All this I cannot bear to witness anymore

29 03 2009

Min gode vän och hus-sociolog Dr Bajsman hörde telefonledes av sig i går och undrade försynt om det verkligen kunde stämma att mitt omtalade blandband inte innehöll en endaste Voivod eller Meshuggah-låt. Eller ens något med Alcolholic Metal-bandet Tankard eller det mest fulspelande bandet i världshistorien – Necrosanct. Det stämde. Och, även om jag skulle kunna tänka mig att övertalas att ta med något från Voivods Nothingface så lär det så förbli.

Dock slog det mig att det nu faktiskt inte finns så många platser kvar på bandet, och att det börjar bli dags att ta med lite fler band som faktiskt har betytt något för formandet av mig själv. Det finns alltid en fara i att nära en elementär längtan att framstå som lite djupare och mer underground än vad man egentligen är när man fläker ut sin smak så här halvoffentligt, och jag är förstås inte immun mot sånt. Jag vill dock tro att det i mitt fall mer yttrar sig i låtvalet än i valet av artist. (Jag menar Master of the Universe i stället för Common People? Vad fan tänkte jag på?)
Ursprungligen hade jag en genomtänkt plan över hur mitt blandband skulle se ut, men då denna gick under i en datorkrasch under vintern har det mest gått på dagsform på sistone. Men nu är det i alla fall för något högst mainstream. Det har blivit dags för Metallica.
De unga fyra

De unga fyra

Jag erkänner härmed att jag var ganska sen med att upptäcka dessa thrashens mediala pionjärer. Jag hade förvisso hört dem tidigare och, likt så många andra, fascinerats av Cliff Burtons byxor, mosh-teknik samt död. Men det var först då Erik Nordström tilltvingade sig kontrollen över stereon i min högstadieskolas elevlokal och fläskade på …And Justice for All som jag föll. Och jag föll hårt.
Innan går in på varför, låt oss gå tillbaka till 1988 och för en stund förundras i hur absurt det måste ha förefallit på den tiden att ett band som Metallica skulle kunna betraktas som mainstream, allmän egendom, ja, rockgiganter. Den 14-årige Ron Obvious levde i en tid där världen fortfarande befann sig i slutat av Reaganårens moralpanik, där svensk offentlig debatt till stor del styrdes av en religiös galning och där en humorist som Dee Snider ansågs så farlig för ungdomens moral att han drogs inför rätta. En tid att brutalt få upp ögonen för hur lite man behöver kunna eller förstå för att ägna sig åt politik. Och för hårdrocken att nå perfektion.
I dag lever vi visserligen också i slutet av 8-årig period av nymoralism, men alla försök att skapa ensidig mediaopinion bemöts nuförtiden alltsomoftast av underbyggda hånskratt och religiösa galningar läses endast med ironi. Dee Snider är dock fortfarande sig lik, för så har man sagt mig.
Vissa saker bara måste man läsa

Vissa saker bara måste man läsa

En majoritet (och då talar jag om de insatta, inte den totala publiken) hävdar fortfarande med bestämdhet att Master of Puppets är Metallicas magnum opus. Inget ont om den, men för egen del är det Justice som gäller. Den brutala kraften kombinerad med den symfoniska ekvilibrismen och den faktiskt hyfsat relevanta lyriken, allt förpackat i en för genren osedvanligt elegant produktion, sparkar stjärt med nästan allt som gjorts inom den hårda rocken. Nio stycken samtidsskildringar helt utan svagheter. Här kan man bara blunda och peka. Jag gjorde så, och därför lyssnar vi nu på Harvester of Sorrow.

Efter Justice tappade jag tron på Metallica. Det har inget med Napsterrättegångar, basister eller nervösa sammanbrott att göra, utan grundar sig helt enkelt i den intervju i vilken James Hetfield beklagar sig över hur jävla jobbigt det är med alla taktbyten och episkt långa låtar när bandet spelar live. Därför valde man att göra den svarta skivan, och därefter har det bara gått utför. Lyckligtvis slutade man aldrig att spela Justice-låtarna live ändå. Och att jag har så svårt för den svarta skivan, som ju faktiskt är ett stycke habil rock, beror nog mest på Simpsons-effekten; att något som en gång i tiden var unikt bra och begåvat plötsligt ändrar inriktning och, trots att det fortfarande inte alls är uselt, blir någonting utsmetat och helt annat än det man först lärde sig att älska.
Nästa vecka: Inte Necrosanct.
Bonus: Dr Bajsmans blandband (eller åtminstone de 14 låtar av 20 som fanns på Spotify).
Annonser

Åtgärder

Information

2 responses

29 03 2009
ron0bvious

Alltså, jag vet inte varför WordPress struntar i mina radbrytningar, men esteten i mig gråter bittra tårar över det i alla fall.

2 12 2009
Blandband – the end « En ond plats

[…] – Daniel Johnston 4. Them Bones – Alice In Chains 5. Gammadion Seed – Skyclad 6. Harvester of Sorrow – Metallica 7. Innan Himlen faller ner – Imperiet/Balladen om Fredrik Åkare – Cornelis Vreeswijk […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




%d bloggare gillar detta: