Varats olidliga lätthet

26 06 2013

Den eviga återkomsten är en gåtfull idé och med den har Nietzsche satt åtskilliga filosofer i bryderi: tänka sig att allt en dag ska upprepas, som vi en gång upplevde det, och fortsätta att upprepas i all oändlighet! Runt midsommar 2013 var det 30 grader varmt i Prag, och i ett litet hotellrum i de bullriga judiska kvarteren, där det var dubbelt så varmt som utomhus, hade man placerat mig tillsammans med Fröken Messa och Sexet. Den så efterlängtade semestern hade äntligen kommit. Och vi var tillbaka i Böhmen igen.

Förra gången jag var i Prag hade jag hela blocket fullt av anteckningar. ”Gode gud, så de fiser!”, ”Intressant. Porrbutikerna verkar ha både kill- och tjejavdelning”, eller ”Fortsatta problem med det tjeckiska toapappret – hög kvalitet på toaletterna dock” kunde det stå. I år är det mer sparsmakat. Det står vad jag har ätit (schnitzel, gulasch i bröd, stek, friterad ost (så perverst – så gott!), baconmos, klobasa, ja, sånt där), var jag har druckit (26 pilsner och en St Norberts Summer Red Ale), nåt om dragspelslambada och den undermåliga torgunderhållaren Chicken Joe.

Jag vill inte tro att jag har blivit blasé, men lika uppmärksam är man tydligen inte längre. Bilderna får tala i stället.

Det enda vi märkte av den senaste tidens översvämningar var sandsäckar lite här och var, samt den här skylten. Ja, den och att ställets strandservering numera saknade glasskivor ut mot vattnet.

Det enda vi märkte av den senaste tidens översvämningar var sandsäckar lite här och var, samt den här skylten. Ja, den och att ställets strandservering numera saknade glasskivor ut mot vattnet.

Vi besökte borgen igen. Det var tokvarmt igen. Det var inte så farligt mycket folk. Igen. Nytt var ett helt gång asiatiska bröllopspar som dök upp här och var för att fotograferas med snygg bakgrund.

Vi besökte borgen igen. Det var tokvarmt igen. Det var inte så farligt mycket folk. Igen. Nytt var ett helt gäng asiatiska bröllopspar som dök upp här och var för att fotograferas med snygg bakgrund.

Och nu noterade jag att faktiskt lyckades fånga den kiltklädde torggycklaren på bild (inringad). Är det inte härligt med högupplösta kamerabilder så säg.

Och nu noterade jag att faktiskt lyckades fånga den kiltklädde torggycklaren på bild (inringad). Är det inte härligt med högupplösta kamerabilder så säg.

En märklig ny iakttagelse kan jag i alla fall bjuda på: de två serviceskolorna. I ölhallar, pubar och restauranger hinner man knappt sätta sig ner förrän någon kommer sättande med stora pilsner i händerna. Där är det inga konstigheter om du pga språkförbistring skulle råka beställa en konstig burk-Gambrinus med limesmak (!) och sedan vill skicka tillbaka den. Visserligen kan det hända på vissa mindre nogräknade ställen att servitören glömmer bort sidorätten (här äter man kött, potatis/knödel till är helt frivilligt) men då löser de det så smidigt att de byter bord, emedan klantarslet inser att han sumpat sin dricks. Men i alla fall. Finnes utskänkning av mat eller dryck: god service. (Undantaget servitrisen som inte hade lust att komma med våra öl på uteserveringen eftersom det hade börjat regna.)

Gå sedan till en klädbutik och du torde notera motsatsen. Här har man placerat de allra mest uttråkade människorna i hela Prag. Köpa skor funkar OK, böcker går an ibland, men kläder – jag föreställer mig att det är ungefär lika muntert som det var att besöka en kommunal byråkrat under kommunisttiden. Och vore de inte så unga så skulle jag misstänka att det är gamla politruker som har omplacerats.

Mongolian Outlaws - drar sig inte ens för att klottra på Karlsbron! (Och, ja, det är meningen att man ska pissa in bollen i mål i den där piffiga pissoaren.

Mongolian Outlaws – drar sig inte ens för att klottra på Karlsbron! (Och, ja, det är meningen att man ska pissa in bollen i mål i den där piffiga pissoaren.

Sen började det regna. Då åkte vi hem.

Sen började det regna. Då åkte vi hem.

(Jag har en rent löjlig mängd såna här turistbilder också, men, ärligt talat, dem skiter ni ju i.

(Jag har en rent löjlig mängd såna här turistbilder också, men, ärligt talat, dem skiter ni ju i)

Det enda som var trist är jag aldrig fick se Super-Vaclav.

Annonser




Captain’s Log: Prag

25 04 2011

(Eller Stora semesterbildinlägget)

Låt oss börja med det otrevliga, för det var sannerligen inte mycket med Prag som inte var trevligt, men det här var det. Grillspettet i Mala Strana på måndagkvällen nämligen. För det tog min hörntand. Nästan hela. Ingen större skada skedd där (förutom kanske när jag måste betala en ersättare), jag märkte det inte ens förrän en stund efteråt. Tyvärr lämnade den bortbitna flisan, eventuellt en gammal lagning, en ganska vass kant varför ena sidan av min tunga efter ett tag blev väldigt öm. Full av blåsor. Vilket gjorde det tämligen smärtsamt att svälja under resten av resan. Inte helt idealiskt när man befinner sig i pilsnerns hemland.

I övrigt var det, som vi kan se, väldigt, väldigt trevligt.

Det låg ett evigt dis över Prag, här beskådat från de västra höjderna från Pragborgen.

Det här måste vara tidigt i veckan eftersom jag fortfarande ser nån sorts poäng i att ha jacka på mig. Bron heter Legií. Karlsbron i bakgrunden.

Messa poserar vänt vid borgens murar. Bara lite höjdrädd.

Vissa apor tvingas jobba för sitt uppehälle vilket vissa i sällskapet fann enormt orättvist.

Den där ballongdjäveln provocerade oss hela veckan. Zoomar man så ser man att det faktiskt sitter två stackare i korgen, och att de förmodligen har betalat för det. The crazyness!

Det är fortfarande oklart om Mozart skrev sin danska pjäs "Fitthål" före eller efter "Don Giovanni".

Kringlorna står på varje krogbord med självaktning, istället för senap och ketchup, typ. Vi provsmakade aldrig.

Kaptenlöjtnantens rökta rävben. Och 17 pommes frites.

Karlsbron med flickvän samt vy mot Mala Strana.

Beställer man en "large pivo" kan man ibland få en öl som är rätt stor.

Fethån i Prag! Den här gränden är så smal att den kräfva trafikljus. Peter Harrysson rasar.

Hungermuren, som är allerstädes synlig, har ingen som helst funktion. Den byggdes enbart för att bonnajävlarna skulle ha ett jobb så att de hade råd att äta.

I den här parken förekom någon sorts proffsfotografering, men Messa bestämde att vi måste gå innan en endaste tutte hade plockats fram. Orättvist tycker jag.

Samma park, fast med snyggare modell.

Fem broar hann vi med. Detta är den sydligaste.

Meh. Tis been done before!

Lycklig man framför Hooters.

Lycklig idiot ska åka spårvagn.

Where's Waldo? (På Gamla stans torg). I hörnet fanns en av många irländska pubar. Irländaren har det lätt. Vart han än i världen vänder kan han alltid starta en pub, och den är alltid full. If you build it they will come - i sanning!

Plötsligt dök Robert Prytz upp på Vaclavplatsen och satte upp reklam för sin nya självbiografi!

Livet... är inte alltid vackert!

Om jag ska klaga på något så är det att jag inte hittade en endaste obskyr t-shirt med tryck med tjeckisk text. Det är ju faktiskt helt oacceptabelt. Annars var det en lysande tripp. Lysande.





Manligt och kvinnligt

23 04 2011

Nu berättar Messa om vår onsdagskväll i Prag för sina internetvänner:
Vi gick längs floden på kvällen och det var så jäkla skönt väder och Pragborgen var upplyst och det var svårt romantiskt. Så säger Ron ”Nä, nu tror jag att vi ska stanna här en stund, ställ dig vid räcket.” Jag går dit och så hör jag hur han drar ner en dragkedja (I JACKAN!) och jag fick en sån där liksom… förlovningsringskänsla och blev helt stressad. Och så vänder jag mig om och där står Ron med sin jävla kamera och bara fototillfälle! Jag ser helt mongo ut på de där bilderna. Sönderstressad typ. 

Alltså, jag ville bara ha en fin bild på Pragborgen och min flickvän och förstod inte ens det grava i situationen förrän jag hörde Messa prata med sin pappa i telefon dagen efter. Om något borde jag vara sur eftersom hennes svar på den hypotetiska frågan tydligen inte var självklart!

Och nej, jag har inte tillåtelse att visa bilderna.

(Jaja, om hon snor mina blogginlägg så får väl jag sno hennes.)





Pragvår

22 04 2011

För att bättre studera tjeckerna i allmänhet och Pragborna i synnerhet har undertecknad tagit det på sitt ansvar att kosta på sig en studieresa till den centraleuropeiska metropolen för att bättre kunna bedriva fältstudier. Detta är vad jag har kommit fram till.

Prag - himla tjeckt!

Det tycks finnas två typer av tjecker. Den ena, kanske mer traditionella fördomstjecken, är den sjavige, ovårdade typen, som gärna släntrar runt på stan okammad i bylsiga arbetarbyxor samt stor mage. (Detta kan förklara det höga anseende den s k ”Foppatoffeln” tycks ha i Tjeckiens huvudstad.) Den andra typen har givit upphov till otaliga fotomodeller-och-sen-halvtaskiga-skådespelerskor-i-lättklädda-filmer. Den unga tjecken har inte växt upp bakom en järnridå och har därför tagit till sig västs utseendefixering. Den här typen är smärt, välklädd och lite dryg. Och med välklädd menas i typfallet tajt eller knappt alls klätt. Jag bedömer ration skabbon/heton vara 80-20 för de tjeckiska männen och 20-80 för tjekiskorna. Med reservation för en högre andel skabbon längre ut på landsbygden.

Vad gäller den så omsusade ishockeyfrisyren så tycks det ha skett en smärre mutation. Den lever alltjämt i välmåga, men har blivit glesare och, ja – mer udda på senare år. Det är inte tal om att göra kopplingar till det sena 00-talets obehagliga trendhockeyepidemi som grasserade i svenska städer. Nej, vad vi har att göra med här för snarare tankarna till synskadade frisörer. Redan på flygplatsen kunde jag och mitt resesällskap skåda ett exemplar som var extremt mycket business in front, men när vi förväntansfullt avvaktade för den svallande partyryggen möttes vi istället av vad som snarast kan artbestämmas som en väldigt fullvuxen synthtofs. (Ni som var barn på 80-talet vet vad jag pratar om. Ni andra är bara att gratulera.) Min självbevarelsedrift höll mig från att föreviga något av underverken – vi uppmärksammade nämligen också den böhmiska utlöpan av Hell’s Angels på en irländsk pub.

Så sant som det är sagt: !

Trots att även många tjeckiska män tagit till sig en urban självmedvetenhet är det fortfarande en upplevelse att besöka en urinoar på någon avPrags många ölhallar eller tavernor (där en Krusovice kan kosta så lite som 10 svenska kronor – en Pilsner Urquell, nationens stolthet, några kronor mer). Pragmannen skäms nämligen inte för sig. Han passar på att släppa väder för president och fosterland utan att försöka dämpa eventuella ljudkaskader. Och ingen verkar tycka illa vara om det. Ja, ibland kan man få uppleva sådana veritabla fiskonserter att man vill spontanapplådera.

Tjecken fiser gärna och högljutt.

Ölen finns i tre varianter. 0,3 liter, en halvliter – typ en pint, och i vissa fall enliters. Öl på flaska får man bara om man beställer en utländsk öl eller den mystiska alkoholfria ölen som fanns överallt – för öl dricker man i Prag oavsett om man vill bli full eller inte. På medelölhallen kostar pinten mellan 23 och 40 korunas, vilket motsvarar ungefär 10-16 spänn. Men på finare kaféer kan de gå loss på så mycket som 90 Kč. En Guinness får man för runt 75 Kč/flaskan och – märkligt nog – den mexikanska tjejölen Corona är det dyraste du kan få tag på i ölväg. På restaurangkedjan Svejk kostar en flaska 90 Kč. Det är inte OK att beställa i baren. I stället sätter man sig vid ett bord och hivar fram ett ölunderlägg så kommer kyparen snabb som en vessla och frågar om vi vill ha Pilsner Urquell, Staropramen, Krusovice eller Gambrinus. Sen drar han ett streck för varje öl på ett papper som lämnas kvar på bordet tills det är dags att betala den löjligt låga notan.

I Prag kan det bli väldigt varmt. Stadens centrum ligger nämligen nersänkt i en stor gryta, omgiven av kullar, slingrande sig runt Vltavas s-formade lopp. Så det är inte ovanligt att se extremt korta kjolar ovanför de höga klackar som vinglar fram längs stadens kullerstenar. Om tjecken inte hymlar med sina kroppsljud så gäller samma sak för tjeckiskan när det kommer till de mer kroppsliga företrädena. Er utsände noterade, medan han väntade på sin klädprovande sambo, att tjeckiskan inte är så noga med att skyla sig i provrum. Vad har väl de att dölja, resonerar de kanske. Överlag har man en ganska odramatisk inställning till tuttar, vilket även kan förklara de oerhörda framsteg den tjeckiska amatörporren gjort på senare år. Erotic City Superstores fanns lite här och var och hade generösa öppettider varje dag. Riktigt vilket utbud de har vet jag dock inte, eftersom vi avstod från besök.

Utsikt från Pragborgen. Minuspoäng för smogen.

Jag vet inte om detta har något samband med den artikel jag läste i en engelskspråkig veckotidning på flyget, där det påstods att tjeckerna idag är världens kanske minst religiösa folk. Hur det nu är med det så sprang vi raskt på ett flertal affärer med religiös betoning – Christian Goods Store och slikt. Dessutom hade var och varannan Skoda en liten jesusfisk på bakluckan. Som om det inte räckte att staden är full av kyrkor, katedraler och synagogor. Nästan inga hundar bär koppel, men är i gengäld väluppfostrade.

Slutligen maten. Tjecken gillar, förutom öl, kött och korv. Korv heter klobasa på tjeckiska, vilket ju är vansinnigt roligt. Dessa grillas på torgen och sprider väldoft. Mitt resesällskap hade dock svårt med den klimp av okänt ursprung som dök upp inuti korven. Hon tyckte bättre om klobasans storlek som förvisso var väldigt imponerande. Köttet får man i rejält tilltagna portioner. Rökt revbensspjäll, grillat fläsklägg, skinka, eller varför inte en mixed grill – lite av alla köttsorter plus korv. Till det får man, om man speciellt ber om det, några frittar eller 7-8 knödelskivor. Tjecken är dock fortfarande ganska svag på engelska så artikulera noga eljest du kan få en skål rice när du bett om fries. På vissa ställen gick köttvurmen kanske till överdrift. En krog lovade gratismiddg om man bara åt deras enkilosstek ”enligt deras regler”. Vi avstod. Vi vill inte rekommendera det tjeckiska köket, hur god revbensspjällen än var.

Klobasa. Smaka på ordet.

När köttet är förtärt måste man klossa och då bör man vara förberedd på att det tjeckiska toalettpappret är annorlunda jämfört med det svenska. Det är tunnare och mjukare och saknar stuns. Jag får medge att jag inte hann få riktigt kläm på hur det skulle nyttjas. Jag utvecklade ett system som i korthet gick ut på att jag skrynklade och försökte rugga upp torkytan. Detta gav ett mer tillfredsställande resultat men var långt från idealiskt.

Så, kära läsare, då hoppas jag att ni känner er lite mer upplysta vad gäller det mystiska centraleuropeiska folket. Jag får be att återkomma med nägra mer personliga betraktelser en annan dag.