Kort uppdatering

17 01 2013

I samband med översikten av vårt fläktsystem har Allsångsonsdagen fått konkurrens av Byxlösa onsdagen. Meddelas endast på detta sätt. Blondie låter hälsa att ”Fan, jag sätter bättre rubriker när jag inte har några byxor på mig”.

Ja, det var bara det. Carry on.

Annonser




Primalskrik

19 12 2012

Vi har börjat sjunga. Våra röster må inte vara vackra, men starka och primala. Varje onsdag kväll bränner fem redigerare loss i en katartisk kanonad, en sirenserenad, en vokal vulkan. Det började spontant men urartade snabbt till ett tvång. Senfärdiga reportrar får numera finna sig i hårda blickar och en avfärdande attityd. För i deras närvaro går det inte att släppa spärrarna. Onsdagkvällen är vår kväll. Vi brukar börja med nåt av Helen Sjöholm ur Kristina från Duvemåla. Men man behöver inte veta vad låten heter när man klämmer i med ”Du måste finnas!”.

Några av oss har utvecklat en egen dans. Den är också primal. Och vacker.

Paradnumret är naturligtvis ”Anthem”. Efter det finns inte mycket mer att säga. Ingen energi kvar. Det är belöningen för veckans slit. Och det är vi värda.





Succé!

12 11 2012

De sa att det inte kunde göras. Men vi gjorde’t! Vi snyggade upp ett kök utan att sluta prata med varandra (trots att Messa smög upp bakom mig och skallade min armbåge inte mindre än två gånger). Och så vitt vi har upptäckt är inget trasigt, förstört eller besudlat för all framtid. Skåden underverket:

Grått, färgglatt, festligt! Skräpigt!

Och är du inte jätteimponerad av det här är det förmodligen för att du inte såg hur det såg ut innan.

Sen gick det inte lång tid efter att vi lovat varandra att aldrig visa skåpluckor eller dörrkarmar för en auktoriserad målare förrän vi fick total hybris och planlöst började gå loss på tapeten. Men där blir det ingen före-bild, den tapeten ska inte oskyldiga behöva se. Spexigt nog väntar vi nattbesök till helgen så då måste det vara färdigkluddat.

I morgon ska jag ha mitt livs första utvecklingssamtal. Det är, sägs det, en traditionell sedvänja hos människor med fasta jobb och har till uppgift att säkerställa att allas kompetenser tas till vara och att inga sura jobbrelaterade konflikter ligger och pyr. Typ. Och alls inget farligt. Som förberedelse har jag en tvåsidig mall med frågor som jag förväntas fylla i i förebyggande syfte. Med frågor i stil med Varför jobbar du på Gratistidningskomglomeratet?, Vilka arbetsuppgifter tycker du är viktigast?, Hur har din förmåga att ta ansvar fungerat? och den mer kryptiska Chefens avstämning.

Det är förstås vidrigt, och alla mina svar kan utläsas som OBS! Jag är inte en bluff! Jag lovar! Nä, men det bli säkert bra. Nu ska jag fundera på vilka som är mina tre viktigaste målsättningar, och hur de lämpligast kan uppnås.





Konferensen II – the return

4 10 2012

It is time.

Förra hösten hittade Gratistidningskonglomeratet på en sjukt frän grej. Konferens, kallade de det, och det gick ut på att samla ihop alla franchisetidningar runtom i landet på samma plats och utsätta dem för sprit och sociala experiment. Det var ett… intressant koncept. Det var en sån tillställning som fick en att önska att det skulle bli en årligt återkommande tradition. Eller att någon begravde idén i en elak dvärg, dräpte den, eldade upp och den och kastade resterna i havet. Ungefär fifty-fifty mellan alternativen.

Men det första alternativet vann. Jag antar att längtan efter den märkliga blandning av mental skändning och episk fest som bara en stor fet konferens kan erbjuda var för stark. Men! Allt är inte rosor och lycka i Gratistidningskonglomeratet. Faktum är att jag har sett minst en säljare gråta under den senaste månaden, och som en del av den ekonomiska verkligheten så har man beslutat att inte betala för den andra konferensdagen. Den andra konferensdagen sker alltså i praktiken på vår fritid. Vilket i sin tur lett till att den i år är frivillig. Åtminstone för de som faktiskt har ett kollektivavtal, vilket, tja, väl bara är stockholmsredaktionen.

Det här, som ni förstår, ledde till intensiva diskussioner. Är det värt att utsätta sig för alkoholiserade småstadssäljare en gång till? Är det verkligen rimligt att kasta bort en lördag på att teambuilda bort bakfyllan i grisottan utan att ens få betalt för det? Kan verkligen historierna (och kostymerna) efteråt bli så fantastiska att vi ändå klarar att uthärda de lokalpatriotiska talen under årets upplaga av Gratistidningskonglomeratet awards? Är det verkligen rimligt att blixten slår ner två gånger på samma ställe? Ja, sa vi. Det är det. Jag antar att det var årets fiffiga 80-talstema som avgjorde saken. Det är väl klart att vi ska spendera helgen med samma nyllen som vi ser hela veckorna, fast fulla och i pastellfärgade axelvaddar. På ett slott.

Ja, det sa vi då i alla fall. Men sen kom jag till sans och avbokade. Så nu behöver jag bara genomlida en dag av, säkert underhållande, men för mitt yrkes vägnar helt meningslösa motivationstal av såna här snubbar.

Den här killen verkar frejdig. Han ska prata.

Och den här killen. Som jag blir mycket besviken på om han inte stannar kvar efter middagen och ligger med minst två ekonomiassistenter.

Ryktet säger att många kommer att gå all in på 80-talstemat och redan har börjat se ut favorit-hotshots, så man får hoppas att fotograferna håller sig nyktra tillräckligt länge för att ta åtminstone några förnedringsbilder. Jag, jag åker hem och kryper in i ett par mysbyxor, min flickvän. Och hoppas att jag inte gjort ett val jag kommer att få ångra i många år. Eller åtminstone att ingen drunknar den här gången.





Fler fascinerande fakta

23 09 2012

I det senaste veckobrevet kan man läsa om att redaktionen orsakat ”veckans snackis” hos säljavdelningen. Det var nämligen som så, jag noterade själv när detta hände, att säljchefen tittade förbi för att prata om sånt vi inte är intresserade av och då råkade få syn på en bok som låg på nyhetschefens skrivbord. Inget konstigt i det, diverse mindre nogräknade förlag skickar oss ständigt recensionsex i hopp om att vi ska recensera dem (vilket vi inte ens har en avdelning för i tidningarna) eller slänga ihop ett personporträtt om författaren i fråga i vilken denne får berätta om sin nya bok (vilket vi gör med glädje, och sedan kapar bort det mesta av det).

Den här gången var det en bok från Timbro, den ondskefulla tankesmedjan/bokförlaget. Och det är inte det att jag tycker att det är konstigt att någon påpekar det olämpliga med att dekorera sin arbetsplats med Timbroprodukter, det gör jag själv ganska ofta – tycker att det är konstigt alltså – nej, det konstiga ligger väl snarare i att det var just sälj som – föreställer jag mig – bekymrat skakade på huvudena och undrade hur det var ställt med journalistiken, och inte vice versa. Så bekymrade tycks de ha varit att säljchefen såg sig tvungen att göra något, och det han gjorde var att bifoga en länk till en YouTubefilm med ett föredrag från en författare som har sitt hjärta hos Timbros dödsfiender Ordfront.

Jag vet inte riktigt om det här säger mer om vår säljavdelning än om mig, men jag tyckte i alla fall att det var en smula…. otippat.

Inte tillräckligt fascinerande, säger du? OK, men den här då. I går hittade min kära flickvän en ny spännande korv när vi shoppade i Bromma Blocks, vilket den välutbildade medelklassen i Solna inte gör så ofta. Korven var tillverkad av det lokala Sorunda och hette Djävulsk hot. För att det inte skulle råda några tveksamheter stod det därunder ”hot, hot, hot”. Det torde alltså vara en kryddstark korv kunde man ana sig till. Naturligtvis köpte jag ett paket, och när jag senare på kvällen avnjöt den ihop med en ny spännande senap i en ny spännande förpackning så kunde jag konstatera att, jo, det var baske mig en stark korv.

Den orsakade såväl sveda i mun samt ymniga svettningar. Då och då tvingades jag ta pauser för att blaska av mitt ansikte. Varför det tog, får jag nog ändå tillstå, orimligt lång tid att äta dessa korvar. Och dessutom kan jag i dag berätta att Sorundas Djävulsk hot svider lika mycket på väg ut som på väg in. Så att det inte ska råda några tveksamheter. Här är förresten en bild på den nyskapande senapen.

Tyvärr gjorde korvens kryddstarka natur det väldigt svårt för mig att bedöma huruvida senapen var något att hänga i julgranen. Men den är i alla fall piffigt förpackad, det är den.





Den nordcypriotiska incidenten

6 09 2012

Flaggor har alltid använts för identifikation. I modern tid har de blivit starka symboler för världens olika folk att enas under. Inte minst inom nationalstater. Så starka symboler har de blivit att många länder har speciella lagar som gör det straffbart att hantera flaggan respektlöst. Ibland räcker det med att visa en flagga i fel omständigheter för att någon ska känna sig kränkt, smädad eller åtminstone lite småsur.

Under sommarens OS i London hände det sig redan innan spelen invigts att organisationen flaggtabbade sig. I Glasgow, lite otippat. Nordkoreas damer skulle möta Colombia i fotbollsturneringen, men hann knappt komma in på planen förrän de vände om. I avsky, om man får tro vissa. För där, på storbildsskärmen, där de nordkoreanska spelarna presenterades visades den Sydkoreanska flaggan. Ärkefienden. Oacceptabelt, naturligtvis! Matchen sköts upp i över en timme innan fadäsen var förlåten.

Och i Arsenals Emirates Stadium är det, sedan 2007, förbjudet att vifta med nationsflaggor. Varför då, undrar ni kanske? Jo, på grund av Mete Ahmed. Inte så mycket för att han viftade med en flagga när Arsenal spelade, utan för vad den föreställde. Ty det var Nordcyperns flagga han viftade med. Detta var så provocerande för Londons grekcyprioter att de snart kunde presentera en protestlista med nästan 10 000 namn (och ett och annat glåpord mot islam) som krävde att Ahmed Mete, eller någon annan för den delen, skulle ge fan i att göra det. Så så fick det bli.

Gräns- och huvudstaden Nicosia har alltså nån sorts tudelad Väst/Östberlin-historia, och det är ju rätt fränt.

Jag ska inte låtsas som att jag vet särskilt mycket om Nordcypern (som inte har med fotboll att göra, åtminstone), eller om den konflikt som har lett till att en tredjedel av medelhavsön har blivit en paria i Europa. Ingen, förutom Turkiet och – märkligt nog – en del av Azerbadjzjan, erkänner Nordcyperns existens. Trots att de har hängt på sin sida av gränsen sedan 1974. (Det är extra märkligt med tanke på att det tycks ha varit grekerna som började bråka. Men det där vet jag som sagt inte så mycket om. Är det nån annan som gör det så lyssnar jag gärna.) Faktum är att det är sällan någon överhuvudtaget pratar om Nordcypern nuförtiden. Och gör de det så är det förmodligen för att det är ett rätt OK och billigt turistmål, för sedan 2004 kan man turista även på norrdelen.

(Det är också ganska fascinerande att Anorthosis Famagusta FC, som spelade i Champions League 2008, fortfarande kallar sig Anorthosis Famagusta trots att de sedan 1974 ”tillfälligtvis” har relokerat från Famagusta, på den turkiska delen, till Larnaca, på den grekiska. Hur tillfällig kan den vara när de har spelat i exil i 38 år, varav 26 år i den stadion de var tvungna att bygga i sin ”tillfälliga” hemstad? Lite mindre fascinerande, men ändå anmärkningsvärt, är den något partiska tonen på klubbens engelska Wikipediasida. Om  man nu uppskattar sånt.)

Allt det här gör det än mer märkligt att SvD i dag lyckades med årets hittills mest otippade flaggtabbe. Jag har själv jobbat på SvD:s sportredaktion, och har använt deras imponerande arkiv med klubbmärken och flaggor. Men jag visste inte att de hade Nordcyperns flagga i arkivet. Jag menar, hur många vet ens hur Nordcyperns flagga ser ut? Hur det än är med det så lyckades i alla fall nån stackars redigerare (och jag har mina aningar om vem det var) ta fel när VM-kvalet skulle förhandsgranskas, och för hans del hoppas jag att inga grekcyprioter noterade det.

Beviset!





Varats olidliga tungsinne

5 09 2012

Nämnde jag stämsång och datastrul? Att det var lite ”jobbigt”? Låt mig då försäkra er att det inte blev bättre efter det. Inte alls. Det blev musikal. Framfört av tre mycket, mycket onda redigerare, med oerhört stort känsloutspel och svulstiga gester. Länge.

Och när jag sen skulle bege mig ut i natten för att äntligen åka hem efter tolv timmars slit i mitt anletes fotsvett. Så stod det en farbror utanför. Som ville diskutera vårt journalistiska värv. På ett mycket ingående sätt. Länge.

Jag orkar inte.