Minnen

12 07 2010

Jag såg VM-finalen 2010 på en soffa i Backabo med sambon, ett ansikte svettigare än Torgnys och en snarkande Pappa Messa i soffan mittemot. Det skriver jag inte som en minnesanteckning, för fotbolls-VM är bra minneshjälp i det att man alltid minns vad man gjorde när de pågick. Från midsommarafton 1994 där jag såg Sverige slå Ryssland i en stuga på Öland bland fulla och sovande kompisar, eller midsommar 2006 då jag och murvlorna såg Tyskland förnedra Sverige på första parket på Harrys i Varberg, trots att stället egentligen varit fullbokat i månader. En lista på VM-somrar skulle funka bra som grunden i en självbiografi. Det var meningen att jag skulle skriva ett inlägg om dessa, men det hanns inte med och nu är VM slut. Holland och Brasilien hade blivit gamla och fula, givit upp den vackra fotbollen för en ”vinnande” och då vann Spanien, med den vackraste fotbollen. We likes it.

Så vad minns jag från detta VM? Av själva spelet? Jo, massor. Däribland:
Tshabalala. Vilket mål. Vilken start på VM.
Afrikanska straffnerver. Först var det Yakubu. Hans miss mot Sydkorea kan vara den grövsta nånsin i ett VM-slutspel. Ett par minuter senare vinner Nigeria en straff (det är synd att skriva att de får en straff, för det låter som om en gåva. Det var det inte.) och rop av fruktan kunde höras från vår TV-soffa när… Yakubu kliver fram. Och sätter den iskallt vid ena stolpen. Sen var det Gyan mot Uruguay. Det är förlängningens sista minut i en VM-kvartsfinal, och Asamoah Gyan och hans Ghana som legat på för ett segermål en längre tid kan skriva afrikansk fotbollshistoria. Han slår den förstås i ribban. Bara för att mågra minuter senare även han gå fram och sätta en iskall straff i mål. Nu hjälpte det inte, men Gyan fick en plats i många hjärtan.
Afrikanska mänskliga rättigheter: När de vakter som skulle visa att Sydafrika minsann kunde arrangera världens största evenemang utan problem strejkade över sin ynkliga lön… så svarade myndigheterna med att skjuta på dem. Snygg PR, verkligen.
Den galna minuten: Spanien mötte Paraguay och vid ställningen 0-0 i andra halvlek exploderar matchen i en våldsam strafforgie. Tre på raken. Ingen gick i mål, och efter den tredje kunde domaren mycket väl – nej, borde ha – blåst för en fjärde.
Undermåliga domare: Jag ska inte lista alla tveksamma domarinsatser, men en bit in i tredje gruppspelsomgångenåttondelsfinalerna räknade jag till inte mindre än nio matchavgörande missar. Det är inte OK.
Hårda mittbackar. Bäst beskriven av den uruguayan som låg medvetslös i några sekunder i kvartsfinalen mot Ghana. Byta fick han inte, och bara några minuter senare vann han en nickduell. Starkt, men kanske inte så smart.
Genombrotten. Vi hade en kickad tredjemålvakt med förflutet i Bajen, Richard Kingson, som chockade alla med sitt inspirerade målvaktsspel. Vi hade 20-årige Thomas Müller, med minimal internationell erfarenhet, som klev in som vore det en träningsturnering och blev skyttekung med sina fem mål och tre assists. Och Mesut Özil, som inte var jättedominant i U21-EM för ett år sen, var det nu, på världens största scen.
Skrällarna. Holland till final, Uruguay till semi, och Frankrike och Italien fick åka hem direkt. Schweiz slog oslagbara Spanien
Jongs tårar. Ingen förstod riktigt varför, men där stod Jong Tae-Se och grät till den nordkoreanska hymnen. Och det var märkligt. Nu blir han proffs i Bundesliga. Kom ihåg var ni läste det först.
Censuren. En välkänd gatecrasher försöker sätta en mössa på bucklan minuterna före VM-finalen. Och TV-tittarna får inte se något. Stört. Men det finns förstås redan på YouTube. Och här.

8 rätt är också respekt.

Bläckfisken Paul. VM:s stora snackis var en bläckfisk som kunde tippa. Rätt till 100 procent. Som tack blir han förmodligen lunchmat.
Vuvuzelorna. Det tog bara ett par matcher innan jag kopplade bort ljudet, men jag hoppas ändå att jag aldrig behöver höra dem igen. De små plasttutorna dränker alla försök till läktarsång och förvandlar det böljande publikljudet till en enda monoton ljudmatta. Vem fan vill ha det så? Celtic?
Kampvilja. Medan ”klassiska” nationer som Frankrike och England stillsamt sjönk ner i dyn fanns det de som vägrade astt erkänna sig förlorade. Allra bäst på att återuppstå var USA, men det räckte ändå inte längre än till en åttondelsfinal. vi gillade det i alla fall. Och notera gärna att VM:s enda obesegrade lag var detsamma som vi antog var dess allra sämsta – Nya Zeeland.

Och i övrigt? Bara två straffavgöranden. Det är bra. Straffar är bara kul när man skiter i vem som vinner. Klose tangerade Gert Müllers 14 VM-mål, men var skadad när han hade chansen att ta Ronaldo också. Och en Evertonspelare blev utvisad i finalen. It figures. Ännu mer finns att säga, men nån ska ju orka läsa också. vi ses om fyra år.





Världslaget

11 07 2010

Samtal mellan Messa och Minxen på väg från Långös badplats:
”Det är så skönt att inte vara singel och behöva ha ångest inför första ligget.”
”Ja, nu vet man vad man kan förvänta sig. Trygghet i monotonin, liksom. Och så slipper man bli överraskad av konstiga kukar.”

Och med det sagt kan vi kasta oss över det som är viktigt i dag. Nämligen upplösningen av VM 2010. Och innan man sätter sig bekvämt, med öl och jordnötsringar inom räckhåll måste man göra sig ett eget världslag, ty så står det skrivet. Utan ett sådant har man inte rent samvete och får inte lov att njuta sin final helt och fullt.

Eftersom vi tycker om offensiv fotboll tänker jag i strid med sans och vett lägga upp elvan enligt 3-4-3-systemet trots att inget lag spelar så och utan hänsyn till favoritpositioner.

Målvakt: Manuel Neuer, Tyskland
Backar: Maicon, Brasilien
Sergio Ramos, Spanien
Diego Lugano, Uruguay
Mittfältare: Bastian Schweinsteiger, Tyskland
Andres Iniesta, Spanien
Wesley Sneijder, Holland
Xavi, Spanien
Forwards: David Villa, Spanien
Diego Forlan, Uruguay (Kapten)
Asamoah Gyan, Ghana

Asamoah - snart i en toppklubb nära dig?

På bänken: Iker Casillas, Spanien,
Philip Lahm, Tyskland. Carles Puyol, Spanien
Mesut Özil och Thomas Müller, Tyskland, Mark van Bommel, Holland
Arjen Robben, Holland, Gonzalo Higuain, Argentina

Förbundskapten: Marcelo Bielsa, Chile (För vi gillar som sagt offensiv fotboll)

Vem har jag glömt?





De kallar honom Loco

2 07 2010

...och fotbollen var sannerligen bindgalen i kväll. Godnatt.

(Sov gott, du enda icke-uruguayan som hade kul.)





VM, fotbollsbögporr och siande

1 07 2010

Vi skriver kvartsfinaler i VM och jag konstaterar att jag har blivit lite bättre på att tippa i takt med att mitt fotbollsnörderi har minskat. Visserligen har jag haft jättefel när det gäller Serbien, som jag tippade skulle nå semifinal, men i gengäld kommer ett annat skrällag ta den semifinalplatsen – Uruguay eller Ghana. Inga lag jag trodde på alls. Inte heller Paraguay såg jag komma. Däremot prickade jag in att både Frankrike och Italien skulle floppa hårt så ära och glädje till mig. Alla mina skyttekungstips utom Drogba – noll mål, men stort spel när han väl var på plan – är i med i matchen i högsta grad. Även om Fabiano, Tevez eller Villa mycket väl kan bli Higuain. Eller Klose.

Mesut Özil, som jag tippade skulle slå igenom på allvar, har slagit igenom på allvar, medan Gourcuff blivit hånad, utvisad och varit värdelös. Ronaldo har inte varit dålig men inte heller glänst, men det är synd att säga att Messi varit dålig även om han inte varit i närheten av sin bästa klubblagsform. Jong Tae-Se har kanske inte satt världen i brand, men han spelade fram till målet mot Brasilien och jag vågar lova att ganska många lagt märke till den gråtande nordkoreanen.

Kan en stjärna heta Mesut?

Och mitt favoritlag Nigeria, ja, de gjorde som de brukade. Försvann på ett oerhört smärtsamt sätt. Vilket presidenten – med det underbara namnet Goodluck Jonathan – tyckte var så vansinnigt pinsamt att han bestämde att landslaget inte ska vara med i några mästerskapstävlingar de närmsta två åren, utan stanna hemma och träna tokigt hårt i stället. Nu gillar ju inte FIFA när ett lands regering lägger sig i dess fotbollsförbunds jobb, och lär hota med sitt standardstraff. Som är… öh, två års avstängning från internationell fotboll.

Men kvartsfinalerna var det alltså: vi börjar med Uruguay-Ghana.
Jag har förstått att Uruguay, den gamla stormakten, ses som favorit av de flesta men jag håller inte med. Ghana imponerade stort på mig mot Tyskland, Serbien och det taktisk skickliga, kämpastarka och charmiga amerikanska laget. Uruguay är starka hemåt och spelar skickligt efter sina resurser, men har ännu inte stött på något riktigt bra lag (får man väl ändå hävda, även om jag gillar Mexico). Så jag tror på Ghana – detta sagt under förutsättning att Kevin-Prince Boateng är i speldugligt skick till imorgon. Annars blir det svårare.

Jag vill för övrigt påstå att Ghana är detta VM:s största skräll hittills. De har turneringens allra yngsta lag, saknar sin skadade superstjärna Essien, och har som lök på laxen konsekvent petat sina rutinerade fixstjärnor Muntari och Appiah. Ändå har de bjudit på bra – och, det måste vi erkänna, fysisk, listig och cynisk – fotboll mot kvalificerat motstånd fyra gånger om. Och anfallaren Asamoah Gyan har förvandlats från medelmåtta till matchvinnare i världsklass. Så med VM som den trendsättare det är: sorgsna serbiska förbundskaptener till alla!

Brasilien-Holland
Jag har tippat Brasilien som mästare och det gör jag fortfarande. Laget har blivit bättre och bättre och så länge som inget oförutsett inträffar ser jag inget som kan stoppa dem från att ta hem bucklan för alltid. Jag tror på en säker 2-0-seger eller så. Och om ni tycker att jag nedvärderar Hollands chanser så beror det på att jag helt enkelt inte gillar dem. Men för att störa brassarna måste alla nyckelspelarna göra stormatcher, och det vi har sett hittills av Holland talar inte för det.

"Arjen gjord av glas, mamma, Arjen gjord av glas"

Tyskland-Argentina
Att Maradona är en lysande inspiratör kunde vi ana oss till, men mycket tyder också på att han har förmågan att omge sig med rätt assistenter, för detta lag har imponerat mycket mer än vad jag trodde var möjligt under förutsättningarna. Bakom på pappret säkra 3-0 mot Mexico döljer sig förvisso mycket tur, men det är just den tur som ett framgångsrikt lag ska ha och därför tror jag på en fortsättning. Det gör jag trots att det nya unga Tyskland på många sätt påminde om det gamla onda Tyskland mot England – hänsynslösa, målmedvetna, urstarka i varje lagdel och ruggigt effektiva. Det blir Argentina efter förlängning. Och det blir säkert inte rättvist.


I kväll visar förresten Canal+ Emir Kusturicas film om Maradona. Här är delen där man börjar gråta.

Spanien-Paraguay
Kan man säga att Paraguay är VM:s sexigaste lag?  Här är i alla fall två tungt vägande skäl till det. Som om det inte är nog med det så har Oscar Swartz bögporrsurfat lite och noterat en ”gayporrvideo som sprids nu där en spelare i Paraguays lag blir påknullad”. (Och länkar dessutom till en sida som kan vara av stort intresse för de som är extra intresserade av nakna idrottsmän – jag vågar inte länka själv för sist jag länkade till en moraliskt tveksam sida blev bloggen nerstängd av WordPress pga malware.) Men OK, på planen har det inte varit lika sexigt. Två 0-0-matcher i rad skrämmer inte slag på europamästarna.

Däremot kan man ställa sig frågande till hur länge Del Bosque har tålamod med en värdelös Torres när han har världsmittfältarna Fabregas och David Silva på bänken, och ett lag som kan spela 4-4-1-1 i sömnen. Hur det än blir med det så vinner Spanien säkert utan förlängningar.

Nu vet ni hur det går, så nu kan ni hänga i solen i stället.





Mannen som kallas bajs

21 06 2010

Men på det hela taget var helgen bra. Jag lyckades undvika en överdos underdånigt bröllopsjamsande och lördagen avslutades på O’Leary’s där Messa och Sexet gjorde sitt bästa för att etablera oss som stammisar hos hovmästaren. Söndagen inleddes med den traditionsenliga brunchen och det hanns även med en stund i solen, under vilken Sexet underhöll oss med historier om samlagsstön och äggstockar. Med lite tur kan ni snart läsa om det på hennes blogg, om det nu blir nånting av med den. Och slutligen bröt jag den sexstrejk som jag instigerat efter att Messa antytt att hon vill ha betydligt fler tvåtimmars gråtsamlag än vad som är standard för tillfället. Samboskap handlar ju om kompromisser.

Och i Sydafrika kunde man njuta av att Nya Zeelands långbollande halvamatörer höll Italien stången, allt medan vi åt pizza och hejade på kiwis som vore vi ironiker. Och den väntat målsnåla drabbningen mellan Brasilien och Elfenbenskusten visade sig bli en explosiv affär. Först och främst: Brasilien vann rättvist. MEN: Brasilien är Brasilien, och när Brasilien möter Elfenbenskusten gäller inte riktigt samma moraliska kompass som annars. Det är därför Luis Fabiano kan plocka med sig bollen med armen två gånger om, göra mål, och blåneka till att ha gjort nånting otillåtet utan att någon just bryr sig, trots att skillnaden mellan detta tilltag och Maradonas Guds hand – som fortfarande lever kvar som om det hände i går i varje britts minne – eller Henrys kvalmål mot Irland – som nästan ledde till en diplomatisk kris – är obefintlig. Trots att det betydde allt för hur matchen skulle komma att utveckla sig.

Och, ja, Elfenbenskusten spelade hårt och stundtals vårdslöst för att en släpphänt domare tillät dem, men om någon kan hantera fulspel till tonerna av synskadade domare så är det han som gjort en säsong eller två i den brasilianska ligan. Kaka (som när han kom till Italien kanske borde ha funderat på att göra som sin landsman Rafael Scheidt gjorde när han flyttade till Skottland – bytt namn) må inte ha haft för avsikt att sänka sin motståndare med armbågen, men hans agerande är ändå inte på något sätt annorlunda än det som fick Nigerias Kaita utvisad på stället mot Grekland (inte den efterföljande filmningen heller för den delen) med undantag för att Kaka faktiskt träffade. Att sedan Anders Andersson sitter i SVT:s studio och är uppriktigt förbaskad över utvisningen eftersom Kaka ju är en sån fin karaktär är faktiskt mer än lovligt korkat.

Frank Rijkaard, en annan fin fotbollskaraktär.

Frankrike för övrigt klubbade igenom den vedervärdiga HADOPI-lagen i går (ingen svensk tidning rapporterar på nätet, inte helt otippat) och med den bakgrunden kan det väl knappast bli bättre läge att göra uppror mot auktoriteten?





Eleven courageous men?

20 06 2010

Det är väl på sin plats att återknyta till tidigare utfästelser här på En ond plats. Jo, Oscar Perez fick förnyat förtroende i Mexicos mål – och höll nollan, och eftersom jag lovade att äta något äckligt om så skedde har jag nu skickat iväg flickorna efter en Husets pizza. Och Anelka… ja, han återfann snabbt sitt forna jag.

Au revoir, Anelka. Croissanter med frugan till lördagen?

Nu när VM har börjat hitta sin form kan man börja skönja vissa trender. Vi har sett målvaktstavlor, röda kort och en hel del spektakulära filmningar. Men framför allt tycker jag att VM 2010 i Sydafrika har präglats av feghet. I första omgången kan det gå an att vara nöjd med en poäng, som en byggsten inför vidare ära och härlighet, men i den andra, när grunden för avancemang ska läggas, så funkar det inte längre. Ändå har vi sett Japan vägra att anfalla mot Holland förrän de hamnat i underläge – vartefter de visat att de faktiskt är ganska bra på att anfalla. Till saken hör ju dessutom att Japan kommer starkt nederlagstippade med en förbundskapten som ska sluta efter VM. Varför vill de inte vinna?

Samma sak med Ghana. Ett av tysk förnedring och ett rött kort demoraliserat Australien bara ska den här versionen av Ghana – som ju har visat att de faktiskt är ett riktigt bra lag – kunna göra hål på sju dagar i veckan om de bara vill. Problemet är att det inte verkade som om de ville det. I stället för att organisera ett målmedvetet anfall valde man att springa och dribbla var för sig i stället. Och därför lär de också få åka hem efter matchen mot Tyskland. Är de rädda för att lyckas eller bara dåliga på matte?

Vad gäller Kameroun var inte problemet att de inte ville vinna mot Japan. De ville inte ens spela. När de sen gav sig fan på att spela lite fotboll mot Danmark så föll de i stället på dålig organisation. Lägg till det ett ointresserat Frankrike, livrädda engelsmän och ett Spanien som nog säkert ville men inte riktigt vågade, så får man ett mästerskap med potentiellt oväntade nya favoriter.

Men därmed inte sagt att det är OK att heja på Danmark, som jag till min förvåning sett en och annan som antytt. Arvfienden Danmark? Håller ni på Finland i hockey också?

Att detta äntligen skulle bli Afrikas mästerskap var en fåfäng dröm redan från början, men nu verkar det bli så illa att inte ett enda afrikanskt lag tar sig förbi gruppspelet. (Det verkar i stället bli en fest för Sydamerika i finalrundorna.) Jag skulle vilja skriva mycket om hur det kom sig att Afrika börjat gå bakåt i stället för framåt inom fotbollen, men sanningen att säga så har jag inga teorier som håller. Nån annan som vet?

Italien firade för övrigt sitt straffmål med vuvuzelagesten.
Klart man blir förbannad.





The demise of the western football civilization?

19 06 2010

Jag hör inte till dem som tycker att fotboll måste vara vacker och underhållande för att vara njutbar och spännande (jag är Evertonfan, för bövelen), ej heller hör jag till dem som blir förvånad och/eller skogstokig när Three Lions misslyckas. Men gårdagens engelska insats var baske mig anmärkningsvärt usel. Spelare som till vardags är omhuldade stjärnor i världens bästa liga, under en erkänt skicklig manager, borde kunna slå eller ta emot en passning eller åtminstone springa och kämpa lite. Det var ändå Algeriet de mötte, ett Algeriet som inte ens var särskilt bra.

Å andra sidan hann jag under matchen spela ett toppmöte i Championship med mitt Carlisle (Ja, Odd down blev för litet för mig) i FM, läsa ett kapitel i Erik Nivas Liven längs linjen, samt räkna ut att jag bara sett omkring 30 % av de 1001 filmer man, enligt boken med samma namn, måste se innan man dör. Så helt bortkastat var det inte.

Jag är nog inte helt ute och cyklar om jag väljer att återanknyta till gårdagens resonemang om allmänna förväntningar. Nu höjs det röster som säger att det orimliga trycket från brittisk media har knäckt det engelska landslaget, och fan vet om de inte har rätt. Det var inga stolta krigare på planen i går kväll, det var snarare fega lyxlirare som inte vågade misslyckas, som inte ville bli syndabock. Det ser, kort sagt, mörkt ut för di engelske.

…för nu väntar Slovenien. Inför mästerskapet läste jag ett uttalande från en slovensk spelare som på fullt allvar påstod att hans lag kom till VM i första hand för att spela en så underhållande fotboll som möjligt och att resultatet fick komma i andra hand. Naturligtvis drog jag på munnen när jag läste det, men jag flinar inte längre. Det här slovenska laget är både välorganiserat, bra och roligt att se. Och dessutom är Slovenien, om man orkar titta efter, ett lag som det är dumt att underskatta. Efter att ha sett och lärt i ett par kval har man radat upp fina resultat – tre raka andraplatser (vilket gav två slutspel) och man var med i racet in mot slutet även 2006. Bortsett från det usla kvalet till EM 2008, till följd av en generationsväxling, så har man alltid gjort bra resultat. Och efter att ha sett dem mot USA i går är jag nästan beredd att förlåta dem för deras löjligt turliga play-off-segrar mot Ukraina och Ryssland. Så darra England.

Kapten Kek (inte Kuk, snuskon) har så ledsna ögon att man bara vill att det ska gå bra för hans slovener.

I dag ska det bli intressant att se hur Kameroun har hämtat sig efter premiären, i vilken man var nästan lika usla som England i går. Det laget var ett som såg ut att ha kommit direkt från en lagfest som urartat i fruktansvärt dålig stämning, glåpord och allmän okamratskap. vilket även en del märkliga laguttagningar tydde på. Och är Ghana så bra, och Australien så usla, som premiäromgången antydde? Kan Japan äntligen leva upp till den potential som de så länge givit intryck av att ha? Än så länge är det här ett trevligt VM.

Samtidigt hör jag hur min kära sambo och Sexet planerar med rosa bubbel och bakelser och snofsiga klänningar som uppladdning inför Det Kungliga Bröllopet. Have mercy!