Eurovision countdown

16 05 2009

Det är möjligt att jag utlovade nån form av all-time ESC topp 10 häromdagen, men vi kan nog enas om att det var ganska väntat att jag skulle skita i det och spela Football Manager i stället. Det här är ändå den enda schlagerlåt du behöver:

(Den som vill grotta ner sig på egen hand söker förslagsvis på ”Eurovision Best Remix” på Youtube)

Däremot har jag funderat lite på den ”nationella egenarten” kontra ESC på sistone. Den riktigt uråldrige läsaren minns kanske att just denna var en viktig del av tävlingen en gång i tiden, något som gjorde den till en bitterljuv orgie av bizarr musik på jättelöjliga språk. Men man kan ju ändå tycka att ett lands ESC-bidrag fortfarande torde spegla sitt hemland åtminstone då och då. Därför blir man lite förvånad om man jämför olika grannländers bidrag på senare år.

Vi har Norge och Danmark. Norge – kyrkliga, äppelkäcka frisksportare med lagar, baserade på moral, mot Danmark – egensinniga lättingar med konstant promillehalt i blodet. Vilka låter roligast? Ändå är det Danmark som dyker upp varje år med en rövtrist vuxenpoplåt du har hört jättemånga gånger förut trots att du egentligen inte ville höra den alls och Norge som genomgående bjuder hyfsad kvalitet.

Och vi har Grekland och Turkiet. Grekland – partyglada strandraggare, fria från en faktiskt ganska jobbig militärdiktatur, och Turkiet – chauvinistiska muselmaner med håriga ryggar. Och så är det Turkiet som varje år kommer med något nytt och fräsigt (och inte sällan bra) medan Grekland kört fast i nån sorts undermålig medelhavsdiscobakfylla man inte kan bli annat än lätt illamående av. Det är jättekonstigt. (Och det äcklar mig förstås nåt rent gränslöst att det är Danmark och Grekland som brukar placera sig bäst.)

I kväll räknar jag ändå med norsk seger. Jag försökte tycka illa om den tvålfagre vitryssen med fiolen men det höll inte i längden. Jag gillar det jättemycket. Där bakom hoppas jag på Frankrike – bedagad skönhet barfotavaggar dekadent fram en Brelsk tolkning, hur kan man inte gilla sånt? Bosnien – det har jag ju redanvarit inne på, Estlands lilla skogstroll, och den ukrainska chokladslampan som gör en alldeles svettig bara av att titta på. Fast allra ballast vore det såklart om den bindgalna moldaviska folkdansen vann. Den är ju inte alls dålig den heller. Sverige torde kunna ramla in på en 16:e plats eller så.

Så. Nu lovar jag att inte knysta det minsta om schlager förrän tidigast nästa år.





Schu schöna schlagers

14 05 2009

Efter två kvällar med två av de kanske allra mest irriterande programledarna i tv-historien, och pausunderhållning som fick självaste Tingalin att blekna, kan jag konstatera att alla de mest vedervärdiga bidragen gick till final. Vissa saker kan man lita på. Det var tråkigt att Makedonien, Schweiz, Vitryssland och Ungern åkte ut. Om nu någon undrade vad jag tycker.

Men nu tänkte jag, som en reaktion på den sinnessjukt populära Melodifestivaltopplistan, påminna läsaren om att det faktiskt dyker en och annan halvhyfsad låt i den här tävlingen också. Exempelvis de här sju sköna schlagerpekoralen från det ännu inte bortglömda förflutna:


Hari Mata Hari – Lejla (Bosnien)
Gammal farbror sjunger balkanballad så att man faktiskt tror på det.


Silvia Night – Congratulations (Island)
Kitschade till det så stöddigt att till och med de mest kitschiga schlagerbögarna i publiken såg sig tvungna att bua.


Hanna Pakarinen (Finland)
Habil vuxenrock av den mer catchy sorten. Av nån anledning kommer jag att tänka på den gamla kanadensiska powerpopgruppen Heart.


Verka Serduchka – Dancing Lasha Tumbai (Ukraina)
Jaja, skratta du, men se mig sen i ögonen och försök övertyga mig om att det inte svänger nåt helt sinnessjukt.


Natalia Barbu – Fight (Moldavien)
OK, låten är inte fantastisk, men det är nåt djupt fascinerande över videon i vilken en flock vilsna revisorer skubbar omkring som zombies i nån sorts postapokalyptisk värld (men det är kanske bara downtown Tiraspol?).


Mor ve Ötesi – Deli (Turkiet)
Ännu habilare vuxenrock. Så pass att det nästan är bra på riktigt.


Athena – For Real (Turkiet)
Turkisk ska. Måste jag motivera mig mer än så?

Är ni inte bortskrämda än så har jag för avsikt att göra nån sorts all time topplista innan veckan är slut.





Polsk zchlager

12 05 2009

… gillar jag inte, men jag tänker ändå följa schlagerspektaklet i veckan. Jag ber i förväg om ursäkt för detta. Som underhållning är det trots allt svårslaget, även om det förstås vore ännu bättre om det faktiskt förekom lite bra musik i tävlingen också. Oavsett vad det står i tävlingens stadgar så är ju melodierna det minst intressanta i buljongen. Kvällens semifinal är ett bra exempel, ity där är alla låtar dåliga. (Nja, alla utom en åtminstone. Bosniens balkan-Coldplay är inte så våldsamt puckelryggigt, men det är möjligt att jag är färgad av den fabulöst tjusiga kåmmunistestetiken i deras förhandsvideo och av att de snott en strof från senare års klart bästa schlagerbidrag Leyla med Hari Mata Hari.)

Däremot finns en oförglömlig vitrysk frisyr, en tjeckisk superhjälte i orange sparkdräkt, en medelmåttig Elvisimitatör, en flicka som heter Anuš och en spänd förväntan över huruvida Bulgarien tänker visa lika mycket nuffsingar på scen som de gjorde i sin video.

Men annars är det alltså blekt. Islands ballad, Portugals… ja, Portugal-låt och Finlands daterade E-Type-techno (i vanliga fall hade jag sannolikt spottat på den, men här måste man beakta sammanhanget) borde kunna gå vidare. Jag gillar det nämligen bäst när det låter schlager. Få saker irriterar mig så mycket som när någon försöker smussla in dussinpop – alltså sådant som ens öron även i normala falla riskerar att utsättas för – i denna fina tävling, märkligt nog. Eller det är kanske inte så märkligt, det är ju rimligtvis lättare att känna igen skit om man har mycket att jämföra med. På detta är Grekland något av mästare, och jag hatar deras bidrag mest av gammal vana numera. Ja, de gick ju till och med och vann med ett bidrag som hade odödlig lyrik i stil med:

You’re Delicious
So Capricious
If I find out you don’t want me I’ll be vicious

Say you love me
and you’ll have me
In your arms forever and I won’t forget it
Men nog om mitt hat. Jag var länge säker på att Sveriges chanser skulle vara obefintliga, men sedan fann jag mig i morse med att gå och tralla på den ofattbart ostiga versen i det svenska bidraget. Och om en person med så högstående smak som jag kan fastna torde en och annan mer svagbegåvad kunna ringa in en röst eller två. Låten är ju inte så värst, men Malena Ernman verkar onekligen vara rätt så, som vi journalister brukar säga, skön.

Kvällens skräppop förklädd till schlager manifesteras av Turkiet (som gör årets Greklandlåt – Grekland representeras i stället av en avdammad gammal Güntherlåt), Schweiz’ beiga pojkband och Rumäniens hiskeliga bimbopop. Går någon av dessa vidare (och det kommer de naturligtvis att göra) kommer jag att bli lite ledsen i ögat. I en stund. Sen går jag vidare med mitt liv.




Ron Obvious tittar på tv

20 04 2009

Trots att Eirikur blivit bortsorterad (Avgå alla!) fann jag mig själv sittandes framför uppladdningsprogrammet inför schlagerfestivalen efter att ÖSK gjort sitt med skåningarna. Och det, mina vänner, var en ganska obehaglig upplevelse. Ni förstår vad jag menar om jag berättar att Charlotte Perrelli var den innantilläsande panelmedlem som såg fräschast ut. Låt gå att Christer Lindarw opererar det ena och det andra – han är ju trots allt uppemot 100 år gammal och i utseendebytarbranschen. Men Petra Nielsen – WTF? Det var pannan ingen kunde ta blicken från. För att citera en medtittare: ”Det är kanske den mest fruktansvärda botoxolycka vi fått se hittills bland svenska kändisar.” Om någon lyckades cappa eländet så vill jag inte se det. Inte. Nu kommer det bli så där svårt att sova i natt igen.

Piffigare än Petra

Piffigare än Petra

Sen var det Ballar av stål. Jag har den största förståelse för att denna typ av underhållning inte är för alla, och jag rättfärdigar mitt tittande med att Kaninkokerskan råkar vara min före detta hyresvärdinna. Och om hon läser detta så kan du adda mig på Facebook, för jag har fortfarande dina lägenhetsnycklar. Hur skulle det se ut om de hänger kvar när min sambo flyttar in jag bara frågar.

UPPDATERING: Nu går det att spana in den vanställda månpannan på SVT Play.





Ännu mera svensk schlager! Hurra!

17 03 2009

I svallvågorna av det otroliga gensvaret på min lista över fem bra svenska schlagerbitar från 2000-talet kommer i dag den efterlängtade uppföljaren Tio bra svenska schlagerbitar genom tiderna (i kronologisk ordning). Piffigt illustrerade av YouTube-klipp från när det begav sig (stäm mig inte, snälla SVT). Är det inte härligt, så säg?

1. Inger Berggren, 1962

2. Towa Carson, 1967
(Jag hittade inte originalet, så ni får hålla till godo med en gammal knarkare i stället)

3. Tommy Körberg, 1969

4. Ann-Christine Bärnsten, 1975

5. Magnus Uggla, 1979

6. Ted Gärdestad, 1983

7. Glennmarks, 1984

8. Lena Philipsson, 1988

9. Tommy Körberg, 1988

10. Loa Falkman, 1990





Jag outar mig

15 03 2009

Jag bekänner härmed att jag har blivit ganska förtjust i schlagerspektaklet. Trots att jag egentligen hyser ett visst förakt för de allra flesta bidragen så kan jag inte låta bli att engagera mig varje år. Fast jag antar att det är så det fungerar – först är man barn och då älskar man det. Sen blir man trulig tonåring och vägrar högtidligt att befatta sig mednågot som helst melodifestivalrelaterat, och så blir man gammal och inser att man inte har så jävla många glädjeämnen i sitt liv.

Om gårdagens final har jag inga större reservationer. Jag hade helst sett att Caroline af Ugglas hade vunnit. Vinnarlåten var lagom färsig, men eftersom själva versen blir på gränsen till pinsam kan jag inte reservationslöst ställa mig bakom den. Att så många schlagerlåtar struntar i att inkorporera en klämmig vers är bara ännu en anledning till att ingen lyssnar på låtarna mellan maj och januari. Men huvudsaken är att inte Måns vann med sin mediokra Las Vegas-låt.

Det där var egentligen bara en förevändning för att presentera fem festivalfavoriter från 20000-talet. I ärlighetens namn fick jag sträcka lite på det för att ens få ihop fem, men här är de i alla fall, i kronologisk ordnung:

Roger Pontare, 2000. När jag wallraffade som schlagerbög, och hade äran att se låten framföras live, slog det mig vilken fantastisk Vit Makt-dänga det skulle ha kunna blivit.

Alcazar, 2005. Såg jag, av misstag, live på ett köpcentrum en gång. Det är ju där de hör hemma. Fast det här är rätt catchy ändå.

Poodles, 2006. Har tyvärr givit upphov till efterföljare i stil med t ex årets till hårdrock förklädda Toto-tributband.

Andreas Johnson, 2006. Jag finner det fortfarande helt horribelt att denna lilla poppärla inte ens vann den svenska uttagningen.

Fronda, 2008. För man blir ju glad liksom. Man vill ju vara glad.