Viktigt meddelande för filmentusiaster

16 09 2011

Att döma av besöksstatistiken de senaste dagarna så finns det gott om cineaster där ute som knappt kan vänta innan de får se MidgetMasterchef: Assbasters 7. Inte jag heller, så klart, men idag tänkte jag prata om en annan spännande filmnyhet. En som jag borde ha berättat om för länge sen, men blev så upphetsad av att jag glömde bort det. Nå. Till saken. Klovn The Movie 2 kan bli av. Snart. That is all.

Franke, du fuckar mig väl inte?

Här hemma börjar normaliteten så sakta återvända efter den bizarra konferenshelgen. Dialekter har imiterats, händelser har analyserats och folk har fått sparken. Lite för normalt tycktes min sambo tänka. Ni minns väl Stedly? Den obehagliga onda trasdockan som Svärfar helt oprovocerat droppade av här för någon månad sen. Well, när jag kom hem från ett hårt kvällspass i onsdags natt låg Stedly på min halva av sängen och försökte göra precis det jag har väntat på ända sen han kom hit:

Mörda mig.

Hur har ni det själva då?





Till förströelsens lov

10 06 2011

Som en direkt följd (spekulerar jag vilt i) av Eddie Vedders ukuleleexperiment sprider sig nu ukulelevåldet över Östermalm och andra stadsdelar med hög medelålder runtom i världen. Fyrsträngad ukulele tyder förvisso på belevad smak och konstnärshjärta, vilket kan förklara det hetsiga temperamentet.

I går fick jag äntligen min guldklimp, min Ricky Bruchbiografi. I glansig pocket. Vacker är den. Fullspäckad med text, bild och tidningsurklipp. Och tydligen 116 sidor om en östtysk som heter Wolfgang som avslutning. Jag ska läsa den med vördnad.

I dag ramlade även Klovn – The Movie ner i brevlådan. En film som jag förbokade redan när vintern höll oss i sitt onda grepp, men som, enligt rapporterna, är precis lika underbar som man har anledning att förvänta sig. Vi ska se den i kväll, jag och Messa, under andaktsfulla former. Recension kommer eventuellt senare.

Den siste tissemanden.

Och dessutom nya Offside, samt det andra numret av Magasinet Plot (som jag väl får anledning att återkomma till en annan gång) – det första fick jag aldrig. Jag har absolut inget emot övermåtta av förströelser, men måste allt underbart nödvändigtvis dyka upp precis samtidigt? Som det är nu har jag ju inte ens tid att delge er den där roliga bajsrelaterade relationsanekdoten. Allt detta lidande!





Att gillra en fälla

5 01 2011

Det finns ett Klovnavsnitt i vilket Frank klantar till det något alldeles förskräckligt, och råkar ligga med en manikyrist. När sambon ifrågasatte varför någon skulle vilja ligga med Frank försökte jag med något i stil med att Frank trots allt är lite känd, och att detta kan fungera som afrodisiaka för vissa medlemmar av det kvinnliga könet (för att vagt återanknyta till mitt förra inlägg). ”Skulle du ligga med Frank?”, genmälte hon då, varpå jag bestämt hävdade att jag absolut inte skulle ligga med något halvkänt fulo, men medgav ändå att även om jag inte skulle erkänna det förvisso är en liten aning kändiskåto.

Och det är här min kära sambo gillrar en typisk kvinnofälla, i all sin ondskefulla list:
– Så det är därför du vill ligga med Rockflickan [min kollega som har en väldigt känd farbror].
– Jag vill inte ligga med Rockflickan!
– Det vill du ju visst! Om jag inte fanns så skulle du säkert försöka ligga med henne!
– Men om du inte fanns så skulle ju det inte vara något problem.
– Joho! Ha! Där ser du! Du har visst tänkt på att ligga med henne! Alla känner jag tjejer skulle… Jag menar alla tjejer jag känner skulle hålla med mig! [Här blev sambon väldigt upphetsad och glömde bort att tänka innan hon pratade.] Äcklo!

Busted?

För övrigt blev Rockflickan utlasad vid nyår, så nu är sambon glad igen. (Och, inte för att hon har haft någon anledning att oroa sig, jag antar att jag också hade känt mig en smula hotad ifall Keith Richards 28-årige brorson började på Messas jobb.)

Ifall du fick välja en kändis att ligga med..?





Julen kom tidigt

22 12 2010

Av bekvämlighetsskäl (fast egentligen inte av egen vilja) firar Messa och jag jul på skilda håll i år också. Det är helt enkelt det enda rimliga alternativet då hon reser 60 mil söderut och jag 30 mil västerut, och jag dessutom får hålla till godo med hela tre dagars jullov. Så i år firade vi vår egen julafton i går. Från början var det bara tänkt att vi skulle smygöppna varsitt paket, men det ballade snabbt ut och vi öppnade alla i stället. Och gissa om mina ögon fuktades när jag möttes av detta ljuvliga rim:

"Nu kan du i timmar av skratt få skria/Här kommer en klapp med hälsningar från Frank och Mia (och Messa)"

Den var så vacker. Men det var då en märklig Klovn-box. Är det verkligen en DVD-box? Det ser ju ut som en bok.

Plattbox. Med plattor? Eller?

Men detta var i alla fall tjusigt. (Till skillnad från mina fotoskills). Jag har ett alldeles eget kort, signerat av Frank Hvam själv. Lyckan vet knappt några gränser!

En Hvam? Hvergang!

Jag är alltså den 979:e av blott tusen välsignade själar som äger en smuk special edition!

Jag har papper på det!

Och titta, där var skivorna ja. Det var då en ljuvlig julklapp.

Jag ska alltid älska den.

Ja, se det var allt en välsignad (för tidig) jul. Sen var jag tvungen att berätta för farbror Facebook om att jag redan hade fått årets underbaraste julklapp. Att vi hade fått efterlängtad tillökning av underbara saker här hemma. Vilket kanske inte var så vansinnigt genomtänkt. Två minuter senare började det rassla i Messas mobiltelefon. PDV? Är du gravid?

Hur som helst. Sug på den, simpla ägare av vanliga, unkna Klovnboxar. Min är finare än er.





Som gjorda för varandra?

5 12 2010

Nu julstökas det i Solna vill jag lova. Nästan all julklappsshopping klarades av i går, och i dag har det slagits in klappar (med det märkligt genomskinliga omslagspappret vi lyckades få med oss från Ica) med tända adventsljus, druckits must och glögg. Och då kan man faktiskt unna sig något trevligt till sig själv också.

Alltså spenderade jag lördagseftermiddagen med näsan i diverse nätantikvariat för att en gång för alla få hem lite våldsamt usel litteratur. (Plus den där Fogelströmboken som jag slarvade bort under en tågresa förra julen som min sambo gärna vill ha tillbaka. Mitt från Umeå beställda ex var redan sålt, skulle det visa sig.) I första hand jagade jag Björn Richard Bruchs legendariska epos ”Gladiatorns kamp – Dramat om sanningen bakom rubrikerna om en ännu levande legend”. Ett 600 sidors mästerverk utgivet på förlaget RB Promotion (där jag chansar helt vilt på att RB står för ”Ricky Bruch”), med en väldigt avslappnad inställning gentemot både typsnitt, logik och dramaturgi. Är den bara hälften så bra som kulstötarlärjungen Jimmy Nordins Fram till EM-skandalen är jag villig att betala min skjorta för den. Men, ack, den finns inte. Inte någonstans. Jo – på Kungliga Biblioteket, men en dylik dyrgrip vill man äga.

Sällan har väl epiteten vivör och lebeman passat så bra.

Då ställde jag in siktet på Ann Ekebergs ”För Sverige – på tiden” – en nästan sinnessjukt arg skrift om hur populärkulturen fördärvar ungdomen. (Eller åtminstone gjorde 1981, när boken gavs ut första gången.) Även där gick jag bet, trots att jag till och med har tillgång till den officiella försäljningskanalen, den smygpedofila intresseföreningen Nordiska Kommittén för Mänskliga Rättigheters spartanska hemsida. Mina försök att förse Fru Ekeberg med 170 kronor i utbyte mot det ovannämnda stycket litteratur stoppades nämligen av min internetbank som inte alls ville kännas vid det postgironummet som anges (vilket skulle kunna bero på att postgirot ersattes av plusgiro redan 2005, vad vet jag).

Smått bedrövad gjorde jag även ett halvhjärtat försök med En herre i frack, boken om Jonny Bode, med lika uselt resultat. Dock – en ljusglimt i mörkret – lyckades jag lokalisera självaste Klovn-boxen med engelsk text till ett mycket överkomligt pris på en dansk e-affär. Men innan jag hann beställa ville sambon i mycket bestämda ordalag ifrågasätta om jag verkligen skulle beställa den så här innan jul. Av vilket jag väljer att dra mina egna slutsatser.

Snart i en julstrumpa nära mig?

I dag har vi fått upp alla CD-skivor ur de papperskassar de bott i de senaste 2-3 åren. För maximal hemtrevnad, lyssna på dem känns lite stenålders. Det var medan jag, sedvanligt analretentivt, sorterade skivorna i bokstavsordning som jag lade märke till att vi har exakt tio dubletter. Tio skivor som både Messa och jag ansett tillräckligt habila för att vilja äga dem. Jag vill inte spekulera för mycket i vad det säger om oss, men de tio skivorna är i alla fall som följer:
Angel Dust med Faith No More.
Nevermind med Nirvana.
Nordman med Nordman(!).
Samt sju stycken Winnerbäck.

Så, nu kan ni håna.