Fallande skinkturism

9 02 2014

Det ska stambytas i vår lägenhet. Köket kommer därför att vara avspärrat under påskhelgen. Grannpizzerian jublar. Men inget ont som inte för något ännu ondare med sig – vi tänker ta tillfället i akt att byta vitvaror. Vitvaror har därför kommit att prägla tillvaron den senaste tiden. Jag har kommit på mig själv med att snegla i tidningarnas reklaminlagor i hopp om fräsiga spisbilder, jag har funderat huruvida det oerhört fräsiga märket Smeg är tillräckligt fräsigt för att motivera dess ofräsiga prislappar, jag har drömt om vitvaror. Och vi har mätt. Mätt kanske lite för mycket.

Som i dag, till exempel, när jag groomade mig på toaletten. Och Messa smög upp bakom mig för att mäta olika saker. Såsom fallhöjden. Det här är ett helt fiktivt mått som min sambo har hittat på enbart för att håna mig. Hon påstår nämligen att min röv har en fallhöjd på tre centimeter. Naturligtvis orimligt. Min stjärt är ju fast som granit. Men det har ändå sått ett spår av tvivel. Jag menar, HUR SKA MAN VETA?!?

Stjärthånet – det sämsta hånet!





Träningspepp

28 10 2012

Tusentals människor har kommit fram till mig på stan den senaste tiden och frågat hur det går med min nya, bizarra livsstil, och, jodå, tackar som frågar, jag springer fortfarande. Men inte lika hysteriskt ofta som när jag satte i gång, ity mörkret har kommit. Och kylan. Och ni vet hur det är (ja, ingen jag känner, men ni läsare därute som är lite sportigare än mina vänner) när träningen går före allt annat och man baxar sig ut i spåret en tisdagskväll efter jobbet, trots att det är mörkt och alldeles för kallt för fysiska aktiviteter. Ett tunt vasst regn piskar dig i ansiktet, men du kämpar dig vidare hela vägen och pressar ut de sista krafterna i en våldsam slutspurt fram till slutmålet.

Och du är trött men nöjd när du vacklar upp för trapporna och in genom dörren till ditt trygga, varma hem och möts av din söta flicka, och hon hälsar dig med ett:

Har du sprungit i det här pissvädret?! Får jag se snoppen då, hur liten är den nu?

Och, ja, då längtar man lite efter sommaren, det gör man.





Metamorfosen

28 08 2012

Någon måste ha hjärntvättat Ron O. ty plötsligt fann han sig ute på löprundor vid de märkligaste tider (om vi med löpning menar energiskt promenerande med spridda utbrott av jogging – men allt mer frekventa sådana) pimpad med fräcka frisksportarprodukter, flera gånger i veckan. Flickvännen hjälpte till att förhindra ett lika plötsligt stopp genom att, från soffan, sprida ryktet – ”Hark! Ron O. äro hurtig! Sjungom till hans ära!” till sin släkt och alla andra som ville lyssna. ”Telly hälsar till kenyanen”, kunde det låta när ryktet var ute i det öppna.

Och någon hade sett Ron O. beställa det vegetariska alternativet på restauranger där smakfullare alternativ gavs, trots att det vegetariska alternativets bönor orsakade fisar så potenta att de omnämns i Genevekonventionen, och hur Ron O. druckit öl utan att cigaretter plötsligt dykt upp mellan hans fingrar som från ingenstans. Det var en förvirrande tid.

Men när Ron O. nöp sig i pungen för att drömmen skulle ta slut så gjorde den inte det. Det enda som hände var att pungen började smärta.





Ryktesspridaren

18 08 2012

Häromdagen satt jag på jobbet när det börjades prata semester. Vissa konstiga kroppar, inga namn, plockar ut en veckas semester här och en där under hela sommarhalvåret. Vilket naturligtvis är helt förkastligt. Jag, påpekade jag, fyller ju 40 nästa år så då behöver jag den där påskledigheten.
”Fyller du 40?” undrade El Hinko i ett anklagande tonfall.
”Men du skulle ju bli pappa före 40” påstod Big Red.
”Va? Ska du bli pappa?” utropade Vikarien.
”Ska Ron bli pappa?” skreko plötsligt hela lokalen.

Ty från bizarrt rykte till faktiskt sanning är det i regel cirka 23 sekunder.

Ja, sen berättade jag om det här på ett internetforum, så nu tror de också att jag ska bli pappa.

Jag ska inte bli pappa.

Efter en längre tids påtryckningar från Rockflickan har jag äntligen kommit mig för att läsa löparbibeln Born to run. Jodå, den är bra. Jodå, jag känner redan en elementär längtan efter springa barfota över ängar med ett primalt löpsteg, utforska staden på cykel, leva på rötter, bönor och grönsaker, samt baka bröd och pressa juice medelst en trubbig sten. Men this too will pass. Inom en vecka, räknar jag med. Eller åtminstone när ballprunket har vissnat och dött.

Jag skulle vilja skriva något om den oerhört märkliga Assange-historien också, men det känns lite för uttjatat. Kan vi inte bara enas om en sak – den att det inte är journalisters jobb att recensera människors personlighet och sinnestillstånd. Det är ju för böfvelen bloggarnas uppgift!





En ond plats pennfajtas

31 10 2011

Kära Ron Obvious (om det nu är ditt riktiga namn), är det verkligen rimligt av dig att ockupera värdefullt webbutrymme med en blogg när du så konsekvent vägrar att fylla den med vettigt innehåll? Skärp dig för fan, annars skickar vi Bulten på dig.
/Ovän av ordning

Kära Ove, det är väldigt rimliga frågor Ni ställer. Saken är den att jag… har blivit lycklig. Jag vet, det låter vansinnigt, men jag kan inte ljuga för mig själv längre. Jag är inte längre en vilsen främling i en ny stad. Jag har en flickvän, ett fast jobb och en egen, alldeles för stor, lägenhet. Och som en direkt följd av det har jag inte heller tid att engagera mig politiskt eller samhälleligt. Som alla känner till är konsten besläktad med lidande, men det ska ju fan hitta nånting att gnälla på när tillvaron är så äckligt balanserad och bra. Jag ber om ursäkt.

Med hopp om framtida misär.
/Ron





Säg hej till min lilla vän

9 10 2011

Eftersom Messa uttryckligen förbjöd mig att återge samtalet vi hade om purjolökar och stjärtar på väg från Ica så kan vi kanske prata om den här lilla nykomlingen istället?

Mmm... 14 % saturated fat...

Faktum är att vi har gått och sneglat på jalapeno-nacho-osten i exotisk mat-hyllan ett bra tag nu, och äntligen tog chansen. Vi valde tubvarianten. Den finns även i ej återförslutningsbar konservburk, men det verkar, i ärlighetens namn, en smula ohälsosamt att känna sig tvungen att smälla i sig en hel burk av fett på en gång. Även om vi var två och inte alls ovänner med fet mat. Ostsåsen visade sig kräfva viss uppvärmning i mikrougn innan förtäring. Vi gjorde så.

Tyvärr glömde jag bort att föreviga själva ätandet, men jag kan försöka beskriva konsistensen i stället. Tänk gummi mer artificiell färg. Messa försökte först, men hennes små flickhänder hade inte mycket att hämta här. Karlen i huset fick då uppbåda all sin handstyrka innan en lagom mängd ostsås förpassats ur tuben och ner i ett mikrougnssäkert kärl. Jag antar att vi båda räknade med att ostsåsen skulle mjukna efter de föreskrivna 15 sekunderna i mikron, bli lite rinnigare och aptitligare. Men så blev det alltså inte. Den verkade helt sakna smältegenskaper. Ledsamt.

Och det var förmodligen konsistensen, den gummilika, som gjorde oss försiktiga med att fläska på till våra nachotallrikar. Sammanfattningsvis: testet resulterade i ett unisont ”jo, men det var ju inte skitäckligt”. Längtan efter att prova igen har ännu inte infunnit sig.





Den efterlängtade bajsanekdoten!

1 08 2011

I nådens år 1992 (eller däromkring) jobbade jag tillfälligt som någon sorts assistent till en skoladministratör som hette Susanne. Det var ett ganska meningslöst jobb, men jag var ung och glad åt att ha en inkomst. Men några dagar före jul började jag må, som man säger, tjuvtjockt. Något med magen. Marinerad som jag är i Luther skämdes jag en smula över att behöva ta sjukledigt den näst sista dagen före jullovet, men nöden hade ingen lag. Min mor, som är undersköterska, lyssnade på mina symtom och drog slutsatsen att det nog kunde röra sig om en urinvägsinfektion. Vilket hon också nämnde till personen på Vårdcentralen som svarade när hon ringde å mina vägnar. Det visade sig vara en smula otaktiskt, ty på Vårdcentralen ansåg de att det var en korrekt diagnos innan de skickade hem mig igen.

Väl hemma fortsatte det att göra väldigt ont. Faktum är att det kan ha varit den längsta dagen i mitt liv, lindrat endast av den kopia av Groundhog Day – ett komiskt mästerverk med Bill Murray och murmeldjuret Punxatawney Phil i ledande roller – som jag hyrt på vägen från Vårdcentralen. (Internet fanns inte på den tiden!) Framåt kvällen tyckte min mor att det var märkligt att jag fortfarande hade så ont och ringde någon kollega på sjukhuset. Sen bar det av dit. För det var ju ingen urinvägsinfektion, det var en sprucken blindtarm.

Detta var den 23 december så det blev en rätt trist jul för mig. Julafton på sjukhuset, ingen Sälenresa i mellandagarna och en vit nyårsafton. Men den delen kan vi skippa. Jag fick ligga på sjukhuset i några dagar, under vilka jag lärde mig att uppskatta morfinets inverkan (även om det också fick mig att missa slutet på den spökhistoria som gått som följetång i dåtidens radioprogram Somna, med Anders Lundin och Hans Rosenfelt, som jag fram till dess följt slaviskt), hata min griniga rumskamrat, samt förbryllat åse hur min syster svimmat vid åsynen av min droppnål. Äta kunde jag inte. Jag försökte, men det ledde ofelbart till ett blixtsnabbt besök på toaletten som jag, lyckligtvis, hade alldeles bredvid min säng. Allt rann rakt igenom mig, skulle man kunna säga.

Det här berättar jag eftersom det är viktigt för själva bajsanekdoten. Vi kommer till den nu. När några dagar passerat och jag bedömdes vara utom fara för eventuella infektioner gjordes jag redo för att skickas hem igen. Men innan det kunde bli aktuellt skulle en doktor säkerställa att så var fallet, bara för säkerhets skull, på väg därifrån. Den läkaren kan vi för enkelhets skull kalla Doktor Röv.

Skändare.

Doktor Rövs undersökning bestod i att ställa några frågor om mitt allmänna hälsotillstånd samt att trä på sig en gummihandske. Gummihandsken, förstår ni säkert, skulle in i min rumpa. I sig en förnedrande aktion, men nödvändig vid den här typen av undersökningar. Till saken hör att jag, som nämnt ovan, haft lite problem med matsmältningen alltsedan min akutoperation. Det torde Doktor Röv rimligtvis känna till, men om han gjorde det så brydde han sig inte särskilt mycket.

Vad som händer är alltså följande: Doktor Röv trycker in ett finger i min stjärt, rotar runt lite och, när han anser sig ha hittat de svar han sökt där inne i brunheten, drar ut fingret igen. Problemet är att det inte är helt riskfritt att gräva runt i en röv under de förutsättningarna. Följaktligen har Doktor Rövs finger fått med sig en liten klick bajs ut. Av ganska tveksam konsistens. Jag känner förstås detta. Anar att något inte står rätt till, känner en lätt panik välla fram, men kan inte gärna göra något åt saken där jag ligger skändad på ett bord med arslet blottat. Ty Doktor Röv skiter i skiten. Han har grävt fram en klick bajs ur min röv och låter nu lakoniskt denna klick avföring stanna kvar där gravitationen placerat den, en liten bit till vänster om rectum, på den vänstra stjärthalvan. Sen ber han mig att klä på mig.

Vad gör man i detta läge? Ber man läkaren att ”Ursäkta, men jag tror att du spillde något, skulle du kunna torka mig i röven?”? Blir man förbannad och skriker åt doktorn (med brallorna runt knäna)? Eller accepterar man läget, drar upp brallorna och gör sig redo att genomlida en bilfärd hem med en klick bajs i kalsongen och skammens rodnad på kinderna?

Jag valde det sistnämnda.