Om det iriska nattlivet

10 04 2012

Det är förstås oklart huruvida nån minns hur jag och Messa blev kraftfullt varnade förra gången vi besökte den gröna ön, om att vårt hotell låg aldeles ovanför nattklubben Copperface Jacks som har som vana att göra det rent omöjligt för folk i närheten att få nån ordentlig sömn sju kvällar i veckan. Men det råder inget tvivel om att det hotell vi valde denna gång faktiskt ligger bredvid nämnda klubbs uteterrass. Faktum är att man kan se rakt ner på den om man ställer sig på vår sex meter långa balkong nån gång efter midnatt. Jag vill också påpeka att jag inte hade något att göra med bokningen.

Förra gången funkade det rätt bra. Om man stängde fönstret och lät teven stå på kunde man sova relativt ostört. Möjligen svettades man som en gris, men man stördes i alla fall inte av basdunket från undermålig dansmusik.

Denna gång är värme inte ett problem. Vårt hotellrum har, förutom en löjligt stor balkong i anslutning till salongen, som man kommer till genom en liten portal från själva sovrummet, även en liten trappa upp till vårt pentry, med kylskåp och vattenkokare. Men mystiskt nog har vi ingen minibar. Vi bor, kort sagt, ståndsmässigt. Förutom det där med nattklubben.

Eftersom måndagen är bankhelg på Irland så är Påskdagen uppenbarligen partysöndag. Och partysöndagen firar Copperface Jacks med att kräma på basen as hårt vid cirkus 02.30 lokal tid. För öppen himmel. 25 meter från vårt rum.

Jag vet inte, jag tänker att jag kanske ska lägga mig i lite mer nästa gång vi drar till Dublin. Kanske känner jag att vi är färdiga med Harcourt Street nu. Jag får fundera på det.

Annonser




Luck of the Irish

31 01 2012

Det är viktigt att fortbilda sig innan man ger sig ut och reser. Innan jag besökte Prag läste jag exempelvis ”Processen”, och när vi skulle till Köpenhamn kollade jag extra mycket Klovn. Nu läser jag om Irland. Genom Eddie Rutherfurds historiska roman Dublin har jag lärt mig två intressanta saker om de gamla kelterna:

1. Det krävdes vissa saker av en kung. Det räckte inte att ha rätt blod och en krona att trä på huet. Nej, först måste du krönas. Och det gör man genom att sätta på en vit märr. Det är alltså ingen omskrivning, för att krönas till kung måste man först visa sin manlighet (eller vad det nu ska vara bra för, vad vet jag?) på ett fyrfota djur, inför publikens/de blivande undersåtarnas jubel. Vilket man kan tycka är lite märkligt, men kelterna gjorde det alltså inte.

2. Det bästa sättet att visa försoning efter ett gräl var att erbjuda sitt bröst. Att slänga fram tutte och få den sugen, och därefter återgälda sugandet. Kelterna blev alltså inte sura av att en annan man slickade på en. Huruvida de keltiska kvinnorna nånsin var osams, och ifall unga män gärna försökte slå split emellan dem framgår inte av historien. Men jag gissar att ni kan räkna ut hur det låg till ändå.

Och jag som tyckte att det gaeliska språket var knepigt.





Captain’s Log: Dublin

10 04 2010

(Eller Ett monumentalt bloggdokument av föga intresse för alla utom de som vill ha minnesanteckningar.)

Resan: Var ganska händelselös. Blott en antydan till skrikande barn på ditresan. Men Messa hade i alla fall vansinnigt roligt på hemresan. I vanlig ordning hade hon försatt sig i sin traditionella flygkoma med slutna ögon och halvöppen mun. Jag väckte henne när vi hamnade molnfritt över några små gudsförgätna öar som jag antog var Färöarna. Sen blev det alldeles konstigt. Vi kom in över fast mark, men det var nåt som inte stämde. Det var täckt av snö. Snö och berg, och inte ett tecken på civilisation vart man kunde se. I mitt huvud kom vi ju söderifrån, och nog för att det snöade när vi lämnade Stockholm, men så illa kan det väl inte ha gått på fem dagar… så jag drog slutsatsen att vi måste ha hamnat över Grönland. Och, jo, Messa skrattar fortfarande åt sin kartintresserade pojkväns hjärnsläpp.

Come for the beer, stay for the... beer.

Staden: Dublin var sjukligt rent. Knappt en fimp fanns att skåda, men så kunde man inte heller gå många meter innan man konfronterades med en soptunna med inbyggd askkopp. Jag tyckte nästan att det var obehagligt i början, men väl hemma på grusiga trottoarer saknar jag det. Märkligt nog gick städarna till verket redan på kvällen med sina kvastar, skräpplockare och små vagnar där man samlade butiksägarnas kartonger, käckt utskuffade på trottoaren. Fasaderna var vid första anblicken nya och fräscha, men tittade man upp såg man förvänansvärt många trasiga fönster, öde våningar och blommor växandes i stuprör. Dessutom tronade så gott som varenda port med en rejäl sladdhärva ovanpå. Märkligt att det inte brinner oftare. Det fanns gratis cyklar att låna, men dels skrämdes vi av vänstertrafiken och dels är Dublin ingen cykelvänlig stad. Man är inte välkommen att parkera sin hoj nånstans.

Vad säger elektrikerna?

Folket: Irländskan är en käck dialekt, men också snabbpratad och lite svår att förstå. Men det enda missödet som drabbade oss var bartendern som blixtsnabbt korkade upp ett glas Bulmers cider (with red berries) på min begäran om en pint Murphy’s Red Ale. Annars är staden tvåspråkig. Alla skyltar, bussar och spårvagnar har text både på engelska och gaeliska. Särskilt välklädd tycks inte Dublinbon vara. På herren gäller fortfarande gubbkeps i tweed, och damerna föredrar tajta brallor och utstuderade fotklädnader. Gatumusikanterna, som jag redan varit inne på, duggade tätt, och det gjorde även de hemlösa med sina små muggar.

Här krökar man.

Hotellet: Var inte alls så illa som fruktat. Det var tillräckligt rent och snyggt för vår smak, sängarna sköna och duschtrycket acceptabelt. Toavattnet var blått. Toapappret var däremot starkt undermåligt, men det vet jag inte om jag kan hålla vårt hotell ansvarigt för. Att inget gjordes åt de icke fungerade sänglamporna kan jag leva med. Läget var det inte heller något fel på. En liten promenad på fem minuter tog oss till Grafton Street, och ville man kunde man gena genom en park. Ljudnivån då? Jo, nog hördes det att det låg en nattklubb på bottenvåningen, men om man stängde fönstret (så gott det gick – det saknades nämligen hasp, något jag även noterade i matsalen) och lät teven stå på med låg nivå så neutraliserades ljudet. Däremot höll jag på att få spel den andra natten, då våra närmaste grannar lagom till midnatt vevade upp en orgie i usel musik, med en synnerligen irriterande Black Eyed Peas-låt som final. Onsdagen var den den stora partykvällen, varpå, skulle det visa sig, hotellet stängde och låste porten. I stället fick man snällt tränga sig i kön till kroginsläppet och vifta med sin hotellnyckel för att bli insläppt. Udda.

Alla hus har små källaringångar (där folk slänger fimpar och ölburkar).

Maten: Världsvana som vi vill tro att vi är tvekade vi inte att prova de lokala specialiteterna. Jag beställde modigt en Beef and Guinness stew redan första kvällen och fick något som jag skulle vilja kalla kalops. Men det var i alla fall rätt gott. Jag testade även den traditionella irländska hotellfrukosten, även om jag passade på bönorna. Och när det gäller bacon har vi mycket att lära av irländarna. Tjocka, salta bitar av pure bacony goodness. Jag kan även rekommendera irish stew (på lamm) och cottage pie, även om 3 Crown Alley Bars irish beef burger var resans höjdpunkt. För övrigt den enda rätten som kom med sallad. Messa testade en fish & chips som var så mastig att hon var tvungen att hålla igen på stouten resten av kvällen. En annan grej som inte verkar vara så het i Dublin är ost som pålägg. Däremot erbjöd hotellet fyra olika sorters marmelad samt, lite otippat, honung. Vi hann även testa italienskt och mexikanskt, samt den undermåliga snabbmatsrestaurangen Supermacs.

Farrington's, där (varning, internt) bartendern såg ut som Jug.

Gogartys, home of the "traditional irish music".

Drycken: Guinness gällde som hårdvaluta överallt – sötare och godare än här hemma, men däremot var det oväntat svårt att få tag på Murphy’s Red. Blott Gallagher’s Boxty House i Temple Bar kunde erbjuda den ljuva alen. Vi var även lite förbluffade över att finna Kopparbergs cider i varje bar. Mjölk såldes i plastdunk.

Sliten, men rätt klädd.

Herr Joyce och jag.

Sevärdheterna: Såg vi inte så mycket av. Jag hade en försiktig plan om att ta en buss ut på landsbygden och se allt det där gröna, och kanske svepa en Guinness i en liten pub helt byggd i trä, men det fanns inte tid för sånt. Vi tog ett stopp på Guinnessmuseet, något som nästan knäckte en höjdrädd Messa. Byggnaden var nämligen byggd i sju våningar runt ett gigantiskt pintglas, där de översta rulltrapporna gick tvärsöver. Högst upp fanns Gravity Bar med utsikt över staden och en gratis pint. I sightseeingbussen lärde vi oss att Jonathan Swift hade tinnitus, på den tiden betraktat som en psykisk sjukdom, varför han testamenterade pengar till ett mentalsjukhus. Och i en liten gränd hittade vi Phil Lynott.

The boy is back in town.

Gravity bar. Norra Dublin. Guinness före lunch.

Shopping: Grafton Street i all ära, men vi spenderade nästan all vår tid på Henry Street en bit norrut. Jeans för 250 spänn, jackor för 300 och t-shirts för en hundring. Tur det att Messa varit förutseende nog att packa med en extraväska för hemfärden. Även om hon kanske inte hade räknat med att det skulle vara jag som köpte upp halva stan. Lite oväntat var ölen ganska dyr – mellan 40 och 60 spänn, och cigaretter – hemligt undangömda från insyn enligt lag – gick loss på hutlösa 85 pengar. Men då får man väl skylla sig själv, antar jag. Annars har globaliseringen tagit bort lite av det roliga att strosa i affärer. Det finns ungefär samma produkter i Dublin som i Stockholm, även om vi blev rätt förtjusta i 75:orna med Bacardi Breezer och Smirnoff’s Ice, som fanns i varje off licence-affär. Och jo, whiskyn led också av svenska priser, även om utbudet var stort. Jag hade förhoppningar om att köpa en piffig rugbytröja, men de var verkligen inte billiga. Däremot lär inte den som är intresserad av polska livsmedel lida någon nöd – Polish skleb fanns lite varstans. Boklådorna var ljuvliga, men böcker dyrt. Bestsellerlistan ståtade med Stieg Larsson på andra, sjätte och tolfte plats, och dessutom med Henning Mankell och Jo Nesbö.

Mmmore goodness!

Nyhetsflödet: Det irländska dagstidningarna, med undantag för The Irish Times, var ingen vacker syn för en redigerare. De stora händelserna var dödsmisshandeln av en nigeriansk pojke, det brittiska omvalet och de siamesiska tvillingar som lyckosamt opererades under veckan. Malcolm McLarens död, hur taskiga alla är mot stackars Påven och den Kirgiziska revolutionen fick också tillbörligt utrymme, men pirater kan bäva över att den bizarrt framhastade nya internetlagen av Sarkozy-snitt hamnade på notisplats. På tv-nyheterna förfasade man sig över trenden med pajama girls – alltså tonårstjejer som driver runt på stan klädda i pyjamas. På sportsidorna var fotboll nummer 1, brittisk fotboll. Övriga världen existerar inte där. Annars var det rugby, gaelisk fotboll och hurling, lite golf och hästsport.

TV: Var inte särskilt exotiskt, bortsett från kanalen TG4 som var nästan helt gaeliskspråkig. Vi fastnade framför ett bizarrt talangprogram där olika dansgrupper tävlade i att dansa riverdance. Champion’s League-fotbollen gick på standardkanalerna och pubklientelet jublade när Manchester United förlorade.

Nattlivet: Vi testade inte klubbscenen, även om klubben Pravda, men härlig östeuropeisk design, verkade spännande. Och pubarna var, som sagt, överallt, såg ut precis som man förväntade sig att de skulle se ut, och spelade samma irländska musik som man förväntade sig. Utom möjligtvis puben med det snärtiga namnet Oliver Saint John Gogarty som utlovade traditionell irländsk musik, men som i själva verket bjöd på Elvis, Beatles och Simon & Garfunkel. Annars hade de flesta trubadurer på scen varje kväll. Bandet Busketeers, med entertainern Jacob Eklund på fiol, höll till på gatan, men var minnesvärda ändå. Trots att en farbror trakasserade dem med sin luftfiol. Och så hade vi toalettvaktmästarna. Nästan alla hade dem, snabba med att dela ut pappershanddukar till fuktiga händer, och med en liten samling toalettartiklar att välja mellan. Låg pubkänsla på det. Och bara på herrarnas, damerna får tydligen klara sig själva.

Luftfiolfarbrorn. Jag har en egen video också, men det kostar tydligen pengar att ladda upp mediafiler direkt,





Dublin – en reflektion

9 04 2010

Anteckning, onsdag: ”Man blir nästan glad när det dyker upp en sandwichman på gatan som gör reklam för Lapello – The Lap Dancing Club. Annars är Dublin en levande klyscha. Folk står verkligen på gatan och sjunger Whiskey In the Jar, det finns verkligen en pub i varje gathörn i vilken gubbkepsbeväpnade farbröder dricker sin Guiness och käftar med bartendern (om det inte är fotboll på tv) och det står verkligen fjortonåriga pojkar i gränderna med hela armen nere i en fjortonårig flickas brallor.”

Jag har precis ramlat ut från Quays Bar i Temple bar-området när jag klottrar ner ovanstående. Quays Bar är som en ständig After ski. Om du byter ut Ebba och Creedence mot Molly Malone och Dirty Old Town. Trubadurerna avlöser varandra på scenen, men alla har de keps och spelar någotdera, eller samtliga, av pennywhistle, fiol eller akustisk gitarr, Och folk dansar, dricker öl och sjunger med. Precis som vore det en ostig reklamfilm för Irland. Det är bara det att det verkligen är så det är. Och som inflyttad Stockholmare som redan anammat stockholmsattityden är min första tanke att, näe. Menar ni allvar, era jävla klyschor?

För det hade ju aldrig funkat här. Om Dublinborna varit som stockholmare hade någon omedelbart tänkt som jag gjorde och pekat finger, och folk hade tittat på sig själva och insett att, jo, vi är allt ena riktiga seriefigurer. Så här kan vi ju inte hålla på, folk kommer att tycka att vi är klyschor och skratta åt oss. Det här får vi lägga av med. Hitta på nåt coolt och världsvant vi kan göra istället! Men när den första chocken har lagt sig känns det ju rätt bra att alla inte är lika självmedvetna som folk är här.

En annan grej som aldrig hade gått hem i Stockholm är vacuumförpackad quarterpounder. Vill jag tro i alla fall.

Nom nom.





Baile Átha Cliath

4 04 2010

What a Kip!!!!!!!!!!!!!, Avoid, avoid, avoid!, Non stop noise, Night mare hotel, What a dump, Never again!, Terrible – bedroom the size of a box!!!!!!! No room to move !!!!, You will not sleep, Dreadful hotel och Very nice var några av omdömena om det hotell i Dublin vi checkar in på i morgon som jag hann läsa innan flickvännen bad mig att sluta. Det speciella med vårt hotell är tydligen att det även hyser en nattklubb i källaren. Som är öppen alla dagar.

Det blir spännande detta.