Bloggarens dilemma

17 10 2011

Så, Messas kompis Fräulein C var på besök hela helgen. Hon var i Stockholm av anledningar som, rent narrativt, hade gjort sig alldeles utmärkt som spektakulärt blogginlägg. Men, som vanligt när det gäller Fräulein C, så vågar jag inte skriva detta blogginlägg eftersom man aldrig vet vem som kan komma att läsa det.

Det är så jävla orättvist.

Operasångare, spjutkastare, mustig skribent - The Henning.

Dagens tråkiga nyhet är att stjärnadvokaten, vivören och, lebemannen Henning Sjöström har lämnat oss. Det innebär att ni faktiskt inte har något annat val än att läsa hans mästerverk Det glatta livet. Ni kommer inte att ångra er, men ni kommer ändå att ångra er. Ôm en säger.





Bokblogg 5

12 02 2011

Jag har kanske inte gjort mig känd som någon muntergök men går man in i en bloggutmaning får man inte fuska, och i utmaningen står det klart och tydligt:

Day 05 – A book that makes you happy

Faktum är att jag blir glad bara över att titta på våra bokhyllor. De är så ymniga. Fulla av fina böcker. Och dessutom av en försvarlig mängd som jag ännu inte har läst. Skulle jag välja ut bara en som gör mig lite gladare än de andra? Vilket fruktansvärt svek!

…skrev jag, och sen gick jag till biblioteket och plockade fram den första bok jag kom att tänka på: Erlend Loes Naiv. Super. och började skriva om den namnlösa 25-åringen som förlorar i krocket mot sin bror och går in i väggen, och om hur den på ett charmigt sätt tar upp existensialistiska frågor på ett stilistiskt naivt sätt och *wink wink* den avslöjar meningen med livet, men innan jag hann göra det kom sambon förbi och ville nojsa, och när vi gjorde det fick jag en flashback.

När jag och Messa var helt nyförälskade letade hon upp en gammal ljuvlig bok på nåt nätantikvariat som hon gav mig i fölsedagspresent. Och när vi hade flyttat ihop avslutade vi varje dag med en stunds högläsning av boken i fråga i sängen. Nej, det finns sannolikt inte någon bok som gör mig gladare än Henning & Ernst Sjöströms gudomliga Det glatta livet.

Inte till salu

Detta glatta livet, förstår ni, skrevs när Henning Sjöström stod på sin advokatkarriärs höjdpunkt och han ännu inte lagt sig till med monokel. Detta firade stjärnadvokaten med att glatt ge ut den bizarraste memoarbok som någonsin har publicerats, och då ska ni veta att jag inte är någon främling till jättebizarra memoarer utgivna på eget förlag. Bröderna Sjöström (det är fortfarande oklart hur mycket de båda bröderna bidrog med till böckerna, de lär till och med att gått till tings för att reda ut det) har givit ut en lång serie burleska skrönor om sin ungdom i västerbottniska Burträsk i den så kallade byn-serien. Jag har läst några av dem, och de är förvisso ganska underhållande och mustiga (litterärt uttryck för snuskiga), men ingen kommer ens i närheten av Det glatta livets märkligheter.

Bland annat får vi, vare sig vi vill eller inte, veta hur det gick till när den unge advokaten nästan gick miste om ett samlag på grund av en otajmad fis. Orsakad av en surmjölksbryta (som tydligen är nån sorts västerbottnisk fattigmat).
Då hände olyckan. Just i det mest stämningsmättade ögonblicket. Och orsaken var surmjölksbrytan kvällen före. Detonationen chockade mig lika mycket som den chockade Berit. Därför att den kom lika oväntat för oss båda. Förskräckt över den genanta väderavlåtningen släppte jag ner Berit så hastigt att hon var nära att dråsa omkull på golvet.

Henning Sjöström, advokat, spjutkastare, lebeman.

Jag vill att ni visualiserar er detta genanta ögonblick nästa gång ni ser ett gammalt klipp på stjärnadvokaten i aktion. Och samtidigt lugna er med att dilemmat löste sig. Henning gör ett fejkbesök på muggen vilket, av oklara anledningar, förbättrar stämningen, och att han visst fick ligga. Ligga, kan jag meddela, är ett ganska centralt tema i Det glatta livet.  Henning och en namngiven advokatkollega åker till Paris och försöker ligga med ”ett fnask”. (Men det visar sig bli för dyrt.) Därefter har de bättre lycka med ett svenskt flickgäng:
Strax efteråt hörde jag ”slap – slap – slap”, som när en hund lapar ur sin vattenskål. Jag förde min hand mot flickans klitoris och fick tag i någonting extraordinärt som jag ivrigt körde runt med. Vilken kvinna! tänkte jag. Men det var kamratens tunga jag fått tag i. /…/ Sedan högg hon med vardera handen en veke och började en dubbelstakning som knappast skulle ha legat efter den legendariske Särna-Hedlunds när han i sin våldsammaste finish stakade sig fram mot Vasaloppssegern.

Smakfull sportmetafor, Henning. (Eller Ernst.) Sedan ligger Henning på Odengatan, går på maskerad i nazistuniform, ligger lite mer, hänger ut Stockholms societet med namn och allt, ligger lite, skroderar om sina framgångar som spjutkastare samt advokat, och ligger lite mer. När Henning har legat färdigt byter boken lika plötsligt som oförklarligt karaktär till en dialektal skröna om livet i Burträsk. Och fortsätter så  ända till det sista kapitlet som på ett mindre elegant sätt försker binda ihop de två delarna.

Det är faktiskt omöjligt att beskriva hur sjuk den här boken är. Den måste läsas. Helst högt. För då blir man glad. Och förundrad.

I en mörkare del av världen har Varg Vikernes a.k.a. Count Grishnakh från dödsbandet Burzum nyss släppts på fri fot efter 16 år i sinkadorum för mord och mordbrand och sånt. Detta tänker han fira genom att starta ett eget såsmärke. ”I put all my blackest hatred of humanity into a pineapple marinade that just brutalized the senses.  It is my wish to spread my hatred and deliciousness across the fetid lands of the world”, låter Varg hälsa.

Läs innehållsförteckningen noga är allt jag har att säga i frågan.





This just in!

18 01 2010

Punkt 53: Räkna hur många gånger Henning (och Ernst) Sjöström nämner tattare i det tolfte kapitlet av Pigorna i byn.

Messa tippar på tvåtusen.

Vi bildgooglar "tattare".





Dagens fynd

7 01 2010

Jakten på Fogelströms I en förvandlad stad, i Bonniers nytryck från 2001, fortsätter oförtrutet. I dag förde mig sökandet till den underbart torre och tafatte antikvariern på Värtavägen, som verkligen gick igång när han fick söka i registren. Men min bok hittade han inte. Fast jag är inte jättebesviken för det, eftersom jag i stället hittade ytterligare två Henning Sjöström-klassiker ur Byn-serien, i vilka den gamla stjärnadvokaten radar upp hejdlöst burleska skrönor från sin ungdoms Burträsk. Däribland den hett eftertraktade debutromanen Vägen förbi.

Läsfest!

Advokat, vivör, lebeman, mästare av ofrivillig humor.