København i bilder

26 07 2011

Mannen bakom oss var upprörd, så mycket var tydligt, och hade inga planer på att dra sig från att kontakta sina advokater. Inget konstigt med det – arga människor på tåg är lika vanligt som balansförfördelade människor på midsommarafton. Men det som väckte uppmärksamhet var hans argument.
”Vi sitter ju här och luktar avlopp allihop! Tänk om min käresta står och väntar på stationen och så kommer jag ut och luktar skit! Vems fel är det? Vem tar ansvar för min fruktansvärda rövsvett?”

Rövsvett - gammal poporkester med talang för att få med ovanligt många låtar på vinylsinglar.

Nej, Öresundståg hade inte fått ordning på sin AC den dagen. Även vi led av rövsvett och gav vårt tysta medhåll. Tills mannen gick av – då hånade vi honom. Det hjälpte att vi hade varit förutseende nog att köpa med oss några flaskor vin från 7-Eleven att förbättra hemresan med. Köpenhamn är nämligen så underbart att man kan göra det. Dessutom har de pølse.

The waiting is the best part... don't you think?

Sexet blev hånad och utskälld för att hon själv försökte stoppa ner sin pølse i brödet. Men jag, med min ymniga korvkunskap, visste bättre och beställde en hot dog.

Rå lök på pølsen! Vilken ljuvlig idé!

I København måste man även äta smørrebrød. Min var full av rostbiff och pepparrot. Rostbiff heter på danska ”roast beef”. Naturligtvis.

Det enda trista med detta snacks är själva brödet.

Och när man har klarat av båd’ pølse och smørrebrød återstår bara en sak.

Tuborg såklart. Solidaritet, brøder!

Danskarna är även ganska duktiga på kött. Så duktiga att man kan överse med ”dansk service”. Alla som har ätit på Bøfhuset någon gång vet vad jag menar.

En liten steak sandwich på vägen? OK då.

Och det var väl ungefär vad vi hann med på en dagstripp över sundet. Jag shoppade i alla fall en tischa på Urban outfitters. Det verkar vara bra där, prislappen sa 380 danska pengar, men jag betalade bara 108. Undrar vad det hade gått på om jag fått studentrabatten också.





Pragvår

22 04 2011

För att bättre studera tjeckerna i allmänhet och Pragborna i synnerhet har undertecknad tagit det på sitt ansvar att kosta på sig en studieresa till den centraleuropeiska metropolen för att bättre kunna bedriva fältstudier. Detta är vad jag har kommit fram till.

Prag - himla tjeckt!

Det tycks finnas två typer av tjecker. Den ena, kanske mer traditionella fördomstjecken, är den sjavige, ovårdade typen, som gärna släntrar runt på stan okammad i bylsiga arbetarbyxor samt stor mage. (Detta kan förklara det höga anseende den s k ”Foppatoffeln” tycks ha i Tjeckiens huvudstad.) Den andra typen har givit upphov till otaliga fotomodeller-och-sen-halvtaskiga-skådespelerskor-i-lättklädda-filmer. Den unga tjecken har inte växt upp bakom en järnridå och har därför tagit till sig västs utseendefixering. Den här typen är smärt, välklädd och lite dryg. Och med välklädd menas i typfallet tajt eller knappt alls klätt. Jag bedömer ration skabbon/heton vara 80-20 för de tjeckiska männen och 20-80 för tjekiskorna. Med reservation för en högre andel skabbon längre ut på landsbygden.

Vad gäller den så omsusade ishockeyfrisyren så tycks det ha skett en smärre mutation. Den lever alltjämt i välmåga, men har blivit glesare och, ja – mer udda på senare år. Det är inte tal om att göra kopplingar till det sena 00-talets obehagliga trendhockeyepidemi som grasserade i svenska städer. Nej, vad vi har att göra med här för snarare tankarna till synskadade frisörer. Redan på flygplatsen kunde jag och mitt resesällskap skåda ett exemplar som var extremt mycket business in front, men när vi förväntansfullt avvaktade för den svallande partyryggen möttes vi istället av vad som snarast kan artbestämmas som en väldigt fullvuxen synthtofs. (Ni som var barn på 80-talet vet vad jag pratar om. Ni andra är bara att gratulera.) Min självbevarelsedrift höll mig från att föreviga något av underverken – vi uppmärksammade nämligen också den böhmiska utlöpan av Hell’s Angels på en irländsk pub.

Så sant som det är sagt: !

Trots att även många tjeckiska män tagit till sig en urban självmedvetenhet är det fortfarande en upplevelse att besöka en urinoar på någon avPrags många ölhallar eller tavernor (där en Krusovice kan kosta så lite som 10 svenska kronor – en Pilsner Urquell, nationens stolthet, några kronor mer). Pragmannen skäms nämligen inte för sig. Han passar på att släppa väder för president och fosterland utan att försöka dämpa eventuella ljudkaskader. Och ingen verkar tycka illa vara om det. Ja, ibland kan man få uppleva sådana veritabla fiskonserter att man vill spontanapplådera.

Tjecken fiser gärna och högljutt.

Ölen finns i tre varianter. 0,3 liter, en halvliter – typ en pint, och i vissa fall enliters. Öl på flaska får man bara om man beställer en utländsk öl eller den mystiska alkoholfria ölen som fanns överallt – för öl dricker man i Prag oavsett om man vill bli full eller inte. På medelölhallen kostar pinten mellan 23 och 40 korunas, vilket motsvarar ungefär 10-16 spänn. Men på finare kaféer kan de gå loss på så mycket som 90 Kč. En Guinness får man för runt 75 Kč/flaskan och – märkligt nog – den mexikanska tjejölen Corona är det dyraste du kan få tag på i ölväg. På restaurangkedjan Svejk kostar en flaska 90 Kč. Det är inte OK att beställa i baren. I stället sätter man sig vid ett bord och hivar fram ett ölunderlägg så kommer kyparen snabb som en vessla och frågar om vi vill ha Pilsner Urquell, Staropramen, Krusovice eller Gambrinus. Sen drar han ett streck för varje öl på ett papper som lämnas kvar på bordet tills det är dags att betala den löjligt låga notan.

I Prag kan det bli väldigt varmt. Stadens centrum ligger nämligen nersänkt i en stor gryta, omgiven av kullar, slingrande sig runt Vltavas s-formade lopp. Så det är inte ovanligt att se extremt korta kjolar ovanför de höga klackar som vinglar fram längs stadens kullerstenar. Om tjecken inte hymlar med sina kroppsljud så gäller samma sak för tjeckiskan när det kommer till de mer kroppsliga företrädena. Er utsände noterade, medan han väntade på sin klädprovande sambo, att tjeckiskan inte är så noga med att skyla sig i provrum. Vad har väl de att dölja, resonerar de kanske. Överlag har man en ganska odramatisk inställning till tuttar, vilket även kan förklara de oerhörda framsteg den tjeckiska amatörporren gjort på senare år. Erotic City Superstores fanns lite här och var och hade generösa öppettider varje dag. Riktigt vilket utbud de har vet jag dock inte, eftersom vi avstod från besök.

Utsikt från Pragborgen. Minuspoäng för smogen.

Jag vet inte om detta har något samband med den artikel jag läste i en engelskspråkig veckotidning på flyget, där det påstods att tjeckerna idag är världens kanske minst religiösa folk. Hur det nu är med det så sprang vi raskt på ett flertal affärer med religiös betoning – Christian Goods Store och slikt. Dessutom hade var och varannan Skoda en liten jesusfisk på bakluckan. Som om det inte räckte att staden är full av kyrkor, katedraler och synagogor. Nästan inga hundar bär koppel, men är i gengäld väluppfostrade.

Slutligen maten. Tjecken gillar, förutom öl, kött och korv. Korv heter klobasa på tjeckiska, vilket ju är vansinnigt roligt. Dessa grillas på torgen och sprider väldoft. Mitt resesällskap hade dock svårt med den klimp av okänt ursprung som dök upp inuti korven. Hon tyckte bättre om klobasans storlek som förvisso var väldigt imponerande. Köttet får man i rejält tilltagna portioner. Rökt revbensspjäll, grillat fläsklägg, skinka, eller varför inte en mixed grill – lite av alla köttsorter plus korv. Till det får man, om man speciellt ber om det, några frittar eller 7-8 knödelskivor. Tjecken är dock fortfarande ganska svag på engelska så artikulera noga eljest du kan få en skål rice när du bett om fries. På vissa ställen gick köttvurmen kanske till överdrift. En krog lovade gratismiddg om man bara åt deras enkilosstek ”enligt deras regler”. Vi avstod. Vi vill inte rekommendera det tjeckiska köket, hur god revbensspjällen än var.

Klobasa. Smaka på ordet.

När köttet är förtärt måste man klossa och då bör man vara förberedd på att det tjeckiska toalettpappret är annorlunda jämfört med det svenska. Det är tunnare och mjukare och saknar stuns. Jag får medge att jag inte hann få riktigt kläm på hur det skulle nyttjas. Jag utvecklade ett system som i korthet gick ut på att jag skrynklade och försökte rugga upp torkytan. Detta gav ett mer tillfredsställande resultat men var långt från idealiskt.

Så, kära läsare, då hoppas jag att ni känner er lite mer upplysta vad gäller det mystiska centraleuropeiska folket. Jag får be att återkomma med nägra mer personliga betraktelser en annan dag.





Veckans krogrecension

18 04 2011

För att fira – och träna – inför Pragresan gick flickvännen och jag på ölhall. Vi hade förirrat oss till de för oss obekanta, mörka. delarna av Vasastan, i gyttret av porr- och bröllopsbutiker och träsnidare. Kudde med fru bevistade nämligen ett hotell i de krokarna så vi tog sällskap till något som heter The Queen’s Head. Ty vi gillade vad vi såg. Rustikt och mörkt, men ändå nytt och fräscht. Vi blev inte besvikna. Man blir inte det när menyn består av två sidor mat och 40 sidor öl. Däremot får man beslutsångest. Till varje maträtt tipsades det även om lämpligt öl, vin eller whisky. (Om jag ska klaga på något så är det att vi inte ens han snegla på ölutbudet innan servitören undrade vad vi ville dricka.)

Vi valde burgare och La Trappe, ett belgiskt så kallat trappistöl, vilket betyder nåt i stil med att det är munkar som har totat ihop ‘et. En dubbel och en trippel, med nyans av kola. Skillnaden var, så vitt jag kan bedöma, att det ena var ljusare. (Det fanns även ”spontanjäst” öl, men så djärva var vi inte.) Och som avrundning, framåt natten, testade jag något så exotiskt som isländsk stout – lavaöl – á 98 kronor. Det hade jag kanske inte gjort om jag sett att volymprocenten korresponderade med priset. Och det smakade baske mig lite lava.

Den här snodde jag från nätet - jag glömde klantigt nog att föreviga min egen öl.

Toalettrecensioner är mer min sambos expertis, men nämnas kan i alla fall att faciliteterna på etablissemanget också var nya och fräscha, och att de tagit till sig det trevliga konceptet med unisextoor med gröna och röda lampor i handtagen, ett uppskattat inslag även på Rival på Mariatorget. Japp, det blir höga betyg för The Queen’s Head. Det lär bli många fler besök tills vi har betat av alla öl.

Nu flyger vi. (Eller inte. När du läser det här är vi redan i Prag. Säkert fulla.)





Döden döden!

10 12 2010

Allt jag skulle göra var att bära en platta danska öl från Solna centrum hem till lägenheten, med anledning av en dansktemad inflyttningsfest. Men vad som hände i stället var att jag konfronterades med min egen dödlighet. För hur kan en platta öl plötsligt ha blivit så tung? I min glada ungdom släpade man ju runt på en ölplatta var och varannan helg. Helt utan ryggproblem eller stora svårigheter att torka sig i röven efteråt. Eller minns jag helt fel? Är det mer öl i burkarna nuförtiden? Jag förstår ingenting. Och det är meningen att jag ska köpa en till i morgon. Jag vill inte!

Tolv kilo?

Enligt WordPress är detta mitt 999:e blogginlägg. Nästa är alltså det tusende. Det känns som om jag borde göra något speciellt av det tusende inlägget, men vad? Förslag? Önskemål? (Men jag vill betona att förslag som på något sätt har anknytning till Claes Månssonsk nakenhet kommer att ignoreras.)

Där blir det nej. Där blir det bestämt nej.