Gangs of New Jersey

4 05 2013

I veckan har Stockholm fått finbesök. Ett gäng medelålders herrar från New Jersey packade ner sina instrument för att komma hit och underhålla oss med sin musik. Japp, Overkill har hälsat på.

Det var Sailor som hörde av sig och försynt undrade om jag kanske händelsevis var intresserad av att följa med till Debaser för att beskåda det gamla thrashbandet, ity han hade en biljett över. Musikaliskt svältfödd som jag är nuförtiden tackade jag omedelbart ja och förundrades – mot det sunda förnuftet, de kallar det ju heavy metal för att banden har ungefär samma halveringstid som tungmetall – över att Overkill fortfarande existerade. Det senaste jag hört från dem var The Years of Decay, cirka 1989. Vilket förvisso var en fantastisk skiva.

En gång i tiden var de så här unga.

En gång i tiden var de så här unga.

Döm om min förvåning när det visade sig att Overkill fortfarande är ett mycket kompetent band. Ja, det var faktiskt länge sedan jag hade så roligt på en konsert. Bobby ”Blitz” berättade många fina New Jersey-anekdoter som alla inbegrep rimliga användningsområden för armbågar och det mittersta fingret som ett tecken för uppmuntran.

(Även förbandet F.K.Ü. – eventuellt kort för Freddy Krugers Ünderwear – hade ett hemligt tecken, fyrfingersaluten. Deras gitarrist såg ut som Gandalf Grå och sångaren Larry Lethal envisades med att tilltala publiken på engelska trots att bandet kommer från Uppsala.) Hur som helst – huvuden bangades, svett utsöndrades, trumhinnor massakrerades och den mycket uppsluppne Blitz sprang hit och dit samt bars fram och tillbaka av publiken. Show enjoyed by all.

Ja, sen var det nån annan New Jersey-snubbe som spelade i går, den näst bäste New Jersey-akten i stan den här veckan. Herr Springsteens låtkatalog har tyvärr inte alls samma råös som Overkills,och ljudet var väl mesigt, men efter en sövande första en och en halv timme ryckte han upp sig sista 90. Så han kan också få godkänt.





Utkast

31 12 2012

Nu är min flickvän på mig för att jag ska sammanfatta mitt bloggår. Jag vet inte vad det skulle ge ity det mesta tyder på att det här året har varit början på bloggens död. Dessutom har WordPress redan sammanfattat mitt bloggår. Utan att jag ens har bett dem. Året, vet de att berätta, har präglats av stora kukar och mänskliga tusenfotingar. Folk har hittat hit i jakt på stjärtslickning och Fredde Granberg (WordPress berättar däremot inte nånting om det eventuella sambandet mellan de båda) från hela 102 nationaliteter (Kambodja! Filippinerna! Tanzania! Men inte en enda från Holländska Antillerna.), varav max fyra rimligen har kunnat förstå  min svårgenomträngliga prosa) och ett inlägg om en märklig YouTubekanal har väckt mest synpunkter.

Nu har jag i alla fall börjat läsa vad jag har presterat under året. Nåt ska man väl göra tills det är dags att öppna bubblet. Det lär väl gå fort. Eventuell årskrönika kommer då sen. Kanske. Jag lovar inget.

Under tiden kan ni väl begrunda hur det kommer sig att samma flickvän igår gav mig förhållningsorder om att jag inte fick somna före henne. För då kan hon nämligen inte sova.





Ron Obvious går på progkonsert

3 11 2012

Det hände sig den mörka hösten 2012 att min gamle vän Acetonmannen hörde av sig och händelsevis undrade om jag var sugen på att släppa loss en helt vanlig torsdagskväll. Den ärevördige Roine Stolt var i stan, nämligen, upplystes jag om. Med sitt Flower Kings. Naturligtvis sade jag ja. Att lyssna på progressiv rock i levande form torde vara en nödvändig sysselsättning för någon som vill kalla sig farbror.

Jag har aldrig hört Flower Kings förut, ändå – om detta upplyste mig Acetonmannen då vi laddade upp med pilsner på en irländsk pub i Vasastan – var det jag som gjorde Acetonmannen uppmärksam på detta smått legendariska band. Hur eller varför är dock höjt i dunkel. Tyvärr ställde förbandet in, så huvudakten var redan i gång när vi dök upp och eventuellt missade vi öppningsspåret Numbers från nya plattan Banks of Eden som lär vara drygt 25 minuter långt.

Jag kan inte påstå att jag har förkovrat mig inom symfonirocken sedan min korta Genesisperiod i början på 90-talet, å andra sidan är det en musikstil som, sin progressivitet till trots, inte gärna ändrar på sig i onödan. Det här skulle bevisas av av att Roine Stolts gitarrspel hade samma sound som legendaren Steve Hackett hade under tidigt 70-tal och även den storbildsskärm som visade psykedeliska bildspel under konserten led av en svårt Pink Floydskt aura.

Redan under kvällens första mellansnack tyckte Roine att det var trevligt att se flera personer under 50 år i publiken. Under det andra äskade han handuppräckning för 50-plussare. Under det tredje hälsade han till sin fru, som var en av åtminstone sex åskådare av kvinnligt kön jag kunde se. Vilket är en ganska hög procent i dessa kretsar.

Under extranumret kom Roine ner och hängde lite med oss längst bak.

Sedan gick vi hem och tänkte litegrann på den mångfald av ansiktsbehåring vi beskådat i publiken, och livet gick vidare.





Regnbågar och religion

29 09 2012

Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv.
Johannes 3:16

När farbror var ung krävdes det mindre för att uppmärksammas i media – och att stanna kvar där. Det här var något som en viss Rollen Stewart tog fasta på. Beväpnad med en regnbågsperuk och en allmänt bizarr framtoning tog han Amerika med storm på 80-talet.

Rock ‘n Rollen.

Jag är för ung – och kanske för europeisk – för att ha upplevt det här när det begav sig. Men popkulturen och dess stora kärlek gentemot parodin har sett till att få kan ha missat det här fenomenet. Efter att ha figurerat som bakgrundsunderhållning på otaliga sportevenemang – han hade alltid med sig en batteridriven tv så att han kunde hålla koll på var tv-kamerorna var riktade – blev Stewart snart känd som The Rainbow Man, alternativt That John 3:16 guy. John 3:16? Jo, förstår ni, 1980 odlade Rollen Stewart – som tidigare ägnat sig åt rimligare projekt, såsom att odla marijuana samt världens längsta mustasch – en stark gudstro. Och började lägga sig till med skyltar som hänvisade till bibelcitat.

…och därefter har många tagit efter för att det är, tja, kul.

Det här, och mer därtill, kan man läsa om på The Straight Dope, som fortfarande är internets mest meningsfulla plats (jag hade vissa förhoppningar på Conservapedia, som jag nyligen blivit uppmärksammad på, men tyvärr visade den sig innehålla mer trångsynthet än underhållning. Jag får kanske anledning att återkomma till det en annan gång) där Cecil Adams, världens smartaste man, svarar på alla frågor du kan tänkas ha. Till exempel hur det kom sig att The Rainbow Man sannolikt kommer att spendera resten av sitt liv på Folsom Prison. (Ledtråd: han tittade på tv till den milda grad att han blev rubbad på kuppen.) Om detta ska ni läsa, I implore you!

Cecil vet att berätta att hela historien finns bevarad i dokumentärfilmen The Rainbow Man/John 3:16. Som ni förstår är det oerhört viktigt att ni hjälper mig att hitta en kopia på just denna film, emedan mitt intresse för märkliga karaktärer är starkt. Min Google-fu har inte funnit något bättre än en nedladdning från en suspekt sida för det facila priset av 85 amerikanska cents. Dem vill jag inte ge några kreditkortsuppgifter.

Mer läsning: En snubbe vid namn George Winter har försökt skriva en bok om regnbågsmannen, men att döma av bloggen om boken har det gått sådär.





My fifteen minutes

2 09 2012

Trots att det är nästan två år sedan jag och Messa blev Solnabor finns det fortfarande saker vi saknar från tiden i Gröndal. Somrarna i Vinterviken, naturligtvis. Vår servitris på O’Leary’s. Och så Petter på systemet förstås. När Gratistidningskonglomeratet expanderade till de trakterna förra våren var jag snabbt framme och önskade, nej, krävde, en profil på den glade spritnasaren. Men se, det var inte så lätt som man kunde tro. Ty Petter tycktes inte alls intresserad av att prata med oss. Var han inte bortrest så var han upptagen eller så hade han ingen lust att svara i sin telefon. Så det där rann ut i sanden.

Men fina människor blir aldrig bortglömda. Och vår käre Petter har minsann varit aktuell så det räcker i dagarna. Redan i februari startades Facebookgruppen Det fantastiska Systembolagskassabiträdet i Liljeholmen, fyllt av frejdiga kommentarer i stil med
Otroligt kul! Tänke senast i lördags att jag måste ge den mannen feedback. Har ju blivit några besök på olika systembolag under åren. Men aldrig har jag gått ut med ett leende pga av personalen…förrän jag handlade av honom första gången på Liljeholmen. Nästan så att man kan välja en längre kö bara för att få betala hos honom. Mycket glädje och föstklassig service. Respekt!

eller ”Har aldrig träffat en mer go och gladare person i mitt liv! Det är en fröjd att gå till Systembolaget i liljeholmen för att få en dos av Petter, men oj vilken besvikelse det är om han inte är där! Det finns nog ingen mer helhjärtad person som är så otroligt serviceminded som Petter. Han skulle kunna få vem som helst att köpa allt på Systembolaget även om man inte gillar det :).

och ”Petter är bäst.

Av någon anledning dröjde det tills nyligen innan gruppen brejkade. Antalet gillare ökade lavinartat och ligger nu på en bit över 2300, vilket är ungefär en fjärdedel av Liljeholmens totala folkmängd. Och, det var hit jag ville komma, i går noterade nyhetsbloggen Ajour fenomenet Petter. Och de gjorde det genom att bland annat länka till ett blogginlägg av Sexet. Och det är lite här vi finner anledningen till att jag inte vågar länka direkt till Ajour-texten, av rädsla för att hamna på nån sorts offentlig pingbacklista. Att behöva bli associerad.

Sexet låter nämligen hälsa att ”Hahahaa åh herregud, all time high på min blogg hahaaaaa”, och det är ett problem med tanke på den episka nyårsaftonsbild på mig, Sexet och Messa som kan beskådas i blogginlägget i fråga. Det är den Finska bilden. Det är, kan man säga, kanske inte den bilden jag ville bli känd för. Det kan vi säga.

Livet… är inte alltid vackert!





En ond natt och en man med en hatt

17 06 2012

Den ultimata ondskan ligger i hur vi hela tiden lurar oss att tänka att den här gången, nu kommer det att bli annorlunda. Det är inte rimligt att de lyckas skjuta sig i foten igen. För naturligtvis kommer de att fortsätta göra det. Det ligger i deras natur. Ändå blir vi så orimligt arga och besvikna varje gång rysk fotboll misslyckas med att göra det som var omöjligt att inte göra. Som att spela oavgjort mot Grekland.

Men om vi ska försöka hitta något litet positivt i det hela så är det svårt att inte unna Grekland, detta sargade land, den glädjen ett oväntat sportresultat kan ge. Och vi kan påminna oss om all den otur de faktiskt har haft tidigare under turneringen och att de åtminstone inte spelat samma ultraförsiktig stenåldersfotboll som de har gjort tidigare detta årtusende. Om de bara kunde göra nånting åt sin musik också så skulle vi kanske rentav kunna bli vänner, Grekland och jag.

Fast just nu känns EM svårt ointressant, det gör det.

Egentligen tänkte jag prata om Tom Petty. En man, en hatt, en gubbrocksikon. Messa, evig vurmare för musik från förr, bjöd upp målsman och bokade biljetter och själv – även om jag faktiskt äger inte mindre än två Tom Petty-skivor, och den ena inte ens är en Greatest hits – hade jag inga större förhoppningar bortom en OK torsdagkväll. Och redan i entrén blev jag lite sorgsen. Inte en endaste Pettyhatt fanns till salu bland merchen.

Runda solglasögon letade jag inte efter.

Men, efter en förakt som var en lite sämre version av Tompa, fick jag så jag teg. Faktum är att det var lysande. Hitparaden, gitarristen, publikens bindgalna entusiasm och till och med gitarronanisekvenserna var briljanta. Vilket verkligen satte i perspektiv hur genomusel Bob Dylan var senaste gången jag avnjöt sittkonsert för mogen publik i Globen. Det enda som saknades var Into the Great Wide Open, men den avnjuts ju bäst som video med självaste Johnny Depp som Eddie Rebel:





Johnozzy

26 05 2012

2000-talets varmaste majdag såg vi en levande legend. Tack vare flickvännens vakenhet för potentiella gubbfester på Facebook i tisdags så kom vi över tvenne biljetter till självaste Ozzy Osbourne (även om han uppträdde under det dansbandiga namnet Ozzy & Friends, där ”friends” står för några gamla medmusikanter) på Stadion, en gryta av sol, ansiktsbehåring och fashion statements. Tatuering av ett barn som simmar med en delfin och tåskor? Varför inte? Maffig ölmage och leopardspandexbyxor? Om det känns rätt för dig! Jeansväst ovanpå glittrig tigertröja? Whatever! Skägg? Obligatoriskt! Varför är Finest.se aldrig på såna här tillställningar och plåtar mingelbilder?

Den som har sett Ozzy på tv under senare år kan säkert förstå att vi dök upp med en hälsosam smula skepticism. Vilken Ozzy skulle vi få se? Men oron kom på skam. Farbrorn från Aston var slankare än nånsin, full av energi och sjöng som han alltid sjungit. Ty en Ozzylåt lämnar inte utrymme för särskilt mycket variationer. Visst, hans händer skakade, mellan varje låt trippade han lätt debilt till trumpodiet för att fukta strupen med något, men hans hoppsasteg och klapprörelser såg ut som om de utfördes av en 53-åring allraminst. Själv antydde han raskt att han fortfarande inte är riktigt mentalt frisk och bevisade detta genom att gå loss på publiken med en brandspruta.

När solen sjönk reste sig The Prince of Darkness.

Jag skulle vilja gå så långt som till att påstå att det var as bra. Det var en legend vi såg. Och han plockade frisk ur sin låtskatt. Bark At the Moon och Mr Crowley inledde, och redan där var ju entrépengen återbetald. Efter en timme bjöds en av vännerna in, självaste Geezer Butler, som mer och mer börjar likna en geezer men som fortfarande är flink med basen. Och då blåste de på med Sabbath: Iron Man, War Pigs, N.I.B., Into the Void och som extranummer Mama, I’m Coming Home och Paranoid. Jag kan inte påstå att jag saknade något. Vi hamnade till och med mitt i ett slagsmål, alltmedan polisen satt på läktarna och SMS:ade.

Ja, se det var en trevlig kväll för etniska svenskar mitt i livet det.