Hur man går på fotboll i Lissabon

5 04 2013

I  min ungdom var jag svag för svenskklubben i söder med det maffiga namnet – Sport Lisboa Benfica. De hade Masse, Strömpa, Thern och Gud. Ja, och Svennis förstås. De hade europacupmeriter med rätt att håna många andra storklubbars europacupmeriter, och de hade en asfräck örn i sten utanför sin stadion. En arena som för övrigt var Europas största på den tiden (sen får Boixos Nois säga vad de vill). Men för ett decennium sen rev de gamla Estadio da Luz för fotbolls-EM och byggde ett nytt Estadio da Luz. Ett vackert rött som inte längre rymde 100-plus tusen rödklädda fans utan blott 65 000.

Så här ser den nya ut.

Så här ser den nya ut.

Därför var det ingen skräll – även om kärleken har falnat en del sedan dess – att jag tvingade med mig Messa på tuben till norra Lissabon i lördags med avsikt att köpa matchbiljetter till den på förhand ospännande bataljen mot ligajumbon Rio Ave. Efter att ha listat ut hur man forcerade den hårt trafikerade motorvägen som skiljde tunnelbanestationen med arenan så möttes vi av en flock gamla tanter som tvångsprydde min jacka med ett Benficamärke mot min vilja, för att sedan (på portugisiska och teckenspråk) låta mig förstå att jag skulle ge henne en euro i retur. Vilket jag inte alls hade lust med. Det här pågick väl i ett par minuter innan hon lackade ur och slet bort märket igen.

Sen kom nästa hinder – en mycket suspekt husvagnsliknande byggnad med överskriften ”Ticket office”. Och runt den en hel hord unga män utrustade med frågan Ticket? men med väldigt liten lust att ge vägbeskrivningar. Sen ännu en motorvägsfil och ett antal tunnlar varav endast en gick att gå igenom. En väg med en längre s-kurva och först därefter kunde vi skåda ljuset: Stor fet arena, flankerad av Eusebiostaty och stor röd megastore (med inbyggt Mediamarkt). Det hela var orimligt osmidigt för en modern samhällsinstitution som SL Benfica.

Ståndsmässigt klotter i tunneln mot arenan.

Ståndsmässigt klotter i tunneln mot arenan.

Inne i megafanbutiken satt Benficaörnen själv, stillsamt på ett skrivbord. Tyvärr led butiken en heltäckande brist på Stefan Schwarz-parafernalia, men däremot hade de många ex kvar av Benficabibeln. Olyckligtvis på portugisiska. Till sist bet jag i det sura äpplet och frågade en dam i Benficatröja var ända in i Mats Magnussons stora buk man egentligen kunda köpa biljetter på det här stället. Hennes svar gladde: ”You see the big sausage outside? Take a right after the sausage.” Och så blev det.

Ärligt talat var den officiella biljetthytten inte mycket mer respektingivande än fulkiosken nedanför, men jag fick i alla fall mina biljetter. För typ 350 spänn eller så, jag minns faktiskt inte. Innan jag gick knackade Messa mig på axeln och bad mig dubbelkolla att matchen verkligen var imorrn, och minsann om det inte var klokt av henne. För matchen skulle nämligen gå av stapeln samma dag. Vilken torde förklara varför det var ett sånt liv runt arenan denna påskafton.

Fyra timmar senare satt vi högst uppe på ena långsidan. Med förvånansvärt god sikt. Och med förvånansvärt mycket sällskap. 46 000 skulle det visa sig. För en ointressant ligamatch mot ett bottenlag. Förmatchunderhållningen bestod mest av reklamjinglar på storbildsskärmarna och vadslagning om vem av ungdomarna i mittcirkeln som först skulle tappa greppet om den jättestora korvformade reklamballongen som uppmanade oss att välja ett speciellt telekomföretag för alla våra telekombehov. Den avbröts dock av att folk plötsligt började resa sig upp och titta åt höger. Så då gjorde vi det också. Det var vår gamla vän den vithövdade örnen som kom. Hen cirklade runt arenans innanmäte i ett bra gäng varv innan den återgick till att sitta ner. Fast den här gången på ett klubbmärke med hjul.

Dresserad Benfica-örn på väg att landa. Namn okänt.

Dresserad Benfica-örn på väg att landa. Namn okänt.

Örnen och hans falkenerare (örnerare?) ägnade sen tiden fram till matchstart med att spankulera runt läktarna och låta folk klappa örnen, men vid det laget hade vi bytt uppmärksamheten till den operasångare som framförde Benficas klubbhymn Ser Benfiquista med ett ganska stort mått pondus, alltmedan 65 000 portugiser reste sig upp och sträckte sina Benficahalsdukar mot skyn. Och jag vågar mig på att hävda att det var en liten smula mäktigare än när Behrn arena manar till kamp med Kenneth & the Knutters Framåt Svartvitt. Lite.

Halsduksviftande under hymnen.

Halsduksviftande under hymnen.

Vi kunde även notera att matchspeakern kände sig lite utanför, i det att han gärna själv ville leda hejarklacken. Men jämna mellanrum stämde han upp i ett högljutt Ben-fiiiiiica Ben-fiiiiica, S-L-B! (Med det där speciella portugisiska L-et som inte är gjort för skandinaviska gommar. Tråkigt nog satt El payaso Pablo Aimar på bänken, och varför han gjorde det demonstrerade hans ersättare, brassen Lima, snabbt, med ett hattrick av vackra mål. Pausunderhållningen var ståndsmässig nog för en 109 år gammal klassisk storklubb – Benficas egna cheerleaders dansade Gangnam style.

En överblick.

En överblick.

Målfest följde. Aimar fick spela tio minuter. Och både klacken och hemmalaget firade lika uppriktigt för varje mål. Det var kanske inte Galatasaray-volym på sångerna, men bra maffigt ändå. En bengal hann man också bränna av innan det var slut. Jorge Jesus Benfica piskade Nuno Espirito Santos Rio Ave med 6-1 denna påskafton. Och gud (både Schwarz och den andre) såg att det var gott.





Men’s penises in corpore sano

11 08 2012

OS fortsatte med s k balltramp – så vitt jag vet är Rolf-Göran Bengtsson den ende olympier som tvingats avstå tävlan p g a ett tramp på ballen, ännu mer konstiga brottningsregler och inte minst en roddare som kände sig tvungen att gå ut i media för att dementera att han skulle ha haft stånd på prispallen. ”Jag svär på att jag har inte har stånd på bilden. Jag vet inte hur den hamnade i den positionen, men varsågod”, säger han, och tog sig därmed in på den prestifefyllda listan över framträdande OS-bulor. Grattis, Henrik Rummel!

Han ser glad ut i alla fall, det gör han.

I veckan kom Messa äntligen hem efter en hel vecka på sydligare breddgrader där hon ägnat sig åt gud vet vad. Men en sak vet jag och det är att hon tog med sig den finaste gåvan en man kan tänka sig:

En fez! And there was much rejoice! (Men det blir kanske mindre rejoice när hon ser att jag har postat den här bilden där folk kan se den.)

Vi firade detta med att göra ett besök på Stars and stripes, den karlskronitiska pubkedjan (som är helt originell och inte på något sätt liknar andra sportpubar vars namn vi inte ska nämna) som är en säker källa för Murphy’s red och som har flyttat in långt ner på Folkungagatan. I ett försök att konversera bartendern nämnde jag att jag minsann har varit full på Stars and stripes förut ity min flickvän kommer från Karlskrona.

Jag hade kanske inte anat att det skulle göra så stort intryck. Flickvännen blev hårt ansatt under varje toalettbesök (Är du från staun?! Säkert?) och efter en stund dök det upp en nachotallrik on the house. Hon mer eller mindre tvingades att ta fotografiska bevis av baren för att visa för folket hemmavid och, i en vändning som vi fortfarande inte riktigt förstod, det slutade med att barmannen fotograferade mig och Messa bakom bardisken. Men den bilden får ni nog gå till hennes blogg om ni vill se.





Ett ifrågasättande

7 08 2012

Det speciella med OS är hur det får oss att sitta med andan i halsen framför nån konstig sport vi knappt hade hört talas om förut. Friidrott och fotboll kan vi kolla på när som helst, nu vill vi ha landhockey, tyngdlyftning och bågskytte. Särskilt bågskytte, som kan vara en av de mest tv-vänliga sporten av dem alla. Sydkorea dominerar skyttet med båge (de är ju typ ninjor), vilket kan förklara varför även de mest maskulina bågskyttar bär ett harnesk med små gulliga Hello Kitty-liknande figurer på. (Nej, jag har ingen aning om vad det där skyddet är till för.)

Inget båg! Jag hittade bara inte nån herre på Google.

Velodromcykling blir en fest om Roberto Vacchi kommenterar den och vem hade kunnat ana att triathlon kunde vara en sån rysare? Men vissa sporter kan jag inte jobba upp nåt engagemang för ens om vi vinner varenda guld. Segling är en sån sport. Segling handlar om att manövrera en flytande manick under svåra omständigheter. Och jag är övertygad om att Lööf och grabbarna är helt sjukt välförberedda och skickliga på det de gör (enligt ett SVT-inslag hade de till och med jobbat fram ett nyskapande och löjligt effektivt sätt att öppna sina inplastade lunchmackor) men jag kan ändå inte låta bli att känna att det är ungefär samma sak som att tävla i svarvning i hagelstorm.

Sen finns det andra OS-grenar som, hur kul de än kan vara, är rätt tveksamma i ett så här stort evenemang helt enkelt för att det är orimligt att tro att deltagarna faktiskt är de största talangerna, utan att de i själva verket har hamnat där på grund av yttre tillfälligheter och omständigheter, och för att konkurrensen inte är särskilt nära att konkurrera med den på 100 meter löpning. Eftersom en stor del av världens nu levande elitidrottare inte hade tillgång till en velodrom, en segelbåt eller en häst när de var små.

Vad gäller hästhoppningen har man sagt mig att skrällaget Saudiarabiens vandel är av tveksam art då de har använt sina oljepengar (och det faktum att en prins rider för laget) till att köpa redan färdiga topphästar. Alltså inte helt olikt hur grannen Qatar köper in människor med stor idrottslig talang. Googla deras långdistansare eller fotbollslandslag om du inte förstår vad jag menar. Och det skulle ju placera hästhoppning i samma kategori materialsport/man-måste-ha-pengar-för-att-få-vara-med-sport som Formel 1. Å andra sidan behövs det lite spridning på OS-sporterna, och det säger jag inte bara för att jag har vuxit upp med rafflande tv-sändningar med Hugo Simon (som förresten fyllde 70 i fredags – grattis, Hugo!) på Gladstone i huvudrollen.

Hugo! Hugo! skreko vi alla.

Hur det än är med det kan ni aldrig få mig att begripa varför beachvolleyboll får vara med och leka. (Är man väldigt intresserad av fysik kan man faktiskt lika gärna titta på damernas landhockey.) Och sen har vi brottningen. Hallå där, säger du – brottning är ju den mest klassiska och primala olympiska grenen av dem alla! Ja, naturligtvis är den det, men ärligt talat, vad är det de håller på med på mattan? De stånkar och knuffas i 90 sekunder och sen måste nån ställa sig som en Saab. Väl där kan man få poäng genom att inte göra nånting. (Om man har tur, för tränaren kan när som helst kasta in en liten pinne, vilket betyder att han tycker att domaren är helt flängd och kräver videogranskning av nåt som hände förut.) Det spelar förresten inte nån roll hur många poäng man brottar till sig, om man nu skulle lyckas att faktiskt göra något som ger poäng för nuförtiden räknar man bara rondsegrar och en sån ger bara en poäng även om man kastade upp motståndaren i taklampan tre gånger Karelin-style.

Förlorar man en match betyder inte det att man får åka hem. För om man hade turen att förlora mot nån som var väldigt bra så får man brottas vidare i nån sorts tröstturnering som så småningom kan leda till en bronsmedalj, men hur det går till är svårt att sia om i det att den punkten i regelboken påminner ganska mycket om ritningen till rymdfärjan Challenger II. Det är bara en tidsfråga innan brottningsmatcher kommer att avgöras av SMS-röster.





Rapport från OS-soffan

6 08 2012

Jojo, lite har man väl hunnit reflektera över när man har parkerat arslet i soffan för att följa OS-giganter som Berenger BosseWerner Muff, Galen Rupp och Carsten Schlangen. Som till exempel att SVT:s kommentatorsteam inte har imponerat som de brukar. Och det är förvisso en ganska brokig samling de har städslat denna sommar. Kumlaindianernas gamla speaker snackar boxning med ex-boxaren och pilsnerfilmsimitatören Santiago Nieva. Och innebandylegendaren (med reservation för att det skulle kunna vara någon helt annan person som råkar ha samma namn, härregud, jag har inte researchat galet mycket) Peter Ahnberg kommenterar, lite otippat, segling. Till detta kommer vinjettpåor av en viss Jan-Allan Stefansson som en gång i tiden tecknade väldigt roliga serier om SJ och cineasm.

Der schlange. Medelgod medeldistansare.

Gymnasten Veronica Wagner är intensiv på gränsen till hjärnblödning som gymnastikbisittare (men på ett roligt sätt) och cykelfolket Ola Bränholm och Magnus Bäckstedt, gamle velocipedmatadoren han, gav oss en uppfattning om exakt hur överlägsna Eurosports Vacchi och Adamsson faktiskt är. (Och som vanligt slås man av hur orimligt många som har Örebrokoppling – skulle jag ha följt min barndomsdröm och blivit tv-kommentator i alla fall?) Basketexperten Lesli Myrthil har inte bara ett löjligt namn, han låter dessutom precis som man förväntar sig att en basketspelare ska låta. (Och det är alltså inte en komplimang.) Till och med en pålitlig lirare som Glenn Strömberg, expert bredvid Västra FF:s gamla skyttekung, har varit blek, oinspirerad och osedvanligt partisan under OS-sändningarna.

Bäst är, som vanligt, André Pops i studion. Inte så bra har hans sällskap varit. Även om jag, till skillnad från folket på Twitter, inte tycker att Y(r)vette Hermundstad är så dålig som det hävdats. Sanna Kallur är en annan historia. Visst, det har varit en extrem sommar, med både fotbolls- och friidrotts-EM, och nån gång måste väl folk få vara lediga, men jag måste ändå ifrågasätta SVT:s omdöme när de – igen – bjuder in den söta flickan från Dalarna till studion. Trots att de vet att hon är en smärre katastrof. Trots att de väl borde ha lärt sig att, hur kunnig hon än är om friidrott, hon saknar förmågan att delge tittarna detta på en naturligt sätt. Trots att man famlar efter skämskudden varje gång hon öppnar munnen (om hon ens får öppna den – i går kväll var det en sekvens efter 100-metersfinalen då hon fick komma in och säga ”Bolt” innan hon kopplades bort igen) och säger något självklart eller meningslöst.

Sanna Kallur är jättevass på häcklöpning och på att spöa Lars Ohly och Rami Shaaban i sprintertippande (på Twitter i går – surrealistiskt!), men som expertkommentator är hon historiskt usel. Ernst Brunner, du är förlåten!

Slutligen har vi Kajsa Bergqvist (who is also from Sollentuna). Hon är inte usel på samma sätt, men hon blinkar. Hon blinkar så att man nästan får epilepsi, och när man väl har noterat det slutar man att lyssna på vad som sägs och kan inte tänka på något annat. Varför blinkar hon? Har hon fått en stroke? Är det morsekod? Vad vill hon säga i så fall? Hjälp, Marie Lehmann är ett psyko, ta mig härifrån? Nej, det går ju inte.

Lebemannen, snusförsäljaren, rockpoeten.

SVT-reportar testar OS-idrotter är däremot en fullträff. Det är alla inslag som på något sätt inkorporerar Jimmy Nordin. I morgon tänker jag håna ett antal OS-idrotter. Det blir kul!





Jag hatar er så mycket, TV4

2 07 2012

Det fjortonde europamästerskapet i fotboll var utan tvekan det bästa sedan 1984. Mitt första, för övrigt. Och så lär vi få minnas det, ity nästa gång det är dags kommer det att vara med 24 deltagande nationer. Vi kommer att få se dåliga lag, ospännande gruppspelsmatcher och erfarna matematiker kommer att rynka sina pannor och berätta för oss vad som krävs för att gå till åttondelsfinal som grupptrea. Det kommer, kort sagt, inte att bli lika kul. Men UEFA kommer att tjäna mer pengar, så de är nöjda. For the good of the game.

Varför var det ett bra EM, undrar du kanske? Bollen, säger jag, och domaren, brukar vara i själva epicentrum när det spelas fotboll. Därför är det extra konstigt att de som bestämmer (eller som ger dem som bestämmer mest pengar) inför varje mästerskap alltid ser som sin yttersta mission att fippla lite med dessa grundläggande beståndsdelar. Någon hittar på en spelsekvens som hans svärmor har stört sig på och låter det utgå ett dekret om att domarna ska se med ytterst kritiska, rentav fundamentalistiska, ögon på just denna företeelse eljest den domaren kan packa sin väska och åka hem för att döma division 3-fotboll i framtiden. Och sen kommer huvudsponsorn med sin nya boll – den som snurrar hela 360 grader och får en helfestlig skruv när den studsar om man träffar den precis där med sömmen under plösen på skon. Typ så. Allt det där har man struntat i den här sommaren. Man har låtit fotbollsspelarna spela fotboll som vanligt. Och det har ju – tittar ni nu FIFA? – faktiskt funkat, vad konstigt!

Nåja, inget mästerskap utan något nytt. Vi har fått målområdesdomare. Och, förlåt om en gammal hårdnackad fotbollspurist skrattar lite väl högt och hånfullt, men är ni nöjda med hur det gick?

Hur gick det då? Jo, tack, ungefär som väntat. Vi fick skrällar, men bara små och tillfälliga. På det hela taget blev det som vi redan visste att det skulle bli. Spanien vann, Sverige visade att de bara kan spela bra när det inte gäller, Ryssland visade att de per definition bara kan vara komplett värdelösa när det gäller och det enda som grämer oss är att vi aldrig fick veta vad Tysklands raka djupledsspel hade kunnat göra mot Spaniens försvarsvägg. Domarna skötte sig också bra, om man inte är grek eller ukrainare, men ärligt talat, vem av oss är det?

Det är för övrigt fascinerande hur många fotbollsdomare i hotpants som dyker upp när man bildgooglar efter domare. Det här är något jag har missat.

Tristast var hur en enig sportjournalistkår så samstämmigt tycktes missförstå kritiken mot Spaniens matcher. Ingen tycker att Spanien spelar mördande tråkigt (utom en kille som heter Rogge, han där med amstaffen och den hembyggda baren i källaren), däremot tyckte vi att det var tråkigt att Spaniens matcher i regel såg likadana ut – Spanien rullar runt bollen tills någon liten smurf till sist hittar en lucka och gör 1-0 och sen är matchen i praktiken slut. Men med tanke på hur jämn den här turneringen har varit så har det varit ett lyxproblem.

Vidrigast har, utan konkurrens, TV4 varit. Ni kan inte ens börja förstå djupet av mitt hat. I en vacker värld hade TV4 och A Lennart Juhlin ägnat det gångna veckoslutet åt friidrotts-EM och låtit statstelevisionen sköta fotbollen, helt utan att vulgarisera det vi älskar som vår husvagnssemesterkanal så konsekvent har gjort. Men världen är ful. Faktum är att jag tror att något vitalt organ i mig gick sönder litegrann när fyran laddade upp inför EM-finalen genom att faktiskt, på allvar, filma en storbildsskärm de baxat upp i Vasastan (så att Rogge och frugan Jennifer – de gifte sig på en thailändsk strand i vintras – kunde ta med Kevin och Liam på lite söndagspartaj, Kingen fick stanna hemma) visa laguppställningarna under vilda skrän från småberusad fotbollströjeklädd pöbel som tycks anse att fotboll gör sig bäst sedd ihoppackad bland idioter som förhindrar dig från att över huvud taget njuta av matchen. För detta allena torde ett långvarigt yrkesförbud vara på sin plats.

Faktum är att de konstanta reklampauserna var en efterlängtad paus från det imbecilla mellansnacket, där vassa och intellektuella giganter som Henke Larsson, Bojan Djordjic och Marcus Birro upprepade saker vi redan hört om ämnen som vi tröttnat på för länge sen. Och då såg jag ändå praktiskt taget inget försnack under hela turneringen på grund av sambo. I en jämförelse har SVT:s Frändén och Nannskog varit nobelpriskandidater. Arne Hegerfors borde, som ni vet, redan ha fått det. En skandal är det.





EM-studion – The return

9 06 2012

Jag måste medge att jag är lite svag för det studiomys som SVT satsat så mycket på runt sportmästerskap på senare år. De har förstås en konkurrensfördel i form av Mysmäster André Pops, och till fotbolls-EM har de valt att förlägga sig i en biograf för god tillgång till fans att tjöta med och dessutom förstärkt med Arne Hegerfors, back in äction efter exakt en dags pension, och bara en vecka efter en legendarisk intervju med Den Nytvättade, i vilken han en gång för alla avslöjar att han inte alls är göteborgare utan Östermalmare!

Arne says: Ja!

De väljer att satsa på mys eftersom de vet med sig att det inte går att kombinera den folklighet som krävs för att Heja Sverige-supportern ska tillfredsställas med den analys som Den Sanna Fopbollsvurmaren kräver. Så analysen får kliva åt sidan, bort den till supporterbloggare och kvällstidningskrönikörer. Därför – och här känner jag att jag kanske när en kontroversiell åsikt vid min barm, en som jag kan komma att få äta upp senare – tror jag att det är ett genidrag att låta den frispråkiga gamle måltjuven Daniel Nannskog debutera som studioexpert.

Nannskog har mest härjat i Skåne och Norge under sin underskattade karriär varför det är svårt för mig att bedöma hur han låter till vardags. I SVT:s EM-studio lät han dock nervös och helt tokigt övertänd. ”Hög” är en annan spekulation jag har hört. Som en irrationell korsning mellan David Batra och David Attenborough gick han fullständigt bananas över varje liten detalj, hänvisade till favoritspelare som ”trevliga” och det kändes som en tidsfråga innan han skulle säga något kontroversiellt om langobarderna.

Jag älskade det naturligtvis.

Det har även förekommit viss oro rörande André Pops frisyr, men sådant står jag över.

Om SVT började spektakulärt så var TV4 samma gamla beiga mög som alltid. Vem bryr sig om ifall en expert har något att säga eller går att lyssna på utan att bli deprimerad om denne är känd? Fast jag kan ändå förstå fyran. Varför ens försöka utvinna någon sorts substans i sitt kringarrangemang när all tid ändå kommer att ätas upp av reklam? Dock finns det ingen ursäkt för en matchkommentator som, år 2012, använder uttryck som ”kort i rocken” och ”håll i hatten”. Det är helt oacceptabelt.





Den långa vintern

23 08 2011

Sedan jag och Messa flyttade ihop har ÖSK mött Mjällby fem gånger. Matcher som vi naturligtvis ser, närking a bleking. Och fem gånger har ÖSK dominerat klart (det är i alla fall så jag minns det) men Mjällby kontrat in ett helt omotiverat mål eller två. Men man vänjer sig. Även vid stora orättvisor, och oerhört osportsliga vinnare. Den här gången hade mitt ÖSK ändå inte särskilt mycket att spela för.

Det är lite sorgligare att kolla hur höstsäsongen har börjat för mina engelska lag:

Everton (Premier League):
Queens Park Rangers (h) 0-1

Leatherhead (Isthmian Premier):
Billericay (b) 1-2

Richmond Raith Rovers (West Cheshire Div 2):
Bebington Ath. (b) 2-4
Runcorn Linnets Res. (b) 0-5
Prescot Cables Res. (b) 0-2

Det lutar åt en lång kall vinter.

Förresten, ni vet den där känslan när du, iklädd din Hi, how are you-tröja, får ögonkontakt med personen i Fuck you-tröjan. Inte? Men det gör jag.