Hur man går på fotboll i Lissabon

5 04 2013

I  min ungdom var jag svag för svenskklubben i söder med det maffiga namnet – Sport Lisboa Benfica. De hade Masse, Strömpa, Thern och Gud. Ja, och Svennis förstås. De hade europacupmeriter med rätt att håna många andra storklubbars europacupmeriter, och de hade en asfräck örn i sten utanför sin stadion. En arena som för övrigt var Europas största på den tiden (sen får Boixos Nois säga vad de vill). Men för ett decennium sen rev de gamla Estadio da Luz för fotbolls-EM och byggde ett nytt Estadio da Luz. Ett vackert rött som inte längre rymde 100-plus tusen rödklädda fans utan blott 65 000.

Så här ser den nya ut.

Så här ser den nya ut.

Därför var det ingen skräll – även om kärleken har falnat en del sedan dess – att jag tvingade med mig Messa på tuben till norra Lissabon i lördags med avsikt att köpa matchbiljetter till den på förhand ospännande bataljen mot ligajumbon Rio Ave. Efter att ha listat ut hur man forcerade den hårt trafikerade motorvägen som skiljde tunnelbanestationen med arenan så möttes vi av en flock gamla tanter som tvångsprydde min jacka med ett Benficamärke mot min vilja, för att sedan (på portugisiska och teckenspråk) låta mig förstå att jag skulle ge henne en euro i retur. Vilket jag inte alls hade lust med. Det här pågick väl i ett par minuter innan hon lackade ur och slet bort märket igen.

Sen kom nästa hinder – en mycket suspekt husvagnsliknande byggnad med överskriften ”Ticket office”. Och runt den en hel hord unga män utrustade med frågan Ticket? men med väldigt liten lust att ge vägbeskrivningar. Sen ännu en motorvägsfil och ett antal tunnlar varav endast en gick att gå igenom. En väg med en längre s-kurva och först därefter kunde vi skåda ljuset: Stor fet arena, flankerad av Eusebiostaty och stor röd megastore (med inbyggt Mediamarkt). Det hela var orimligt osmidigt för en modern samhällsinstitution som SL Benfica.

Ståndsmässigt klotter i tunneln mot arenan.

Ståndsmässigt klotter i tunneln mot arenan.

Inne i megafanbutiken satt Benficaörnen själv, stillsamt på ett skrivbord. Tyvärr led butiken en heltäckande brist på Stefan Schwarz-parafernalia, men däremot hade de många ex kvar av Benficabibeln. Olyckligtvis på portugisiska. Till sist bet jag i det sura äpplet och frågade en dam i Benficatröja var ända in i Mats Magnussons stora buk man egentligen kunda köpa biljetter på det här stället. Hennes svar gladde: ”You see the big sausage outside? Take a right after the sausage.” Och så blev det.

Ärligt talat var den officiella biljetthytten inte mycket mer respektingivande än fulkiosken nedanför, men jag fick i alla fall mina biljetter. För typ 350 spänn eller så, jag minns faktiskt inte. Innan jag gick knackade Messa mig på axeln och bad mig dubbelkolla att matchen verkligen var imorrn, och minsann om det inte var klokt av henne. För matchen skulle nämligen gå av stapeln samma dag. Vilken torde förklara varför det var ett sånt liv runt arenan denna påskafton.

Fyra timmar senare satt vi högst uppe på ena långsidan. Med förvånansvärt god sikt. Och med förvånansvärt mycket sällskap. 46 000 skulle det visa sig. För en ointressant ligamatch mot ett bottenlag. Förmatchunderhållningen bestod mest av reklamjinglar på storbildsskärmarna och vadslagning om vem av ungdomarna i mittcirkeln som först skulle tappa greppet om den jättestora korvformade reklamballongen som uppmanade oss att välja ett speciellt telekomföretag för alla våra telekombehov. Den avbröts dock av att folk plötsligt började resa sig upp och titta åt höger. Så då gjorde vi det också. Det var vår gamla vän den vithövdade örnen som kom. Hen cirklade runt arenans innanmäte i ett bra gäng varv innan den återgick till att sitta ner. Fast den här gången på ett klubbmärke med hjul.

Dresserad Benfica-örn på väg att landa. Namn okänt.

Dresserad Benfica-örn på väg att landa. Namn okänt.

Örnen och hans falkenerare (örnerare?) ägnade sen tiden fram till matchstart med att spankulera runt läktarna och låta folk klappa örnen, men vid det laget hade vi bytt uppmärksamheten till den operasångare som framförde Benficas klubbhymn Ser Benfiquista med ett ganska stort mått pondus, alltmedan 65 000 portugiser reste sig upp och sträckte sina Benficahalsdukar mot skyn. Och jag vågar mig på att hävda att det var en liten smula mäktigare än när Behrn arena manar till kamp med Kenneth & the Knutters Framåt Svartvitt. Lite.

Halsduksviftande under hymnen.

Halsduksviftande under hymnen.

Vi kunde även notera att matchspeakern kände sig lite utanför, i det att han gärna själv ville leda hejarklacken. Men jämna mellanrum stämde han upp i ett högljutt Ben-fiiiiiica Ben-fiiiiica, S-L-B! (Med det där speciella portugisiska L-et som inte är gjort för skandinaviska gommar. Tråkigt nog satt El payaso Pablo Aimar på bänken, och varför han gjorde det demonstrerade hans ersättare, brassen Lima, snabbt, med ett hattrick av vackra mål. Pausunderhållningen var ståndsmässig nog för en 109 år gammal klassisk storklubb – Benficas egna cheerleaders dansade Gangnam style.

En överblick.

En överblick.

Målfest följde. Aimar fick spela tio minuter. Och både klacken och hemmalaget firade lika uppriktigt för varje mål. Det var kanske inte Galatasaray-volym på sångerna, men bra maffigt ändå. En bengal hann man också bränna av innan det var slut. Jorge Jesus Benfica piskade Nuno Espirito Santos Rio Ave med 6-1 denna påskafton. Och gud (både Schwarz och den andre) såg att det var gott.

Annonser




Den nordcypriotiska incidenten

6 09 2012

Flaggor har alltid använts för identifikation. I modern tid har de blivit starka symboler för världens olika folk att enas under. Inte minst inom nationalstater. Så starka symboler har de blivit att många länder har speciella lagar som gör det straffbart att hantera flaggan respektlöst. Ibland räcker det med att visa en flagga i fel omständigheter för att någon ska känna sig kränkt, smädad eller åtminstone lite småsur.

Under sommarens OS i London hände det sig redan innan spelen invigts att organisationen flaggtabbade sig. I Glasgow, lite otippat. Nordkoreas damer skulle möta Colombia i fotbollsturneringen, men hann knappt komma in på planen förrän de vände om. I avsky, om man får tro vissa. För där, på storbildsskärmen, där de nordkoreanska spelarna presenterades visades den Sydkoreanska flaggan. Ärkefienden. Oacceptabelt, naturligtvis! Matchen sköts upp i över en timme innan fadäsen var förlåten.

Och i Arsenals Emirates Stadium är det, sedan 2007, förbjudet att vifta med nationsflaggor. Varför då, undrar ni kanske? Jo, på grund av Mete Ahmed. Inte så mycket för att han viftade med en flagga när Arsenal spelade, utan för vad den föreställde. Ty det var Nordcyperns flagga han viftade med. Detta var så provocerande för Londons grekcyprioter att de snart kunde presentera en protestlista med nästan 10 000 namn (och ett och annat glåpord mot islam) som krävde att Ahmed Mete, eller någon annan för den delen, skulle ge fan i att göra det. Så så fick det bli.

Gräns- och huvudstaden Nicosia har alltså nån sorts tudelad Väst/Östberlin-historia, och det är ju rätt fränt.

Jag ska inte låtsas som att jag vet särskilt mycket om Nordcypern (som inte har med fotboll att göra, åtminstone), eller om den konflikt som har lett till att en tredjedel av medelhavsön har blivit en paria i Europa. Ingen, förutom Turkiet och – märkligt nog – en del av Azerbadjzjan, erkänner Nordcyperns existens. Trots att de har hängt på sin sida av gränsen sedan 1974. (Det är extra märkligt med tanke på att det tycks ha varit grekerna som började bråka. Men det där vet jag som sagt inte så mycket om. Är det nån annan som gör det så lyssnar jag gärna.) Faktum är att det är sällan någon överhuvudtaget pratar om Nordcypern nuförtiden. Och gör de det så är det förmodligen för att det är ett rätt OK och billigt turistmål, för sedan 2004 kan man turista även på norrdelen.

(Det är också ganska fascinerande att Anorthosis Famagusta FC, som spelade i Champions League 2008, fortfarande kallar sig Anorthosis Famagusta trots att de sedan 1974 ”tillfälligtvis” har relokerat från Famagusta, på den turkiska delen, till Larnaca, på den grekiska. Hur tillfällig kan den vara när de har spelat i exil i 38 år, varav 26 år i den stadion de var tvungna att bygga i sin ”tillfälliga” hemstad? Lite mindre fascinerande, men ändå anmärkningsvärt, är den något partiska tonen på klubbens engelska Wikipediasida. Om  man nu uppskattar sånt.)

Allt det här gör det än mer märkligt att SvD i dag lyckades med årets hittills mest otippade flaggtabbe. Jag har själv jobbat på SvD:s sportredaktion, och har använt deras imponerande arkiv med klubbmärken och flaggor. Men jag visste inte att de hade Nordcyperns flagga i arkivet. Jag menar, hur många vet ens hur Nordcyperns flagga ser ut? Hur det än är med det så lyckades i alla fall nån stackars redigerare (och jag har mina aningar om vem det var) ta fel när VM-kvalet skulle förhandsgranskas, och för hans del hoppas jag att inga grekcyprioter noterade det.

Beviset!





Jag hatar er så mycket, TV4

2 07 2012

Det fjortonde europamästerskapet i fotboll var utan tvekan det bästa sedan 1984. Mitt första, för övrigt. Och så lär vi få minnas det, ity nästa gång det är dags kommer det att vara med 24 deltagande nationer. Vi kommer att få se dåliga lag, ospännande gruppspelsmatcher och erfarna matematiker kommer att rynka sina pannor och berätta för oss vad som krävs för att gå till åttondelsfinal som grupptrea. Det kommer, kort sagt, inte att bli lika kul. Men UEFA kommer att tjäna mer pengar, så de är nöjda. For the good of the game.

Varför var det ett bra EM, undrar du kanske? Bollen, säger jag, och domaren, brukar vara i själva epicentrum när det spelas fotboll. Därför är det extra konstigt att de som bestämmer (eller som ger dem som bestämmer mest pengar) inför varje mästerskap alltid ser som sin yttersta mission att fippla lite med dessa grundläggande beståndsdelar. Någon hittar på en spelsekvens som hans svärmor har stört sig på och låter det utgå ett dekret om att domarna ska se med ytterst kritiska, rentav fundamentalistiska, ögon på just denna företeelse eljest den domaren kan packa sin väska och åka hem för att döma division 3-fotboll i framtiden. Och sen kommer huvudsponsorn med sin nya boll – den som snurrar hela 360 grader och får en helfestlig skruv när den studsar om man träffar den precis där med sömmen under plösen på skon. Typ så. Allt det där har man struntat i den här sommaren. Man har låtit fotbollsspelarna spela fotboll som vanligt. Och det har ju – tittar ni nu FIFA? – faktiskt funkat, vad konstigt!

Nåja, inget mästerskap utan något nytt. Vi har fått målområdesdomare. Och, förlåt om en gammal hårdnackad fotbollspurist skrattar lite väl högt och hånfullt, men är ni nöjda med hur det gick?

Hur gick det då? Jo, tack, ungefär som väntat. Vi fick skrällar, men bara små och tillfälliga. På det hela taget blev det som vi redan visste att det skulle bli. Spanien vann, Sverige visade att de bara kan spela bra när det inte gäller, Ryssland visade att de per definition bara kan vara komplett värdelösa när det gäller och det enda som grämer oss är att vi aldrig fick veta vad Tysklands raka djupledsspel hade kunnat göra mot Spaniens försvarsvägg. Domarna skötte sig också bra, om man inte är grek eller ukrainare, men ärligt talat, vem av oss är det?

Det är för övrigt fascinerande hur många fotbollsdomare i hotpants som dyker upp när man bildgooglar efter domare. Det här är något jag har missat.

Tristast var hur en enig sportjournalistkår så samstämmigt tycktes missförstå kritiken mot Spaniens matcher. Ingen tycker att Spanien spelar mördande tråkigt (utom en kille som heter Rogge, han där med amstaffen och den hembyggda baren i källaren), däremot tyckte vi att det var tråkigt att Spaniens matcher i regel såg likadana ut – Spanien rullar runt bollen tills någon liten smurf till sist hittar en lucka och gör 1-0 och sen är matchen i praktiken slut. Men med tanke på hur jämn den här turneringen har varit så har det varit ett lyxproblem.

Vidrigast har, utan konkurrens, TV4 varit. Ni kan inte ens börja förstå djupet av mitt hat. I en vacker värld hade TV4 och A Lennart Juhlin ägnat det gångna veckoslutet åt friidrotts-EM och låtit statstelevisionen sköta fotbollen, helt utan att vulgarisera det vi älskar som vår husvagnssemesterkanal så konsekvent har gjort. Men världen är ful. Faktum är att jag tror att något vitalt organ i mig gick sönder litegrann när fyran laddade upp inför EM-finalen genom att faktiskt, på allvar, filma en storbildsskärm de baxat upp i Vasastan (så att Rogge och frugan Jennifer – de gifte sig på en thailändsk strand i vintras – kunde ta med Kevin och Liam på lite söndagspartaj, Kingen fick stanna hemma) visa laguppställningarna under vilda skrän från småberusad fotbollströjeklädd pöbel som tycks anse att fotboll gör sig bäst sedd ihoppackad bland idioter som förhindrar dig från att över huvud taget njuta av matchen. För detta allena torde ett långvarigt yrkesförbud vara på sin plats.

Faktum är att de konstanta reklampauserna var en efterlängtad paus från det imbecilla mellansnacket, där vassa och intellektuella giganter som Henke Larsson, Bojan Djordjic och Marcus Birro upprepade saker vi redan hört om ämnen som vi tröttnat på för länge sen. Och då såg jag ändå praktiskt taget inget försnack under hela turneringen på grund av sambo. I en jämförelse har SVT:s Frändén och Nannskog varit nobelpriskandidater. Arne Hegerfors borde, som ni vet, redan ha fått det. En skandal är det.





En ond natt och en man med en hatt

17 06 2012

Den ultimata ondskan ligger i hur vi hela tiden lurar oss att tänka att den här gången, nu kommer det att bli annorlunda. Det är inte rimligt att de lyckas skjuta sig i foten igen. För naturligtvis kommer de att fortsätta göra det. Det ligger i deras natur. Ändå blir vi så orimligt arga och besvikna varje gång rysk fotboll misslyckas med att göra det som var omöjligt att inte göra. Som att spela oavgjort mot Grekland.

Men om vi ska försöka hitta något litet positivt i det hela så är det svårt att inte unna Grekland, detta sargade land, den glädjen ett oväntat sportresultat kan ge. Och vi kan påminna oss om all den otur de faktiskt har haft tidigare under turneringen och att de åtminstone inte spelat samma ultraförsiktig stenåldersfotboll som de har gjort tidigare detta årtusende. Om de bara kunde göra nånting åt sin musik också så skulle vi kanske rentav kunna bli vänner, Grekland och jag.

Fast just nu känns EM svårt ointressant, det gör det.

Egentligen tänkte jag prata om Tom Petty. En man, en hatt, en gubbrocksikon. Messa, evig vurmare för musik från förr, bjöd upp målsman och bokade biljetter och själv – även om jag faktiskt äger inte mindre än två Tom Petty-skivor, och den ena inte ens är en Greatest hits – hade jag inga större förhoppningar bortom en OK torsdagkväll. Och redan i entrén blev jag lite sorgsen. Inte en endaste Pettyhatt fanns till salu bland merchen.

Runda solglasögon letade jag inte efter.

Men, efter en förakt som var en lite sämre version av Tompa, fick jag så jag teg. Faktum är att det var lysande. Hitparaden, gitarristen, publikens bindgalna entusiasm och till och med gitarronanisekvenserna var briljanta. Vilket verkligen satte i perspektiv hur genomusel Bob Dylan var senaste gången jag avnjöt sittkonsert för mogen publik i Globen. Det enda som saknades var Into the Great Wide Open, men den avnjuts ju bäst som video med självaste Johnny Depp som Eddie Rebel:





Ondskan, den allt överskuggande

16 06 2012

Kommer ni ihåg det där jag sa om att jag inte kände igen mitt Ryssland längre? Jag tar tillbaka allt.





Om hurusom Ron Obvious började ifrågasätta vari förbundskaptenens egentliga spetskompetens ligger

15 06 2012

Ja, ja, förlåt, EM-bevakningen kom visst av sig lite, men jag kan försäkra er om att det beror på fullt godtagbara orsaker som jobb och en konsert och att läsa klart en fullständigt episk roman och att svärfar är på besök och att jag helt enkelt inte ens har kunnat se alla matcher. Och för Sveriges del är det hur som helst över. Sviten är bruten, vi kan förlora mot England igen. Trots att vi inte borde, så bra är de inte.

Tyvärr är vi inte så jävla bra själva. Och att det gick som det gick är inte hela världen. Det var aldrig realistiskt att tro att det här laget skulle kunna göra något avtryck. Men sättet det skedde på borde göra varje svensk fotbollsvurmare beklämd. För i tre av fyra EM-halvlekar såg det ut som om ingen brytt sig om att berätta för svenskarna hur det var tänkt att de skulle spela. Spelare stillastående på mittplan utan rimligt offensivt passningsalternativ? Check. Tre blågula spelare på samma kvadratmeter samtidigt? Check. Långa, precisa crossbollar mot yta helt utan lagkamrats närvaro? Check. Ibland kändes det som om vi medvetet listade de vanligaste nybörjarfelen hos ett sjumannalag som just blivit tillräckligt gamla för att pröva på elvamanna. Som att backlinjen var inställda på 3-5-2, mittfältet tokladdade för 4-2-4 och anfallet förberedda på 4-6-0 och det offensiva straffområdet blott en myt man får höra talas om enbart genom att gå baklänges genom en garderob på ett lantligt engelskt gods under kriget. Och det är ju något som någon borde rövbombas för.

Den andra halvleken mot England började Sverige plötsligt spela fotboll. Vad som hände vet jag inte, men när det var en sån dag spelade det ingen roll. När Welbeck gör sådär med bollen som han aldrig kommer att göra om om han så får försöka hundra gånger och när (en i övrigt utmärkt) Isaksson plötsligt upplever sig stående i en vältande eka under en genuint förbryllande spelsekvens och när Mellberg är vår vassaste anfallare är det bara att acceptera att det inte är vår kväll. Man får vara glad att det åtminstone hände under en halvlek när Sverige spelade fotboll och inte en annan hittills helt okänd bedömningssport, där spel utan boll saknar betydelse, känns ändå tillfredsställande på något sätt.

Nu vänder vi blad och går vidare, säkra åtminstone i övertygelsen om att vår förbundskapten var den bäst klädde.





Till Poltava, undersåtar!

11 06 2012

Att göra en Shevchenko, det är att höra rykten om att något stort är på gång och när du sen får se det själv för första gången så är det ännu bättre än vad du hde kunnat föreställa dig. Som när Shevchenko gjorde hattrick på Nou Camp i Champions League för många, många år sen, på en tid när alla fotbollsmatcher gick på tv. Erik Hamréns nya Sverige gör ingen Shevchenko i EM.

Stolpe ut och ett segermål i ett utrymme som egentligen inte finns. Om en premiärmatch definierar en turnering så ser det mörkt ut för Sverige. Första halvleken gav Euro2000-vibbar. Det var vedervärdig fotboll. Ändå såg det inte ut som om viljan saknades. Än värre – det måste ha varit kunnandet som brast. Man kan tycka vad man vill om laguttagningen, men vi har dålig koll på matchform, och som det svenska landslaget ser ut i dag är fler än hälften lätt utbytbara. Och är vi ärliga så lyckades Sverige skapa ungefär två vettiga anfall i matchen fram till panikjakten på slutet. Mot ett lag som borde varit gammalt och trött och med så stora målvaktsproblem att de tvingats gräva fram en snubbe från 70-talet.

Den svenske kungen var naturligtvis rasande.

Nu är inte England eller Frankrike omöjligt motstånd, men då måste det hända något annat på planen. Taktikförslag: Låt Martin Olsson, vårt – ska vi säga mest okomplicerade psyke – utöva verbala experiment gentemot motståndets mindre labila gentlemän, låt oss säga Ribery, Mexes, Terry, Carroll, bara som exempel, jag vill absolut inte hänga ut någon i onödan.

Bäst i dag: Speakerns uttal. Genomgående imponerande under hela turneringen. Har de hyrt in folk?

Sämst: Nedräkningen inför avspark. Är det nån jävla hockeyturnering eller vad tror ni att ni håller på med? Och får man tro matchproducenten var det inte en enda svensk på Olympiastadion. Kanske hade de försmäktat i de beryktade bajsgroparna vid Camp Sweden.

Dagens fråga: Hade Strömpa smuttat starkt före matchen? Nästan lika övertänd som Nannskog.