Captain’s Log: Prag

25 04 2011

(Eller Stora semesterbildinlägget)

Låt oss börja med det otrevliga, för det var sannerligen inte mycket med Prag som inte var trevligt, men det här var det. Grillspettet i Mala Strana på måndagkvällen nämligen. För det tog min hörntand. Nästan hela. Ingen större skada skedd där (förutom kanske när jag måste betala en ersättare), jag märkte det inte ens förrän en stund efteråt. Tyvärr lämnade den bortbitna flisan, eventuellt en gammal lagning, en ganska vass kant varför ena sidan av min tunga efter ett tag blev väldigt öm. Full av blåsor. Vilket gjorde det tämligen smärtsamt att svälja under resten av resan. Inte helt idealiskt när man befinner sig i pilsnerns hemland.

I övrigt var det, som vi kan se, väldigt, väldigt trevligt.

Det låg ett evigt dis över Prag, här beskådat från de västra höjderna från Pragborgen.

Det här måste vara tidigt i veckan eftersom jag fortfarande ser nån sorts poäng i att ha jacka på mig. Bron heter Legií. Karlsbron i bakgrunden.

Messa poserar vänt vid borgens murar. Bara lite höjdrädd.

Vissa apor tvingas jobba för sitt uppehälle vilket vissa i sällskapet fann enormt orättvist.

Den där ballongdjäveln provocerade oss hela veckan. Zoomar man så ser man att det faktiskt sitter två stackare i korgen, och att de förmodligen har betalat för det. The crazyness!

Det är fortfarande oklart om Mozart skrev sin danska pjäs "Fitthål" före eller efter "Don Giovanni".

Kringlorna står på varje krogbord med självaktning, istället för senap och ketchup, typ. Vi provsmakade aldrig.

Kaptenlöjtnantens rökta rävben. Och 17 pommes frites.

Karlsbron med flickvän samt vy mot Mala Strana.

Beställer man en "large pivo" kan man ibland få en öl som är rätt stor.

Fethån i Prag! Den här gränden är så smal att den kräfva trafikljus. Peter Harrysson rasar.

Hungermuren, som är allerstädes synlig, har ingen som helst funktion. Den byggdes enbart för att bonnajävlarna skulle ha ett jobb så att de hade råd att äta.

I den här parken förekom någon sorts proffsfotografering, men Messa bestämde att vi måste gå innan en endaste tutte hade plockats fram. Orättvist tycker jag.

Samma park, fast med snyggare modell.

Fem broar hann vi med. Detta är den sydligaste.

Meh. Tis been done before!

Lycklig man framför Hooters.

Lycklig idiot ska åka spårvagn.

Where's Waldo? (På Gamla stans torg). I hörnet fanns en av många irländska pubar. Irländaren har det lätt. Vart han än i världen vänder kan han alltid starta en pub, och den är alltid full. If you build it they will come - i sanning!

Plötsligt dök Robert Prytz upp på Vaclavplatsen och satte upp reklam för sin nya självbiografi!

Livet... är inte alltid vackert!

Om jag ska klaga på något så är det att jag inte hittade en endaste obskyr t-shirt med tryck med tjeckisk text. Det är ju faktiskt helt oacceptabelt. Annars var det en lysande tripp. Lysande.





Pragvår

22 04 2011

För att bättre studera tjeckerna i allmänhet och Pragborna i synnerhet har undertecknad tagit det på sitt ansvar att kosta på sig en studieresa till den centraleuropeiska metropolen för att bättre kunna bedriva fältstudier. Detta är vad jag har kommit fram till.

Prag - himla tjeckt!

Det tycks finnas två typer av tjecker. Den ena, kanske mer traditionella fördomstjecken, är den sjavige, ovårdade typen, som gärna släntrar runt på stan okammad i bylsiga arbetarbyxor samt stor mage. (Detta kan förklara det höga anseende den s k ”Foppatoffeln” tycks ha i Tjeckiens huvudstad.) Den andra typen har givit upphov till otaliga fotomodeller-och-sen-halvtaskiga-skådespelerskor-i-lättklädda-filmer. Den unga tjecken har inte växt upp bakom en järnridå och har därför tagit till sig västs utseendefixering. Den här typen är smärt, välklädd och lite dryg. Och med välklädd menas i typfallet tajt eller knappt alls klätt. Jag bedömer ration skabbon/heton vara 80-20 för de tjeckiska männen och 20-80 för tjekiskorna. Med reservation för en högre andel skabbon längre ut på landsbygden.

Vad gäller den så omsusade ishockeyfrisyren så tycks det ha skett en smärre mutation. Den lever alltjämt i välmåga, men har blivit glesare och, ja – mer udda på senare år. Det är inte tal om att göra kopplingar till det sena 00-talets obehagliga trendhockeyepidemi som grasserade i svenska städer. Nej, vad vi har att göra med här för snarare tankarna till synskadade frisörer. Redan på flygplatsen kunde jag och mitt resesällskap skåda ett exemplar som var extremt mycket business in front, men när vi förväntansfullt avvaktade för den svallande partyryggen möttes vi istället av vad som snarast kan artbestämmas som en väldigt fullvuxen synthtofs. (Ni som var barn på 80-talet vet vad jag pratar om. Ni andra är bara att gratulera.) Min självbevarelsedrift höll mig från att föreviga något av underverken – vi uppmärksammade nämligen också den böhmiska utlöpan av Hell’s Angels på en irländsk pub.

Så sant som det är sagt: !

Trots att även många tjeckiska män tagit till sig en urban självmedvetenhet är det fortfarande en upplevelse att besöka en urinoar på någon avPrags många ölhallar eller tavernor (där en Krusovice kan kosta så lite som 10 svenska kronor – en Pilsner Urquell, nationens stolthet, några kronor mer). Pragmannen skäms nämligen inte för sig. Han passar på att släppa väder för president och fosterland utan att försöka dämpa eventuella ljudkaskader. Och ingen verkar tycka illa vara om det. Ja, ibland kan man få uppleva sådana veritabla fiskonserter att man vill spontanapplådera.

Tjecken fiser gärna och högljutt.

Ölen finns i tre varianter. 0,3 liter, en halvliter – typ en pint, och i vissa fall enliters. Öl på flaska får man bara om man beställer en utländsk öl eller den mystiska alkoholfria ölen som fanns överallt – för öl dricker man i Prag oavsett om man vill bli full eller inte. På medelölhallen kostar pinten mellan 23 och 40 korunas, vilket motsvarar ungefär 10-16 spänn. Men på finare kaféer kan de gå loss på så mycket som 90 Kč. En Guinness får man för runt 75 Kč/flaskan och – märkligt nog – den mexikanska tjejölen Corona är det dyraste du kan få tag på i ölväg. På restaurangkedjan Svejk kostar en flaska 90 Kč. Det är inte OK att beställa i baren. I stället sätter man sig vid ett bord och hivar fram ett ölunderlägg så kommer kyparen snabb som en vessla och frågar om vi vill ha Pilsner Urquell, Staropramen, Krusovice eller Gambrinus. Sen drar han ett streck för varje öl på ett papper som lämnas kvar på bordet tills det är dags att betala den löjligt låga notan.

I Prag kan det bli väldigt varmt. Stadens centrum ligger nämligen nersänkt i en stor gryta, omgiven av kullar, slingrande sig runt Vltavas s-formade lopp. Så det är inte ovanligt att se extremt korta kjolar ovanför de höga klackar som vinglar fram längs stadens kullerstenar. Om tjecken inte hymlar med sina kroppsljud så gäller samma sak för tjeckiskan när det kommer till de mer kroppsliga företrädena. Er utsände noterade, medan han väntade på sin klädprovande sambo, att tjeckiskan inte är så noga med att skyla sig i provrum. Vad har väl de att dölja, resonerar de kanske. Överlag har man en ganska odramatisk inställning till tuttar, vilket även kan förklara de oerhörda framsteg den tjeckiska amatörporren gjort på senare år. Erotic City Superstores fanns lite här och var och hade generösa öppettider varje dag. Riktigt vilket utbud de har vet jag dock inte, eftersom vi avstod från besök.

Utsikt från Pragborgen. Minuspoäng för smogen.

Jag vet inte om detta har något samband med den artikel jag läste i en engelskspråkig veckotidning på flyget, där det påstods att tjeckerna idag är världens kanske minst religiösa folk. Hur det nu är med det så sprang vi raskt på ett flertal affärer med religiös betoning – Christian Goods Store och slikt. Dessutom hade var och varannan Skoda en liten jesusfisk på bakluckan. Som om det inte räckte att staden är full av kyrkor, katedraler och synagogor. Nästan inga hundar bär koppel, men är i gengäld väluppfostrade.

Slutligen maten. Tjecken gillar, förutom öl, kött och korv. Korv heter klobasa på tjeckiska, vilket ju är vansinnigt roligt. Dessa grillas på torgen och sprider väldoft. Mitt resesällskap hade dock svårt med den klimp av okänt ursprung som dök upp inuti korven. Hon tyckte bättre om klobasans storlek som förvisso var väldigt imponerande. Köttet får man i rejält tilltagna portioner. Rökt revbensspjäll, grillat fläsklägg, skinka, eller varför inte en mixed grill – lite av alla köttsorter plus korv. Till det får man, om man speciellt ber om det, några frittar eller 7-8 knödelskivor. Tjecken är dock fortfarande ganska svag på engelska så artikulera noga eljest du kan få en skål rice när du bett om fries. På vissa ställen gick köttvurmen kanske till överdrift. En krog lovade gratismiddg om man bara åt deras enkilosstek ”enligt deras regler”. Vi avstod. Vi vill inte rekommendera det tjeckiska köket, hur god revbensspjällen än var.

Klobasa. Smaka på ordet.

När köttet är förtärt måste man klossa och då bör man vara förberedd på att det tjeckiska toalettpappret är annorlunda jämfört med det svenska. Det är tunnare och mjukare och saknar stuns. Jag får medge att jag inte hann få riktigt kläm på hur det skulle nyttjas. Jag utvecklade ett system som i korthet gick ut på att jag skrynklade och försökte rugga upp torkytan. Detta gav ett mer tillfredsställande resultat men var långt från idealiskt.

Så, kära läsare, då hoppas jag att ni känner er lite mer upplysta vad gäller det mystiska centraleuropeiska folket. Jag får be att återkomma med nägra mer personliga betraktelser en annan dag.





Captain’s Log: May 2010

14 05 2010

Det var den fjortonde maj då jag skådade årets första flock slampor, vinglandes fram på sina extra höga klackar. Deras bröst voro som svalor som häckar och jag proklamerade sommarhalvåret som öppnat.

Karl XI och hans torg.

Sambon har släpat med mig till kung Carls krona, Karlskrona, så att hon på erforderligt sätt ska kunna firas. Ty det vankas ännu ett jubileum av hennes födelse. Denna gång hyrde vi en bil för att ta oss ner till denna avkrok och det är min smala lycka att min sambo tycker om att köra bil. I gengäld har jag högläst den dramatiska historien om den förrförre konungens homosexuella älskare Kurt Haijby ur Ers majestäts olycklige Kurt för henne. Annars var vår road trip ganska händelselös. Inga liftande mörka främlingar har dragit med oss på dramatiska äventyr, och inga spontana genvägar har givit oss nya insikter vilka kullkastat vårt gängse leverne. Å andra sidan har vi sett en kissande kvinna i en bilkö samt många olika grader av nederbörd.

Väl framme i hembygden dröjde det inte längre än till den första whiskyn på groggverandan förrän svärfar hämtade gitarren och jammade i gång The Whos Boris the Spider för att sedan ta requests. Och på den vägen lär det väl bli hela långhelgen. Tristare kan man ha det.





Captain’s Log: Dublin

10 04 2010

(Eller Ett monumentalt bloggdokument av föga intresse för alla utom de som vill ha minnesanteckningar.)

Resan: Var ganska händelselös. Blott en antydan till skrikande barn på ditresan. Men Messa hade i alla fall vansinnigt roligt på hemresan. I vanlig ordning hade hon försatt sig i sin traditionella flygkoma med slutna ögon och halvöppen mun. Jag väckte henne när vi hamnade molnfritt över några små gudsförgätna öar som jag antog var Färöarna. Sen blev det alldeles konstigt. Vi kom in över fast mark, men det var nåt som inte stämde. Det var täckt av snö. Snö och berg, och inte ett tecken på civilisation vart man kunde se. I mitt huvud kom vi ju söderifrån, och nog för att det snöade när vi lämnade Stockholm, men så illa kan det väl inte ha gått på fem dagar… så jag drog slutsatsen att vi måste ha hamnat över Grönland. Och, jo, Messa skrattar fortfarande åt sin kartintresserade pojkväns hjärnsläpp.

Come for the beer, stay for the... beer.

Staden: Dublin var sjukligt rent. Knappt en fimp fanns att skåda, men så kunde man inte heller gå många meter innan man konfronterades med en soptunna med inbyggd askkopp. Jag tyckte nästan att det var obehagligt i början, men väl hemma på grusiga trottoarer saknar jag det. Märkligt nog gick städarna till verket redan på kvällen med sina kvastar, skräpplockare och små vagnar där man samlade butiksägarnas kartonger, käckt utskuffade på trottoaren. Fasaderna var vid första anblicken nya och fräscha, men tittade man upp såg man förvänansvärt många trasiga fönster, öde våningar och blommor växandes i stuprör. Dessutom tronade så gott som varenda port med en rejäl sladdhärva ovanpå. Märkligt att det inte brinner oftare. Det fanns gratis cyklar att låna, men dels skrämdes vi av vänstertrafiken och dels är Dublin ingen cykelvänlig stad. Man är inte välkommen att parkera sin hoj nånstans.

Vad säger elektrikerna?

Folket: Irländskan är en käck dialekt, men också snabbpratad och lite svår att förstå. Men det enda missödet som drabbade oss var bartendern som blixtsnabbt korkade upp ett glas Bulmers cider (with red berries) på min begäran om en pint Murphy’s Red Ale. Annars är staden tvåspråkig. Alla skyltar, bussar och spårvagnar har text både på engelska och gaeliska. Särskilt välklädd tycks inte Dublinbon vara. På herren gäller fortfarande gubbkeps i tweed, och damerna föredrar tajta brallor och utstuderade fotklädnader. Gatumusikanterna, som jag redan varit inne på, duggade tätt, och det gjorde även de hemlösa med sina små muggar.

Här krökar man.

Hotellet: Var inte alls så illa som fruktat. Det var tillräckligt rent och snyggt för vår smak, sängarna sköna och duschtrycket acceptabelt. Toavattnet var blått. Toapappret var däremot starkt undermåligt, men det vet jag inte om jag kan hålla vårt hotell ansvarigt för. Att inget gjordes åt de icke fungerade sänglamporna kan jag leva med. Läget var det inte heller något fel på. En liten promenad på fem minuter tog oss till Grafton Street, och ville man kunde man gena genom en park. Ljudnivån då? Jo, nog hördes det att det låg en nattklubb på bottenvåningen, men om man stängde fönstret (så gott det gick – det saknades nämligen hasp, något jag även noterade i matsalen) och lät teven stå på med låg nivå så neutraliserades ljudet. Däremot höll jag på att få spel den andra natten, då våra närmaste grannar lagom till midnatt vevade upp en orgie i usel musik, med en synnerligen irriterande Black Eyed Peas-låt som final. Onsdagen var den den stora partykvällen, varpå, skulle det visa sig, hotellet stängde och låste porten. I stället fick man snällt tränga sig i kön till kroginsläppet och vifta med sin hotellnyckel för att bli insläppt. Udda.

Alla hus har små källaringångar (där folk slänger fimpar och ölburkar).

Maten: Världsvana som vi vill tro att vi är tvekade vi inte att prova de lokala specialiteterna. Jag beställde modigt en Beef and Guinness stew redan första kvällen och fick något som jag skulle vilja kalla kalops. Men det var i alla fall rätt gott. Jag testade även den traditionella irländska hotellfrukosten, även om jag passade på bönorna. Och när det gäller bacon har vi mycket att lära av irländarna. Tjocka, salta bitar av pure bacony goodness. Jag kan även rekommendera irish stew (på lamm) och cottage pie, även om 3 Crown Alley Bars irish beef burger var resans höjdpunkt. För övrigt den enda rätten som kom med sallad. Messa testade en fish & chips som var så mastig att hon var tvungen att hålla igen på stouten resten av kvällen. En annan grej som inte verkar vara så het i Dublin är ost som pålägg. Däremot erbjöd hotellet fyra olika sorters marmelad samt, lite otippat, honung. Vi hann även testa italienskt och mexikanskt, samt den undermåliga snabbmatsrestaurangen Supermacs.

Farrington's, där (varning, internt) bartendern såg ut som Jug.

Gogartys, home of the "traditional irish music".

Drycken: Guinness gällde som hårdvaluta överallt – sötare och godare än här hemma, men däremot var det oväntat svårt att få tag på Murphy’s Red. Blott Gallagher’s Boxty House i Temple Bar kunde erbjuda den ljuva alen. Vi var även lite förbluffade över att finna Kopparbergs cider i varje bar. Mjölk såldes i plastdunk.

Sliten, men rätt klädd.

Herr Joyce och jag.

Sevärdheterna: Såg vi inte så mycket av. Jag hade en försiktig plan om att ta en buss ut på landsbygden och se allt det där gröna, och kanske svepa en Guinness i en liten pub helt byggd i trä, men det fanns inte tid för sånt. Vi tog ett stopp på Guinnessmuseet, något som nästan knäckte en höjdrädd Messa. Byggnaden var nämligen byggd i sju våningar runt ett gigantiskt pintglas, där de översta rulltrapporna gick tvärsöver. Högst upp fanns Gravity Bar med utsikt över staden och en gratis pint. I sightseeingbussen lärde vi oss att Jonathan Swift hade tinnitus, på den tiden betraktat som en psykisk sjukdom, varför han testamenterade pengar till ett mentalsjukhus. Och i en liten gränd hittade vi Phil Lynott.

The boy is back in town.

Gravity bar. Norra Dublin. Guinness före lunch.

Shopping: Grafton Street i all ära, men vi spenderade nästan all vår tid på Henry Street en bit norrut. Jeans för 250 spänn, jackor för 300 och t-shirts för en hundring. Tur det att Messa varit förutseende nog att packa med en extraväska för hemfärden. Även om hon kanske inte hade räknat med att det skulle vara jag som köpte upp halva stan. Lite oväntat var ölen ganska dyr – mellan 40 och 60 spänn, och cigaretter – hemligt undangömda från insyn enligt lag – gick loss på hutlösa 85 pengar. Men då får man väl skylla sig själv, antar jag. Annars har globaliseringen tagit bort lite av det roliga att strosa i affärer. Det finns ungefär samma produkter i Dublin som i Stockholm, även om vi blev rätt förtjusta i 75:orna med Bacardi Breezer och Smirnoff’s Ice, som fanns i varje off licence-affär. Och jo, whiskyn led också av svenska priser, även om utbudet var stort. Jag hade förhoppningar om att köpa en piffig rugbytröja, men de var verkligen inte billiga. Däremot lär inte den som är intresserad av polska livsmedel lida någon nöd – Polish skleb fanns lite varstans. Boklådorna var ljuvliga, men böcker dyrt. Bestsellerlistan ståtade med Stieg Larsson på andra, sjätte och tolfte plats, och dessutom med Henning Mankell och Jo Nesbö.

Mmmore goodness!

Nyhetsflödet: Det irländska dagstidningarna, med undantag för The Irish Times, var ingen vacker syn för en redigerare. De stora händelserna var dödsmisshandeln av en nigeriansk pojke, det brittiska omvalet och de siamesiska tvillingar som lyckosamt opererades under veckan. Malcolm McLarens död, hur taskiga alla är mot stackars Påven och den Kirgiziska revolutionen fick också tillbörligt utrymme, men pirater kan bäva över att den bizarrt framhastade nya internetlagen av Sarkozy-snitt hamnade på notisplats. På tv-nyheterna förfasade man sig över trenden med pajama girls – alltså tonårstjejer som driver runt på stan klädda i pyjamas. På sportsidorna var fotboll nummer 1, brittisk fotboll. Övriga världen existerar inte där. Annars var det rugby, gaelisk fotboll och hurling, lite golf och hästsport.

TV: Var inte särskilt exotiskt, bortsett från kanalen TG4 som var nästan helt gaeliskspråkig. Vi fastnade framför ett bizarrt talangprogram där olika dansgrupper tävlade i att dansa riverdance. Champion’s League-fotbollen gick på standardkanalerna och pubklientelet jublade när Manchester United förlorade.

Nattlivet: Vi testade inte klubbscenen, även om klubben Pravda, men härlig östeuropeisk design, verkade spännande. Och pubarna var, som sagt, överallt, såg ut precis som man förväntade sig att de skulle se ut, och spelade samma irländska musik som man förväntade sig. Utom möjligtvis puben med det snärtiga namnet Oliver Saint John Gogarty som utlovade traditionell irländsk musik, men som i själva verket bjöd på Elvis, Beatles och Simon & Garfunkel. Annars hade de flesta trubadurer på scen varje kväll. Bandet Busketeers, med entertainern Jacob Eklund på fiol, höll till på gatan, men var minnesvärda ändå. Trots att en farbror trakasserade dem med sin luftfiol. Och så hade vi toalettvaktmästarna. Nästan alla hade dem, snabba med att dela ut pappershanddukar till fuktiga händer, och med en liten samling toalettartiklar att välja mellan. Låg pubkänsla på det. Och bara på herrarnas, damerna får tydligen klara sig själva.

Luftfiolfarbrorn. Jag har en egen video också, men det kostar tydligen pengar att ladda upp mediafiler direkt,





Lägesrapport

19 08 2006

Tolv dagar är ganska länge att vara ledig utanför sin regelrätta semester. En dag till återstår, och skönt äro detta, ty jag börjar bli lite rastlös. Idag övervägde jag till exempel på fullt allvar att spendera hela dagen i soffan framför den Gudfadertrilogi som min värdinna har i sin filmhylla. Men istället åkte jag till Södermalm och uppdaterade min garderob till jättetrevliga höstreapriser. Så nu har jag massor av kläder att ta på mig men ingenstans att gå.

Inte för att jag klagar. I min frånvaro torde de ha haft roligt på redaktionen då JB skickades iväg till Tyskland på fotbollslandskamp. ”Fotbollsreporter” kunde man läsa i den traditionella På-plats-bylinen. (Även om ”På plats” inte alltid stämde. Från hotellet i Düsseldorf är det en timmes tågresa till spelplatsen, den fotbollstokiga industristaden Gelsenkirchen. Det är även en timmes tågresa till den lilla byhålan Geisenkirchen. Åt andra hållet. Denna information hade Fredrik älskat. Å andra sidan känner han säkert redan till detta. Kanske via den hårda vägen.) Så kan det gå i friidrotts- och semestertider. Trots att jag bara har träffat JB några gånger så är det en sak jag har lärt mig om honom. Han föraktar fotboll. Han glömmer aldrig bort att göra detta klart för alla som vill lyssna. Jag gjorde en gång misstaget att fråga honom vad det kunde tänkas kosta att gå till Söderstadion om man nu skulle betala för att gå in (vilket ju vi priviligierade sällan gör). Jag frågade fel person, och detta tog honom nästan tio minuter att klargöra. När landskampsuppdraget nådde sin sista dag i tryck kunde jag med visst nöje se att ordet ”fotbollsreporter” plockats bort ur JB:s byline. I dess ställe var det tomt. Det var lite sött.

Dessutom är det bara fyra veckor kvar tills mitt vikariat tar slut. Jag har inga som helst planer för denna händelse. Inga framtidsutsikter eller järn i elden. Ska jag kanske bo kvar? Jag vet inte. Jag har visserligen kvar min lägenhet ”hemma” och ett stående erbjudande om extrajobb på landsortstidningen, men detta är inte mer än en deltidssysselsättning. Tänk om man hade en personlig coach som kunde ta hand om alla dessa beslut och ta tag i all planering åt en. Det vore himla trevligt, tycker jag.





Klag

18 08 2006

Idag tänker jag klaga på saker. Saker som är obra. Den nya messengern, till exempel, som lockade och pockade på att bli nedladdad då jag blev bloggare. Så bra, tänkte jag – då kanske man äntligen kan se om andra har uppdaterat sina bloggar utan att behöva surfa in och logga in på alla sidorna bara för att mötas av gammalt mög. Men se, där bet jag mig i tån. Det kan man inte alls. Nej, jag kan inte ens längre se de vackra nunorna på människorna på min kontaktlista. Och det är ju synnerligen obra!

En annan sak som inte alls är särskilt bra är att stadsbussarna i Stockholm luktar sur vispgrädde. Jag lade märke till detta för några veckor sedan. Jag trodde först att det var jag som luktade sur vispgrädde. Att jag var bakfull och att min kropp på något märkligt sätt – fömodligen något kemiskt – börjat avsöndra hemska dofter. Men sedan insåg jag att det kom från bussarna. I Örebro luktar inte stadsbussarna gammal vispgrädde. Inte landsortsbussarna heller. De luktar svettig busschaufförskropp.





Alla andra upptäckte sex den sommaren. Men jag upptäckte skägg.

17 08 2006

Det där var mitt gamla jag som skrattade ett snuskigt infångande samlagsskratt. Det nya skrattet kommer från Gud och kan enbart höras med renade öron”, skrev en bekant då han hade bestämt sig för att sluta med engångsknull. Sedan ringde jag Acetonmannen, som visade sig vara mitt inne i sin avhandling, och fick mig till livs en lång utläggning om hans teorier om hur ekologiskt tänkande skulle kunna vara samhället till godo. Allt detta gjorde att jag för en stund kände mig väldigt normal.

Sedan drömde jag mardrömmar om hesa samlagsskratt. Jag var på en mörk och ond plats, där skuggorna viskade olycksbådande och ett hest ondskefullt skratt ekade över de döda nejderna. Jag förnam en bindgalen skräck! Där fanns även dvärgar.