Johnozzy

26 05 2012

2000-talets varmaste majdag såg vi en levande legend. Tack vare flickvännens vakenhet för potentiella gubbfester på Facebook i tisdags så kom vi över tvenne biljetter till självaste Ozzy Osbourne (även om han uppträdde under det dansbandiga namnet Ozzy & Friends, där ”friends” står för några gamla medmusikanter) på Stadion, en gryta av sol, ansiktsbehåring och fashion statements. Tatuering av ett barn som simmar med en delfin och tåskor? Varför inte? Maffig ölmage och leopardspandexbyxor? Om det känns rätt för dig! Jeansväst ovanpå glittrig tigertröja? Whatever! Skägg? Obligatoriskt! Varför är Finest.se aldrig på såna här tillställningar och plåtar mingelbilder?

Den som har sett Ozzy på tv under senare år kan säkert förstå att vi dök upp med en hälsosam smula skepticism. Vilken Ozzy skulle vi få se? Men oron kom på skam. Farbrorn från Aston var slankare än nånsin, full av energi och sjöng som han alltid sjungit. Ty en Ozzylåt lämnar inte utrymme för särskilt mycket variationer. Visst, hans händer skakade, mellan varje låt trippade han lätt debilt till trumpodiet för att fukta strupen med något, men hans hoppsasteg och klapprörelser såg ut som om de utfördes av en 53-åring allraminst. Själv antydde han raskt att han fortfarande inte är riktigt mentalt frisk och bevisade detta genom att gå loss på publiken med en brandspruta.

När solen sjönk reste sig The Prince of Darkness.

Jag skulle vilja gå så långt som till att påstå att det var as bra. Det var en legend vi såg. Och han plockade frisk ur sin låtskatt. Bark At the Moon och Mr Crowley inledde, och redan där var ju entrépengen återbetald. Efter en timme bjöds en av vännerna in, självaste Geezer Butler, som mer och mer börjar likna en geezer men som fortfarande är flink med basen. Och då blåste de på med Sabbath: Iron Man, War Pigs, N.I.B., Into the Void och som extranummer Mama, I’m Coming Home och Paranoid. Jag kan inte påstå att jag saknade något. Vi hamnade till och med mitt i ett slagsmål, alltmedan polisen satt på läktarna och SMS:ade.

Ja, se det var en trevlig kväll för etniska svenskar mitt i livet det.

Annonser




OBS: Viktig länk!

4 05 2011

The awesome and epic Monkey Tail is the first major new beard of the twenty-first century and represents a profound innovation in the bearding industry.

Nu återstår bara att övertyga sambon om apsvansens förträfflighet, men ärligt talat – hur svårt kan det vara?





Om nationella särdrag och skäggväxt inom idrotten

18 06 2010

En märklig sak som slog mig i går kväll när jag våndades över frankernas sedvanligt oinspirerade insats mot Mexico är att det här kan vara det första franska landslag sedan Platini-eran (spelaren alltså, inte förbundskaptenen) som kan välja och vraka i utbudet. Historien är annars fylld av franska vapenvägrare: Cantona, Ginola, Anelka, och även den halvhyfsade trion åldringar Zidane, Thuram och Vieira fick inför förra mästerskaper tas i örat för att ställa upp igen. Det finns en ljuvlig ironi i att den mest utskällda och geistlösa, den minst beslutsamma och, ja, älskvärda upplagan av Les Bleus är ett som alla spelare villigt ställer upp för och som leds längst fram av den ödmjukt osjälviske Nicolas Anelka.

Det är för mig ett mysterium hur ett land som har befolkats av mittfältare som varit beredda att kasta bort internationella karriärer för att de inte fått spela centralt släpande offensiv mittfältare eller för att nån journalist fällt en osmickrande kommentar om ens hund numera ställer in sina semestrar för att hjälpa en snubbe som petar spelare för att de är skorpioner, eller ibland helt utan anledning, och som firar nationella sorgetillfällen med att fria till sin flickvän. Men kanske är det så enkelt att 98-succén helt enkelt skapade en ny attityd i fotbollsfrankrike. Nu är det i alla fall snart över. Raymond Domenech får besudla sitt landslag i 90 minuter till, men sedan kan han inte förstöra fler gyllene generationer. And there was much rejoice.

När jag sedan såg Tyskland och Serbiens klang- och jubeltillställning (och här är det kanske säkrast att förtydliga att jag inte är ett dugg ironisk – matchen hade ju allt) kom jag att tänka på Dieter Eilts. Dieter Eilts var en tillbakadragen mittfältare från Bremen som vid 32 års ålder blev Tysklands bästa spelare i EM 1996. Varefter han återgick till att vara helt okänd utanför Bremen igen. Det har ingenting att göra med något, jag ville bara påminna er om Dieter Eilts.

1 boll + 1 Dieter.

För övrigt har ju även tysk fotboll hittat en ny attityd. Kraftfotboll, påträngande ansiktsbehåring, jättefula ord och rakade apor i mål har ersatts av snabb passningsfotboll, sammanhållning och smakfull klädstil vid sidan av. Men på en punkt verkar tyskarna inte ha förändrats ett dugg. Man kan få för sig att det är lätt att vara tysk fotbollsspelare. För fotboll spelas i 90 minuter och allt det där, men när hörde ni senast en tysk supporter prata uppskattande om sitt lag? Tysk supporterkultur är krav och förväntningar, det är Scheisse! och sönderrivna flaggor, och aldrig, aldrig nånsin förlåtande gentemot misslyckanden.

Det var roligt att se Serbien betvinga tyskarna, om inte annat för att det visade att det nya Tyskland är ett mer mänskligt Tyskland. Men jag misstänker att det även kan betyda trubbel för Ghanas chanser att gå till åttondelsfinal.

Dagens andra match är Slovenien-USA. Det är höga odds på att den blir lika underhållande som den första, så i stället kan man fundera över den amerikanske backen Oguchi Onyewus spektakulära skepparkrans. Och det kommer mer – enligt uppgift ska det vara en mystisk skepparkrans. Bäraren vägrar helt enkelt att avslöja varför han valt att se som en tonårig taliban. Han tänker inte avslöja nånting om detta, det blir inga skäggrelaterade kommentarer från Oguchi förrän ”tiden är rätt”. Visst blir man nyfiken? Jag försökte googla efter bilder på det mystiska skägget men lyckades inte hitta något. Däremot hittade jag en del spännande nakenbilder på spelaren i fråga, så det kan ni ju hålla till godo med medan vi väntar på upplösningen.

Onyewu - hårlös version.

I övrigt noterar jag att någon googlat sig hit med ordkombinationen Thåström +samlag. Vilket kanske kan vara av intresse för somliga av läsarna. (Men det var alltså inget frågetecken efteråt).





Thirtyseven!

2 05 2010

Om jag inte är helt ute och cyklar så är det magiska numret i Kevin Smiths lågbudgetklassiker Clerks 37. 37 äro nämligen antalet av Jays flickvän avsugna män som, enligt hennes resonemang, inte kan räknas som otrohet. Det är också antalet år jag, från och med i dag, har levat. Messa strödde fina gåvor över mig redan i sängen och lät mig välja middagsmat och… öh, andra saker också.

Men framför allt gjorde vi oss, under stort glam, av med skägget. Och här vill jag varna de som har lite svårt för åsynen av näsborrar.

Pedagogisk illustration i kronologisk ordning

Som den observante noterar gick min ansiktsbehåring vägen från Uteliggare, via Tobias Beecher och Dick Harrison, i några fruktansvärda minuter, till den sedvanliga Håkan Mild. And there was much rejoice. And nostrils.





…and as you sow so shall you reap and I my friend have plenty

19 04 2010

Vi har haft en spännande tid tillsammans. Jag var skeptisk till en början, trodde inte att ditt sällskap var önskvärt, men med tiden har vi blivit som ett. Lärt oss många nya saker, som att fyra minusgrader gör dig styv och att semlor bäst ätes med sked. Men, som med alla goda ting, gör man klokast i att sluta när det är som roligast.

Så nu är beslutet fattat. När Valborgs eldar flammar och vi hälsar våren välkommen ska jag göra mitt eget våroffer. Jag gör mig redo för varmare tider den 30 april genom att fälla min vinterpäls. Det blir The Skördefeast of the Skägg. Med blot och välfylld stånka. Ansiktsbehåringen ska väck. Till detta håriga drinkar.

Farväl seriemördarlook. Jag ska minnas dig med glädje.





Dagens skäggstatus

13 09 2009

Antal personer som lovordat skägget: 5
Antal personer som öppet hånat skägget: 0

This is indeed a disturbing universe. Så i dag köpte jag en skäggtrimmer.

Nu är det allvar!

Nu är det allvar!





Ett rasande spännande tillägg om ett eventuellt skägg

4 09 2009

…så semestern var plötsligt över och morgonmötet ägnades åt att diskutera mitt ”skägg”. ”Ett skägg ger karaktär åt ett ansikte”, påpekade Bajaren. Jake the Snake, för dagen i en tunn mustasch, höll med och tillönskade skägget en ärofylld famtid. ”Men sticks det inte?”, undrade Big Red, medan Lillvikarien var lite mer försiktig: ”Men… hade du sådär mycket skägg innan semestern?” På det hela taget mottogs mitt ludna nylle genomgående positivt, vilket egentligen inte borde förbluffa mig så mycket som det gjorde med tanke på hur mycket tveksam ansiktsbehåring som skådats på redaktionen genom åren. Och när jag tänker på saken så finns det nu inte en enda manlig journalist inom väggarna som inte ståtar med någon form av skäggväxt i sitt anlete. Jag har bara inte tänkt på det förut.

Och med den cliffhangern ur vägen ska jag bege mig för att hämta hyrbilen inför helgens road trip till en plattare del av Sverige.