It’s hard out there for a slave

6 02 2012

Jo, alltså, i Spartacus Vengeance, då när en romare står och köttar på en slavinna och vänder sig till en annan slav och säger ”I’ll finish soon. Then, put cock in arse.” Menar han då alltså att slaven ska ta hans… Och stoppa in i… Varför kan han inte…?

Låt mig vara den första att säga "Eww!"

Det var nog lite jävligare att vara romersk slav än jag trodde.

Annonser




TV-vanor hos den intellektuella medelklassen.

22 03 2010

Så man är hemma lite tidigare än vanligt, till följd av en kurs med jobbet, och fascineras av den obehagliga dokumentären The Friedmans på independentfilmkanalen Silver i väntan på att min intellektuella flickvän ska komma hem från jobbet och omedelbart slå över till Vad blir det för mat, eller Jamie Oliver, eller valfritt må dåligt över din look-program med Trinny och Susannah.

Hur blev det såhär egentligen?





Saker vi pratar om på jobbet, del 37

14 01 2010

Vad hade Måns Herngren och Hannes Holm egentligen för hållhake för att lyckas få Tommy Körberg att sjunga drottningen av debil atonalitet, Mona L. Olssons, gamla örhänge Furir i Agadir i rikstäckande television?

Ingen visste.





Tankar från TV-soffan

9 11 2009

Vårt Oz-maraton fortsätter. Redan från början skulle Adebisis visa sig vara sambons favoritkuk. En kort period tog Jaz Hoyt över, men efter att Messa googlat fram uppgifterna om att Evan Seinfeld, som spelar Hoyt, gått och gift sig med vuxenfilmsaktrisen Tera Patrick samt gjort henne sällskap i karriären under namnet Spyder Jones så sjönk hans drule uppenbarligen i aktning för nu är det Adebisi som gäller igen. Trots att han faktiskt (nu är det en spoiler alert här, men det var så länge sen serien gick att jag faktiskt skiter i det) har hunnit bli mulad redan.

Ryan O’Reillys och, lite otippat, Gamle Vern Schillingers utväxter går tydligen också an, medan Bob Rebadows och unterariern Robsons inte alls står högt i kurs. Jag har också fått lära mig att min röv liknar Kellers, fast jag förstod aldrig riktigt varför.

Vilka är era fiktiva favoritorgan?





En liten Videocracy-recension

30 08 2009

Att, i en tid då teven får allt mindre relevans i västvärlden, göra en dokumentärfilm om hur teven styr det samhälleliga och politiska livet i ett land är lite märkligt. Men så är Italien också ett ganska märkligt land, åtminstone sett härifrån. Visst, våra egna mediamoguler försökte med både Tutti Frutti och Glöm inte tandborsten, tuttstinna lekprogram med italienskt ursprung, men till skillnad från i Italien så blev de aldrig någon succé – snarare symboler för dum och undermålig tv. (Det ska också påpekas att Italien inte är ensamma om den här typen av tv – under den period då ComHem gav mig alla sina kanaler kunde jag se den typiska lördagsshowen, med gamla farbröder som drog unkna skämt omgivna av lättklädda flickor, i flera latinamerikanska och ryska kanaler. Som att flyttas tillbaka flera årtionden i tiden. De är dock nog ganska ensamma om att ha en president som ligger bakom programmen.)

I Videocracy vill italiensk-svenske regissören Erik Gandini visa hur Silvio Berlusconi El Presidente – konsoliderar sin maktposition med hjälp av fördummande tv-shower. Något han kan göra eftersom han styr 90% av landets tv-kanaler. I ett land där 80% har tv som sin främsta informationskälla. Båda siffrorna är förvisso ganska häpnadsväckande, men det är föda för en annan diskussion någon annanstans.

Som underhållning betraktat är Videocracy knappast något mästerverk, men ändå intressant. En iakttagande kamera följer Lele Moro, tv-agent extraordinaire (i vitt, alltid i vitt), Corona, paparazzon som gjorde om sig till kändisfenomen, och Ricky, en rörande Adam Sandler-kopia som bara vill bli känd. (Han är också den ende som tillåts spekulera i varför italienarna har de tv-program de förtjänar – något som man kan tycka borde ha fått mer utrymme). Ja, och så Berlusconis granne. Men, i en dokumentär som ondgör sig över hur ett lands unga flickor har som högsta dröm att få dansa topless i tv, tycks regissören helt ha glömt bort att prata med just de unga flickorna som helst av allt vill dansa topless i tv. Och det är förstås inte bra.

Mitt sällskap sammanfattade det nog allra bäst: Fy fan, vilket efterblivet land!

Kanske härnäst: Jag recenserar Voddler. Ty jag lyckades landa en inbjudan på bara några timmar. Ibland är livet gott.





Mitt stora bloggavslöjande

24 07 2009

Jag tänker inte sticka under stol, eller nån annanstans heller för den delen, med att jag är en ganska ivrig bloggläsare. Många är de nätdagböcker som granskats av mitt skeptiska öga genom åren och ett fåtal har klarat kvalitetstestet. Ett återkommande fenomen i denna ymnighet, som jag nu har beslutat att ta fasta på, är att göra stor sak av bloggmöten AFK (ni vet, det där som tidigare hette IRL). De högtidliga tillfällen då kreaturen bakom diverse bloggar lämnat sina tangentbord och, med eller mot sin vilja, funnit sig ansikte mot ansikte med ett annat kreatur av exakt samma sort. Om detta måste omvärlden meddelas.

Tyvärr har jag inte särskilt mycket att komma med i den kategorin. Jag hade ett otippat (och ordlöst) möte med Blondinbella för ett tag sen och i går ölade och Ranelid-imiterade jag med Kjell Gren, som en del av ansträngningarna att locka över honom på den goda sidan samt återställa Galen Redigerar-kvoten på gratistidningskonglomeratet då ju Kulturarbetaren tvingats gå pga bizarra LAS-regler. Han är dock gammal klasskompis med min sambo, så det räknas liksom inte.

Och appropå kulturarbete – var med nu, här kommer mitt avslöjande, min bomb – så kom det till min kännedom i går att den Svenska hjärtan-box som en av mina favoritbloggare, Kalle Lind, genomled på sin semester var ingen mindre än min kollega Jake the Snakes Svenska hjärtan-box. Världen är förvisso en obehagligt liten plats. Tydligen är Jake the Snakes flickväns syster fru Man med ett skägg (jag lovar, det där är faktiskt grammatiskt korrekt), och då paret semestrade i hufvudstaden så bodde de i casa de Snake i  Bagarmossen. Tittandes på Svenska Hjärtan. Jag är egentligen inte ett dugg förvånad.

Jake the Snake låter dock hälsa att Svenska hjärtan visst är bra. Själv har jag valt att avböja kommentarer.





Polsk zchlager

12 05 2009

… gillar jag inte, men jag tänker ändå följa schlagerspektaklet i veckan. Jag ber i förväg om ursäkt för detta. Som underhållning är det trots allt svårslaget, även om det förstås vore ännu bättre om det faktiskt förekom lite bra musik i tävlingen också. Oavsett vad det står i tävlingens stadgar så är ju melodierna det minst intressanta i buljongen. Kvällens semifinal är ett bra exempel, ity där är alla låtar dåliga. (Nja, alla utom en åtminstone. Bosniens balkan-Coldplay är inte så våldsamt puckelryggigt, men det är möjligt att jag är färgad av den fabulöst tjusiga kåmmunistestetiken i deras förhandsvideo och av att de snott en strof från senare års klart bästa schlagerbidrag Leyla med Hari Mata Hari.)

Däremot finns en oförglömlig vitrysk frisyr, en tjeckisk superhjälte i orange sparkdräkt, en medelmåttig Elvisimitatör, en flicka som heter Anuš och en spänd förväntan över huruvida Bulgarien tänker visa lika mycket nuffsingar på scen som de gjorde i sin video.

Men annars är det alltså blekt. Islands ballad, Portugals… ja, Portugal-låt och Finlands daterade E-Type-techno (i vanliga fall hade jag sannolikt spottat på den, men här måste man beakta sammanhanget) borde kunna gå vidare. Jag gillar det nämligen bäst när det låter schlager. Få saker irriterar mig så mycket som när någon försöker smussla in dussinpop – alltså sådant som ens öron även i normala falla riskerar att utsättas för – i denna fina tävling, märkligt nog. Eller det är kanske inte så märkligt, det är ju rimligtvis lättare att känna igen skit om man har mycket att jämföra med. På detta är Grekland något av mästare, och jag hatar deras bidrag mest av gammal vana numera. Ja, de gick ju till och med och vann med ett bidrag som hade odödlig lyrik i stil med:

You’re Delicious
So Capricious
If I find out you don’t want me I’ll be vicious

Say you love me
and you’ll have me
In your arms forever and I won’t forget it
Men nog om mitt hat. Jag var länge säker på att Sveriges chanser skulle vara obefintliga, men sedan fann jag mig i morse med att gå och tralla på den ofattbart ostiga versen i det svenska bidraget. Och om en person med så högstående smak som jag kan fastna torde en och annan mer svagbegåvad kunna ringa in en röst eller två. Låten är ju inte så värst, men Malena Ernman verkar onekligen vara rätt så, som vi journalister brukar säga, skön.

Kvällens skräppop förklädd till schlager manifesteras av Turkiet (som gör årets Greklandlåt – Grekland representeras i stället av en avdammad gammal Güntherlåt), Schweiz’ beiga pojkband och Rumäniens hiskeliga bimbopop. Går någon av dessa vidare (och det kommer de naturligtvis att göra) kommer jag att bli lite ledsen i ögat. I en stund. Sen går jag vidare med mitt liv.