Snabbrapport

4 07 2011

Det är nånting med Metallica, de saknar den där extra charmen. Visst de har onekligen låtarna. De är ensamma ansvariga för att ha gjort den hårda rocken mainstream, de får medelålders mellanchefer att dansa lustigt, men jag kan ändå inte känna samma kärlek till dem som t ex Maiden eller Slayer. Det är bara en åsikt – det blev ganska uppenbart när 50 000 pers vägrade att sluta sjunga allsången till The Memory Remains att ingen håller med mig.

Anthrax tjuvstartade, och det vi hann höra imponerade inte, även om Joey gjorde det i Indians. Megadeth, däremot, kom med en väldigt trevlig låtlista. Jag saknade Hook In Mouth, men i gengäld fick vi både Wake up Dead och Peace Sells, och Messa fick Symphony of Destruction vilket fick den framtunge hårdrockaren framför oss att nästan gå sönder av lycka. ”Fy fan vad tajt! Så jääävla bra!” Han rockade å andra sidan till alla band som i trans. Man kan sammanfatta det som så att vi var betydligt mer förtjusta i honom än i den breda mannen bredvid som tog upp ett och ett halvt säte, aldrig satt stilla samt hade potenta armhålor som genomgick en märkbar kemisk reaktion i den kvava värmen. Till sist blev jag tvungen att strängt be honom skärpa sig.

Slayer var dem jag helst ville se, men jag är inte helt nöjd med deras spellista. Men Tom var så där mysig som bara Tom Araya kan vara, och batteristen Dave Lombardo var i så fin form att min mjälte kom i självsvängning.

Metallica, det går inte att förneka, bjöd på en maffig show och i stort sett allt man kan begära. Höjdpunkten var nog den högst otippade Orion The Call of Ktulu följt av One. Ekvilibristiskt framfört. Då kan man överse med Lasses fjolliga handlag med trumstockarna och att Robs stretchövningar får det att kvittra i sambons underbyxor.

På det hela taget var det sex magnifika timmar underhållning. En stark fyra är det minsta man kan ge.

Annonser




”Den musikaliska kvalitén inom THRASH METAL är stundom under all kritik”

1 07 2011

Ja, det stämmer. Det går bra att vara hur avis som helst. Jag har återbördat EN HEL KASSE OKEJ från föräldrahemmet.  Och det är förstås inget man bara stressar igenom. Det är sånt man har semestrar till, och jag lär återkomma till ämnet. Men helgen till ära har jag bläddrat igenom några OKEJ från 1985. Jag fastnade för Jörgen Holmbergs något onyanserade artikel om det nya fenomenet thrash metal. ”Ett i Sverige vanligt misstag är att stava namnet utan h:et. Thrash metal. Men h:et måste vara där annars försvinner ursprungsbetydelsen. Thrash betyder nämligen inte ”skräp” utan ”tröska” på engelska”, slår Jörgen fast (och kastar sedan ner Power Metal och Death Metal i soppan (Jörgen skäms inte för att använda versaler på egennamn nämligen)).

OKEJ är ju, det har jag blivit väl medveten om under en veckas bläddrande, inte någon neutral popmusikbevakare. En artikel bör ju ha en vinkel, och i OKEJ är vinkeln oftast tävlingen om vem som är snyggast, störst eller värst. Och dyker det upp något kontroversiellt är man inte sena att välja sida. Oftast, naturligtvis, på kidsens sida men, som vi här ser, inte nödvändigtvis. ”Döden är förstås populär att sjunga om. Eller vråla och kvida om. Någon sångare har jag inte lyckats hitta på plattorna. ‘Mikrofontortyr’ har en av grupperna uppriktigt skrivit på omslagets baksida”, konstaterar Jörgen för att förtydliga. Intressant nog blott tre nummer efter att OKEJ publicerat den allra sista intervjun med Metallicas Cliff Burton. (Vill man hävda i alla fall, men faktum är att Cliff är den enda medlemmen utan pratminus. Däremot berättas det om hur han går loss på en felparkerad Södermalmsk damcykel.)

Snart bortglömda?

Metallica är störst, hävdar Jörgen, redan i februari 1985 var de det. ”De är det enda TM-gäng som lyckats ordna ett kontrakt med något av de stora skivbolagen, Elektra.” I tidigare nämnda Metallica-intervju hävdar dock  Kirk Hammet att Metallica minsann är Power Metal, och tar bestämt avstånd från alla thrashanklagelser. ”Definitivt inte Thrash Metal. Sådant sysslar Slayer och Hellhammer och de andra banden med. För dem är det bara imagen som gäller.” (Slayer omnämns mycket riktigt som ett gammalt sminkband i artikeln.) Kanske är det därför som Jörgen är snäll mot Metallica. ”Metallicas förre gitarrist Dave Mustain (sic), sägs ha blivit av med de alkoholproblem som ledde till kicken från gruppen. Mustain har nu sitt eget band, Megadeth, som han beskriver som ‘progressiv jazzrock-Heavy Metal i punktempo. /…/ Dave Mustain är idag sur på Metallicas medlemmar. Han skrev mycket av det tidiga materialet och hävdar att hans gamla grupp nu stulit många riff från honom till plattorna.

"Dave Mustain".

Slayer gillar Jörgen Holmberg inte alls. ”Slayer, en (sic – det är förbluffande mycket stavfel i OKEJ) av de mest framstående banden, ligger på en av sina pressbilder och krälar på en halvnaken kvinna som de spyr blod på och hotar med en stor dolk. Perverst!” Och senare: ”Slayer låter otäckt dåligt. Inga låtar, inget musikaliskt tänkande, bara rått och ösigt med två gitarrister. ‘Sången’ liknar Cronos i Venom. En andra LP, ‘Hell Awaits’, finns snart ute. Den har bandet lovat ska vara ‘100% tyngre’. Efter första plattan sa de att Slayer var tyngst i branschen.

Perverst!

Men Anthrax då, undrar du. De tokroliga mysthrasharna från östkusten? Ack nej, inte heller de finner nåd hos Jörgen: ”De ser nästan städade ut. Men låt er inte luras av det yttre. Man har kul åt det hejdlösa öset på LP:n ‘Fistful of Metal’ under en eller två låtar. Sedan har man fått nog, nog, nog! Och vilken kräksång av Neil Turbin sedan! Han är utbytt mot Joey Belladonna på kommande skivan ‘Spread It’.” Föga anade han väl att Scott Ian skulle komma att stanna hemma från en Europaturné för att vara något så ytterst ohårdrockigt som pappaledig 26 år senare. Sedan fortsätter Jörgen att smäda en hoper andra band i genren: Exodus (”tilltalar hårdrockare såväl som punkare med sitt vilda och besinningslösa tempo”), Exciter (”Har ni hört ett startfält med F1-bilar dra iväg? Då har ni hört ett utmärkt smakprov på hur den här trion låter.”), Voi Vod (”De har beskrivits låta som allt från en skenande hårtork till cementblandare /…/ de bygger upp en vägg av massivt oväsen med de värsta avgrundsvrål till sång ni kan tänka er!”) och Celtic Frost (”får Hellhammer att låta som impotenta veklingar”).

För fler pinsamma bilder på tuffa hårdrockare, besök metalsludge.

Exciter har jag förvisso aldrig hört, men övriga uppräknade band torde väl höra till den hårda rockens allra mest inflytelserika band. Jörgen ska ändå ha kredd för att han i OKEJboken vägrar att göra avkall på sitt thrash-hat, även om han hade ganska fel i sin önskning om att marknaden fort mättas så att ”högkvalitativ hårdrock med låtar och musikalisk intelligens” slipper att dras med i en våg av moralpanik. Stäm mig inte, Jörgen, för att jag, i strid mot upphovsrättslagen, har plankat nästan en hel artikel.

Celtic Frost - för hårdrocken vad Kraftwerk är för syntetisk musik.

På söndag – och här kommer poängen – kommer jag och Messa att vrôla ikapp med The Big Four – Megadeth, Anthrax, Slayer och Metallica. Det blir ljuvligt. Om jag får välja spelar de de här låtarna.

Var inte ledsna. Det går på tv också.





You can’t spell Megadeth without ”egad”

24 05 2010

I min späda ungdom var det Yes och Police. Sen kom Kill ‘Em All och Gud såg att det var gott, och musiken blevo äntligen hård och allt blev bra och fint och bra. Men Metallica tyckte att deras gitarrist Dave Mustaines knarkvanor samt frisyrer var för osunda och bad honom snällt att sluta i bandet, varpå Dave grundade Megadeth. Snart insåg Dave att den gitarrist han städslat, Kerry King, såg på tok för hård ut och att hans status som frontfigur kunde bli hotad, så han valde att inte förnya Kings kontrakt. Varpå King hittade några lika hårda snubbar och startade Slayer. Och samtidigt på östkusten, helt orelaterat, bildade ett gäng snubbar som tyckte om att gå runt i shorts Anthrax.

Östkustthrash - ej att förväxla med västkustthrash.

Sålunda, under det tidiga 80-talet, korsbefruktades vad som skulle bli allmänt känt som The Big Four of Thrash Metal, och den musik de skapade under 80-talet skulle ingen annan rockkvartett med snabba gitarrer som specialitet därefter komma i närheten av (bortsett från det sorgligt okända engelska bandet Sabbat, men det låtsas vi inte om eftersom det tar bort lite av effekten.)

Och vad fan har allt detta med nånting att göra, frågar du med elak blick och kort tålamod? Jo, det ska jag tala om. De har detta gemensamt. Den 22 juni strålar de fyra stora samman i den bulgariska huvudstaden för att ånyo frälsa världen med sina kompositioner. (Ja, åtminstone hälften av originalmedlemmarna lär väl var med i alla fall.) Och om du väldigt gärna vill så kan du alltså se det, utan att behöva flyga östeuropeiskt flygbolag, på bio. Det är nästan så att man blir lite sugen. Biljetterna släpps tydligen på fredag.





All this I cannot bear to witness anymore

29 03 2009

Min gode vän och hus-sociolog Dr Bajsman hörde telefonledes av sig i går och undrade försynt om det verkligen kunde stämma att mitt omtalade blandband inte innehöll en endaste Voivod eller Meshuggah-låt. Eller ens något med Alcolholic Metal-bandet Tankard eller det mest fulspelande bandet i världshistorien – Necrosanct. Det stämde. Och, även om jag skulle kunna tänka mig att övertalas att ta med något från Voivods Nothingface så lär det så förbli.

Dock slog det mig att det nu faktiskt inte finns så många platser kvar på bandet, och att det börjar bli dags att ta med lite fler band som faktiskt har betytt något för formandet av mig själv. Det finns alltid en fara i att nära en elementär längtan att framstå som lite djupare och mer underground än vad man egentligen är när man fläker ut sin smak så här halvoffentligt, och jag är förstås inte immun mot sånt. Jag vill dock tro att det i mitt fall mer yttrar sig i låtvalet än i valet av artist. (Jag menar Master of the Universe i stället för Common People? Vad fan tänkte jag på?)
Ursprungligen hade jag en genomtänkt plan över hur mitt blandband skulle se ut, men då denna gick under i en datorkrasch under vintern har det mest gått på dagsform på sistone. Men nu är det i alla fall för något högst mainstream. Det har blivit dags för Metallica.
De unga fyra

De unga fyra

Jag erkänner härmed att jag var ganska sen med att upptäcka dessa thrashens mediala pionjärer. Jag hade förvisso hört dem tidigare och, likt så många andra, fascinerats av Cliff Burtons byxor, mosh-teknik samt död. Men det var först då Erik Nordström tilltvingade sig kontrollen över stereon i min högstadieskolas elevlokal och fläskade på …And Justice for All som jag föll. Och jag föll hårt.
Innan går in på varför, låt oss gå tillbaka till 1988 och för en stund förundras i hur absurt det måste ha förefallit på den tiden att ett band som Metallica skulle kunna betraktas som mainstream, allmän egendom, ja, rockgiganter. Den 14-årige Ron Obvious levde i en tid där världen fortfarande befann sig i slutat av Reaganårens moralpanik, där svensk offentlig debatt till stor del styrdes av en religiös galning och där en humorist som Dee Snider ansågs så farlig för ungdomens moral att han drogs inför rätta. En tid att brutalt få upp ögonen för hur lite man behöver kunna eller förstå för att ägna sig åt politik. Och för hårdrocken att nå perfektion.
I dag lever vi visserligen också i slutet av 8-årig period av nymoralism, men alla försök att skapa ensidig mediaopinion bemöts nuförtiden alltsomoftast av underbyggda hånskratt och religiösa galningar läses endast med ironi. Dee Snider är dock fortfarande sig lik, för så har man sagt mig.
Vissa saker bara måste man läsa

Vissa saker bara måste man läsa

En majoritet (och då talar jag om de insatta, inte den totala publiken) hävdar fortfarande med bestämdhet att Master of Puppets är Metallicas magnum opus. Inget ont om den, men för egen del är det Justice som gäller. Den brutala kraften kombinerad med den symfoniska ekvilibrismen och den faktiskt hyfsat relevanta lyriken, allt förpackat i en för genren osedvanligt elegant produktion, sparkar stjärt med nästan allt som gjorts inom den hårda rocken. Nio stycken samtidsskildringar helt utan svagheter. Här kan man bara blunda och peka. Jag gjorde så, och därför lyssnar vi nu på Harvester of Sorrow.

Efter Justice tappade jag tron på Metallica. Det har inget med Napsterrättegångar, basister eller nervösa sammanbrott att göra, utan grundar sig helt enkelt i den intervju i vilken James Hetfield beklagar sig över hur jävla jobbigt det är med alla taktbyten och episkt långa låtar när bandet spelar live. Därför valde man att göra den svarta skivan, och därefter har det bara gått utför. Lyckligtvis slutade man aldrig att spela Justice-låtarna live ändå. Och att jag har så svårt för den svarta skivan, som ju faktiskt är ett stycke habil rock, beror nog mest på Simpsons-effekten; att något som en gång i tiden var unikt bra och begåvat plötsligt ändrar inriktning och, trots att det fortfarande inte alls är uselt, blir någonting utsmetat och helt annat än det man först lärde sig att älska.
Nästa vecka: Inte Necrosanct.
Bonus: Dr Bajsmans blandband (eller åtminstone de 14 låtar av 20 som fanns på Spotify).