Veckans tischa

16 10 2011

Jaja, vi kör väl en tischa till då. Sluta tjata!

80-talsnostalgi i ohelig färgkombination. What's not to like?

Motiv: Dolph Lundgren i rollen som Ivan Drago – vetenskapligt framtagen mästerboxare från ”ondskans imperium” – i smäckert gult, uttalandes ord vi alla sagt någon gång: ”I must break you!” 
Ursprung:
 Minnesbilderna är oklara, men rimligtvis torde den ha kommit i min ägo via en så kallad ”rock shop” i Göteborg, Sveriges huvudstad för humor i tryck.
Kontroversialitet: Nej. Men märk väl att Dolph Lundgren vid uttryckets myntande var en tragisk figur, en tv-pappa, en jätteloser, något man hånade helt utan betänkligheter, medan Dolph Lundgren av i dag är en i det närmaste folkkär figur, med självdistans och humor, men med musklerna intakta. Vore jag en bättre lögnare så skulle jag ljuga ihop en historia om att t-shirten är nästan lika gammal som Rocky IV och att den följt mig och Dolphs karriär genom toppar och dalar i en veritabel bergochdalbana. Men det är jag alltså inte, och tischan är inte ens ett halvår gammal.
Affektionsvärde: Ganska obefintlig. Den ironiska generationen har vuxit upp till en ny tid helt utan principer, där till och med de mest skrattretande äctionfilmer från vår barndom nämns med respekt eller gillande eller både och. I en sån värld är en Ivan Drago blott en menlös accessoar helt utan budskap.
Kuriosagrad: Låg. Till och med en Cosbytröja (och då menar jag inte en färgglad stickad tröja, utan en tischa med tv-pappan som motiv) torde väcka fler höjda ögonbryn.
Kvalitet: Oklar, då den ännu inte satts på några större prov. Tyget är dock ganska grovt, vilket tyder på lång livslängd och på att den sannolikt kommer att öka i bekvämlighet över tid.
Övrigt: vill jag avråda orutinerade tischbärare från att kombinera lila med gult. Det kräver lång erfarenhet.





Veckans tischa

25 09 2011

Även om Messa uppskattar de flesta av mina tischor så har jag noterat att vi inte alltid har samma smak. Häromveckan tittade vi in på klädkedjan för yngre människor än mig själv, Carlings, en stund. Av deras t-shirtutbud att döma så är risken stor att de ligger bakom en trend som irriterat mig mycket på senare tid: folk som går runt och bär tröjor med bandtryck, där bandet i fråga slutade existera ungefär samtidigt som bäraren föddes. Tro mig: enda sättet för er att se balla ut i en Nirvana-tischa är om Nirvanatischan är cirka 20 år gammal.

Hur som helst så hamnade vi snart i en hetsig diskussion om den tunna gränsen mellan självsäker ironi och töntighet. Och hur jag inte ansåg mig tillräckligt fräsig för att komma undan med att visa mig offentligt i tröjtryck som rimligtvis inte är fräsigt i sig självt. Och anledningen var denna tischa:

Hejdå, mannen!

Motiv: Tröjans tryck föreställer alltså en fult tecknad variant av den fiktiva figuren Ove Sundberg från TV-serien Solsidan (samt, snart, den svenska versionen av The Office), som medelst en inte helt naturlig handgest presenterar sin egen catchphrase ”Tjenare mannen” i feta skuggade serifer. Det är ett på alla sätt helfel motiv. Det skär sig kraftigt med bakgrundsfärgen, det är avgjort fult, det har inget rimligt budskap och det glorifierar ett humorprogram på TV4. Du måste med andra ord vara hysteriskt ball för att komma undan med att bära den. Du bör i princip vara Chuck Norris för att det ska funka.

Så varför vill min sambo så gärna att jag ska köpa den? Det är där jag ställer mig lite frågande. Ser hon en möjlighet att göra bort mig offentligt? Är jag – om vi nu ska utforska även de mer orimliga alternativen – betydligt coolare än jag tror? Eller har jag haft fruktansvärt fel hela tiden – är det tvärtom vansinnigt häftigt nuförtiden att klä sig som en retro-charterturist på väg hem från Mallis? Jag vet inte vad jag ska tro, men jag fruktar att den där tröjan så småningom kommer att hamna i ett julklappspaket till mig. Och då vill man ju veta.

 





Chuck Norris doesn’t cheat death, he beats it fair and square

28 08 2011

Mina tischor har inte tagit slut, inte på långa vägar. Däremot kanske min motivation att skriva om dem. I dag har vi i alla fall kommit till rena mainstreamtischan: Chucken.

Motiv: Chuck, the one and only. Riktigt många gånger för säkerhets skull. I sällskap av den typen av skämt om Chucks hårdhet som vi aldrig tröttnar på. Hoppas jag.

Tråkigt nog är den här bilden beskuren så att man inte ser mitt eget Chuck Norris-skägg.

Ursprung: Inköpt – tillsammans med en ganska stor bunt andra tröjor – på New Yorker i Prag.
Kontroversialitet: Noll. Alla älskar Chuck Norris. Ty ingen vågar annat.
Affektionsvärde: Lågt. Denna tischa är varken särskilt snygg, rolig eller skön. Men ser man en Chuck-tischa så köper man den. (Samma sak gäller för övrigt även tischor med MacGyver och Thomas Östros på.
Kuriosagrad: Ganska låg. Hade jag däremot varit stolt ägare till Chuck Norris Action Jeans – då hade vi snackat!

"Developed by Chuck Norris for stunt fighting in action movies"

Kvalitet: Ganska dålig. Tischan är på tok för tunn, nästan genomskinlig, varför man drar sig för att använda den om det inte är väldigt varmt.
Övrigt: När du tittar så där på Chucks t-shirt… blir han glad.





Om levande kaniner och döda skallar

21 08 2011

Då var det söndag igen, och på söndagar orkar ingen varken skriva eller läsa några långa välskrivna blogginlägg. Jag har helt rutinerat löst det problemet med att ägna söndagarna åt en i synes ändlös bloggserie som kräver minimalt engagemang från båda sidor. Bra, va?

Motiv: Den onda kaninen. Jag har faktiskt en tredje variant på kaninen och dödskallen också (i vilken kaninen använder dödskallen som nån sorts luftballong eller nåt – hela motivet osar av psykedeliska droger och/eller mental ohälsa), men jag anser den vara lite för ful för att få vara med här. De här tischorna kommer från Super Fishal, som har en del roliga designs. (Och en del fåniga.)

OK, här ser vi alltså hur den lilla kaninen först föds ur skallen, likt nån sorts mytologisk kaningud, för att sedan äta upp skallen. I den tredje tischan i serien bajsar kaninen ut... vi kan återkomma till det sen kanske?

Ursprung: Alla kanintischorna är införskaffade på Sneakers ‘N’ Stuff på Åsögatan vid olika tillfällen, och sannolikt till ett ganska saftigt pris.
Kontroversialitet: Nästan obefintlig. Jag känner i alla fall inga som upprörs av våld mot dödskalle, trots att gravskänding faktiskt är högst olagligt. Jag har inte ens varit med om att någon har kommit fram och utbrustit i ett ”Vad tokigt! Kaninen äter alltså dödskallen! Vad jobbig den ska vara att bajsa ut sen!” Vilket ju är lite tråkigt,
Affektionsvärde: Högt. Den bruna varianten var länge min absolut favorittischa. Japp, när jag ville se riktigt fräck ut så var det den jag valde. Jag vet inte vad det säger om mig. Den svarta är en ren brukstischa. Märkligt egentligen, eftersom motiven bara har subtila skillnader, men jag antar att det är allt bjäfs runtomkring och den helt onödiga (och ganska fula) loggan som förstör den.
Kuriosagrad: Ganska låg. Både dödskallar och kaniner förekommer frekvent på människors torsos i denna tidsålder. Kanske för många, där har vetenskapen inte bestämt sig än.
Kvalitet: Mycket god. Slitaget är minimalt trots att de tillhör de allra mest använda tröjorna i min samling.
Övrigt: i övrigt vill jag på intet sätt uppmuntra till bruk av bruna tischor, ity brunt alltjämt är bajsets färg. Och så vill man väl ändå inte klä sig?





En jättetokig t-shirt

14 08 2011

På söndagar har vi oftast återhämtat oss tillräckligt mycket efter fredagkvällen att gräva i min t-shirtlåda. En härlig tradition med nästan sex veckors ärofull historia.

Motiv: Madness, bandet, myten, eventuellt lebemännen. Popbandet som, trots ganska begränsade kommersiella framgångar, inte gärna kan ogillas av någon. Det är ju inte det sämsta att ha på en tischa.

Oh, the utter Madness!

Ursprung: Förra våren släppte redaktionen på gratistidningskonglomeratet ut håret och tog en sväng till London för inskrivna pengar. Väl där lurade Big Red in mig i en Ben Sherman-affär och övertalade mig att köpa en vårjacka. Madness-tsichan valde jag dock själv. Den fanns även i svart, men härregud – en snubbe borde väl ha åtminstone en t-tröja i lådan som inte är svart, är det så fel, jag bara undrar?
Kontroversialitet: Själva anledningen till att jag behövde övertalas för att handla Ben Sherman-grejor är förstås märkets kopplingar till skinheadkulturen. De må vara något mer rumsrena än Fred Perry eller Lonsdale, men känns ändå inte helt sunt. Och att man kan köpa Madness-merch på just Ben Sherman är inte heller någon slump, ity skabandet, likt flera andra band i genren, i regel har många fans med lättskötta frisyrer. Så, jo, man får väl säga att en Madnesströja av märket Ben Sherman är en smula kontroversiellt. Jag vill ändå påpeka att bandet tagit avstånd från alla skinheadkopplingar.
Affektionsvärde: Högt. Det här är en tischa man tar fram när man vill vara lite extra fin.
Kuriosagrad: Medel. I och med att Madness faktiskt nådde viss framgång med sitt senaste album The Liberty of Norton Fulgate minskade naturligtvis obskuritetsgraden ganska rejält och kanske rentav kan förklara varför tröjan över huvud taget fanns till salu just då.
Kvalitet: Tischan är tyvärr ganska tunn, ännu en anledning till varför man inte vill bära den helt utskiljningslöst till vardags.
Övrigt: Att motivets schackrutor för tankarna för tankarna till Sundsvallspunkarna Rasta Hundens legendariska schackrutiga debutskiva är ju bara en bonus.

Dessutom finns det fortfarande ingen bättre fotbollslåt än One Step Beyond.





I pity the fool!

7 08 2011

Nu har delar av Messas familj precis åkt hem efter att ha bott här sedan i onsdags. En tid som vi spenderat på schlagertorsdagen (detta vägrade dock Svärfar), Prideparaden, samt ett otal Söderpubar. Dessutom har jag jobbat igen. Jag hälsades förstås med applåder, och tack vara Ron-effekten kunde alla gå hem en timme tidigare på torsdagen, i stället för ett par timmar senare som tydligt blivit en sommarvana. Är det nu man ska löneförhandla individuellt? Äh, vi kör veckans tischa i stället.

Motiv: Stiliserad Mr T, med halvöppen mun, med texten ”Quit your jibba-jabba” ovan till höger. Om jibba-jabba är vad du är ute efter så har jag tischan som säger ifrån på skarpen. Tischan är av märket Xplicit Clothing (offending people since 2001) vars logga är ett fuckfinger. Hårda snubbar indeed.

Got time for jibba-jabba? No!

Ursprung: Förra påskveckan spenderade jag och sambon i Dublin. Vi räknade med billig öl och dyra varor, men fick i stället dyra öl och en gudomlig vårrea på kläder. Varför jag spenderade orimligt mycket tid hos klädkedjan Unique och deras tjusiga t-shirts. Den lätt debile brottaren och skådespelaren inhandlade jag i gallerian St Stephen’s Green och skäms minsann inte för sig.
Kontroversialitet: Liten. Trots sin aggressiva framtoning är det svårt att tycka illa om Mr T, buffeln med det goda hjärtat. Såvida man inte råkar vara en crazy fool förstås.
Affektionsvärde: Medelhögt. Det är en stilig tröja med ett tidlöst budskap som vem som helst kan stämma in i nästan när som helst.
Kuriosagrad: Högt. Så vitt jag vet finns Uniques affärer endast på de brittiska öarna.
Kvalitet: Mycket hög. Tischan är ett stabilt bygge, utan att vara tjock och varm, och relieftrycket i nån sorts gummimaterial är så gott som oskadat trots 1½ års frekvent användande och många tvättar. Mr T kommer att tycka synd om dumskallarna länge än.
Övrigt: Messa vill hävda att det minsann var hon som hittade tischan, så därför ska kredd gå till den som kredd förtjänar.





Veckans tischa IV

31 07 2011

Idag tar min sommarsemester slut. Det är sorgligt. Sorgligt är också att titta i min utkastfolder och se alla potentiella blogginlägg som jag skulle leverera under sommaren. Här skulle oreras om de gamla Okejtidningar och Paninialbum jag hittade i pappas källare, jag skulle gräva i den tjetjenska fotbollsklubben Terek Grozny, med sin maktfullkomliga ägare och lösa koppling till det föga kända Kaukasiska emiratet. Ja, jag hade till och med planer på att ge mig på det omöjliga uppdraget 30 days of film. Och så var det visst en bajsanekdot utlovad. Vi får se hur det blir med de där inläggen. Men idag är det söndag, och söndag betyder Veckans tischa.

Motiv: Traktor, kort och gott. Japp, detta är den officiella tischan för tidningen Traktor, ute för försäljning i Traktorshoppen, som även säljer kepsar, fleecejackor och pärmar med logotypen.

Så skimrande var aldrig traktorn.

Ursprung: Det kom sig att jag stötte på en rejäl man från en västerbottnisk tidning på en konferens. Hans Traktortröja var röd, men jag kände ändå att jag måste ha den. Nu har jag den. Dock enbart i svart.
Kontroversialitet: Liten. Här blir dock sammanhanget väldigt viktigt. Hemma på Närkeslätten passerar den obemärkt men ute på krogen lär den bli uttittad och hånad (ingenstans är världen så konformativt trendig som på lokal i en medelstor svensk stad). Skulle den däremot bäras på en hipp bar på Söder så är den genast udda och rolig. Så det är där – där den egentligen inte hör hemma – som den hör hemma. Så för att sammanfatta: Henrik Schyfferts bröllopsfest – ja! Bengt Frithiofssons bröllopsfest – nej! (Åtminstone föreställde jag mig att tischan skulle väcka uppskattning, men i själva verket har inte nes mina hipsterkollegor lyft på ögonbrynen. Den enda som har reagerat är Fadern, som nickade igenkännande när han såg den. Traktorläsare som han är.)
Affektionsvärde: Ganska låg. Problemet när man köper vi epostorder är att man inte kan prova artikeln i förväg. Tidningen Traktors läsare är i regel välväxta bönder, varför min Large-tischa onekligen är lite väl large. Dessutom är den oformlig likt vilken billighetstischa som helst, och sitter alltså inte så som en kvalitetst-shirt ska göra. Trycket är egentligen den enda positiva faktorn.
Kuriosagrad: I Stockholm: Ganska hög. På vischan: Tja, den är väl ganska hög där med.
Kvalitet: Låg. Det är, som sagt, dussinkvalitet på denna klädespersedel.
Övrigt: Men jag minns ändå hur uppspelt jag var över att den hade ramlat ner i brevlådan, och jag poserade entusiastiskt för Messa, Sexet och Missan som satt i vårt kök och krökade kvällen i fråga.