Varats olidliga lätthet

26 06 2013

Den eviga återkomsten är en gåtfull idé och med den har Nietzsche satt åtskilliga filosofer i bryderi: tänka sig att allt en dag ska upprepas, som vi en gång upplevde det, och fortsätta att upprepas i all oändlighet! Runt midsommar 2013 var det 30 grader varmt i Prag, och i ett litet hotellrum i de bullriga judiska kvarteren, där det var dubbelt så varmt som utomhus, hade man placerat mig tillsammans med Fröken Messa och Sexet. Den så efterlängtade semestern hade äntligen kommit. Och vi var tillbaka i Böhmen igen.

Förra gången jag var i Prag hade jag hela blocket fullt av anteckningar. ”Gode gud, så de fiser!”, ”Intressant. Porrbutikerna verkar ha både kill- och tjejavdelning”, eller ”Fortsatta problem med det tjeckiska toapappret – hög kvalitet på toaletterna dock” kunde det stå. I år är det mer sparsmakat. Det står vad jag har ätit (schnitzel, gulasch i bröd, stek, friterad ost (så perverst – så gott!), baconmos, klobasa, ja, sånt där), var jag har druckit (26 pilsner och en St Norberts Summer Red Ale), nåt om dragspelslambada och den undermåliga torgunderhållaren Chicken Joe.

Jag vill inte tro att jag har blivit blasé, men lika uppmärksam är man tydligen inte längre. Bilderna får tala i stället.

Det enda vi märkte av den senaste tidens översvämningar var sandsäckar lite här och var, samt den här skylten. Ja, den och att ställets strandservering numera saknade glasskivor ut mot vattnet.

Det enda vi märkte av den senaste tidens översvämningar var sandsäckar lite här och var, samt den här skylten. Ja, den och att ställets strandservering numera saknade glasskivor ut mot vattnet.

Vi besökte borgen igen. Det var tokvarmt igen. Det var inte så farligt mycket folk. Igen. Nytt var ett helt gång asiatiska bröllopspar som dök upp här och var för att fotograferas med snygg bakgrund.

Vi besökte borgen igen. Det var tokvarmt igen. Det var inte så farligt mycket folk. Igen. Nytt var ett helt gäng asiatiska bröllopspar som dök upp här och var för att fotograferas med snygg bakgrund.

Och nu noterade jag att faktiskt lyckades fånga den kiltklädde torggycklaren på bild (inringad). Är det inte härligt med högupplösta kamerabilder så säg.

Och nu noterade jag att faktiskt lyckades fånga den kiltklädde torggycklaren på bild (inringad). Är det inte härligt med högupplösta kamerabilder så säg.

En märklig ny iakttagelse kan jag i alla fall bjuda på: de två serviceskolorna. I ölhallar, pubar och restauranger hinner man knappt sätta sig ner förrän någon kommer sättande med stora pilsner i händerna. Där är det inga konstigheter om du pga språkförbistring skulle råka beställa en konstig burk-Gambrinus med limesmak (!) och sedan vill skicka tillbaka den. Visserligen kan det hända på vissa mindre nogräknade ställen att servitören glömmer bort sidorätten (här äter man kött, potatis/knödel till är helt frivilligt) men då löser de det så smidigt att de byter bord, emedan klantarslet inser att han sumpat sin dricks. Men i alla fall. Finnes utskänkning av mat eller dryck: god service. (Undantaget servitrisen som inte hade lust att komma med våra öl på uteserveringen eftersom det hade börjat regna.)

Gå sedan till en klädbutik och du torde notera motsatsen. Här har man placerat de allra mest uttråkade människorna i hela Prag. Köpa skor funkar OK, böcker går an ibland, men kläder – jag föreställer mig att det är ungefär lika muntert som det var att besöka en kommunal byråkrat under kommunisttiden. Och vore de inte så unga så skulle jag misstänka att det är gamla politruker som har omplacerats.

Mongolian Outlaws - drar sig inte ens för att klottra på Karlsbron! (Och, ja, det är meningen att man ska pissa in bollen i mål i den där piffiga pissoaren.

Mongolian Outlaws – drar sig inte ens för att klottra på Karlsbron! (Och, ja, det är meningen att man ska pissa in bollen i mål i den där piffiga pissoaren.

Sen började det regna. Då åkte vi hem.

Sen började det regna. Då åkte vi hem.

(Jag har en rent löjlig mängd såna här turistbilder också, men, ärligt talat, dem skiter ni ju i.

(Jag har en rent löjlig mängd såna här turistbilder också, men, ärligt talat, dem skiter ni ju i)

Det enda som var trist är jag aldrig fick se Super-Vaclav.





Pang på pungen i Portugal

4 04 2013

Portugal, vad är det för ett jävla land undrar du. Och då har du tur, för jag har varit på researchresa. Till Portugal. I Lissabon, ja, det ligger i Portugal, vid kanten av en stor jävla flod, är det till exempel svinlätt att köpa knark. Du behöver i princip bara visa dig i närheten av Dom Pedro IV-torget (inte att förväxla med Dom Pedro V-torget – det ligger i Bairro Alto, några hundra meter åt väster och några hundra meter uppåt) så kommer de och vill att du ska ta deras knark. Det här överraskar mig lite – inte att de har gott om knark, Lissabon lär ha varit Europas största knarkghetto tills för några år sedan då de legaliserade innehav och allt blev lite bättre (men då får du se till att ha knark i doser upp till nio personers behov – har du till tio tjommar ligger du illa till) – utan för att jag ser så mild och väluppfostrad ut sedan jag rakade av mig mitt långa ondskeskägg. Det hände alltså att knarkgossarna av alla på en uteservering valde att gå fram till just mig och ingen annan för att flasha sitt mörkbruna guld. Cirka fjorton gånger skedde det. Messa å sin sida blev erbjuden exakt noll droger.

Stämningsbild. Till vänster spårvagnen till Bairro Alto. Till höger porrklubben som erbjöd "megasex" alla dager förutom påskdagen. I mitten researchande journalist.

Stämningsbild. Till vänster spårvagnen till Bairro Alto. Till höger porrklubben som erbjöd ”megasex” alla dagar förutom påskdagen. I mitten researchande journalist.

Shoppingen är däremot lite av en besvikelse. Det var billigt med skor, men det känns ju helt bortkastat när de inte verkar ha hört talas om Skechers. Jag köpte ändå ett par av ett mer undermåligt (och om Messa får tycka något, lätt mesigt) märke, bara för att man ska liksom. Och ölen. Två ölmärken regerar i Portugal. Båda är ljusa solsemesterortsöl. Sagres känner ni ju till, det är ölen som för tillfället ger namn åt den portugisiska högstadivisionen i fotboll (mer om den i ett senare blogginlägg), och det andra heter, underhållande nog, Super Bock. Sagres är den godare av dem, men i ärlighetens namn påminner båda om Systembolaget billiga burköl Millennium. Lycklig blev jag när jag upptäckte något som var lite mörkare på ”lounge-baren” Young Liberty, Abadia hette det visst, tills jag beställde en flaska och noterade att det var av märket Super Bock. Dito den stout jag beställde nere vid hamnen, som – och, jag vet, jag borde ha vetat bättre, även den hade prefixet Super Bock. Och jag ger mig fan på att den McBeer den lokala donken stoltserar med i tappkranen också är nån sorts Super Bock. Utöver dessa märken hade de mer välsorterade barerna även Corona, det mexikanska blasket som man märkligt nog verkar kunna hitta var man än befinner sig i världen. Den indiska restaurangen? Ingen Singha, ingen Kingfisher, men väl Sagres och Super Bock. (Bizarrt nog tycks engelska fotbollsfans vara mycket förtjusta i bocken, förmodligen på grund av dess lättdruckenhet.)

Super Bock. Drink it, forget it.

Super Bock. Drink it, forget it.

Den ”irländska” puben vi besökte en kväll – ja, den som spelade reggae och var ungefär lika irländsk som min röv – hade förvisso Guinness, och Café Buenos Aires, en mycket mysig argentinsk restaurang på Rua do Duque, serverade en Quilmes som, under förutsättningarna, hade en underbar karaktär. Ljust som det var. Men annars – du är fast med antingen Bock eller Sagres. Bäst matmässigt var annars den lätt sjaskiga restaurangen Bonjardim Rei Dos Frangos piri-piri-kyckling. Och då är jag inte ens särskilt förtjust i kyckling.

Argentinarnas version av chorizo-förrätt: inte korv över huvud taget. Men förbaskat mumsigt.

Argentinarnas version av chorizo-förrätt: inte korv över huvud taget. Men förbaskat mumsigt.

Dålig grej nummer två med Lissabon är det oönskade gatulivet. De som inte kränger knark kränger i stället solglasögon, armband eller underhållning. På ett påfluget sätt. Den som gör stan en dag kan notera hur gatumusikanterna ambulerar i en vid cirkel runt stadens turistcentrum, och man kan ge sig fan på att de spelar samma Lisa Ekdahl-låt. Ny musik har de nämligen inte. Är det inte deras egen bluesstil fado som spelas så är det förmodligen något Tina Turner tjänade en massa pengar på på 80-talet. Fräschare än så blir det inte. Not that there’s anything wrong with it. Det är det däremot med de inkastare som patrullerar alla de restauranger du ändå inte vill äta på, vilket får till följd att du, i stället för att spana in menyn, tar en lång omväg runt nämnda inkastare och tittar engagerat på nånting långt borta.

Typisk knarkspekulant testar portugisiskt gatuliv.

Typisk knarkspekulant testar portugisiskt gatuliv.

Men fint är det. Gamla hus, trånga gränder, kullersten, imponerande höjdskillnader (lätt den minst handikappanpassade stad jag har besökt) och – om man väl rör sig lite utanför stadskärnan – trendiga butiker. Korven är allestädes närvarande och dito smaskig, och detsamma gäller för deras vin.

Vilse i kåkstäderna i östra Lisboa. Härifrån vill man kanske inte pendla till jobbet.

Vilse i kåkstäderna i östra Lisboa. Härifrån vill man kanske inte pendla till jobbet.

Så om du funderar på att resa till Lissabon så tycker jag nog att du ska slå till. Även om du inte är spekulant på hasch eller kokain.

Gammalt och nytt.

Gammalt och nytt.





Den franska vågen

28 01 2013

Storfilmer idag är remakes och superhjältefilmer. Ingen vill se sånt, i stället är det tv-serier som är det nya svarta. De skriver till och med böcker om det. Det är därför alla dina fräna vänner hela tiden tipsar dig om de nya heta serierna som är så bra. Och sen går du hem och tittar på serierna och tycker kanske att jo, de är väl rätt underhållande, men ärligt talat är det inte så där superbra och nyskapande, va? Men det vågar du inte säga till dina fräna vänner får då kanske de tycker att du är ohipp, och förresten måste du ändå se dem för att hänga med i snacket.

Under sådana förutsättningar är det naturligtvis min plikt att påpeka att det finns en ny bra serie som faktiskt är bra på riktigt. Fast den går inte på tv. Än i alla fall. Nej, den går inte på Netflix. Inte HBO Nordic. Den går bara på SVT Play. Varje torsdag ploppar det upp ett nytt avsnitt, det finns sex, det ska bli åtta totalt. Och all heder till SVT:s programinköpare som uppenbarligen fattade direkt vilken pärla han kommit över.

Om detta måste ni berätta!

Om detta måste ni berätta!

Gengångare utspelar sig i en liten fransk bergsby där plötsligt en dag de döda börjar komma tillbaka. Som om ingenting hade hänt. De är inte zombies, det är inte – så vitt vi kan se – något fel på dem, förutom att de, ja, borde vara döda. Och de vet själva om det. Och det är faktiskt helt jävla svinbra. Det bästa jag har sett på mycket, mycket länge.

Så sätt dig ner och se det nu. Det är ändå inget på tv. Du kan tacka mig sen.





Tips till Londonresenären

26 06 2012

1. Res med flickor.

Se själv hur trist det blir utan flickor.

Reser man med flickor ökar din möjlighet till trivsel kraftigt, ja, så är det faktiskt. Och då menar jag inte nödvändigtvis att du behöver ta med dig ett gäng konkubiner, fast det där lägger jag mig inte i, utan att bemötandet du får kan vara beroende av ditt sällskap. Två eller tre torde vara det ultimata när det kommer till flickor och resesällskap. Fler än så kan få negativa konsekvenser och färre gör sannolikt ingen skillnad. Men två – det är bra skit. Reser du med två flickor kommer servitörer att flirta med er och lägga till flinos på notan – och det har ju Stephen Fry berättat för er, det är det säkraste sättet att få god dricks – särskilt Nicholsons pubar har sympatiska servitörer. Hälsa gärna till Enda (”Apparently, in Sweden, I’m the only one. Or an asshole.”) på The Clachan från Miss Crispy, eller den bakfulla brunetten på Argyll Arms från oss.

Skulle servicepersonen ni stöter på vara homosexuell kan det ändå vara fördelaktigt med flicksällskap. Exempelvis på The City of Quebec, den väldigt bögiga baren vid Marble Arch, visas barnfamiljer på porten på det att de inte må störa de åldrande engelska fjollornas samkväm, men tala gärna om smink med bartendern och du kan vara säker på att få hans fulla uppmärksamhet. Om du kan överrösta Abba-musiken. Detta funkar utmärkt även på bögiga stewards. Vår tog några ynka bjud-maltesers som ursäkt för att överösa oss med sprit på flyget hem. Tre maltesers är tydligen värda sex flaskor vin, och ger man honom sen det sista i påsen så kan det hända att han smyger till er tre flaskor bubbel också. Reser du med tre flickor kanske antalet stiger till fyra, men jag kan inte lova något.

2. Keep calm and carry on.

(Du kan även köpa lustiga små piller på herrtoaletten. Om du vågar.)

Detta är någon sorts slogan som engländarna har lagt sig till med på senare år, och det är något att ta till sig. Ty London är en hektisk plats. En lördageftermiddag på Oxford Street torde knäcka den starkaste (även om till och med den starkaste torde knäckas av mer än femton minuter åt gången på lågprisvaruhuset Primark på samma gata, platsen där väldigt onda människor döms att sitta i kassan i all evighet när de dött). Skulle ni råka tappa bort varandra på tunnelbanan (dörrarna stängs oväntat snabbt) så ta det lugnt och vänta, det ordnar sig. Skulle eder tv stanna och frysa bilden på en konstig porrkanal då ni kanalzappar, ta det bara lugnt och stäng av eluttaget en stund (de kommer med fiffiga avstängningsknappar) eller nöj er med att veta att om ni bor på ett hotell av sämre kvalitet – den sistnämnda varierar duktigt, man får helt enkelt blunda och chansa – så lär ingen märka det på flera veckor ändå. Eller ta damen som glömde sin väska på sightseeingbussen. I stället för att kasta sig in i en taxi och vråla ”Follow that bus!” så hade hon bara kunnat promenera ikapp under den tiden då vi stod och väntade på att bussen framför – den med en trasig handbroms – skulle tömmas och flyttas över till vår.

Skräms inte av de små labyrinterna som leder till toaletterna på publika etablissemang. Fortsätt bara gå, förr eller senare hittar du fram. I värsta fall kan du följa doften. Och har du, mot förmodan, tagit bilen till puben så gör det inget om du skulle råka supa dig rövfull på bitter. Ring bara Scooter concept så skickar de en snubbe som kör hem både dig och bilen.

3. Be british.

When in Scotland – look scottish!

Anamma gärna engelska traditioner. Bär en keps eller tweedkavaj. Strunta i eventuella modetrender, det gör engelsmännen. Sånt kan man se på tunnelbanan. London har inte bara en hinna av fukt, det kan även vara som en hinna av fult. Har du till exempel väldigt stora bröst, men ingen lust att dölja dem med mer än en bh och en virkad topp så gör det. Du kommer inte att vara ensam. Ens om du även har små jeansshorts och strumpbyxor med maskor som knappast döljer din stora tatuering av drottningen på låret eller små rullar i håret. Piffiga tatueringar är över huvud taget helt acceptabelt. Gärna små fula elefanter i olika färger som tar varandra i röven, i London Underground är allt tillåtet. Är du en gammal man med en lustig hatt – tveka inte att slå dig ner på en uteservering och smutta på din medhavda burköl. Vi lyckades vara tillräckligt brittiska för att bli tillfrågade om vägen åtminstone fyra gånger, och det måste vara ett gott betyg för en långhelg.

Var inte heller rädd för maten. Fish and chips, bangers and mash, konstiga pajer, vildsvinsburgare – är restaurangen ren så är maten förmodligen god. Men undvik kanske ställen som Del Casa Bella, där personalen inte tvekar att, utan synbar anledning, flytta på redan anlända gäster för din skull, servera maten på rödvinsfläckiga dukar och ta emot eventuella klagomål på maten med ett buttert ”OK”. Jo, jag kan förstå att det kan verka lockande att äta på en restaurang där servitriserna har stora bröst och tajta vita tischor, men gör det inte ändå. Du reser väl med flickor? Hör upp! Gå hellre till den indiska kedjan Masala och be om en thali – en jättetallrik med smask som du inte kommer att orka äta upp trots att det är så gott. (Och säg hej till Rajiv från oss.)

London har ett ganska bra ölutbud på pubarna. Kanske inte lika bra som en random Söderpub, men ändå med mycket gott att välja på. London Glory är en trevlig ale, och åtminstone en kväll måste du beställa en kanna Pimm’s cocktail. Because it’s Pimm’s o’clock.

All together now – what time is it?

4. Shoppa klokt
Ska du till någon av de stora shoppinggatorna – Oxford Street, Portobello Road eller Carnaby Street – gör det för böfvelen inte på helgen. Du kommer att vilja döda hela mänskligheten. Det är sånt vardagsförmiddagarna är till för. (Primark bör du inte gå till alls om du har någon självbevarelsedrift.) Är du rik funkar det när som helst, men då går du till New Oxford Street eller varuhuset Selfridges och browsar bland deras rövlösa märkesklasonger i lugn och ro. Se upp för boklådorna. Jo, böckerna där är många och i regel extremt snygga. Men tänk på att de är dyra och tunga, så se till att packa med en extraväska till hemfärden.

Ja, det var väl det hela. Lycka till!





Dryckesvanor på de brittiska öarna

14 04 2012

Irland är Guinness och whiskey säger ni. Inte längre, säger jag. Till min båtnad noterade jag en klar utveckling i pubarnas tappkranar. Där det fordom bara var Guinness, Heineken och Bulmers cider kan man nu glädja sig åt O’Haras stout, Smithwicks ale och Galway Hooker (som också är en ale och inte en prostituerad från västkusten).

Tekoppen kommer sig av att svärfar var nyfiken på tappkranen med ett stort T på.

Och som om det inte var nog med det kunde man i välsorterade spritbutiker i Bray hitta något så exotiskt som det norska prisbelönta mikroölet Nøgne ø. Men man kan också fortfarande hitta tanter som dricker den vedervärdiga skapelsen shandy, alltså öl blandat med läsk eller ginger ale. Ginger ale går, å andra sidan, utmärkt ihop med Jameson. (Tillsätt lime och is.) Det lärde vi oss på distilleriet för den sistnämnda drycken.

"Det glada whiskeygänget 2012". Vi har diplom och skit som visar att vi kan dricka olika sorters whisky på begäran.

Allra konstigast var tjejerna som bad om svartvinbärslikör och sugrör till sina Guinness på Farrington’s. Det var puben vi spenderade mest tid på, tack vare deras ölutbud och finfina gratis-wifi. Någon Jameson köpte jag inte, däremot en flaska Titanic (för att kommemorera), en Clontarf (triple distilled) och en flaska Redbreast (single pot still). ja, vaffan, pengarna ville liksom aldrig ta slut.

Shoppingen på Henry street är en annan sak man bör ge fan i att missa om man råkar befinna sig i Dublin. Till min stora glädje kunde jag köpa en bok för mer pengar än vad jag gav för ett par jeans. De vet minsann att uppskatta kultur. Frågan är hur omvärlden uppskattar mitt försök till jeans-avantgardism när de ser mig i de där svarta manchesterliknande jeansen med elastisk mudd nertill som jag köpte. Just det, mudd. Jag vet inte vad jag ska säga till mitt försvar annat än att de var snyggare än det låter. Däremot hade min forna favorittischaffär Unique gått ner sig totalt. T-tröjeutbudet där är numera ynkligt och vulgärt. Man baxnar.

En dag tog vi DART-tåget till Bray. Tänk Dublins Solsidan, fast med prao-elever som elektriker.

Det fanns kultur där också.

Lustigt nog kändes den lilla kustorten Bray betydligt mindre traditionellt irländsk än Dublin. Mer som en svensk småstad. Tyvärr är Dublins gator fortfarande fulla av tiggare, många av dem väldigt unga. Gatorna är å andra sidan väldigt mysiga. Så är även irländarna. Till exempel den äldre herren som upplyste oss om vilken härlig utsikt det råkade vara just då, varpå vi vred på huvudet och noterade att han tittade rakt mot Sinn Feins högkvarter.

Utsikt från Ha'penny bridge. Eller, ja, nån bro i alla fall. Vem fan kan hålla reda på alla?

Så, för att sammanfatta: Dublin – bra skit. Vi lär återkomma.





I fiskens tegn

19 03 2012

Danskjävlarna har oförtjänt dåligt rykte, det måste man säga. I själva verket har danskarna bra kött, trevliga tillbehör till pølsen och är i allmänhet snygga. Trots att de pratar utvecklingsstört, fnyser åt svenska kontokort och röstar på Pia. Så varför inte spendera helgen i Köpenhamn med resten av redaktionen? Varför inte, indeed? Jag gjorde så.

Jag hamnade i alprummet med Kjell Gren och Hinken. I en dubbelsäng, faktiskt, vilket kan förklara den ovanligt höga graden av grabbighet som växte fram i den alltmer unkna atmosfären. Genom ball design på rummen kom hotellet undan med rätt låg standard. Ventilationen var sådär, vattenkokare var ett okänt begrepp, teven var upphängd i ett hörn där bara jag kunde se den och toalettpappret upplöstes vid direkt kroppskontakt. Men vad gör det när man har en koskälla och tror att man har hamnat i en Ben & Jerrysburk när man vaknar och ser ”himlen”.

Lustigt nog luktade rummet mer och mer get för varje dag som gick.

Annars var rummets höjdpunkt det sladdriga oranga duschmunstycket som var så finurligt utformat att man skulle kunna smiska sig själv medan man duschade, likt en uppspelt finne i saunan (en liknelse som inte är helt orelaterad till badrummets totala avsaknad av fläktsystem). Hinken blev så förtjust att han ville köpa ett eget, och kontaktade receptionen i ärendet: You know, those hose in our room? I love them, I’d like to take one home, where can you get them? Annars var Big Reds bordellrum inte heller nåt att fnysa åt. Hissen hade hemsökts av hunnerna.

Diósgyör - Pustans tapirer.

Som av en händelse som säkert inte är ett dugg relaterad till att det var Fotografen som valde hotell så låg det en trevlig bar cirka 15 meter från hotellet.  Faktum är att vi hittade flera barer som påminde om någons vardagsrum tidigt 90-tal. Eftersom man fick röka i dem. Vilket också kan förklara den genomgående hesheten på redaktionen denna måndag. Deras ekologiska öl Thy var inte det äckligaste jag har druckit, men annars var ölutbudet i den danska huvudstaden lätt skämmigt. Det fanns Carlsberg, det fanns Kronenbourg och det fanns i regel nån sort till. Och en ölsnobb som jag har ju inte druckit Carlsberg på flera år. Undantaget var Log Lady, en vardagsrumspub med Twin Peaks-tema och ett brett utbud av udda bärs.

Din nye ven stängde klockan två, och känner du oss så vet du vart vi gick sen. Sam’s bar visade sig dock vara en rätt kass karaokebar. Åtminstone för bartendern, som hade scenen rakt framför sig. Den rejäla fallosmikrofonen får å andra sidan plus. Eftersom jag redan hade nått upp till en ganska imponerande berusning invigde jag scenen med Vill ha dig med Freestyle. Tillsammans med en ännu mer packad snubbe som jag trodde var svensk ända tills han började sjunga. Då visade det sig att han var dansk, ja. Och jag förutsätter att det kommer att sjungas visor och skrivas oden om min kraftfulla version av Denim & Leather.

Efter cirka fyra timmars sömn var det dags att avverka Christiania. Den fordom så stolta fristaden är en rätt märklig plats idag. Dreadlockprydd urbefolkning omgiven av påtittare med halvöppna munnar och brajaturister. Framför allt väcker det många frågor. De där fetingarna som de säljer på Pusher street för 50 spänn – odlar de dem inne på området, eller köper de dem utifrån? Om så, hur kan det vara lagligt? Om inte, hur håller de turisterna borta från det gröna guldet? De där konstnärsbutikerna som säljer värmeugnar och sånt – vad gör de där? Vem i Christiania har råd med en sån egentligen? Och de där byggställningarna som står runt vissa av husen – är de kvarlämnade sedan ockupationen? Och hur funkar det med el och vatten och sånt? Och vad fan gjorde den höggravida kvinnan mitt i bland alla sötrökare?

Kjell Gren förevigar anka i evigheten.

Själva jointritualen var annars ganska fascinerande. Det verkar vara regel att ta god tid på sig när man meckar sin holk, omsorgsfullt och långsamt fnulades det som om man ville dra ut på njutningen. Mitt inne i fristaten låg den en mysig liten damm. Åtminstone tyckte vi att det var mysigt tills jag noterade den döda ankan, varpå vi även lade märke till att den stilla brisen förde med sig en lätt rektal arom. Eftermiddagen spenderade vi med rosé i solen i Nyhavn.

På kvällen var det långbord bokat i Köttbyn. Om jag hade en egen stad är chansen ganska stor att jag också skulle döpa den till Köttbyn. Eller Korvbo, eller nåt. Det var alltså en köttresturang i Köpenhamns eget slakthusområde med passande slakthusinredning. Köttkrokar i taket, plastflikar i entrén och avlopp på golvet. Eller ja, kanske inte det sista. Men maten var sannerligen välslaktad. Möt bøfbollarna:

Detta är alltså nån sorts friterade köttdumplings. Gudomliga, tackar som frågar.

Till detta fick man ett brett utbud av sallader att välja mellan. Eller att äta av alla. Däribland ”stampad potatis” med ost. Vilket ju råkar vara min favoritsallad alla kategorier. Drinkarna är en annan historia. Eftersom ölutbudet var så klent gick vi loss på drinklistan. En mycket bizarr sådan där mitt val, Mario Montequilla, stack ut.

Jordnötssmördrinken. Ja, det smakar jordnötssmör. Ja, det är precis lika sjukt som det låter. Selvføligt var det på gränsen till odrickbart. Naturligtvis drack jag upp ändå.

Drinklistan kändes lite naturligare efter att vi hade stött på barmännen, som också var mycket bizarra. Fast på ett positivt sätt. Utanför brann det i en gammal tunna. Då och då cyklade en snubbe förbi för att fylla på med ved på brasan. Jag antar att det var hans extraknäck. Och jag vet att det är hans fel att allt jag ägde luktade brandrök efteråt. Efter att slakthuset fyllts med dans var det barrunda igen. Det var en väldigt bra dag. Om Messa hade varit där hade den nog varit perfekt. (Feel free to add OMG! Smör!)

Lördagsmorgonen var en baggis. Skola drinkar hädanefter bliva min melodi? Ja, alltså, jag är en snart 39-årig man som på sistone har haft så obehagliga upplevelser som att dricka två glas vin på fredagkvällen och sen ha huvudvärk på lördagen. Alltså bakfull utan att ens ha varit full. Och där satt jag, med 8 timmars sömn på två nätter och med ohemula mängder alkohol innan för västen – och mådde hur bra som helst. Om man blir sån av jordnötssmörsdrinkar så kan jag tänka mig att dricka många fler jordnötssmörsdrinkar.

Lördag var shoppingdag. Fast jag hittade just inget att shoppa, även om jag var lite sugen på en svartsmølf eller Fedtmule i naturlig storlek. (Smurf och Långben för den som inte pratar seriedansk). Och OK, jag ångrar att jag inte slog till på DVD-versionen av Den onda dvärgen, men vad gör man. Sen mötte vi scientologerna. De stod i flock med sina böcker och sina bord med mätapparater som jag antar att de använde för att mäta ens thetannivå eller nåt. Sen såg vi irländarna. Att S:t Patrick’s Day är stort i öllandet Danmark borde inte förvåna mig, men jag fattade aldrig riktigt varför de sprang omkring i par med benen ihoptejpade. För vad jag vet har det inte sjungits några sånger om S:t Patricks tredje ben. Så fedt var det att det till och med delades ut gratisöl på Ströget.

Tja, jag antar att jag börjar nå gränsen för hur mycket text en vanlig dödlig orkar läsa på en datorskärm nu, så jag besparar er historierna om måttenheten ”bananers”, vem som söp bort sin telefon, vem som slog sig i slang med den bedagade Cindy, och vem som försökte misshandla en gammal dansk med ett gossedjur i arla morgonstund, och huruvida klippet av det finns på YouTube eller inte. Det är kanske bäst om det stannar i Köpenhamn. Vi är hemma nu i alla fall. Alla 16. Det dödade oss inte, så jag antar att det gör oss starkare.





Frank, for helvede!

18 03 2012

Tre dagar i Danmark med jobbet. Det blir som det blir: Ymniga mängder sprit, ganska mycket mindre sömn och grovt våld mot tygdjur. Jag ska försöka sortera intrycken nu och, om jag inte somnar, återkomma med den hele historiaen.