Maratonkebab

5 06 2010

Lördagen började inte alls bra. Jag hade ont i huvud och kropp och sambon hånade mig hårt och oschysst för att jag varit svårt onykter kvällen innan pga att fredagens Ron varit på jobbpicknick och gjort saker som fick lördagens Ron att hata honom. Det var alltså helt fel dag att bege sig till Årsta för att äta monsterkebab (ja, ibland är våra helgplaner ganska detaljerade) med Sexet, men vi gjorde det ändå. Trots att jag bodde i Årsta i tre månader kom jag mig aldrig för att testa Palmyras omsusade 95 kronors kebabtallrik, men nu var det dags.

Trucker sized

Med magen redan full av ond bakfylla fick jag göra så gott jag kunde, och när jag gav upp syntes det knappt att jag ätit alls från tallriken. Faktum är jag inte ens orkade nyttja det servila fyll-på-din-läsk-så-många-gånger-du-orkar-erbjudandet. Inte ens sambon, som är en erfaren kebabsvullare, lyckades rensa sin tallrik och Sexet nådde ungefär halvvägs. Palmyras kebab är en kebab för den sturske. (Eller ”babbe” som sambon envisades med att kalla den tills vi med hot om våld bad henne sluta).

Därefter stod vi i tre timmar. Ett beprövat lördagsnöje. Det var Stockholm maraton nämligen, en årlig sedvänja där seriösa atleter för en dag beblandas med självutnämnt tokroliga pajasar, och vi hade inget bättre för oss än att stå och få lite sol. Nån kenyan vann, ett gäng killar bredvid oss (varav en bar en alldeles för kort sexy nurse-dräkt för att någon skulle känna sig bekväm) försökte kidnappa en löpare, och en man i full stinsuniform som tydligtvis tog sig i mål, var det mest spännande. Det och den bittre farbrorn som övertydligt sportade sin Stockholm Maraton Crew 2006-tischa lite vid sidan av. Det är inte utan att man vill ha lite söndag på det här.





En bib senare

6 12 2009

Jag är ynklig. Ligger i fosterställning fast det är sen eftermiddag. Men flickvännen, hon blir aldrig bakfull, så hon klappar mig ömt i pannan och sjunger alla gamla barnvisor hon kan komma på. Så jag härdar ut. Och lär mig nästan hela texten till Svarta Malin.





Den universella våndan

21 06 2009

En sak som, föreställer jag mig, förenar all världens människor är att i stort sett ingen av dem vill träffa hela sin tilltänktas släkt för första gången morgonen efter en afton av hårt supande. Men lik förbannat slet Messa upp mig i Midsommardagens grisotta för att släpa med mig ut via färja till en ö där risken för inavel syntes stor. Stor var också tröttheten och kutryggigheten hos de människor som mötte oss på ön i väntan på att få ta sig tillbaka till fastlandet. (Inte helt olikt min, förstås).

Brevbärare med anor

Brevbärare med anor

Trots att jag redan tidigare träffat Morbror Lurch, som gick till sjöss i tonåren och som bott i Christiania, kunde inga ord ha förvarnat mig på vad jag hade att vänta. Vi pratar syskonskaran som varit nära att ta livet av varandra under hela uppväxten. För dagen mobbade de glatt Morbror Lurch. Jag hängde kanske inte riktigt med i alla historierna men det var nåt om att slänga småsyskon i isvakar och sånt. Så det var förstås ganska gemytligt. Morbror Brevbärare lös upp när det framkom att jag faktiskt föddes i Vivalla (precis som svensk popkulturs mest kände brevbärare, Gustav Svensson) och när Messa lät det bli känt att jag i ungdomen varit kompis med bankrånaren/polismordsdömde Bautapung visade skenet i deras ögon äkta upphetsning.

Jag berättade naturligtvis historien om när Bauta pissade sig själv i ansiktet

Jag berättade naturligtvis historien om när Bauta pissade sig själv i ansiktet

Moster B visade lika uppriktigt bekymrad min så fort det gått mer än tio minuter utan att någon ätit nånting. Och Morbror Fiskargôbbe tog med oss ner i hamnen för att visa sin hemsnickrade båt. Så nu är det gjort. Jag tror att jag fick godkänt.

Uppdatering och Dementi: Tydligen ska Morbror Fiskargôbbe tituleras Kusin Fiskargôbbe. Som om det är lätt att hålla reda på tiotalet släktingar när man är svag och ynklig?





Det helt överjävliga firandet

24 05 2009

Som jag skrev började fredagen med att jag blev erbjuden ett jobb. Den slutade med att en byxlös flicka låg på min nedspydda badrumsmatta och var smått medvetslös. Så det är väl rimligt att anta att tiden däremellan var ganska händelserik?

Egentligen inte. Vi började med sushilunch, jag, flickvännen och Sexet. Fortsatte till Kungsholmen för vin med Lila och gissa bögen på ett ställe och öl på ett annat. Där bestämdes det att vi ska segla i sommar och att Sexet definitivt borde ligga med Rockern, och att hon förresten redan borde ha gjort det för länge sen, vilket han även meddelades telefonledes. Det bestämdes också att vi kan ju åka hem till mig och käka lite för barskåpet är ju fullt och det är ju ändå inget på tv och klockan är ju inte så mycket.

Väl där fick någon den lysande idén att bjuda in den unga blondinen (som nog hellre vill förbli anonym än att figurera tillsammans med oss gamla depreveron) eftersom hon ju, som någon kom på, faktiskt bor alldeles i närheten. Till allas stora förvåning dök hon upp och hade med sig en del saftigt skvaller. Ja, sen minns jag faktiskt inte särskilt mycket – men kan konstatera att hela BiBen är urdrucken och att barskåpet inte längre är lika fullt – förrän blondinen hastigt bröt upp framåt morgonen, möjligtvis för att jag råkade förlämpa henne av misstag, och det, strax därefter, hördes hulkande läten från badrummet från en person som sedan bäddades ner i soffan.

På lördagen noterade jag stillsamt att det enda som är värre än en monumental bakfylla är när flickvännen är pigg som en lärka. Och att en bra grej med en kväll med Henrik Schyffert på tv är att man kan avsluta den med ett ironiskt samlag.
– Åh, den är så stor… Eller?
– Älskling, jag lovar att inte komma i ditt ansikte… Eller?