Jobbe

24 09 2021

Ja, jag vet att jag skrev att jag skulle skriva och att jag sedan sket i det. Man är upptagen nämligen. De senaste veckorna har jag hoppat på en kurs i ljudproduktion. För att lära mig att prodda poddar och lägga ljud på ostiga reklam- och/eller informationsfilmer inom mitt framtida gebit som kommunikatör. Fast det lär jag mig inte så mycket av. Istället får jag ingående föreläsningar om hur man kompressar och equalizar diverse trumbeats, av en bitter schlagermusikförfattare (jag skulle hemskt gärna ha tipsat er om hans omfattande Christer Björkman-hatarblogg om den bara hade funnits kvar på internätet) som, förutom detta, på flera sätt påminner om min före detta kollega Kjell Gren. Vilket uppskattas (föreställer jag mig) av ungefär hälften av kursdeltagarna, medan vi andra, teatermannen, filmskaparen, den ryska konstnärinnan, den me too-ade radioprataren och jag, tvingas hålla krismöten för att försöka förstå vad i böfvelen det är vi ska förstå, samt lufta oro inför en framtida ljudstudiopraktik ity vi började misstänka att vi i själva verket är lite för dåliga på det här för att göra någon nytta på en slik.

Inget ont om utbildningen, den är säkert bra, men det skulle kanske behöva rebrandas en smula för att bli mindre missvisande i framtiden.

Hur som helst behöver jag inte längre bekymra mig om praktiken eftersom någon ringde mig igår kväll och erbjöd mig ett jobb. Ett riktigt journalistjobb. Ish. Ett så otippat jag knappt tyckte det var mödan värt att söka för blott nio dagar sedan. Och som överraskade mig så mycket att jag inte ens löneförhandlade (men jag har å andra sidan jobbat så länge på gratistidningskonglomeratet att allt någon erbjuder mig känns som en smärre förmögenhet). Och, ja, jag hade en kontakt. Det är tydligen så det är om man ska förvärvsarbeta och inte är överlägset bäst i världen redan. Men. Kul för mig. Det tycker jag att jag är värd efter att ha blivit snuvad på mållinjen på fyra andra jobb under sommaren.





Grannen

26 08 2021

Det har kommit till min kännedom nyligen att jag eventuellt bor granne med Erik Hamrén. Ja, fotbollstränaren, förre förbundskaptenen, scarfbäraren och, numera, golfspelaren Erik Hamrén. Källan till ryktet är jag själv, ity jag i går morse tvangs stå på gatan orimligt länge och vänta på skolbarn som glömt saker. Och där var han ju – jag är 95 procent säker – målmedvetet på väg från grannporten med butter min lastandes in golfklubbor i en Volvo som såg ny ut. Det är jag inte lika säker på, jag är inte så bra på bilar, men jag är ganska bra på att känna igen folk som jag har svårt för. Bortsett från en något slafsig outfit (i jämförelse med hur jag föreställer mig att en golfande Hamrén borde se ut) var likheten klockren.

Foto: Fredrik Sandberg / SCANPIX

Det här är ju lätt att säga i efterhand när det, så att säga, redan gått åt helvete, men jag var aldrig någon vän av Hamrén som svensk förbundskapten. Jag minns, ärligt talat, inte riktigt varför, men jag minns att jag inte trodde att det var sant när han fick sitt kontrakt förlängt och började eventuellt spekulera i vilken typ av utpressningsmaterial min nyblivne granne satt på. För det är ju så, men jag är rätt säker på att sakerna är av varandra orelaterade, att mitt fotbollsintresse sjönk ganska rejält under Hamrén-åren, och ointressanta oförrätter, verkliga eller imaginära, är onödiga att gå och komma ihåg hela tiden, har jag inte andra saker för mig, jag bara frågar, VA?!

Foto: Pontus Lundahl / TT

Så här i efterhand, men en annan distans både till tiden och sporten, torde Hamrén-åren tillhöra fotbollslandslagets objektivt mest underhållande period. Efter år av träningsoveraller, knastertorra presskonferenser och nästan parodiskt förutsägbar taktik kom nu en flamboyant känslomänniska i stiliga kostymer som gärna bytte ut sju spelare i varje match om han tyckte att det kändes rätt. Det är klart att det var spännande. Det glunkades om interna konflikter och en oförmåga att hantera kritik vilket i sin tur ledde till både underhållande och oförutsägbara presskonferenser, och (förutsätter jag) en hel del mycket bra fikarumssnack på sportredaktioner runt om i landet. Fotbollen dito, underhållande och oförutsägbar. Ty Hamrén hade både Zlatan och Uri Geller på sin sida, men en trygg samspelt fyrbackslinje någon helt annanstans. Vi bjöds på allt från 4-4 mot Tyskland i Berlin till 0-4 (och evig bannlysning av högerback med dåliga inkast) mot Holland. Dock mycket mer Holland än Tyskland. Och så fortgick det till den punkt att folk började ifrågasätta ifall denne respekterade klubbtränare var nån sorts skämtsam installation.

Nåväl, inga av de här brottstyckena ur mina minnen har väl nåt med saken att göra, men jag är väldigt nyfiken på – om nu ryktena, startade av mig själv, stämmer – vad det här kommer att betyda för alla fotbollspapporna nere vid Skytteholm. Kommer ryktet att gå? Kommer elegansen längs sidlinjerna förhöjas, och kommer övertalningskampanjer startas? Jag vet inte, men det är förvisso en spännande tid. Igen.

(PS. Misstänker att de här bilderna inte är OK att sprida hur som helst, det var ju några år sedan jag, eller nån, bloggade, men försök själv att avhålla er från att dela med er av den extensiva katalog av underhållande Hamrén-bilder som finns blott en googling bort. Tar förstås ner dem om någon tar anstöt.)





Självbilden

15 08 2021

Så, det har hänt, att jag inte längre är anställd av gratistidningskonglomeratet, ity min profession de senaste 15 åren är utrotningshotad. Jag måste, 48 år gammal och utan egentliga branschkontakter, hitta ett nytt jobb inom kultur- och mediasfären.

Jaja, det löser sig väl, har jag tänkt. Jag kan ju skriva. Faktum är att jag gör stor sak i mina ansökningar av att skriva, det kan jag fan. Men när någon sedan försiktigt hör av sig för att kanske möjligtvis få ta del av detta skrivande har det slagit mig att jo, jag har kanske inget publicerat från detta decennium. Eller det förra. Men här, kolla vilka goa grejor jag ordbajsade om när jag fortfarande var ung och bodde nån helt annanstans! Jag kan inte gärna hänvisa till mina putslustiga invändningar på r/peloton, eller den där hårdresearchade faktarutan om cykelvägar huvudstaden som försvinner rakt in i Narnia.

För jag skriver ju inget längre. Jag har, eventuellt, blivit rostig. Så varför inte göra det då? Till exempel här. Det blir nog bra, då behöver ingen läsa det.





Is this thing on?

2 12 2016

Så, hur är det, läser folk fortfarande bloggar?





Förändring

27 04 2014

Under sitt fyrtioförsta levnadsår hände det sig i Stockholm att Ron Obvious till sist gjorde en ärbar kvinna av den dittills så ärelösa Messa.

De unga tu.

De unga tu.

Det hela skedde i en garanterat oromantisk ceremoni i Stadshuset. Ringar utväxlades och Ron Obvious, den så progressive, gick därifrån med ett helt nytt efternamn. Förhoppningsvis för att leva lycklig i alla sina dagar.





Fallande skinkturism

9 02 2014

Det ska stambytas i vår lägenhet. Köket kommer därför att vara avspärrat under påskhelgen. Grannpizzerian jublar. Men inget ont som inte för något ännu ondare med sig – vi tänker ta tillfället i akt att byta vitvaror. Vitvaror har därför kommit att prägla tillvaron den senaste tiden. Jag har kommit på mig själv med att snegla i tidningarnas reklaminlagor i hopp om fräsiga spisbilder, jag har funderat huruvida det oerhört fräsiga märket Smeg är tillräckligt fräsigt för att motivera dess ofräsiga prislappar, jag har drömt om vitvaror. Och vi har mätt. Mätt kanske lite för mycket.

Som i dag, till exempel, när jag groomade mig på toaletten. Och Messa smög upp bakom mig för att mäta olika saker. Såsom fallhöjden. Det här är ett helt fiktivt mått som min sambo har hittat på enbart för att håna mig. Hon påstår nämligen att min röv har en fallhöjd på tre centimeter. Naturligtvis orimligt. Min stjärt är ju fast som granit. Men det har ändå sått ett spår av tvivel. Jag menar, HUR SKA MAN VETA?!?

Stjärthånet – det sämsta hånet!





När ondskan kom till byn

21 12 2013

Ni får ursäkta, men jag måste tillfälligt avbryta mitt chilifotograferande, ity det har hänt stora saker. Jag och Acetonmannen har varit på black metal-konsert (bör uttalas på norska)! Så fort jag fick höra att pionjärerna Satyricon skulle komma till stan kastade jag mig över telefonen och börja göra upp planer. För några år sedan avblåste Acetonmannen en tilltänkt Deicide-konsert (tror jag att det var) med hänvisning till att han skrämdes av bandets ondska och inte skulle kunna se sina kaniner i ögonen och vi hade genomfört det hela. Även denna gång oroade han sig på förhand för att bandets grava ondska skulle ta med sig hans själ hem till Norge, men likafullt vågade vi.

Jag ska omedelbart medge att jag inte kan mitt Satyricon. Någon black metal-konnässör är jag icke. Men Satyricon gjorde oss inte besvikna. Fast de gjorde oss även besvikna. Låt mig utveckla. Satyricon är, såvitt jag förstår, ett av många genomonda norska band som kom fram i skuggan av Varg Vikernes superonda projekt Burzum i början på 90-talet. Och även om jag inte har läst några pressmeddelanden om Satyriconmedlemmar inblandade i kyrkbränningar, offrandet av oskulder eller inhalerande av halvt förmultnande djur så torde deras ondskekredd vara ganska intakt.

Kjetil-Vidar och Sigurd.

Kjetil-Vidar och Sigurd.

Tyvärr turnerar bandet med blott två ordinarie medlemmar, sångaren Satyr (Sigurd) och trummisen Frost (Kjetil-Vidar). Övriga är så kallade turnémusiker. Jag säger tyvärr, för det syns. Bandet – med undantag för den senige Satyr – ser allt annat än genuint ondskefullt ut. Basisten har pagefrisyr, bajsringsskägg och är klädd i en helt vanlig svart skjorta, som redan under spelningens tredje låt är så genomsvettig att man med lätthet kan ana konturerna av hans navel. Den ena gitarristen (av tre, de stunder Satyr drar på sig gitarren) skulle ha kunnat rest med en tidsmaskin direkt från en konsert med sitt andra band Noice. Det är förstås helt oacceptabelt. Både corpsepaint och teaterblod lyser med sin frånvaro. Det enda som med god vilja skulle kunna kallas diaboliskt är Satyrs gethorns-mikrofonställ. (Vilket mycket riktigt flyttas undan under den extranummerlåten då Sivert Høyem, som jag till min förvåning känner igen från På spåret för några veckor sedan, lite otippat gästsjunger.) Kvällens mest diaboliska är snarare de avgrundsvrål den lilla läderklädda flickan bakom mig i publiken utstöter, de stunder då hon inte piskar mitt huvud ömt med sitt hår.

Ej heller känns det särskilt ondskefullt då bandet upprepade gånger artigt applåderar publiken eller när Satyr uppmuntrar fansen genom att föreslå ”dere kan nock gøre en go moshpit”. Publiken är dock bra. Det är precis så där trångt, bökigt och svettigt så att man – om man befunnit sig på tunnelbanan – hade velat döda, men samtidigt är musiken så tajt och bra och stämningen så god att man inte hade velat ha det på något annat sätt. Och även om jag börjar finna bandet en smula monotont mot slutet av de två timmarna så var det väl spenderade pengar. Jag har varit på black metal!

Till sist några ord om förbandet Chthonic. (Nej, jag har inte den blekaste om hur det uttalas). De var nämligen skitbra! Chthonic är ett melodiskt deathband från Taiwan, som blandar orientaliska toner med texter om demoner och sånt. Lyssna själva!





Viktigt meddelande

6 12 2013

Den skarpsynte har kanske noterat att det inte skrivs rimligt antal tecken här nuförtiden. Det kanske det kommer att göra igen i framtiden, men just nu hänvisas alla balkongodlarfans till min nya tumblr, där det händer lite mer grejor. Det heter Chiliballen. Välkomna.





Chilisäsongen 2013

5 10 2013

Första skörden är gjord. Ja, den andra också, förresten, och resultatet ligger i ugnen i väntan på att bli torra och spröda och chilipulver. Men mer om det en annan gång. Det börjar helt enkelt bli dags att sammanfatta min första säsong som chiliodlare. Detta gift som sakta har infekterat mig.

Jag har förstås läst en hel del under året – allt från Boslands chilibibel till hipstern som bloggade om hur han testade att kissa sina plantor i form (och misslyckades), men i grunden är jag en ren amatör. Och som en sådan har jag försökt att göra så lite som möjligt, bara ta det lugnt, ge dem vatten varje dag och näring en gång i veckan och se vad som händer. Och vad man inte bör göra.  Jag har inte klippt ner dem, ansat blad, inte haft extrabelysning, plockat ”tjuvar” eller rensat tidiga knoppar. Och jag tycker att det har gått hyfsat ändå.

Skörden har varit ganska skral, men av de 14 plantor (av 11 chilisorter) som överlevde hela säsongen så har 13 givit frukt, även om alla inte mognat än, bara min habanero, med frön från en ICA-chili, har svikit mig. Så här har jag gjort: Jag lade första sådden i mitten på februari i ett ett minidrivhus från ICA, som jag ställde i fönstret ovanför elementet. Ett fönster som tyvärr pekar åt nordväst, men vad ska man göra? En månad senare hade jag fått nys om den fantastiska webbsidan jalapeno.nu och gjorde en mer avancerad sådd i pluggbox.

Det såg förvisso lite äckligt ut i minidrivhuset.

Det såg förvisso lite äckligt ut i minidrivhuset.

Det var ganska hög dödlighet i drivhuset, trots att jag sådde sent. Däremot var pluggboxexperimentet nästan hundraprocentigt, möjligtvis eftersom jag var bortrest under dess första vecka och inte kunde trakassera dem med mina nyfikna gobbablickar. Resten av säsongen har varit en ständig jakt på krukor. Jag har fortfarande inte förstått mig på litersystemet de flesta verkar svänga sig med, men de plastkrukor jag har fastnat för är i alla fall 25 cm breda*20 cm höga (de stora), och 18*15 (de små). Några av plantorna har fått lida för att jag haft brist på stora krukor, och de flesta är betydligt rangligare än vad de borde vara på grund av den vädermässigt usla våren.

Men redan i maj blev vädret bättre och då fick de också flytta ut på chilihyllan på balkongen, och där fick de stanna ända till början av september, då hösten kom. Vad jag inte hade räknat med var att min balle skulle vara ett sånt blåshål så att vissa plantor tvingades stå väl skyddade vid balkongväggen. Jag kan också konstatera att de plantor som gjort det också är de som är tätast och finast. Om det är en slump eller inte vet jag inte. Nu är i alla fall vardagsrummet fullt av dåligt upplysta plantor – chilin får samsas med kryddor och diverse citrusplantor, och några står under den rödblå LED-lampan i gästrummet – i söderfönster. Med olika resultat. Vissa plantor har trivts och frukterna har mognat snabbt, andra har fällt blad och sett allmänt griniga ut.

Pappas chilihylla. Nu på balkongen, men snart i ett gästrum nära mig.

Pappas chilihylla innan jag hade upptäckt fördelen med plastkrukor. Nu på balkongen, men snart i ett gästrum nära mig.

Faktum är att chilin inte tar så stor plats som jag var rädd för. Eftersom mina krukor är ganska små så har de hållit sig mellan 50-70 cm, och det har man plats för i en trerummare i Solna. Allteftersom jag har läst på och besöken till Plantagen blivit fler har plantornas miljö förbättrats. Där de allra första fröna fick nöja sig med en på balkongen övervintrad påse blomjord av tveksam kvalitet, så har senare omskolningar skett i kvalificerad såjord med vermiculit och lecakulor i botten, men om det har gjort någon större skillnad är svårt att säga.

Planen för vintern är att försöka övervintra så många plantor som är utrymmesmässigt möjligt, när de har mognat klart, men jag har ingen aning om hur det kommer att funka. Eller hur jag kommer att göra. Vissa källor hävdar att man ska beskära rotsystemet, ställa dem i mindre krukor och kapa dem rejält. Andra att man bara kan låta dem vara, och beskära dem på våren. Mycket ljus, lite vatten och svalt verkar alla däremot vara eniga om. Och sedan kanske min Fish pepper kan bli en stilig bonchi.

Och eftersom jag nu har både LED- och lysrörsbelysning så hoppas jag kunna hålla en liten plantskola i gästrummet under vintern genom att flytta in chilihyllan dit. Och i år lär första sådden bli redan runt nyår. Problemet är att jag har c:a 35 olika sorters chilifrön nu – i fjol hade jag två. Vad jag inte har är en villa med vidhängande växthus. Det lär bli många svåra val nästa vår.

Nästa inlägg, om gudarna så vilja, tänkte jag låta bli en bildfest över hur alla mina chilis har haft det under året.





Skördetider

1 10 2013

Den 1 oktober 2013 blåste änglarna upphetsat i sina basuner, ty det var dagen då Ron Obvious gjorde sin historiska första chiliskörd, och håvorna voro om inte ymniga så åtminstone adekvata, och de bestodo av såväl röd som gul ICA-chili, av Golden Cayenne, Cayenne Long Slim, av Fish pepper och av den exotiska chinensen Aji Cachucha.

Färgprakten! Man typ bländas inte alls, men man kan ändå säga att man gör det för att inte vara taskig.

Färgprakten! Man typ bländas inte alls, men man kan ändå säga att man gör det för att inte vara taskig.

Ymniga voro ännu de chiliplantor som flyttats in i hemmets varma, men bedrägligt torra härd, lovande fler skörder under oktober månad, och Gud såg att det var gott.

Annan vinkel, samma härlighet.

Annan vinkel, samma härlighet.

Vad ska jag göra med det här då? Ja, jag ska väl börja med att provsmaka dem, och sen ska jag förmodligen torka dem och gå middle-age på dem med kaffekvarnen och krydda onödigt mesiga maträtter med dem. Fish peppern har jag redan provsmakat. Ser ni den lilla på bilden ovan, den allra minsta röda? Den finns inte mer. Förutom i min mage dit den förpassades tillsammans med en smygande behaglig hetta. Jag vet inte vad den tyckte om det, men jag tyckte i alla fall om det.