Vad jag hittade i pappas källare, Del 1

28 06 2011

Där – djupt inne i lönnrummet i gillestugan (och även mitt tidigare pojkrum) – dolt bland gamla Asterix- och Lucky Luke-album låg de. Samlarbildsalbumen från Buster! Japp, nu blir det hockeynostalgi.

Vi snackar VM 1981. Då landslagsdressen sponsrades av Polar, vars isbjörn på bröstet sannolikt bidrog till den allra fulaste stass ett svenskt landslag någonsin har burit alla kategorier. Med undantag - möjligtvis - för skidlandslagets rutiga hemskhet.

Jag ber om ursäkt för bildkvaliteten. Min scanner är nedpackad i en låda och jag är rätt säker på att det ändå är omöjligt att få tag på drivrutiner till den. Så jag fick helt enkelt fota sidorna med mobilen. Hursomhelst…

Otippat nog tycks Holland ha kvalat in till VM 1981. Hemligheten finner man om man specialstuderar ansiktsbehåringen. Här finns förvisso några riktiga pärlor. Holland pressade USA i nedflyttningsserien, men slutade trots det på noll poäng.

Förord av förbundskapten Bengt "Fisken" Ohlsson. "Fisken" varnar för Ivan Hlinka och Erich Kühnhackl, vilket säger en del om vilken typ av förbundskapten "Fisken" var. Vilket även hans frisyr gör. Han kom naturligtvis att ersättas av "Ankan".

Skåda den kompletta samlingen! Ja - Mats Waltin har funnits på riktigt! Roligt att se Ulf Weinstock här också. Spelade han verkligen? Under hans tid som tränare i Arboga var det alltid en glädje att ringa upp honom och lyssna på hans släpiga dalmål. Han låter ungefär som William H Macy ser ut.

Finland såg... finska ut. Men hur lätt är det att se värdig ut med "Sampo" på bröstet? (Undantaget är förstås Hannu Lassila. Hannu Lassila var det vackraste som fanns 1981).

Uppenbarligen var den 7-årige Ron en smula okänslig. Ännu märkligare blir det om man betänker att jag alltid höll på Sovjet. Jag noterar även att Den Store Igor Larionov ännu inte tycks ha slagit sig in i CCCP. (Om man nu kan lita på Busters laguppställningar.) Annars finns alla de gamla hjältarna här. Plus nån Luttjenko som jag aldrig har hört talas om. Det här var alltså laget som låg bakom den legendariska 13-1-segern över Sverige i Scandinavium. Det svider såklart att jag saknar Makarov och Golikov.

Kanada var profillösare. Bortsett från Glenn Anderson och Primeau skulle det här lika gärna ha kunnat vara Winnipegs rörmokares korplag.

USA skickade ett väldigt mörkhårigt lag, vars hårhjälmar tycks photoshoppade in mot en svart bakgrund. (Om man struntar i att Photoshop inte fanns 1981). Bill Baker var för övrigt min granne Sashas favoritspelare alla kategorier. Han hade nämligen överlägset tuffast namn, det ser ni ju själva.

Den här killen känner ni igen. Även om han ser ut att vara plåtad med teleobjektiv från en fjärran plats. I Tjeckos lag fanns även målvakten Jaromir Sindel - tjeckernas egen Mysjkin - ständig båsvakt.

Till sist: något för samlarna av löjliga domartecken. Jag vet att ni är många där ute.

Det var VM 1981. Är ni redo för Elitserien 1983/84? Det kan vara så att vi har lyckats lokalisera TV-meteorologen Hårdrocks-Pers bortglömde bror. I Leksand.

Annonser




”Kräkset exploderade på söndagen vid lunch”

26 03 2011

Vissa dagar dyker det upp små pärlor till nyheter. Det här är en sån dag. Och för det tackar vi kräksjukan.

Hockey - for those magic moments.

Hockeyknattar utslagna av kräksjukan

En hockeyturnering för pojklag i Mälarhöjden i helgen slutade i totalt kaos då nära 200 spelare kräktes i kapp. Finalen fick avgöras på walk over efter ett stort utbrott av magsjuka.

Det var AIK:s och Vallentunas 11-åringar som skulle göra upp om cupsegern, men Vallentuna kunde inte ställa upp med ett lag på isen eftersom 15 av 17 spelare hade blivit magsjuka.

– Det exploderade på söndagen vid lunch. Jag har aldrig varit med om något liknande. Det var maximal otur, säger Thomas Eriksson, tränare för IF Vallentuna BK ishockey, team 00.





Ännu ett kapitel i den eviga historien om mina märkliga vänner

9 04 2009
Jaha. Linde, som varit nära att vinna de första två bortakvartarna, blev förnedrade när det gällde. Och volleybolltjejerna gick samma öde till mötes – kanske för att de har slutat med de traditionella pyjamaspartyna kvällen före match, jag bara spekulerar nu. Och ÖSK, som på fem försök fortfarande inte gjort ett enda mål i Stockholm när jag har varit på plats, förlorade oturligt mot ett, ärligt talat, riktigt blekt Djurgårn. Som inte ens imponerade på läktarna, sitt färsiga aptifo till trots. Den mest nyskapande ramsan jag hörde handlade om Håkan Södergren. Förstås. Och förmodligen föddes av kvinna ett barn med lemurhuvud i midnattstimma.

Han skjuter ett skott...

Han skjuter ett skott...

Med andra ord – tecknen är inte goda mot Örebro Vipers (Ja, de heter faktiskt så. Avgå alla!) möjlighet att återinträda i ishockeyfinrummet. I kväll är det nämligen sista chansen. Seger hemma mot Huddinge med ett mål mer än vad Tingsryd smiskar upp Asplöven med i Haparanda är vad som krävs. Min spådom: (ännu ett) fiasko. Dessutom kommer jag att missa dramatiken, eftersom jag sitter på flyget till mitt hjärtas sång och glädje ganska exakt när det ska avgöras.

Men allt är inte svart och fyllt av ångest. Jag fick äntligen höra sanningen, eller åtminstone en variant av den, om Thinner-Tommys rafflande namnbyte. Jag har nämnt TT i bloggen ett flertal gånger förut, mycket tack vare hans oerhörda begåvning i att hamna i märkliga situationer. För att bara dra några godisar ur skämssäcken så har han arresterats för fotbollshuliganism efter att ha hånat medlemmar ur vår stolta poliskår medelst sång, förskjutit sitt hjärtas sång och glädje genom att under en kristusfylla ringa ett antal extremt opassande booty calls (på spanska), samt fått stryk av någons mamma.

Det senaste upptåget fick sin upprinnelse i ett oskyldigt elbrev i vilket jag informerades att det stolta Heavy Metal Umlaut-klingande efternamnet TT hittills varit känd under nu inte längre gällde. Nej, från och med nu var det ett extremt vanligt son-namn som han tänkte lystra till. Någon förklaring gavs förstås inte, men det skulle visa sig att påståendet faktiskt ägde sin riktighet. Namnbyte har skett. Här skulle den som känner personen i fråga kunna spekulera ganska mycket om vad som skulle kunna ligga bakom denna plötsliga längtan efter att vara inkognito. Gängkrig? Äktenskapliga snedsteg (någon annans äktenskap)? Spelskulder?

Icke. Men inte helt ruttet gissat. Det visar sig att det är TT:s långvariga faibless för latinska kvinnor som slutligen burit frukt. Tillräckligt många utbytesstudenter tycks ha vänt hem med bestående minnen (och men) av honom, varför de kunnat tipsa sina uttråkade väninnor om vår vän. Med det oumkullrunkeliga resultatet att ett hundratal (obekräftade uppgifter) unga spansktalande damer började överösa vår hjälte med äktenskapsförfrågningar med lukrativa ekonomiska villkor. Eller som vi säger i juridiska termer: urkundsförfalskning. Sånt händer fan aldrig mig. Men det gör inget.





Några skolminnen

6 04 2009
När jag minns tillbaka till min tid på högstadiet minns jag en god tid. En tid man mycket väl kan sammanfatta med ett gäng namn. Det var Madde och Terra och Leila och Linda och Regina och en Linda till. Och Maja och Mimmi och ytterligare en Linda. Det är åtminstone de jag minns. Men jag var nog kär i Madde hela tiden. Och annars var det Bautapung och Krille och Pjodor och Tompa. Varav två, kanske tre – det är lite oklart – höll sig utanför fängelse. Och sen var det Snoken och Snokan och Hulda och Svettet och Folköl och Analfager. De står för de mindre goda minnena.

Hulda stötte jag på på stan för någa år sedan. Hon hade blivit gammal men hade inte givit avkall på sin tidlösa kulturkoftelook, och kunde förmodligen fortfarande kalla en uppstudsig ungdom för ett äckligt litet as om det bara var befogat. Jag närde nån form av hatkärlek till Hulda. För även om jag var mer nonchalant än vad en stackars svenskalärare ska behöva utstå (om jag inte var intresserad av det vill säga) så trodde hon alltid på mig. Den här strulputten, kunde hon säga, kommer att kunna skapa något stort. Bara han vill.

Fast den där boken har jag fortfarande inte skrivit. Inte ens planerat faktiskt. Bautapung, av alla, hann före. (Å andra sidan berodde det snarare på en stegrande kriminell ökändhet än någon författartalang – jo, det var han som var det äckliga lilla aset.) Och lilla Sveland i 9B har visst skrivit en ganska omtalad bok också. Med viss författartalang.

Snokan, Svettet och Folköl slapp jag, de är bara med i uppräkningen för att de hade roliga öknamn, men i gengäld ersattes Folköl med en snubbe som inte såg något som helst fel i att hänga upp en förstorad bild på en åttondeklassare på dörren till sitt kontor, där alla kunde se och förfasas. Jag tror inte att det hade gått ostraffat i dag. Och så fanns det en fysiklärare (Nygren? Nykvist?) som med lätthet kunde prata älgjakt över en hel trippellektion.

orebroMed Snoken var det annorlunda. Han behövde uppmuntran för att avbryta sina glosövningar, men fick man väl igång honom om ÖIK så visste man att nu blir det ingen mer engelska i dag. Det var nämligen ÖIK som gällde i Örebro i slutet av 80-talet. ÖSK var förvisso också i toppen av andradivisionen, men det var hockeylaget som fyllde läktare, som satsade miljoner och som föll på mållinjen år efter år, medan bittra konkurrenter som Västerås och HV lyckades ta det där klivet som skiljde succé från dubbla konkurser. (Ett tag i alla fall, i VIK:s fall). I dag är det ÖSK och Lindesberg som fyller läktare men det latenta hockeyintresset är alltjämt starkt – det har alla som nån gång skrivit något förklenande om hockeylaget i lokaltidningen bittert fått erfara.

Varför berättar jag då dessa poänglösa skolminnen? Jo, nu ska ni få höra. Det är nämligen i kväll som ordningen ska återställas. Stadens stolta hockeylag ska smiska upp ännu ett småländskt byalag och gå upp i allsvenskan. Så är det i alla fall tänkt. Och det vore fan på tiden.

Fast själv kommer jag, ironiskt nog, att vara på allsvensk fotbollspremiär då.

UPPDATERING (00.04): Det gick åt helvete förstås. För båda.