina skallar för att ta thrashen till de brittiska öarna. Andy Sneaps elaka gitarr bakom Martin Walkyiers ordekvilibrism gjorde Sabbat till det mest spännande som hänt hårdrocken sedan Thomas Gabriel Warrior utstötte sin första growl och uppfann avantgarde-metallen. (Det är förstås ingen slump att Hellhammer var Sabbats största förebild).
1989: Efter två sinnessjukt bra album börjar Martin ruttna på att Andy bara vill skriva 11-minutersepos (”We were turning into Rush!”) och Andy är lite trött på att Martins texter alltmer kom att handla om keltisk mysticism. Så Andy, Frazer Craske (som kom med i bandet inte bara för att han hade ett fränt namn utan även för att han hade en egen bil) och Simon Negus gjorde på egen hand en skitdålig Sabbatplatta till medan Martin gick vidare för att starta världens bästa band. (Och om någon tycker lite synd om Andy så kan jag meddela att han är en mycket framgångsrik producent numera och förmodligen skulle kunna köpa både Martin och hans dotter).
1990: Martin Walkyier slår sig ihop med Steve Ramsey (från lika monumentalt okända Pariah) och beslutar sig för att bilda ”the ultimate pagan metal band”. Så här i efterhand är de nog lite glada över att de aldrig genomförde sin idé att uppträda i Robin Hood-kostymer.
1991-2000: Skyclad släpper tio löjligt bra album (och en best of-skiva) som spänner från blytungt thrash-growl (med fela och flöjt) till stillsam folkmusik (med elgitarr och trummor).
2001: Martin Walkyier lämnar Skyclad av oklara anledningar, och bandet fortsätter spela folk metal med irländskt pubgung och med gitarristen Kevin Ridley på sång. Och en hel värld (kunde man önska) sörjer förlusten av The Walkyier Lyric.
Och nu skulle jag kunna ägna 20 000 tecken till att förklara varför Martin Walkyiers texter är så smarta att det startats webbsajter för att förklara alla ordvitsar, referenser och dubbeltydigheter, och gå igenom skiva för skiva för att riktigt hamra in hur unikt jävla bra de faktiskt var, men det här har redan blivit väldigt långt så jag postar lite låtar i stället i hopp om att alla som hör dem ska springa ut och köpa en massa Skycladskivor så att Martin inte behöver vara så jävla fattig.
Blandbandets sextonde spår är Gammadion Seed, från Prince of the Poverty Line (1994) med Skyclad. Undrar du över titeln så ta den grekiska bokstaven Γ (gamma), multiplicera den med fyra, och försök bygga ihop en häftig symbol med dem.
Preussisk studienit
Bonusspår: Lite mer irländsk pub? The Disenchanted Forest (Folkémon, 2000):
Ännu mer trubadur-stuk? (Ja, vaffan, det finns inte jättemycket early stuff att hitta på YouTube): Great Blow For A Day Job (Oui Avant-garde à Chance, 1996):
Den sorgsnaste låten nånsin: Single Phial (Yhe Answer Machine?, 1997):
—
Bäst i dag: Niva hittar som vanligt historien bakom rubrikerna, Rick Falkvinge ser möjligheterna i mörkret och Kalle Lind filosoferar kring Malmö-TV.
Sämst i dag: Blondinbella uttalar sig om feminism.
UPPDATERING: Jag ändrar mig. Inget kan väl ändå vara roligare än när mysteriet med de bizarra siffrorna i en ovanligt lågpannad Liza Marklund-krönika löstes. Att sortera i avdelningen känd svensk författare går på ett Nigeria-brev inför hela svenska folket. Det var länge sen jag skrattade så gott.
En ond plats 
Senaste kommentarer