Om de som fiser på tårtor och de som tycker om att titta på

29 12 2009

Ni vet hur det är, man är ute på nätet och känner sig i fin form, lever på gränsen och klickar hämningslöst på diverse lösa länkar utan en tanke på morgondagen. Sambon gjorde så i går kväll och hamnade på en spännande sida för folk med specialintresse. Ämnet var tydligen flickor som fiser på tårtor. Just det, filmer med flickor som fiser på tårtor. I närbild. Och det faktum att hon skrattade så att hon nästan kvävdes åt den lilla filmen gör mig både lite stolt och lite rädd.

Nästa vecka kanske vi är redo för flickorna som fiser på köttfärslimpor.





Jojo, man har ju hört hur folk på det där internet är

18 07 2009

Jo, jag firade min första helt lediga helg på tre veckor med pilsner på Söder (färre än tio, OBS!). Vi var nio individer som träffts på det därna internet. Vi skulle ha varit tio, men den tionde fick för sig att han var Jesus och skulle frälsa världen via Facebook. På riktigt, alltså. Han fick lithium för detta, enligt de senaste rönen. I övrigt vill jag minnas att det diskuterades huruvida det är lättare att locka hem någon från krogen för ett potentiellt samlag om man bor centralt än om man bor i förorten (jag är en ivrig förespråkare för det förstnämnda, och det beror inte bara på att man får mycket tid att tänka om i en taxi), samt, av någon anledning, det kuriösa fenomenet double vaginal/double anal (om vilket jag inte har nån åsikt, ifall mamma läser det här).

Kanske hade farmor inte så fel om Folk på internet trots allt? Det är förmodligen deras fel att min avföring luktar brända popcorn också. Och att vädret helt plötsligt vände sig mot oss, och att min flickvän påstår att jag får kameltå i mina badshorts. Det är så jävla orättvist!





Jag har blivit sedd!

18 04 2009

I detta nu demonstrerar ett antal tappra medborgare för internets bevarande på ett soligt Medis. Jag hade funderingar på att dyka upp, om inte annat för att med egna ögon undersöka huruvida schablonbilden om nätanarkisten stämmer, men min kropp beslutade åt mig att i stället ta vara på möjligheten att sova ut. Ingen har förstås missat att domen i Pirate Bay-målet har fallit.

Jag har under det senaste halvåret med en besatts nit känt ett inre tvång att bloggsöka allt om ämnet på knuff varenda dag, men har medvetet undvikit att själv skriva om fuldelningen och integriteten. Eftersom sånt är rätt hippt i bloggosfären just nu samtidigt som jag har en ganska kluven inställning till att bli läst. Dessutom finns det många andra som skriver om det så mycket bättre (flera av dem kan man hitta via länklistan till höger). Det var väntat att de skulle fällas, tycks vara den allmänna åsikten, och jag kan inte låta bli att tycka att det är en lätt bizarr åsikt – oavsett hur de politiska vindarna må blåsa. För har ni någonsin hört talas om att någon har dömts i en rättegång för att ha tillhandahållit infrastrukturen eller etablissemanget som gjort det möjligt att begå ett (eventuellt) brott utanför internet? Utan att huvudbrottet i fråga ens utretts? För i så fall vill jag höra om det.

Massvis finns att säga om domen, bevisningen, det moment 22 som uppsåt innebär när det ännu inte är klarlagt ifall handlingen är brottslig eller ej, och om det märkliga sättet man har knutit Carl Lundström till verksamheten. (För att inte tala om läckan och advokat Wadsteds fantastiska speedreadingförmågor). Men jag nöjer mig med att konstatera detta: Den som vill får kalla piratsympatisörerna för anarkister, tjuvar eller snyltare om ni vill, men i botten handlar det om en enda sak – att samma lagar ska gälla på internet som utanför. Ska det verkligen vara så konstigt?

Man borde förvisso gå ut och engagera sig på riktigt. Kanske i morgon…

Just do it! (Sen.) By Erkki.

Just do it! (Sen.) By Erkki.

I övrigt upptäckte jag till min båtnad att min lilla webblog har blivit omnämnd. Jag äro ärad. Och rekommenderar samtidigt mina andra tre regelbundna läsare att följa länken för där finns underhållande läsning.





För övrigt…

27 03 2009

…är jag  väldigt glad över att Thomas Bodström har börjat blogga. Faktiskt. Det är ingen hemlighet att jag tycker att politikern Bodström är ett riktigt rövhål. En populist som ger intrycket av att sakna ideologisk grund. (Men privat är han säkert en hyvens kille. Framgångsrika människor tenderar att vara det.)

Nå, hans bloggande har börjat lite trevande, stundtals med en lite nedlåtande ton och ett och annat utslag av vår samtids mest irriterande problem –  de/dem-analfabetism. Samtidigt går han in i det med nervöst öppna ögon, och inleder med att utmåla sig själv som teknisk idiot men har samtidigt självironi nog att döpa sin blogg till Bodströmsamhället.

Och nånstans där finner man anledningen till att jag gillar vad jag ser. Thomas Bodström har, lite orättvist om du frågar honom själv, blivit symbolen för allting som bloggosfären kämpar hårdast emot. Därför är det så bra att han själv ger sig in i den världen, för ge honom några veckor och han kommer att förstå vad det är vi pratar om när vi häpnar över politikernas totala nätoförstånd (bara en sån sak som att vanligt folk tydligen slutar att vara vanligt folk så fort de uttalar sig på internet) på ett sätt man egentligen inte kan göra om man står utanför. Bara genom att bli en del av det kontinuerliga utbytet av tankar och idéer kan han förstå varför övervakningslagstiftning på nätet hotar och kränker dem som befinner sig där.

Och eftersom Bodström är den han är så har han redan fått en snabbintroduktion. Jag kan varmt rekommendera läsarkommentarerna till hans inlägg om integriteten. För det är faktiskt rena poesin. Bara den är en fullgod anledning till varför alla politiker borde blogga.

Och ute snöar det igen och jag motar tristessen genom att baka tekakor.