Primalskrik

19 12 2012

Vi har börjat sjunga. Våra röster må inte vara vackra, men starka och primala. Varje onsdag kväll bränner fem redigerare loss i en katartisk kanonad, en sirenserenad, en vokal vulkan. Det började spontant men urartade snabbt till ett tvång. Senfärdiga reportrar får numera finna sig i hårda blickar och en avfärdande attityd. För i deras närvaro går det inte att släppa spärrarna. Onsdagkvällen är vår kväll. Vi brukar börja med nåt av Helen Sjöholm ur Kristina från Duvemåla. Men man behöver inte veta vad låten heter när man klämmer i med ”Du måste finnas!”.

Några av oss har utvecklat en egen dans. Den är också primal. Och vacker.

Paradnumret är naturligtvis ”Anthem”. Efter det finns inte mycket mer att säga. Ingen energi kvar. Det är belöningen för veckans slit. Och det är vi värda.

Annonser




Anekdoter om den jättedåliga festaren

14 05 2012

Jag medger att jag hånade Blondie när hon anförtrodde mig att hon var ”lite peppad” inför fredagens konferens. Det, genmälte jag sturskt, är ingen konferens. Vänta tills i höst, då ska jag visa dig konferens. Men, ja, sen kan det ha blivit skumpa på bussen (från det exotiska Akalla) och tvårätters med snaps, vin och öl på lokal. Min inte förrän jag hade påmints om att mitt yrkesval kanske inte är det mest hedervärda. Främst i form av en kvinna i reklambranschen som – under en session som hade lämpat sig ypperligt för klyschbingo – påminde om det nödvändiga i att uppfostra ungdomar och invandrare i arbetsdisciplin samt håna miljövurmare.

Efter middagen slöt Messa upp från en närbelägen bar, ungefär lagom till det att personalen på Pelikan börjat tröttna på mig. När jag begett mig till baren för att köpa en sista tjeckisk pilsner till mig och min flickvän innan hemgång förstod jag först ingenting när barkvinnan sa nånting om att vänta en stund. Jag väntade en stund, och sen sjönk det in. Hon tyckte att jag var för packad för fler öl. Vilket jag tyckte var märkligt, ty jag har druckit många öl i mina dagar och jag är ingen främling till olika grader av berusning. Och just den berusningen denna kväll var blott en västanfläkt mot vad jag har presterat vid barer runt om i världen.

Fast just denna kväll på Pelikan hjälpte inte det. När jag, en stund senare, smakade på den pilsner som Messa istället införskaffat, knackade en bredaxlad herre mig på axeln och undrade om jag var en dålig lyssnare. Och, ja, då var det dags att gå hem. Extra förnedrad av att min flickvän, i stället för att stödja mig i min kamp mot den fruktansvärda orättvisan, lät antyda att hon tyckte att jag var ”pinsam”.

Klockan var då halv tio.

Men skam den som ger sig. Dagen efter var det dags att gå husesyn hemma hos Lila och Heta Järven, som gått och blivit husägare i förorten. Det grillades ljuvliga saker, det talades om tyskor med mindre skam i kroppen än genomsnittliga kvinnor, samt sjöngs ljuvliga versioner av ååååh-låten med ABBA. Och sen slant jag lite, lite med kapsylöppnaren och duschade min mobiltelefon med Newcastle Brown Ale. Varpå min mobiltelefons skärm blev jättetjusigt  svart- och grårandig.

Nu bor den hos reparatören i 5-10 arbetsdagar, ty jag hade åtminstone lite garanti kvar.

Nästa helg kanske jag nöjer mig med att stanna hemma och titta på kvalfotboll.





När den tredje stadsmakten inmundigade spritdrycker

30 07 2010

Emedan Nöjesreportern ska lämna oss – eventuellt för gott, tråkigt nog – tog slumpen oss hem till Jake The Snakes föräldrars lägenhet(!) i Vasastan för att på erforderligt sätt ”fira” detta. Messa drack öl med en nigeriansk prins i stället. Nöjesreportern har varit hos oss i tre år, hon började strax innan jag gick på min första vända, och har varit kvar sedan dess på diverse olika kontrakt, varav inget har varit fast anställning. Så har den tredje stadsmakten det på jobbet.

Som sig bör när Gratistidningskonglomeratet firar nånting hamnade vi strax på karaokebaren. Vi har hunnit bli erfarna karaokister. Även personalen var erfaren, då de genast bad att få kolla våra väskor efter eventuella rusdrycker (som de också fann i ymniga mängder) avsedda att smugglas in på rummet. Dessa fick sonika ersättas med flera pitchers med öl. Inte heller denna gång fick jag sjunga American Pie, men min och Kjell Grens version av Mr Sandman kan ingen spotta på.

Allra vackrast var det förstås när Nöjesreporterns fästman dök upp och de fläskade på med Total Eclipse of the Heart. Inte ett öga var torrt. Till och med Ludde, som har tveksamma minnen till denna powerballad, hade smält.

Och som den professionella tjänsteman jag är orkade jag faktiskt göra ett gästspel på jobbet även i dag. Före klockan 12! Men i ett bräckligt stadium, varför jag och sambon tog oss lite kvalitetstid i sängen på eftermiddagen. Av orsaker jag inte begriper lindade flickvännen in både sig själv samt delar av mig i gladpack. Det är viktigt med kvalitetstid.

Först senare började jag ana oråd. Det började bli dags för middag, och hennes middagsförslag var suspekt likartade: ”Ska vi linda in nåt i mördeg, eller ska vi rulla mögelost i lövbiff?” Har jag missat något? Vad säger egentligen Freud om flickor som när ett plötsligt behov av att rulla in saker i andra saker?





Julfest – post mortem

15 12 2009

Antal öl druckna: 6
Antal andra alkoholhaltiga drycker inmundigade: 6
Antal legendariska firmafestskandaler begångna: 0
Arbetshastighet påföljande tisdag: Låg till medel

Summa: Acceptabel grad av onykterhet, förnöjsamhet och baksmälla. 4 av 5.

Värst gick det för Tom of Poland som helt orutinerat lämnade plånboken i jackan där den inte var kvar senare på kvällen. Själv lyckades jag, på okänt sätt, någon gång under kvällen bryta av mitt Visa-kort, men det funkade lika bra att betala öl med för det. Reb avslöjade att hon stött på ett gammalt intervjuoffer på en fest och blivit hårt – men misslyckat – raggad på. Och Marie i växeln lurade mig på ännu en utlovad sista dans, den lilla dansslampan. Vad gäller boulen är jag inte helt säker, men jag tror att vi kom sist.

Kvällen avslutades traditionsenligt med bindgalen karaoke till stängningsdags (vilket, tur nog för oss, var redan klockan 11). Tydligen var min och Big Reds publikfriande version av Sweet Dreams i Marilyn Manson-version ett framträdande som det kommer att talas om i eoner. Fast jag vill bestämt hävda att Jake The Snakes imitiation av en ung och slank Joe Cocker i Whitney Houstons I wanna Dance With Somebody inte heller gick av för några hackor. Jag har det till och med förevigat i rörliga bilder, men enär han fortfarande är min chef i några veckor till har jag beslutat att beröva omvärlden från att ta del av denna upplevelse.