Den efterlängtade bajsanekdoten!

1 08 2011

I nådens år 1992 (eller däromkring) jobbade jag tillfälligt som någon sorts assistent till en skoladministratör som hette Susanne. Det var ett ganska meningslöst jobb, men jag var ung och glad åt att ha en inkomst. Men några dagar före jul började jag må, som man säger, tjuvtjockt. Något med magen. Marinerad som jag är i Luther skämdes jag en smula över att behöva ta sjukledigt den näst sista dagen före jullovet, men nöden hade ingen lag. Min mor, som är undersköterska, lyssnade på mina symtom och drog slutsatsen att det nog kunde röra sig om en urinvägsinfektion. Vilket hon också nämnde till personen på Vårdcentralen som svarade när hon ringde å mina vägnar. Det visade sig vara en smula otaktiskt, ty på Vårdcentralen ansåg de att det var en korrekt diagnos innan de skickade hem mig igen.

Väl hemma fortsatte det att göra väldigt ont. Faktum är att det kan ha varit den längsta dagen i mitt liv, lindrat endast av den kopia av Groundhog Day – ett komiskt mästerverk med Bill Murray och murmeldjuret Punxatawney Phil i ledande roller – som jag hyrt på vägen från Vårdcentralen. (Internet fanns inte på den tiden!) Framåt kvällen tyckte min mor att det var märkligt att jag fortfarande hade så ont och ringde någon kollega på sjukhuset. Sen bar det av dit. För det var ju ingen urinvägsinfektion, det var en sprucken blindtarm.

Detta var den 23 december så det blev en rätt trist jul för mig. Julafton på sjukhuset, ingen Sälenresa i mellandagarna och en vit nyårsafton. Men den delen kan vi skippa. Jag fick ligga på sjukhuset i några dagar, under vilka jag lärde mig att uppskatta morfinets inverkan (även om det också fick mig att missa slutet på den spökhistoria som gått som följetång i dåtidens radioprogram Somna, med Anders Lundin och Hans Rosenfelt, som jag fram till dess följt slaviskt), hata min griniga rumskamrat, samt förbryllat åse hur min syster svimmat vid åsynen av min droppnål. Äta kunde jag inte. Jag försökte, men det ledde ofelbart till ett blixtsnabbt besök på toaletten som jag, lyckligtvis, hade alldeles bredvid min säng. Allt rann rakt igenom mig, skulle man kunna säga.

Det här berättar jag eftersom det är viktigt för själva bajsanekdoten. Vi kommer till den nu. När några dagar passerat och jag bedömdes vara utom fara för eventuella infektioner gjordes jag redo för att skickas hem igen. Men innan det kunde bli aktuellt skulle en doktor säkerställa att så var fallet, bara för säkerhets skull, på väg därifrån. Den läkaren kan vi för enkelhets skull kalla Doktor Röv.

Skändare.

Doktor Rövs undersökning bestod i att ställa några frågor om mitt allmänna hälsotillstånd samt att trä på sig en gummihandske. Gummihandsken, förstår ni säkert, skulle in i min rumpa. I sig en förnedrande aktion, men nödvändig vid den här typen av undersökningar. Till saken hör att jag, som nämnt ovan, haft lite problem med matsmältningen alltsedan min akutoperation. Det torde Doktor Röv rimligtvis känna till, men om han gjorde det så brydde han sig inte särskilt mycket.

Vad som händer är alltså följande: Doktor Röv trycker in ett finger i min stjärt, rotar runt lite och, när han anser sig ha hittat de svar han sökt där inne i brunheten, drar ut fingret igen. Problemet är att det inte är helt riskfritt att gräva runt i en röv under de förutsättningarna. Följaktligen har Doktor Rövs finger fått med sig en liten klick bajs ut. Av ganska tveksam konsistens. Jag känner förstås detta. Anar att något inte står rätt till, känner en lätt panik välla fram, men kan inte gärna göra något åt saken där jag ligger skändad på ett bord med arslet blottat. Ty Doktor Röv skiter i skiten. Han har grävt fram en klick bajs ur min röv och låter nu lakoniskt denna klick avföring stanna kvar där gravitationen placerat den, en liten bit till vänster om rectum, på den vänstra stjärthalvan. Sen ber han mig att klä på mig.

Vad gör man i detta läge? Ber man läkaren att ”Ursäkta, men jag tror att du spillde något, skulle du kunna torka mig i röven?”? Blir man förbannad och skriker åt doktorn (med brallorna runt knäna)? Eller accepterar man läget, drar upp brallorna och gör sig redo att genomlida en bilfärd hem med en klick bajs i kalsongen och skammens rodnad på kinderna?

Jag valde det sistnämnda.

Annonser




Borrelia boy

21 06 2011

Mitt förtroende för vårdcentraler ligger någonstans mellan tonåriga modebloggare och afrikanska envåldshärskare. Men till skillnad från dessa är det svårt att helt undvika det förstnämnda. Efter att min sambo påpekat att det där utslaget på mitt lår misstänkt mycket liknade en borreliainfektion drabbades jag snabbt av en släng hypokondri och avbokade ett tandläkarbesök för att besöka just vårdcentralen. För, jag bara undrar, vad skulle kunna göra en måndag morgon roligare?

Det är kanske orättvist av mig att avfärda vårdcentralerna efter att ha blivit feldiagnostiserad blott 50 procent av gångerna jag besökt dem (andra gången ville jag i och för sig bara ha en remiss till en riktig läkare), men då vill jag påpeka att den brustna blindtarm jag skickats hem med efter att ha fått veta att jag förmodligen hade urinvägsinfektion faktiskt hade kunnat döda mig*. Felet, det förstår jag nu, var att inför läkaren spekulera i att det kanske skulle kunna vara just urinvägsinfektion (om vilka jag inte vet ett dugg). Ändå gjorde jag samma tabbe denna gång.

Smittspridare och allmänt as. (Foto: Expressen (dito))

Jo, nog låter det som borrelia, du hade varit i… Blekinge, sa du?” mumlade läkaren och bläddrade på sin dator, uppenbart ganska okunnig om allting blekingskt. (Det skriver jag inte för att driva med hennes kompetens, utan för att det garanterat retar min sambo.) Så här i efterhand misstänker jag att jag kunde ha föreslagit vad som helst och säkert ändå fått omedelbart medhåll. ”Jo, nog låter det som ebola, du hade varit i Blë-k’ingez, sa du?”, ”Jaså, jaha, bonus eruptus, jojo – is a terrible disease where the bones try to jump out the mouth”. Sen skrev hon ut tio dagars antibiotika och lovade att jag får supa hur mycket jag vill på midsommar och skickade mig till apoteket. Och bipacksedeln, pillrens joïe de vivre, utlovade ymnig diarré och kräkningar, samt, i mer sällsynta fall, nagelavlossning och svampväxt i munnen.

Än så länge har mitt utslag ändrat färg några gånger men det är fortfarande lika stort. Om det verkligen är borrelia det är frågan om har vi fortfarande ingen aning om – man verkar inte ha några test för sånt (eller för den delen TBE som en skojfrisk Facebookvän började hojta om när jag precis kommit tillbaka från vårdcentralen) – men om utslaget inte krympt eller försvunnit till midsommarhelgen får vi väl hitta på något annat.

* Denna episod fick mig plötsligt att tänka på den extremt skändliga behandling jag tvingades uppleva på sjukhuset på grund av Doktor Röv, vilket torde sortera under etiketten ”bajsanekdoter” och är alltså inte något jag kommer att nedteckna på jobbet. Men kanske senare, om ni är snälla.





Till förströelsens lov

10 06 2011

Som en direkt följd (spekulerar jag vilt i) av Eddie Vedders ukuleleexperiment sprider sig nu ukulelevåldet över Östermalm och andra stadsdelar med hög medelålder runtom i världen. Fyrsträngad ukulele tyder förvisso på belevad smak och konstnärshjärta, vilket kan förklara det hetsiga temperamentet.

I går fick jag äntligen min guldklimp, min Ricky Bruchbiografi. I glansig pocket. Vacker är den. Fullspäckad med text, bild och tidningsurklipp. Och tydligen 116 sidor om en östtysk som heter Wolfgang som avslutning. Jag ska läsa den med vördnad.

I dag ramlade även Klovn – The Movie ner i brevlådan. En film som jag förbokade redan när vintern höll oss i sitt onda grepp, men som, enligt rapporterna, är precis lika underbar som man har anledning att förvänta sig. Vi ska se den i kväll, jag och Messa, under andaktsfulla former. Recension kommer eventuellt senare.

Den siste tissemanden.

Och dessutom nya Offside, samt det andra numret av Magasinet Plot (som jag väl får anledning att återkomma till en annan gång) – det första fick jag aldrig. Jag har absolut inget emot övermåtta av förströelser, men måste allt underbart nödvändigtvis dyka upp precis samtidigt? Som det är nu har jag ju inte ens tid att delge er den där roliga bajsrelaterade relationsanekdoten. Allt detta lidande!





Alla älskar Knud

26 07 2010

Jag har egentligen inte tid med er i dag, men jag måste bara få dela med mig av min glädje över att så många är intresserade av den gamle storcyklisten Knud Knudsen. (Alternativt bizarra bajsanekdoter). Så jag gör det nu.

Tyvärr verkar det saknas bild på Knuds keps. Aldrig får man vara riktigt glad.

Uppdatering: Tydligen heter han Knut Knudsen. Det var ju lite synd.