Och du…

9 12 2009

…som googlar efter Blondinbellas bröst:

SLUTA!

Varför?Du fick mig att gråta på jobbet!

Annonser




Om att hamna utanför sitt element

2 08 2009

Från och med i dag rapporterar jag bara till en enda arbetsgivare, och det känns bara bra. Som kompensation för mitt kontraktsbrott har jag dubbeljobbat hela sommaren – utöver veckorna på gratistidningskonglomeratet har jag helgtjänstgjort på Kvällstidningen. Och det har inte funkat alls. Om vi bortser från misären i att sakna fritid så har den i teorin listiga kompromissen i praktiken betytt att jag har fått betalt för att sitta och löka på Kungsholmen på helgkvällarna. Inte tänker jag slita arslet av mig för att lära mig alla finesser på en arbetsplats jag snart kommer att lämna (och som jag, i ärlighetens namn, inte varit särskilt förtjust i), och inte vill väl de låta den nye snubben med tankarna någon annanstans göra de heta uppslagen och sätta de provokativa rubbarna. Men nu är det i alla fall slut. Nästa helg är min egen och helgen efter den tar jag semester – å, ljuva ord.

Vi följde Prideparaden i går. Dels för att heja på Smurvlan och dels för att det har blivit tradition. (Och kanske lite för att Missan skulle lämna över en flaska blod till en av deltagarna – fråga inte.) Planering, slog det mig, torde vara en viktig del av ens paraderande. Jag tänkte på detta mot slutet av paraden då folk – vi stod ju mot slutet av promenadrutten – började droppa av. Däribland tvenne unga flickor iklädda gröna peruker, dito hotpants och inget mer. Inget bagage, ingenting.

De tittade in en stund i en bokaffär, hängde lite lojt vid en park och styrde sen stegen mot närmaste tunnelbanestation. Och, även om jag själv inte åkte med, så föreställer jag mig att de bara bröst som kanske signalerade stolthet, kaxighet och sexuell självständighet (eller nåt, vad fan vet jag?) under själva paraden bara kändes lite pinsamma i t-banevagnen. Och att de ser till att ha med sig ett ombyte nästa år.

Eller så var det kanske planerat. Jag menar, om Nätverket Bara Bröst nu fått rätt att visa bopparna på kommunala badhus så torde väl nästa steg vara en annan plats där vissa mindre nogräknade män går runt topless. Nämligen på stan.

Sambon tyckte att de var så lika oss två att hon måste föreviga dem.

Sambon tyckte att de var så lika oss två att hon måste föreviga dem.

I kväll går jag och sambon på Cornelisdagen – jag ska äntligen få tillfälle att se Karlskronalegendaren Caj Karlsson i levande livet – och dessutom känner vi oss lite som renässansmänniskor då vi går från en dag av sympati för transvestiter till en dag till ära av en man som jagade transvestiter med kniv.





Avstängd, förnedrad och oönskad

17 07 2009

…åh, vaffan! Nu dök flickvännen upp bakom mig och studsade med brösten mot mitt huvud, så jag glömde bort vad jag skulle skriva. O well…

Eller, jo. En eller två personer kanske upptäckte att denna sida under gårdagen och förmiddagen i dag var betraktad som en paria, en svulst på WordPress i övrigt välpolerade yta. Låst och avaktiverad helt enkelt. Inte ens jag förstod varför. Senast jag blev utslängd från en bloggvärd så hade jag postat bilder på en rödsmiskad rumpa (som kan eller inte kan ha varit min egen), men WordPress är så vitt jag vet mer toleranta med sånt och den här gången trodde jag faktiskt inte att jag hade gjort nånting för att väcka någons vrede.

Det visade sig att det var en gammal skojlänk till en porrsida som spökade. Jag var en malware-risk, tydligen. Men nu är vi tillbaka igen, tack vare raska tag från supportavdelningen. Det tackar vi för. Tyvärr har jag inget att berätta i dag heller. Åtminstone inte tid att brätta det, för nu är jag äntligen ledig och tänker dricka öl på Söder så fort det bara är möjligt.





Två märkliga iakttagelser

30 06 2009

Vid fullmåne och värmeböljor kommer psykona fram, det vet man ju. I dag har åtminstone två anmärkningsvärda syner drabbat mig. Till att börja med hamnade jag bredvid entiteten Blondinbella på tunnelbanan på väg till redaktionen. Jag var förstås skeptisk till en början eftersom det verkade orimligt att hon skulle försätta sig i en situation där hon skulle kunna bli tvungen att sätta sig där en sosses rumpa tidigare gnidits. Men med sådana som henne är det lätt att kolla upp slikt och mycket riktigt kunde jag med hjälp av hennes blogg konfirmera både outfit och geografisk position för dagen. Hear my words: Ibland lämnar Blondinbella kotlettdjungeln och åker tunnelbana som en vanlig människa!

Senare på dagen flanerade jag igenom Gustaf Adolfsparken där det satt en kvinna på en filt och ägnade sig åt sin picnic-korg. Inget konstigt i det om det inte vore för att hon ackompanjerades av en violinist, som stod bredvid och gned med stor värdighet. Kvinnan satt i gröngräset och käkade lunch medan hennes personliga slav stod för bakgrundsmusiken. Det var så fint. Som i en film. För precis alla har ju någon gång funderat över vilken bakgrundsmusik de rimligtvis borde ha när de gör vardagliga ting, eftersom precis alla egentligen skulle vilja vara stjärnan i filmen om sitt liv. Well, vår picnickerska har testat det. Och min gissning är att hon gillade det.

I övrigt kan jag konstatera att den karma jag rekvirerade genom att tvingas på den obehaglige Nakne Mannen i söndags har börjat betala tillbaka, i det att det har visat sig helt omöjligt att ta sig förbi den lilla biten strand mellan tunnelbanan och mitt hem utan att konfronteras med okända kvinnors nakna bröst. Det är viktigt att det finns balans i tillvaron, förvisso.





Det är brösten, doktorn, de skrämmer mig!

24 06 2009

Dagens snackis (i dag som alla dagar) är boppar. Malmö fritidsnämnd bestämde i dag, efter yttre påtryckningar, att de inte har lust att för tillfället förbjuda bara kvinnobröst på sina kommunala badhus. Och att detta påbud gäller typ, så länge ingen klagar. Uttalandet tolkas inte oväntat som ett grönt ljus för horder av högbröstade unga damer att slänga sina överdelar och jublandes springa till närmaste badhus. Det kommer de förstås inte att göra eftersom kampen för befriandet av tuttarna i det offentliga rummet är mer av en principsak än ett uttryck för ett uppdämt behov.

Om vi för ett ögonblick bortser från frågan varför i helvete kvinnor i gemen skulle nära en önskan om att bada – inte sola -topless i kommunala badhus – inte på stranden – så kan vi läsa oss till att Nätverket Bara Bröst, som ligger bakom hela debatten, i själva verket gör detta för att de vill avsexualisera kvinnors bröst. Och fråga oss vad ända in i Runar Søgaard då för???

Själv är jag, som den kloke kanske redan har gissat, försiktigt emot. Rent estetiskt är jag inte jättekänslig. Men jag tycker helt enkelt att det är ganska ohyfsat att tvinga på främmande människor nånting som skulle ses som socialt oacceptabelt i vilket annat sammanhang som helst. För även om man själv har en väldigt fördomsfri och liberal syn på nakenhet, och på skillnaden mellan manliga och kvinnliga bröst, så är det inte särskilt trevligt att för den skull helt bortse från andras tycke, smak och sociala konventioner.

Hilgert badar ALLTID jämställt.

Hilgert badar ALLTID jämställt.

Enstaka frisläppta nuffsingar kommer inte att befria några, av osund sexualitet, förtryckta sinnen. De kommer att orsaka stirrande och finsk stämning. Och själv ser jag framför mig ett scenario där jag, tveksam simmare som jag är, i den typiska badhusträngseln råkar trassla in mig i ett oskyddat par, och hur jag, efter den dispyt som ofelbart följer, hotas till mängder av machostryk av förbipasserande vurmare för muskelstyrd könsmaktsordning. På grund av nåns jävla principfråga. Som om inte badhus var trånga och obehagliga platser redan innan.

Man kan bara hoppas att Magdalena Ribbing sätter ner foten.

Kulturarbetaren drog med mig på ”en öl” efter jobbet, och i det här fallet blev det faktiskt bara en öl. Vi slank i på en flytande bar längs Strandvägen och plötsligt blev det väldigt uppenbart att jag är en bonnapôjk från Attersta. För ett ögonblick trodde jag att jag befann mig i nån sorts parodi. Vi fann oss omringade av solblekta kotlettfrisyrer, rosa skjortor, kirurgiskt förbättrade kroppsdelar och den sliskigt myndiga stämma man aldrig någonsin hör på fel sida av Birger Jarlsgatan. Jag trodde faktiskt inte att de fanns på riktigt. Inte så många, så synkroniserade och så tidigt på kvällen. Och jag ville instinktivt baka mig en enorm snus och beställa in en burköl.