Johnozzy

26 05 2012

2000-talets varmaste majdag såg vi en levande legend. Tack vare flickvännens vakenhet för potentiella gubbfester på Facebook i tisdags så kom vi över tvenne biljetter till självaste Ozzy Osbourne (även om han uppträdde under det dansbandiga namnet Ozzy & Friends, där ”friends” står för några gamla medmusikanter) på Stadion, en gryta av sol, ansiktsbehåring och fashion statements. Tatuering av ett barn som simmar med en delfin och tåskor? Varför inte? Maffig ölmage och leopardspandexbyxor? Om det känns rätt för dig! Jeansväst ovanpå glittrig tigertröja? Whatever! Skägg? Obligatoriskt! Varför är Finest.se aldrig på såna här tillställningar och plåtar mingelbilder?

Den som har sett Ozzy på tv under senare år kan säkert förstå att vi dök upp med en hälsosam smula skepticism. Vilken Ozzy skulle vi få se? Men oron kom på skam. Farbrorn från Aston var slankare än nånsin, full av energi och sjöng som han alltid sjungit. Ty en Ozzylåt lämnar inte utrymme för särskilt mycket variationer. Visst, hans händer skakade, mellan varje låt trippade han lätt debilt till trumpodiet för att fukta strupen med något, men hans hoppsasteg och klapprörelser såg ut som om de utfördes av en 53-åring allraminst. Själv antydde han raskt att han fortfarande inte är riktigt mentalt frisk och bevisade detta genom att gå loss på publiken med en brandspruta.

När solen sjönk reste sig The Prince of Darkness.

Jag skulle vilja gå så långt som till att påstå att det var as bra. Det var en legend vi såg. Och han plockade frisk ur sin låtskatt. Bark At the Moon och Mr Crowley inledde, och redan där var ju entrépengen återbetald. Efter en timme bjöds en av vännerna in, självaste Geezer Butler, som mer och mer börjar likna en geezer men som fortfarande är flink med basen. Och då blåste de på med Sabbath: Iron Man, War Pigs, N.I.B., Into the Void och som extranummer Mama, I’m Coming Home och Paranoid. Jag kan inte påstå att jag saknade något. Vi hamnade till och med mitt i ett slagsmål, alltmedan polisen satt på läktarna och SMS:ade.

Ja, se det var en trevlig kväll för etniska svenskar mitt i livet det.

Annonser




Gubbjävelkväll i Globen

5 11 2011

Plötsligt avbröt den medelålders mannen gitarrspelet med den avancerade tumföringen för att ifrågasätta sina åhörare. För tydligen var det ett par tjejer framför scen som inte kunde sitta stilla, som övermannades (-kvinnades?) av den hypnotiska rytmen och brast ut i dans. ”Vad håller ni på med? Ska ni lyssna eller ska ni gå hem?” undrade mannen i en inte helt vänlig ton, och vägrade att fortsätta spela förrän dansterroristerna skärpt till sig och för helvete satt sig ner igen.

Mannen var Mark Knopfler. Nu har det gått nio år sedan ovanstående traumatiska händelse, som min flickvän svär är helt sann. Nu är Mark Knopfler påhäng till en annan gammal grinig gubbe, nämligen Bob Dylan, ikonen, rebellen, fulsångaren. Det här är inte några av mina favoritartister, det är inte sånt jag sitter på min kammare och spisar (i den mån jag överhuvudtget har en kammare, eller nånsin ”spisar” något), men visst har väl Svärfar spelat nån svängig Knopflerbit nån gång, och nog är Dylan en sån där artist som man borde se innan han dör, så när Messa föreslog att vi skulle gå och lyssna i Globen gav jag med mig oväntat enkelt.

Griniga gubbar show, one night only.

En sak man kan säga om Mark Knopfler är att han är rätt så tråkig. Visst, han är en duktig gitarrist, men när jag har tagit mig tid att trängas med mindre stilsäkra individer så länge så tycker jag att jag kan begära mer underhållning av Mark och hans åttamannaband än en violinist som då och rytmiskt lyfter på högerbenet. Knopfler låter numera som ett pubband som lånat in en sjukt vass kille på gitarr och det är ju inte det sämsta, men att som min flickvän hävda att han var ”fantastisk” tycker jag faktiskt är att våldföra sig på sanningen en smula.

Jag var mer spänd på Dylan. Hur rebellisk den gode Robban än varit så har han ändå nått den ålder då han av konventionen tvingas börja spela sina äldre ikoniska låtar, ty utan dessa är han bara en grinig 70-årig farbror som snöat in på opassande rockabillykomp med lite för många gitarrister. Tyvärr var det lite svårt att veta huruvida han faktiskt gjorde detta, ehuru Bob Dylan lät mer som en bakfull Tom Waits med talfel än som Bob Dylan. Det var orimligt att förvänta sig att man skulle kunna uttyda ett enda ord han sjöng. Att han dessutom klätt upp sig kvällen till ära i ett par fladdriga brallor med revärer tänker jag inte ens bevärdiga med en kommentar.

För att tala klarspråk: Det lät förjävligt. Och redan efter nån timme började folk besvärat söka sig mot utgångarna, då det sista hoppet om att det skulle bli bättre hade dött ut. Mot slutet kom så i alla fall – det tog en stund att identifiera dem – både Like A Rolling Stone och Blowing In the Wind  i versioner som min flickvän tycktes ta rent personligt:

”Tror du han var nöjd med Like A Rolling Stone? Tror du att han sitter i logen och myser, ‘god dämn, jag satte den verkligen stenhårt ikväll’, tror du det?” Sen vägrade hon att köpa en konserttischa trots att det var uppenbart att hon tyckte att den var snygg.

Och på tunnelbanan hem stötte jag på Nöjesreportern som hade varit på Bon Iver. Då kände jag mig lite gammal. Är det någon/några jag borde känna till?





Story of An Artist

17 08 2011

Ibland händer det sig att Redigerarmannen tar av sig sin mantel lite tidigare på kvällen och ger sig ut på stan som en vanlig man. Exempelvis för att gå och titta på Daniel Johnston. I dag är en sån dag, hurra!

Vi har naturligtvis laddat upp med The Devil and Daniel Johnston.





Saft, bullar och cumshots med svärfar

13 11 2010

Farsarvet.

Helgen är den korta tidsperioden mellan två arbetsveckor under vilken man vilar upp och tar igen sig inför nästa vecka (i alla fall när man har uppnått en så anmärkningsvärd ålder som jag). I vanliga fall. Denna helg hänger jag med svärfar. Han tog flyget upp för att gå på Zappa sings Zappa med Messa, en mycket märklig konsertupplevelse där Dweezil Zappa alltså sjunger sin pappas låtar. I en kyrka, faktiskt. Jag antar att det är lite speciellt att höra I promise not to cum in your mouth i en kyrka. Och som alltid när min sambo går på konsert så var det frågan om sittkonsert. Öl i pausen var inte att tänka på. Det enda som bjöds var saft och bullar.

Så man kan säga att min sambo har varit på saft- och bullekonsert i målsmans sällskap.





Om tillståndet i Musiksverige

9 05 2010

Här hade jag ju tänkt skriva en positiv recension om en satirisk bok om våld, ondska och zombies, men verkligheten kom i vägen. Eller jobbet i första hand. Inte nog med att en kurs tvingade mig att jobba över hela tre timmar på fredagen, jag skulle dessutom representera gratistidningskonglomeratet på allmän plats på lördagen. Jag förväntades vara snäll mot barn, så ni förstår att jag var nervös innan. Lyckligtvis grusades de planerna av ett sällsynt ondskefullt majväder och oöverstigliga tekniska problem. Så jag kunde med gott samvete kila över torget och dricka pilsner i stället.

Vi blev kvar tillräckligt länge för att vara med om något av det mest obehagliga jag har sett på en scen. Nej, jag pratar inte om Stadsmissionens otajta knarkarband och deras hemsnickrade översättning av Dylans Knocking On Heaven’s Door (Klapp-klapp-klappar på himmelens port). Jag pratar om det som tjugotalet fjuniga fjortisar stod och ylade i regnet om i fem timmar innan de äntligen gick på och körde sin hela repertoar bestående av två playbacklåtar. Det var Rebound. Den nya Idolsupergruppen bestående av Rabih och Eddie. Och minns ni inte dem, vilket inte skulle förvåna mig ett dugg, så är Eddie den skäggige bögen som vägrade bekräfta att han var bög förrän han blivit utslagen ur Idol, och Rabih är den fyrkantige pojken med smurfrösten.

Fansen hade säkerligen laddat upp genom att läsa Eddies blogginlägg på bandets hemsida inför spelningen:

”Elaf visade mig en youtubelänk där hon sa att jag var jättelik Kenzas kille Alex.

Jag brukar aldrig säga att någon är lik mig men fan vad lika vi är!!

Just nu sjunger jag upp och dricker lakritsté som löser upp slem i halsen (hahaha).

Sedan ska jag duscha och åka till Medis!

SES DÄR!

ÄLSKAR ER”

På hemsidan kan man även hjälpa till med bandets ekonomi genom att göra egna remixar av bandets hittar och sedan få äran att betala en slant för att använda dem som ringsignal. Innovativt!

”Visst är ”Hurricane” en fantastisk låt på alla sätt och vis – men det skadar ju inte att hotta upp den lite lagom till alla sommarfester! Ta fram din musikaliska, kreativa sida och gör din alldeles egen remix av ”Hurricane”.

Se till att få så många lyssningar på just din remix via Facebook eller MySpace – sprid låten och marknadsför just din ”Hurricane-remix” så att den kommer högst upp på topplistan!

När du har gjort din egen remix kan du även välja att köpa den som låt eller personlig ringsignal!”

Popsensationen!!!1

Scenframträdandet började med att en kotlettfrisyr på scenen presenterade duon med att berätta att deras första singel minsann låg etta både på försäljnings- och digilistan (vad nu det kan vara). Därefter klev de på och inledde med att triumferande berätta att deras första singel minsann låg etta både på försäljnings- och digilistan, kompletterat av en hel massa Vad söööööta ni är!, Vi älskar er!, och Åh, man vill bara gå ner ibland er och mmmmmm!. Sen drog musiken i gång, så snabbt faktiskt att det tog en stund innan superduon kom sig för att börja sjunga sin superhit.

Sen följde fler fjortistjut, ett mellansnack som var en nästan exakt upprepning av försnacket, och sedan kom nästa singel. Sades det i alla fall, jag hörde ärligt talat ingen större skillnad. När den andra låten var klar var det tydligen slut. Inga fler låtar fanns i arsenalen. Kotlettfrippan greppade därför mikrofonen och började ställa intrikata frågor till duon, som till exempel Varför heter ni som ni gör? och Varför finns ni egentligen? (om än formulerat något annorlunda). När utfrågningen var klar skulle alla småflickor ställa sig i kö för att få äran att köpa duons singel för tjugo kronor. Medan artisterna satte sig i ett hörn på scenen och tittade på. Sålunda slutade vår fascinerande sociologiska studie. Så går det tydligen till när popsensationer marknadsförs år 2010.