Mitt decennium 4

4 01 2010

I vilket vi lär oss att den tekniska utvecklingen är snabbare än man tror, men att man fortfarande måste svettas för att ha råd att äta.

2003: Jo, nu ska ni få höra, detta var året då jag odlade mitt allra första helskägg. I skydd av i det närmaste total avskiljdhet från samhället, under ett tidigare omtalat svartarbete, odlade jag ett vildvuxet exemplar som jag sedan skulpterade fängelse-style och närapå fick en vuxen man att skratta sig till döds. Faktum är att jag förevigade det i sin slutgiltiga form, men hann aldrig framkalla det innan kameran slutade fungera (för, förstår ni, på den här tiden hade inte var man en mobiltelefon med megapixlig kamera till hands hela tiden. Faktum är att min allra första mobiltelefon, en klassisk blå Nokia, förmoligen inte varit i min ägo mer än nåt år vid denna tidpunkt) så ni kan bara drömma om att få se det.

Under hösten var skägget borta. I stället odlade jag en kort himlastormande kärlekshistoria, med alla klyschor, på distans med en liten flicka från Värmland, men som lycklig sambo passar det sig inte att jag delger några detaljer. Och sent på hösten gick jag också på min allra första forumfest, alltså en tillställning med bara folk som lärt känna varandra på internet.

Jobb: Ett par plågsamma månader som cykelreparatör på kommunen, Intervjuare för marknadsföringsfirma (ja, just en sån som trakasserar dig i köpcentrum – hata mig inte, snälla, och… tja, låt oss kalla det ”träarbetare”.
Minnesvärda händelser: Kommer in på journalisthögskolan i Göteborg, UNMOVICs vapenrapport (konsultera eder historiebok) fängslade världen, jag fyller 30, Den Gula Maskinen tar sig an Örebro SK i en tävlingsmatch och gör tre mål, skägget!
På tv: Arrested Development
Lyssnar på: Rocky Dennis, Doktor Kosmos

Skrivet 2003: Min kollega Inge är sällan tyst. Efter att Inge har sagt något bryter han ofta ut i ett nervöst fnitter, som om det Inge just sagt, det var minsann nåt som inte alls var i avsaknad av poänger eller föralldel komik. Att demonstrera ointresse uppmuntrar Inge att tala ännu mer. All den tystnad som uppstår då ingen talar får inte gå till spillo. Samtalsämnena fluktuerar sålunda mellan Buickar och rockabillymusik och hela vägen tillbaka till Buickar igen. Då och då kommer Inge ur spår och fördjupar sig i krönikor om förbluffande intressanta saker, som alla de där som svettades så inihelvete. Säkrast att noggrannt gå igenom de där som svettades så inihelvete, en och en i tur och ordning, tycker Inge då. Det mesta Inge pratar om är så inihelvete på något sätt.

Min andre kollega Jerry pratar inte lika mycket, men har å andra sidan en nervös ryckning av imponerande grad. Detta får till följd att man måste vidta vissa försiktighetsåtgärder i sitt umgänge med Jerry. Man tittar ogärna rakt mot Jerry. Man gör istället bäst i att titta lite vid sidan om, vilket underlättar att undvika att själv rycka till när hela Jerrys överkropp och vänstra kroppshalva gör våldsamma utfall mot en. Jerry har till följd av sina kroppsliga jordskalv stora sår och hack över större delen av armarna.

Tidstypisk bild: Nej! Kameran pajade, sa jag ju.





Mitt decennium 3

2 01 2010

2002
Om 2001 sög så var det efterföljande året upp och ner. Under årets första månader tvingades jag arbeta mer eller mindre ideellt för kommunen – ”praktikplats” tror jag att de kallade det – som nån sorts träarbetare. Det innebar att jag var tvungen att gå upp ohemult tidigt på morgnarna för att bygga ihop och hyvla rastplatsmöbler i stabilaste ek (och hoppas undvika de neurologiska skadorna i händerna som nästan alla som sysslat med det länge fått) samt sätta upp gärdesgårdar åt burgna villaägare (vilket faktiskt var roligare än det låter, eftersom många hemmafruar bjöd på ymnigt fika). Jag reser fortfarande runt landet för diverse jobbintervjuer inom IT-branschen, men på det hela taget är tillvaron så själadödande att jag fattar beslutet att söka in till journalisthögskolan.

Till sommaren lyckades jag trassla mig in på den riktiga arbetsmarknaden och blev – via ett av de mindre ondskefulla bemanningsföretagen – truckförare på ett Ericsson-lager. Det visar sig snart att jobbet är av typen tio små negerpojkar (kanske för att de åtta arbetstimmarna vi ska göra varje dag på sin höjd är fem, med alla raster, ombyten, systemfel, lunch- och fikapauser borträknade), och till sist är vi bara fyra trogna själar kvar. Assyriern vars namn jag inte längre minns, Rafael från det ena Kongo, som har en flickvän i varje stad (ty hans stam tillåter fyra fruar), samt Stefan, vars glasögon är så tjocka att de får Romeo Olssons flaskbottnar att verka slimma. Plötsligt har jag röd att gå på krogen igen och passar dessutom på att köpa en röd Fiat Uno av 1986 års modell.

På hösten får inte ens vi vara kvar och jag söker mig till *flämt* datorteket, där jag bara blir kvar i ett par veckor innan jag hamnar på ett ondskefullare bemanningsföretag (som bland annat håller inne min lön en dag för att jag inte kunde svara i telefon omedelbart eftersom jag satt och sket), som skickar mig att postsortera i en iskall lagerlokal mellan klockan 19 och 03.30. Jag får sparken dagen före  julafton.

Minnesvärda händelser: Fotbolls-VM i Asien, annars typ ingenting.
På tv: Oz, Tusenbröder.
Lyssnar på: Nick Drake, Turbonegro, System of A Down.

Skrivet 2002: Jag är alltjämt kvar på snickeriet, något jag ser som något av ett misslyckande. Jobbet som sådant är väl inte så hemskt, även om det har hänt att jag tagit till det gamla beprövade gå-omkring-med-en-planka-för-att-se-upptagen-ut-knepet. Förra veckan började det en ny flicka, och vi spenderade hela torsdagen med att måla gjutjärnsurnor tillsammans. Det visade sig att denna späda, och på ytan blyga, nittonåring till vardags (eller helg snarare) är sångerska i det karlstadbaserade reggaebandet Eisaa Peitää. Jag fann mig mycket intresserad av att veta allt om denna flicka, trots att jag i vanliga fall sällan intresserar mig djupare för lösa kontakter såsom arbetskamrater kan vara (om man inte planerar att stanna kvar länge), och detta fann jag mycket uppfriskande. Tilläggas skall väl att jag inte på något sätt känt mig fysiskt attraherad av henne. På senare tid har jag funnit mig själv drabbad en sorts personlig konfomitet – jag har fastnat i rutinens fälla. Den ena dagen har blivit den andra alltför lik för att det skall kännas riktigt bra, och den dylika ”personlighetsförändringen” mötte jag således med visst nöje. Flickan i fråga berättade att hon spenderat 4 månader förra året i Jamaica tillsammans med sin syster, och där funnit en veritabel skatt av sällsynt ömusik. Att reggaen är så mycket mer än Bobban, The Wailers och The Upsetter lärde jag mig av en gammal FEK-kursare, vars reggaesamling sannerligen inte gick av för hackor – han hade fler reggaeskivor än jag visste fanns (och kämpade förgäves med att odla egna dreadlocks). Som en hyllning till detta faktum lyssnar jag nu på Ganja Smuggling med Eek-A-Mouse.

Igår förde gärdsgårdsturnén mig till Mosås. Temperaturen närmade sig 20 grader då jag såg årets första nyckelpiga, och förbi gick en shortsklädd villaägare. Nittonåringen och jag diskuterade framtiden då det plötsligt slog mig, som en våt fisk i ansiktet, att jag borde skicka en ansökan till journalisthögskolan!
Tidstypisk bild:

Björnstugan, halv 2. Eller nåt.





Mitt decennium 2

31 12 2009

Efter ett relativt trevligt 90-tal började 00-talet med internet-revolution, Napster och 9-11, som alla hade del i att totalitarism blev på modet igen och solidaritet blev ett väldigt fult ord.

2001
Det visade sig snabbt att  den ljuva framtiden för IT-folket bara var hittepå, och efter mindre än ett år med extravaganta firmafester, flipperspel på kontoret och ölindränkta jobbfredagar var jag utan jobb igen. Och med alldeles för lite praktisk erfarenhet (och talang och intresse, om vi ska vara ärliga) för att hitta ett nytt. 2001 var en lång rad jobbintervjuer som inte ledde till något. (Allt ifrån SCB-intervjun där jag satt i en ring omgiven av 6-8 platschefer och ombads rita flödesscheman på whiteboardtavlan, till det hippa nystartade företaget som enbart tycktes vara intresserade av mitt civilstånd.) I stället svartjobbade jag med att göra webbsidor till lösa bekanta, och ägnade kvällarna åt att finslipa min antiamerikanska retorik på diverse diskussionsforum – för jag skaffade mig äntligen en dator och internetuppkoppling, modem såklart – which was the style at the time.
Jobb: Andra halvan av året: inget alls.
Minnesvärda händelser: 9-11. Jag blev med internet och började tack vare dokusåporna Baren och Robinson hänga på det internetforum där jag träffade min sambo och som jag fortfarande frekventerar.
På tv: Six Feet Under och The Office.
Lyssnade på: Winnerbäck, Skyclad, Tenacious D och IFA Wartburg.

Skrivet 2001: Brukar du läsa DN? I förra veckans ekonomidel hände det sig så att en seriös artikel om IT-företag på börsen avslutades med ordet ”bajs”. Varken mer eller mindre, ingen punkt, ingen förklaring, utan kort och gott ”bajs”. Var det för att ge luft åt artikelförfattarens leda över att behöva författa långa ekonomiartiklar, var det för att ge uttryck över sin åsikt om artikelns innehåll, var det ett test för att se ifall någon verkligen läser DNs ekonomisidor? Senare fick jag reda på förklaringen, det var artikelförfattarens kollega som skämtat till det. Denne hade gått in i författarens dator och helt sonika skrivit dit ordet ”bajs”, i förhoppningen över att kollegan skulle få ta emot skäll och hån från korrekturavdelningen. Nu bar det sig inte bättre än att det lilla ordet av någon anledning följde med till tryckning och således kunde beskådas i tidningen. Vid lunchtid dagen efter var tidningens redaktör fortfarande ovetande om att den seriösa morgontidningen levererats till det svenska folket med ordet bajs på ekonomisidorna. Sensmoral: om inte utgivarna själva orkar läsa tidningens artiklar, varför skulle då läsarna göra det? Var inte detta en söt historia?

Tidstypisk bild:

Fina Gula Maskinen-tröjan





Mitt decennium

31 12 2009

Det är den tiden på året igen. Tjälknulen ligger i blöt och finskjortan är nystruken (kan vi väl säga) och det är dags att sammanfatta det som varit. Varför inte hela decenniet, nu när ett nytt ska börja? Det är något både tryggt och obehagligt att jag har fört nån sorts webbdagbok i nästan sex år, men å andra sidan är det mesta som står skrivet så kryptiskt att jag inte förstår det själv. Och år 1999, så här i efterhand, känns som ett annat århundrade.

2000
Framtiden var ljus. Jag skulle bli sån därn IT-kille, och trots att jag tidigt insåg att jag och Frippe var bättre på Cartman-imitationer än på obejktorienterad programmering så genomförde vi vår IT-utbildning på Meteorit, en påbyggnad på den fil kand i Informatik med metodologisk inriktning vi plockade ut på förra mellenniets sista år. Vi kastades ut i yrkeslivet i april och for sedan land och rike kring för att försöka imponera på eventuella arbetsgivare i dotcom-boomens tid. Samma dag som som fotbolls-EM sparkade igång, alltså tidigt i juni,  fick jag ett ja från den jättehäftiga webbreklambyrån. Men det var ytterst nära att jag blev databasbyggare i Göteborg i stället. Och vem vet hur årtiondet sett ut då?
Civilstånd: Väldigt singel. Men förtjust i kurskollega med många fina historier om Kirunas nattliv.
Jobb/studier: Pluggade till programmerare, fick sen praktikplats som sån på webbreklambyrå.
Minnesvärda händelser:  Jag lär mig vad en mellotron är och Duncan Ferguson återvänder till Everton efter en olycksalig sejour i Newcastle United. Går med i en mailinglista om tv-serien The Simpsons, och tillvaron skulle aldrig bli detsamma igen. Mahirs hemsida blev ett tidigt internetfenomen. Tommy Ståhl slutar spela fotboll. Jag spelar Championship Manager för första gången.
Lyssnar på: Sabbat, Krixhjälters och Ola & Potatisarna.
På tv: Simpsons, Kvällstoppen.

Skrivet år 2000: Likt Proust och hans madeleinebakelser fick jag en svår flashback, då jag i förra veckan lyssnade på Camels utmärkta skiva Stationary Traveller. Detta gjorde mig en smula deprimerad eftersom det påminde om en händelsefyld tid, och det fick mitt nuvarande leverne att kännas tomt och innehållslöst.

Jag mindes nämligen en vecka på Phragmensvägen i Örebro. Det skedde så att två av mina närmare vänner lånade den ena vännens brors lägenhet under en veckas tid. Detta var häftiga grejor eftersom ingen av oss ägde en egen lägenhet. Jag måste ha varit 18 år då, eftersom jag minns att jag fick sova en natt i min fars Audi då en av personerna i lägenheten ville ha lägenheten för sig själv och den flicka han fått med sig från nöjesetablissemanget Contan. (Det var först senare samma år jag köpte min första bil – en grön Passat – av en lesbisk 150-kilosnegress från Ervalla). Under den veckan lyssnade vi en hel del på just Stationary Traveller av Camel. Jag minns att vi under några av dagarna hade besök av ett par unga lösaktiga flickor från Småland. Jag gjorde mig även ovän med en före detta flickvän då jag under folkölsrus spekulerade över vem av flertalet kandidater som egentligen var far till barnet hon bar i sin mage. (Den ovänskapen höll i sig ganska länge av förklarliga skäl, dock vet jag nu vem fadern är (och jag var inte en av kandidaterna ska jag kanske tillägga)). En av kvällarna drev störningsjouren oss ur lägenheten så vi åkte istälet till Karlskoga för att dricka fler öl samt se en vän spela inomhus-DM i damfotboll i Nobelhallen. Det förekom även bruk av en vattenpipa som var en av inventarierna i lägenheten, då den ordinarie lägenhetsinnehavaren har ett förflutet som hippie. En annan kväll festade vi hela natten med ett tiotal
kompletta främlingar.
Se där, några av händelserna under en vecka i min ungdom. Detta gjorde mig en smula nere eftersom det var ganska länge sedan något riktigt fränt hände i mitt liv, medan vi hann med så mycket under så kort tid på den tiden. Dock fick jag glädjen att ha sex i en källartrapp i vintras, men det är också det enda oväntade som hänt på mycket länge. Därför kom det som en glad överaskning att en Internetbyrå efter endast en 15 minuter lång intervju vill ge mig ett arbete, med början i augusti. Då kan även jag ha råd att leva ett värdigt liv igen!

Tidstypisk bild:

Tavla i personalutrymmet. Notera brallorna.