Varats olidliga lätthet

26 06 2013

Den eviga återkomsten är en gåtfull idé och med den har Nietzsche satt åtskilliga filosofer i bryderi: tänka sig att allt en dag ska upprepas, som vi en gång upplevde det, och fortsätta att upprepas i all oändlighet! Runt midsommar 2013 var det 30 grader varmt i Prag, och i ett litet hotellrum i de bullriga judiska kvarteren, där det var dubbelt så varmt som utomhus, hade man placerat mig tillsammans med Fröken Messa och Sexet. Den så efterlängtade semestern hade äntligen kommit. Och vi var tillbaka i Böhmen igen.

Förra gången jag var i Prag hade jag hela blocket fullt av anteckningar. ”Gode gud, så de fiser!”, ”Intressant. Porrbutikerna verkar ha både kill- och tjejavdelning”, eller ”Fortsatta problem med det tjeckiska toapappret – hög kvalitet på toaletterna dock” kunde det stå. I år är det mer sparsmakat. Det står vad jag har ätit (schnitzel, gulasch i bröd, stek, friterad ost (så perverst – så gott!), baconmos, klobasa, ja, sånt där), var jag har druckit (26 pilsner och en St Norberts Summer Red Ale), nåt om dragspelslambada och den undermåliga torgunderhållaren Chicken Joe.

Jag vill inte tro att jag har blivit blasé, men lika uppmärksam är man tydligen inte längre. Bilderna får tala i stället.

Det enda vi märkte av den senaste tidens översvämningar var sandsäckar lite här och var, samt den här skylten. Ja, den och att ställets strandservering numera saknade glasskivor ut mot vattnet.

Det enda vi märkte av den senaste tidens översvämningar var sandsäckar lite här och var, samt den här skylten. Ja, den och att ställets strandservering numera saknade glasskivor ut mot vattnet.

Vi besökte borgen igen. Det var tokvarmt igen. Det var inte så farligt mycket folk. Igen. Nytt var ett helt gång asiatiska bröllopspar som dök upp här och var för att fotograferas med snygg bakgrund.

Vi besökte borgen igen. Det var tokvarmt igen. Det var inte så farligt mycket folk. Igen. Nytt var ett helt gäng asiatiska bröllopspar som dök upp här och var för att fotograferas med snygg bakgrund.

Och nu noterade jag att faktiskt lyckades fånga den kiltklädde torggycklaren på bild (inringad). Är det inte härligt med högupplösta kamerabilder så säg.

Och nu noterade jag att faktiskt lyckades fånga den kiltklädde torggycklaren på bild (inringad). Är det inte härligt med högupplösta kamerabilder så säg.

En märklig ny iakttagelse kan jag i alla fall bjuda på: de två serviceskolorna. I ölhallar, pubar och restauranger hinner man knappt sätta sig ner förrän någon kommer sättande med stora pilsner i händerna. Där är det inga konstigheter om du pga språkförbistring skulle råka beställa en konstig burk-Gambrinus med limesmak (!) och sedan vill skicka tillbaka den. Visserligen kan det hända på vissa mindre nogräknade ställen att servitören glömmer bort sidorätten (här äter man kött, potatis/knödel till är helt frivilligt) men då löser de det så smidigt att de byter bord, emedan klantarslet inser att han sumpat sin dricks. Men i alla fall. Finnes utskänkning av mat eller dryck: god service. (Undantaget servitrisen som inte hade lust att komma med våra öl på uteserveringen eftersom det hade börjat regna.)

Gå sedan till en klädbutik och du torde notera motsatsen. Här har man placerat de allra mest uttråkade människorna i hela Prag. Köpa skor funkar OK, böcker går an ibland, men kläder – jag föreställer mig att det är ungefär lika muntert som det var att besöka en kommunal byråkrat under kommunisttiden. Och vore de inte så unga så skulle jag misstänka att det är gamla politruker som har omplacerats.

Mongolian Outlaws - drar sig inte ens för att klottra på Karlsbron! (Och, ja, det är meningen att man ska pissa in bollen i mål i den där piffiga pissoaren.

Mongolian Outlaws – drar sig inte ens för att klottra på Karlsbron! (Och, ja, det är meningen att man ska pissa in bollen i mål i den där piffiga pissoaren.

Sen började det regna. Då åkte vi hem.

Sen började det regna. Då åkte vi hem.

(Jag har en rent löjlig mängd såna här turistbilder också, men, ärligt talat, dem skiter ni ju i.

(Jag har en rent löjlig mängd såna här turistbilder också, men, ärligt talat, dem skiter ni ju i)

Det enda som var trist är jag aldrig fick se Super-Vaclav.

Annonser




Pang på pungen i Portugal

4 04 2013

Portugal, vad är det för ett jävla land undrar du. Och då har du tur, för jag har varit på researchresa. Till Portugal. I Lissabon, ja, det ligger i Portugal, vid kanten av en stor jävla flod, är det till exempel svinlätt att köpa knark. Du behöver i princip bara visa dig i närheten av Dom Pedro IV-torget (inte att förväxla med Dom Pedro V-torget – det ligger i Bairro Alto, några hundra meter åt väster och några hundra meter uppåt) så kommer de och vill att du ska ta deras knark. Det här överraskar mig lite – inte att de har gott om knark, Lissabon lär ha varit Europas största knarkghetto tills för några år sedan då de legaliserade innehav och allt blev lite bättre (men då får du se till att ha knark i doser upp till nio personers behov – har du till tio tjommar ligger du illa till) – utan för att jag ser så mild och väluppfostrad ut sedan jag rakade av mig mitt långa ondskeskägg. Det hände alltså att knarkgossarna av alla på en uteservering valde att gå fram till just mig och ingen annan för att flasha sitt mörkbruna guld. Cirka fjorton gånger skedde det. Messa å sin sida blev erbjuden exakt noll droger.

Stämningsbild. Till vänster spårvagnen till Bairro Alto. Till höger porrklubben som erbjöd "megasex" alla dager förutom påskdagen. I mitten researchande journalist.

Stämningsbild. Till vänster spårvagnen till Bairro Alto. Till höger porrklubben som erbjöd ”megasex” alla dagar förutom påskdagen. I mitten researchande journalist.

Shoppingen är däremot lite av en besvikelse. Det var billigt med skor, men det känns ju helt bortkastat när de inte verkar ha hört talas om Skechers. Jag köpte ändå ett par av ett mer undermåligt (och om Messa får tycka något, lätt mesigt) märke, bara för att man ska liksom. Och ölen. Två ölmärken regerar i Portugal. Båda är ljusa solsemesterortsöl. Sagres känner ni ju till, det är ölen som för tillfället ger namn åt den portugisiska högstadivisionen i fotboll (mer om den i ett senare blogginlägg), och det andra heter, underhållande nog, Super Bock. Sagres är den godare av dem, men i ärlighetens namn påminner båda om Systembolaget billiga burköl Millennium. Lycklig blev jag när jag upptäckte något som var lite mörkare på ”lounge-baren” Young Liberty, Abadia hette det visst, tills jag beställde en flaska och noterade att det var av märket Super Bock. Dito den stout jag beställde nere vid hamnen, som – och, jag vet, jag borde ha vetat bättre, även den hade prefixet Super Bock. Och jag ger mig fan på att den McBeer den lokala donken stoltserar med i tappkranen också är nån sorts Super Bock. Utöver dessa märken hade de mer välsorterade barerna även Corona, det mexikanska blasket som man märkligt nog verkar kunna hitta var man än befinner sig i världen. Den indiska restaurangen? Ingen Singha, ingen Kingfisher, men väl Sagres och Super Bock. (Bizarrt nog tycks engelska fotbollsfans vara mycket förtjusta i bocken, förmodligen på grund av dess lättdruckenhet.)

Super Bock. Drink it, forget it.

Super Bock. Drink it, forget it.

Den ”irländska” puben vi besökte en kväll – ja, den som spelade reggae och var ungefär lika irländsk som min röv – hade förvisso Guinness, och Café Buenos Aires, en mycket mysig argentinsk restaurang på Rua do Duque, serverade en Quilmes som, under förutsättningarna, hade en underbar karaktär. Ljust som det var. Men annars – du är fast med antingen Bock eller Sagres. Bäst matmässigt var annars den lätt sjaskiga restaurangen Bonjardim Rei Dos Frangos piri-piri-kyckling. Och då är jag inte ens särskilt förtjust i kyckling.

Argentinarnas version av chorizo-förrätt: inte korv över huvud taget. Men förbaskat mumsigt.

Argentinarnas version av chorizo-förrätt: inte korv över huvud taget. Men förbaskat mumsigt.

Dålig grej nummer två med Lissabon är det oönskade gatulivet. De som inte kränger knark kränger i stället solglasögon, armband eller underhållning. På ett påfluget sätt. Den som gör stan en dag kan notera hur gatumusikanterna ambulerar i en vid cirkel runt stadens turistcentrum, och man kan ge sig fan på att de spelar samma Lisa Ekdahl-låt. Ny musik har de nämligen inte. Är det inte deras egen bluesstil fado som spelas så är det förmodligen något Tina Turner tjänade en massa pengar på på 80-talet. Fräschare än så blir det inte. Not that there’s anything wrong with it. Det är det däremot med de inkastare som patrullerar alla de restauranger du ändå inte vill äta på, vilket får till följd att du, i stället för att spana in menyn, tar en lång omväg runt nämnda inkastare och tittar engagerat på nånting långt borta.

Typisk knarkspekulant testar portugisiskt gatuliv.

Typisk knarkspekulant testar portugisiskt gatuliv.

Men fint är det. Gamla hus, trånga gränder, kullersten, imponerande höjdskillnader (lätt den minst handikappanpassade stad jag har besökt) och – om man väl rör sig lite utanför stadskärnan – trendiga butiker. Korven är allestädes närvarande och dito smaskig, och detsamma gäller för deras vin.

Vilse i kåkstäderna i östra Lisboa. Härifrån vill man kanske inte pendla till jobbet.

Vilse i kåkstäderna i östra Lisboa. Härifrån vill man kanske inte pendla till jobbet.

Så om du funderar på att resa till Lissabon så tycker jag nog att du ska slå till. Även om du inte är spekulant på hasch eller kokain.

Gammalt och nytt.

Gammalt och nytt.





Så här är det

29 03 2013

I Portugal äter man av tradition korven chouriço de mel med honung till efterrätt på höstarna. Ett folk som äter korv till efterrätt, hur kan man inte älska dem? Och vårt hotellrum har bidé.

Ja, det blir nog bra det här. Nu kör vi.

Snoppmangon? OK, så här är dagsläget.

Mer obscen för varje vecka som går.

Mer obscen för varje vecka som går.





Balle für alle

24 03 2013

Hej och välkommen till ett nytt avsnitt av ballprunksbloggen. Det råder en viss oro i ena halvan av hushållet nu, några dagar innan flyget går till Lissabon, om huruvida mina bäbisar ska överleva påsken utan mig. Planen är att försöka städsla Sexet som vikarierande vattnare.

Hur som helst. Ni är förstås helt sjukt nyfikna på hur det har växt sen sist. Och ni ska inte behöva sväva i ovisshet. I torsdags hände det nämligen grejor. Lätt nyfiken skulle jag lyfta på den plastpåse som omgivit snoppmangon under dess första dagar i livet. Och möttes av ett ljudligt fjång (och ett nervöst Iiiih! från mig om du frågar Messa, men henne ska ni inte lita på) och en välväxt mangostam. Skåda underverket själva:

Snoppmango, tre veckor gammal. Omplanterad och allt.

Snoppmango, tre veckor gammal. Omplanterad och allt.

Nu har den börjat sloka lite otäckt, men förhoppningsvis är det bara en anpassningsfas. Även körsbärstomaterna är omplanterade nu. Rangliga och eländiga är de, men förhoppningsvis fortsätter de växa nu när de har fått lite mer lebensraum. Oroväckande nog kommer de att vara törstigare nu, så det är inte helt omöjligt att jag kommer att mötas av sex sorgliga lik efter resan.

Ett av de sex körsbärstomatfrön som befruktats av mina gröna fingrar.

Ett av de sex körsbärstomatfrön som befruktats av mina gröna fingrar.

Tomaterna har fått sällskap av sin kusin från Mexico. Tomatillon jag planterade i söndags i mitt senaste tillskott, pyttedrivhuset, har redan blivit för reslig för sitt barndomshem. Nu är den på frigång.

Nu: fånigt liten planta. I höst: supersmarrig salsasås?

Nu: fånigt liten planta. I höst: supersmarrig salsasås?

Kompisen basilika anis - lakritsörten - får dock bo kvar tillsammans med chilin ett tag till. Tilsl jag har bestämt vad fan jag ska ha den till.

Kompisen basilika anis – lakritsörten – får dock bo kvar tillsammans med chilin ett tag till. Tills jag har bestämt vad fan jag ska ha den till.

Annars har jag mest ägnat mig åt att flytta runt krukorna. Allt som har börjat gro får stå tillsammans, medan de som ännu inte visat sig får bo med sämre ventilation. Här är tjuvstartarna:

Övre raden från vänster: Fish pepper, jalapeño och den röda pepparen jag hittade på diskbänken.Närmast: Fefferoni (!), paprika och smultron.

Övre raden från vänster: Fish pepper, jalapeño och den röda pepparen jag hittade på diskbänken.
Närmast: Fefferoni (!), paprika och smultron.

De är fem veckor gamla, förutom paprikan som är tre och fish pepper (fiskpeppar?) som lades i jord för blott nio dagar sen. Dessutom har det blivit liv i de där blodapelsinfröna min flickvän, stöttande nog, sparade åt mig för dryga månaden sen. Skåden:

Det är en liten rackare uppe till vänster också. I've created life!

Det är en liten rackare uppe till vänster också. I’ve created life!

Roligare än så blir det inte förrän Örebro har gått upp i elitserien.





Konferensen II – the return

4 10 2012

It is time.

Förra hösten hittade Gratistidningskonglomeratet på en sjukt frän grej. Konferens, kallade de det, och det gick ut på att samla ihop alla franchisetidningar runtom i landet på samma plats och utsätta dem för sprit och sociala experiment. Det var ett… intressant koncept. Det var en sån tillställning som fick en att önska att det skulle bli en årligt återkommande tradition. Eller att någon begravde idén i en elak dvärg, dräpte den, eldade upp och den och kastade resterna i havet. Ungefär fifty-fifty mellan alternativen.

Men det första alternativet vann. Jag antar att längtan efter den märkliga blandning av mental skändning och episk fest som bara en stor fet konferens kan erbjuda var för stark. Men! Allt är inte rosor och lycka i Gratistidningskonglomeratet. Faktum är att jag har sett minst en säljare gråta under den senaste månaden, och som en del av den ekonomiska verkligheten så har man beslutat att inte betala för den andra konferensdagen. Den andra konferensdagen sker alltså i praktiken på vår fritid. Vilket i sin tur lett till att den i år är frivillig. Åtminstone för de som faktiskt har ett kollektivavtal, vilket, tja, väl bara är stockholmsredaktionen.

Det här, som ni förstår, ledde till intensiva diskussioner. Är det värt att utsätta sig för alkoholiserade småstadssäljare en gång till? Är det verkligen rimligt att kasta bort en lördag på att teambuilda bort bakfyllan i grisottan utan att ens få betalt för det? Kan verkligen historierna (och kostymerna) efteråt bli så fantastiska att vi ändå klarar att uthärda de lokalpatriotiska talen under årets upplaga av Gratistidningskonglomeratet awards? Är det verkligen rimligt att blixten slår ner två gånger på samma ställe? Ja, sa vi. Det är det. Jag antar att det var årets fiffiga 80-talstema som avgjorde saken. Det är väl klart att vi ska spendera helgen med samma nyllen som vi ser hela veckorna, fast fulla och i pastellfärgade axelvaddar. På ett slott.

Ja, det sa vi då i alla fall. Men sen kom jag till sans och avbokade. Så nu behöver jag bara genomlida en dag av, säkert underhållande, men för mitt yrkes vägnar helt meningslösa motivationstal av såna här snubbar.

Den här killen verkar frejdig. Han ska prata.

Och den här killen. Som jag blir mycket besviken på om han inte stannar kvar efter middagen och ligger med minst två ekonomiassistenter.

Ryktet säger att många kommer att gå all in på 80-talstemat och redan har börjat se ut favorit-hotshots, så man får hoppas att fotograferna håller sig nyktra tillräckligt länge för att ta åtminstone några förnedringsbilder. Jag, jag åker hem och kryper in i ett par mysbyxor, min flickvän. Och hoppas att jag inte gjort ett val jag kommer att få ångra i många år. Eller åtminstone att ingen drunknar den här gången.





Tips till Londonresenären

26 06 2012

1. Res med flickor.

Se själv hur trist det blir utan flickor.

Reser man med flickor ökar din möjlighet till trivsel kraftigt, ja, så är det faktiskt. Och då menar jag inte nödvändigtvis att du behöver ta med dig ett gäng konkubiner, fast det där lägger jag mig inte i, utan att bemötandet du får kan vara beroende av ditt sällskap. Två eller tre torde vara det ultimata när det kommer till flickor och resesällskap. Fler än så kan få negativa konsekvenser och färre gör sannolikt ingen skillnad. Men två – det är bra skit. Reser du med två flickor kommer servitörer att flirta med er och lägga till flinos på notan – och det har ju Stephen Fry berättat för er, det är det säkraste sättet att få god dricks – särskilt Nicholsons pubar har sympatiska servitörer. Hälsa gärna till Enda (”Apparently, in Sweden, I’m the only one. Or an asshole.”) på The Clachan från Miss Crispy, eller den bakfulla brunetten på Argyll Arms från oss.

Skulle servicepersonen ni stöter på vara homosexuell kan det ändå vara fördelaktigt med flicksällskap. Exempelvis på The City of Quebec, den väldigt bögiga baren vid Marble Arch, visas barnfamiljer på porten på det att de inte må störa de åldrande engelska fjollornas samkväm, men tala gärna om smink med bartendern och du kan vara säker på att få hans fulla uppmärksamhet. Om du kan överrösta Abba-musiken. Detta funkar utmärkt även på bögiga stewards. Vår tog några ynka bjud-maltesers som ursäkt för att överösa oss med sprit på flyget hem. Tre maltesers är tydligen värda sex flaskor vin, och ger man honom sen det sista i påsen så kan det hända att han smyger till er tre flaskor bubbel också. Reser du med tre flickor kanske antalet stiger till fyra, men jag kan inte lova något.

2. Keep calm and carry on.

(Du kan även köpa lustiga små piller på herrtoaletten. Om du vågar.)

Detta är någon sorts slogan som engländarna har lagt sig till med på senare år, och det är något att ta till sig. Ty London är en hektisk plats. En lördageftermiddag på Oxford Street torde knäcka den starkaste (även om till och med den starkaste torde knäckas av mer än femton minuter åt gången på lågprisvaruhuset Primark på samma gata, platsen där väldigt onda människor döms att sitta i kassan i all evighet när de dött). Skulle ni råka tappa bort varandra på tunnelbanan (dörrarna stängs oväntat snabbt) så ta det lugnt och vänta, det ordnar sig. Skulle eder tv stanna och frysa bilden på en konstig porrkanal då ni kanalzappar, ta det bara lugnt och stäng av eluttaget en stund (de kommer med fiffiga avstängningsknappar) eller nöj er med att veta att om ni bor på ett hotell av sämre kvalitet – den sistnämnda varierar duktigt, man får helt enkelt blunda och chansa – så lär ingen märka det på flera veckor ändå. Eller ta damen som glömde sin väska på sightseeingbussen. I stället för att kasta sig in i en taxi och vråla ”Follow that bus!” så hade hon bara kunnat promenera ikapp under den tiden då vi stod och väntade på att bussen framför – den med en trasig handbroms – skulle tömmas och flyttas över till vår.

Skräms inte av de små labyrinterna som leder till toaletterna på publika etablissemang. Fortsätt bara gå, förr eller senare hittar du fram. I värsta fall kan du följa doften. Och har du, mot förmodan, tagit bilen till puben så gör det inget om du skulle råka supa dig rövfull på bitter. Ring bara Scooter concept så skickar de en snubbe som kör hem både dig och bilen.

3. Be british.

When in Scotland – look scottish!

Anamma gärna engelska traditioner. Bär en keps eller tweedkavaj. Strunta i eventuella modetrender, det gör engelsmännen. Sånt kan man se på tunnelbanan. London har inte bara en hinna av fukt, det kan även vara som en hinna av fult. Har du till exempel väldigt stora bröst, men ingen lust att dölja dem med mer än en bh och en virkad topp så gör det. Du kommer inte att vara ensam. Ens om du även har små jeansshorts och strumpbyxor med maskor som knappast döljer din stora tatuering av drottningen på låret eller små rullar i håret. Piffiga tatueringar är över huvud taget helt acceptabelt. Gärna små fula elefanter i olika färger som tar varandra i röven, i London Underground är allt tillåtet. Är du en gammal man med en lustig hatt – tveka inte att slå dig ner på en uteservering och smutta på din medhavda burköl. Vi lyckades vara tillräckligt brittiska för att bli tillfrågade om vägen åtminstone fyra gånger, och det måste vara ett gott betyg för en långhelg.

Var inte heller rädd för maten. Fish and chips, bangers and mash, konstiga pajer, vildsvinsburgare – är restaurangen ren så är maten förmodligen god. Men undvik kanske ställen som Del Casa Bella, där personalen inte tvekar att, utan synbar anledning, flytta på redan anlända gäster för din skull, servera maten på rödvinsfläckiga dukar och ta emot eventuella klagomål på maten med ett buttert ”OK”. Jo, jag kan förstå att det kan verka lockande att äta på en restaurang där servitriserna har stora bröst och tajta vita tischor, men gör det inte ändå. Du reser väl med flickor? Hör upp! Gå hellre till den indiska kedjan Masala och be om en thali – en jättetallrik med smask som du inte kommer att orka äta upp trots att det är så gott. (Och säg hej till Rajiv från oss.)

London har ett ganska bra ölutbud på pubarna. Kanske inte lika bra som en random Söderpub, men ändå med mycket gott att välja på. London Glory är en trevlig ale, och åtminstone en kväll måste du beställa en kanna Pimm’s cocktail. Because it’s Pimm’s o’clock.

All together now – what time is it?

4. Shoppa klokt
Ska du till någon av de stora shoppinggatorna – Oxford Street, Portobello Road eller Carnaby Street – gör det för böfvelen inte på helgen. Du kommer att vilja döda hela mänskligheten. Det är sånt vardagsförmiddagarna är till för. (Primark bör du inte gå till alls om du har någon självbevarelsedrift.) Är du rik funkar det när som helst, men då går du till New Oxford Street eller varuhuset Selfridges och browsar bland deras rövlösa märkesklasonger i lugn och ro. Se upp för boklådorna. Jo, böckerna där är många och i regel extremt snygga. Men tänk på att de är dyra och tunga, så se till att packa med en extraväska till hemfärden.

Ja, det var väl det hela. Lycka till!





Uppdatering om hotellrummet

24 06 2012

Hur det nu var så hojtade receptionisten på oss häromdagen. Ni har fått en tv, avslöjade han. Tydligen berodde vår tv-löshet på att den gamla hade ”blown”. Ja ja, så kan det gå. Sen gick vi upp på rummet och noterade att det inte gick att välja kanal med fjärren. Det var i alla fall vad vi trodde. För att demonstrera tv:ns suveränitet hade någon lämnat den påslagen på vårt rum tills vi kom tillbaka. Och, visst, hela två gånger har jag lyckats få fart på den efter detta, efter idoga försök, men det är fortfarande oklart vad det är som funkar.

Den tråkiga situationen med att vårt toapapper hade tagit slut lämnades dock utan åtgärd. Då fick man snällt gå ner till pakistanierna och krusa. I gengäld hade städerskan lämnat kvar en rejäl flaska rengöringsmedel på toaletten.

Det var ungefär här som Sexet bröt ihop och skrikskrattade något om Fawlty Towers.

Men annars har vi det trevligt här i London. Utom när vi skändas av duschdraperiet. Det är dock min fasta övertygelse att var man klarar av åtminstone en skändning om dagen.