Under sitt fyrtioförsta levnadsår hände det sig i Stockholm att Ron Obvious till sist gjorde en ärbar kvinna av den dittills så ärelösa Messa.
De unga tu.
Det hela skedde i en garanterat oromantisk ceremoni i Stadshuset. Ringar utväxlades och Ron Obvious, den så progressive, gick därifrån med ett helt nytt efternamn. Förhoppningsvis för att leva lycklig i alla sina dagar.
Det ska stambytas i vår lägenhet. Köket kommer därför att vara avspärrat under påskhelgen. Grannpizzerian jublar. Men inget ont som inte för något ännu ondare med sig – vi tänker ta tillfället i akt att byta vitvaror. Vitvaror har därför kommit att prägla tillvaron den senaste tiden. Jag har kommit på mig själv med att snegla i tidningarnas reklaminlagor i hopp om fräsiga spisbilder, jag har funderat huruvida det oerhört fräsiga märket Smeg är tillräckligt fräsigt för att motivera dess ofräsiga prislappar, jag har drömt om vitvaror. Och vi har mätt. Mätt kanske lite för mycket.
Som i dag, till exempel, när jag groomade mig på toaletten. Och Messa smög upp bakom mig för att mäta olika saker. Såsom fallhöjden. Det här är ett helt fiktivt mått som min sambo har hittat på enbart för att håna mig. Hon påstår nämligen att min röv har en fallhöjd på tre centimeter. Naturligtvis orimligt. Min stjärt är ju fast som granit. Men det har ändå sått ett spår av tvivel. Jag menar, HUR SKA MAN VETA?!?
Stjärthånet – det sämsta hånet!
Ni får ursäkta, men jag måste tillfälligt avbryta mitt chilifotograferande, ity det har hänt stora saker. Jag och Acetonmannen har varit på black metal-konsert (bör uttalas på norska)! Så fort jag fick höra att pionjärerna Satyricon skulle komma till stan kastade jag mig över telefonen och börja göra upp planer. För några år sedan avblåste Acetonmannen en tilltänkt Deicide-konsert (tror jag att det var) med hänvisning till att han skrämdes av bandets ondska och inte skulle kunna se sina kaniner i ögonen och vi hade genomfört det hela. Även denna gång oroade han sig på förhand för att bandets grava ondska skulle ta med sig hans själ hem till Norge, men likafullt vågade vi.
Jag ska omedelbart medge att jag inte kan mitt Satyricon. Någon black metal-konnässör är jag icke. Men Satyricon gjorde oss inte besvikna. Fast de gjorde oss även besvikna. Låt mig utveckla. Satyricon är, såvitt jag förstår, ett av många genomonda norska band som kom fram i skuggan av Varg Vikernes superonda projekt Burzum i början på 90-talet. Och även om jag inte har läst några pressmeddelanden om Satyriconmedlemmar inblandade i kyrkbränningar, offrandet av oskulder eller inhalerande av halvt förmultnande djur så torde deras ondskekredd vara ganska intakt.
Kjetil-Vidar och Sigurd.
Tyvärr turnerar bandet med blott två ordinarie medlemmar, sångaren Satyr (Sigurd) och trummisen Frost (Kjetil-Vidar). Övriga är så kallade turnémusiker. Jag säger tyvärr, för det syns. Bandet – med undantag för den senige Satyr – ser allt annat än genuint ondskefullt ut. Basisten har pagefrisyr, bajsringsskägg och är klädd i en helt vanlig svart skjorta, som redan under spelningens tredje låt är så genomsvettig att man med lätthet kan ana konturerna av hans navel. Den ena gitarristen (av tre, de stunder Satyr drar på sig gitarren) skulle ha kunnat rest med en tidsmaskin direkt från en konsert med sitt andra band Noice. Det är förstås helt oacceptabelt. Både corpsepaint och teaterblod lyser med sin frånvaro. Det enda som med god vilja skulle kunna kallas diaboliskt är Satyrs gethorns-mikrofonställ. (Vilket mycket riktigt flyttas undan under den extranummerlåten då Sivert Høyem, som jag till min förvåning känner igen från På spåret för några veckor sedan, lite otippat gästsjunger.) Kvällens mest diaboliska är snarare de avgrundsvrål den lilla läderklädda flickan bakom mig i publiken utstöter, de stunder då hon inte piskar mitt huvud ömt med sitt hår.
Ej heller känns det särskilt ondskefullt då bandet upprepade gånger artigt applåderar publiken eller när Satyr uppmuntrar fansen genom att föreslå ”dere kan nock gøre en go moshpit”. Publiken är dock bra. Det är precis så där trångt, bökigt och svettigt så att man – om man befunnit sig på tunnelbanan – hade velat döda, men samtidigt är musiken så tajt och bra och stämningen så god att man inte hade velat ha det på något annat sätt. Och även om jag börjar finna bandet en smula monotont mot slutet av de två timmarna så var det väl spenderade pengar. Jag har varit på black metal!
Till sist några ord om förbandet Chthonic. (Nej, jag har inte den blekaste om hur det uttalas). De var nämligen skitbra! Chthonic är ett melodiskt deathband från Taiwan, som blandar orientaliska toner med texter om demoner och sånt. Lyssna själva!
Den skarpsynte har kanske noterat att det inte skrivs rimligt antal tecken här nuförtiden. Det kanske det kommer att göra igen i framtiden, men just nu hänvisas alla balkongodlarfans till min nya tumblr, där det händer lite mer grejor. Det heter Chiliballen. Välkomna.
Första skörden är gjord. Ja, den andra också, förresten, och resultatet ligger i ugnen i väntan på att bli torra och spröda och chilipulver. Men mer om det en annan gång. Det börjar helt enkelt bli dags att sammanfatta min första säsong som chiliodlare. Detta gift som sakta har infekterat mig.
Jag har förstås läst en hel del under året – allt från Boslands chilibibel till hipstern som bloggade om hur han testade att kissa sina plantor i form (och misslyckades), men i grunden är jag en ren amatör. Och som en sådan har jag försökt att göra så lite som möjligt, bara ta det lugnt, ge dem vatten varje dag och näring en gång i veckan och se vad som händer. Och vad man inte bör göra. Jag har inte klippt ner dem, ansat blad, inte haft extrabelysning, plockat ”tjuvar” eller rensat tidiga knoppar. Och jag tycker att det har gått hyfsat ändå.
Skörden har varit ganska skral, men av de 14 plantor (av 11 chilisorter) som överlevde hela säsongen så har 13 givit frukt, även om alla inte mognat än, bara min habanero, med frön från en ICA-chili, har svikit mig. Så här har jag gjort: Jag lade första sådden i mitten på februari i ett ett minidrivhus från ICA, som jag ställde i fönstret ovanför elementet. Ett fönster som tyvärr pekar åt nordväst, men vad ska man göra? En månad senare hade jag fått nys om den fantastiska webbsidan jalapeno.nu och gjorde en mer avancerad sådd i pluggbox.
Det såg förvisso lite äckligt ut i minidrivhuset.
Det var ganska hög dödlighet i drivhuset, trots att jag sådde sent. Däremot var pluggboxexperimentet nästan hundraprocentigt, möjligtvis eftersom jag var bortrest under dess första vecka och inte kunde trakassera dem med mina nyfikna gobbablickar. Resten av säsongen har varit en ständig jakt på krukor. Jag har fortfarande inte förstått mig på litersystemet de flesta verkar svänga sig med, men de plastkrukor jag har fastnat för är i alla fall 25 cm breda*20 cm höga (de stora), och 18*15 (de små). Några av plantorna har fått lida för att jag haft brist på stora krukor, och de flesta är betydligt rangligare än vad de borde vara på grund av den vädermässigt usla våren.
Men redan i maj blev vädret bättre och då fick de också flytta ut på chilihyllan på balkongen, och där fick de stanna ända till början av september, då hösten kom. Vad jag inte hade räknat med var att min balle skulle vara ett sånt blåshål så att vissa plantor tvingades stå väl skyddade vid balkongväggen. Jag kan också konstatera att de plantor som gjort det också är de som är tätast och finast. Om det är en slump eller inte vet jag inte. Nu är i alla fall vardagsrummet fullt av dåligt upplysta plantor – chilin får samsas med kryddor och diverse citrusplantor, och några står under den rödblå LED-lampan i gästrummet – i söderfönster. Med olika resultat. Vissa plantor har trivts och frukterna har mognat snabbt, andra har fällt blad och sett allmänt griniga ut.
Pappas chilihylla innan jag hade upptäckt fördelen med plastkrukor. Nu på balkongen, men snart i ett gästrum nära mig.
Faktum är att chilin inte tar så stor plats som jag var rädd för. Eftersom mina krukor är ganska små så har de hållit sig mellan 50-70 cm, och det har man plats för i en trerummare i Solna. Allteftersom jag har läst på och besöken till Plantagen blivit fler har plantornas miljö förbättrats. Där de allra första fröna fick nöja sig med en på balkongen övervintrad påse blomjord av tveksam kvalitet, så har senare omskolningar skett i kvalificerad såjord med vermiculit och lecakulor i botten, men om det har gjort någon större skillnad är svårt att säga.
Planen för vintern är att försöka övervintra så många plantor som är utrymmesmässigt möjligt, när de har mognat klart, men jag har ingen aning om hur det kommer att funka. Eller hur jag kommer att göra. Vissa källor hävdar att man ska beskära rotsystemet, ställa dem i mindre krukor och kapa dem rejält. Andra att man bara kan låta dem vara, och beskära dem på våren. Mycket ljus, lite vatten och svalt verkar alla däremot vara eniga om. Och sedan kanske min Fish pepper kan bli en stilig bonchi.
Och eftersom jag nu har både LED- och lysrörsbelysning så hoppas jag kunna hålla en liten plantskola i gästrummet under vintern genom att flytta in chilihyllan dit. Och i år lär första sådden bli redan runt nyår. Problemet är att jag har c:a 35 olika sorters chilifrön nu – i fjol hade jag två. Vad jag inte har är en villa med vidhängande växthus. Det lär bli många svåra val nästa vår.
Nästa inlägg, om gudarna så vilja, tänkte jag låta bli en bildfest över hur alla mina chilis har haft det under året.
Den 1 oktober 2013 blåste änglarna upphetsat i sina basuner, ty det var dagen då Ron Obvious gjorde sin historiska första chiliskörd, och håvorna voro om inte ymniga så åtminstone adekvata, och de bestodo av såväl röd som gul ICA-chili, av Golden Cayenne, Cayenne Long Slim, av Fish pepper och av den exotiska chinensen Aji Cachucha.
Färgprakten! Man typ bländas inte alls, men man kan ändå säga att man gör det för att inte vara taskig.
Ymniga voro ännu de chiliplantor som flyttats in i hemmets varma, men bedrägligt torra härd, lovande fler skörder under oktober månad, och Gud såg att det var gott.
Annan vinkel, samma härlighet.
Vad ska jag göra med det här då? Ja, jag ska väl börja med att provsmaka dem, och sen ska jag förmodligen torka dem och gå middle-age på dem med kaffekvarnen och krydda onödigt mesiga maträtter med dem. Fish peppern har jag redan provsmakat. Ser ni den lilla på bilden ovan, den allra minsta röda? Den finns inte mer. Förutom i min mage dit den förpassades tillsammans med en smygande behaglig hetta. Jag vet inte vad den tyckte om det, men jag tyckte i alla fall om det.
Jo, så att det har börjat nu. En efter en flyttar de ut, de som ombildat barre till förmånligt pris. Kanske har de hittat en hyreslägenhet i Nyköping där de kan sitta och flina i väntan på den stora bostadsbubbelkraschen, vad vet jag. Det här innebär förstås att det dyker upp nya ansiktet i hissen. Gamla knarriga murvlar har så smått börjat ersättas av barnfamiljer och slikt. Förmodligen barn till de allra äldsta gamla hyresgästerna, som ju ändå inte har tid att vänta in någon ytterligare värdeökning.
(Men först såg de till att inte handla i den efterlängtade närbutiken på hörnet, som har stått övergiven sedan i juni och inte uppvisar minsta antydan till att öppna igen. Trots att den ser ut att ha blivit lämnad i en hast – om man på ett lite sjukt sätt ställer sig vid fönstret och glanar in så kan man fortfarande se öl i kylen och kvällstidningar vid disken som om ägarna varit tvungna att avvika från en zombieapokalyps, ett ebolautbrott eller nåt sånt. Hur som helst. Sensmoral: folk är idioter och idioter tvingas gå orimligt långt när de upptäcker att äggen är slut när middagen ska lagas.)
Barnfamiljer, ja. Häromveckan kom jag hem sent från jobbet. Det var mörkt, ty hösten har crosscheckat oss oschysst bakifrån när vi inte var uppmärksamma. Utanför porten stod ett barn. Det bara stod där, alldeles tyst, alldeles stilla. Jag gick in genom porten och tog hissen upp. Och när jag gjorde det hade jag fortfarande barnet bakom mig. Det stod där, tyst och stilla.
Lite senare var jag tvungen att gå ut igen för att slänga ett osedvanligt obehagligt skräp, och då stod det där igen. Barnet. Det var en mörk höstkväll, vinden ven, gatlyktorna vajade och där på asfalten fanns absolut ingenting för ett barn att syssla med. Men ändå. Det bara… stod där och var obehagligt. Så så har vi det. Vi har en bostadsrättsstyrelse i trotsåldern och ett spökbarn.
Är det bara jag, eller är det något genuint creepy över stillsamma barn?
Under sådana omständigheter är det inte mer än rimligt att fatta beslutet att lämna landet i vinter och kolla på Madness i Dublin. Så nu gör vi det.
Senaste kommentarer