Skönheten och odjuret

29 05 2011

För den fotbollsintresserade var lördagen i England förvisso en ytterligheternas afton. Först tog lilla Stevenage klivet upp till League 1 till allas äckel. Stevenage FC med sin fula fotboll, sina ickeexisterande fans och vanvettigt irriterande läktarsång från dem som faktiskt orkat dyka upp. Men ett mål mot Torquay räckte på Old Trafford – dit matchen flyttats på grund av att Wembley abbonerats av CL-finalen. 11500 åskådare lär vara nån form av bottenrekord i en playoff-final, och neutrala har hörts hävda att det hade väl gått jättebra att spela båda matcherna på Wembley – Stevenage håller ändå aldrig bollen på gräset. (Å andra sidan står det argumentet i konflikt med ett annat som hävdar att inget lags spelare rullar omkring så mycket på gräset som Stevenages.)

SFC - för även de fula behöver lite kärlek.

Senare på kvällen: den vackra fotbollen. För första gången i mitt liv kände jag behovet av att sätta mina förhoppningar till Manchester United för – som Simon Bank så elegant formulerar det – jag älskar Barça men de ger mig också tvångstankar om att snatta öl och slänga burkarna i naturen. När något blir alltför perfekt tappar det sin charm, vi vill kunna se sprickor i fasaden, och det är svårt att se hur något fotbollslag skulle kunna uppgradera Barcelonas perfektion ytterligare.

Vilken match som var mest spännande? Well, gissa.

Annonser




I väntan på servern

7 04 2011

Till min stora glädje är jag inte helt ensam i universum om att visa intresse för de fotbollsbravader som utförs av det brandgula gruvarbetarlaget Shakhtar Donetzk. I och med att jag missade gårdagens Champions League-batalj mot Barcelona på grund av kvällsarbete fick jag rådfråga kollegan Jake The Snake, som också uppvisat stor entusiasm för ukrainarna, om hur det egentligen såg ut. ”Sjukt orättvist”, hävdade han bestämt om 1-5-förlusten. Själv är jag alltför luttrad för att ens vara besviken.

Ständigt denna orättvisa!

Men jag använder detta tillfälle – kombinerat med det faktum att jobbservrarna just nu ligger nere – med att påminna om lagets illustra historia på det att fler må lära sig att uppskatta och älska laget som en gång uppkallades efter den överjävlige propaganda-gruvarbetaren Stachanovets. Samt njuta av Joe Strummers hyllningssång. Här alltså.

Visa mig en lika bra Barcelonalåt, I dare you!





Champions League countdown

7 08 2010

I en mörk del av Europa ligger ett penisformat bihang, ett litet land som ingen erkänner, och som de flesta inte ens känner till. Men som får en och annan spänd blick kastad mot sig när det börjar dra ihop sig till lottning för fotbollens Chanpions League-kval. Kan vi prata lite om Transnistrien?

Semestra i Bessarabien i vinter?

Vi förflyttar oss bakåt till 1990. Sovjetunionen håller på att rasa samman, och i den före detta rumänska enklaven Moldavien börjar det pratas om en återförening med moderlandet. Men i öst befolkas salongerna av hårda gossar som mycket hellre vill hålla fast vid den gamla socialistunionen, och som av en händelse råkar de på sitt territorium ha en stor del av den ryska armémakten, komplett med långdistansrobotar och vapenfabriker. Så med vilja och vapen skapades den autonoma republiken Transnistrien (eller Transnistriska moldaviska Sovjetsocialistrepubliken om vi ska vara petnoga).

"Let's carry through the years the name of the proud country!" (Inte alls lika snärtig som "Azerbajdzjan! Azerbajdzjan!")

Därför vaktas fortfarande parlamentshuset i Tiraspol av en Leninstaty, och därför har de ursprungliga 750 000 transnistrierna krympt till 450 000. Ständig president är Igor Smirnov och det är hans son Vladimir som styr republikens ekonomi i form av bensin- (bland annat) bolaget Sheriff. Och det är där vi kommer in i bilden, ty en viktig del av Sheriff är dess fotbollslag, FC Sheriff Tiraspol. Transnistrierna må förakta de ynkliga moldaverna och deras underlägsna kultur i sin retorik, men när det kommer till fotboll så rättar de snällt in sig i det moldaviska ledet. Eftersom ingen erkänner Transnistrien, definitivt inte UEFA, så måste deras fotbollslag tävla i en liga som är erkänd. Och ligan som Sheriff Tiraspol springer hem med varje år är den moldaviska. Det har de gjort tio år i rad.

Igor Smirnov - landsfader och mysfarbror.

Det är Sheriff Tiraspol ingen vill möta när CL-bollarna rullar i Zürich varje sensommar. Ty Transnistrien är en republik som mer eller mindre styrs av en maffia, och det är deras vapenfabriker som skapat Sheriff. Ingen är särskilt sugen på att åka till en östeuropeisk  maffiastat för att spela fotboll. Även om, och det är här det blir lite spännande, Sheriff sannerligen inte är någon vanlig grå öststatsklubb. Smirnovs pengar har nämligen byggt Europas modernaste sportkomplex. Det finns en enda fotbollsarena i Europa som uppfyller UEFA:s samtliga komfort- och säkerhetskrav och den arenan är, ja det har ni ju fattat nu, Stadion Sheriff i Tiraspol.

Misha Glenny, som reste världen runt i sin kartläggning av världens maffiaekonomier för boken McMafia, berättar om en sportakademi med hotell, restaurang och bar, två arenor för priset av en, fem träningsplaner och en inomhusarena i fullstorlek. Plus en galleria och ett ”Mercedes showroom”, vilket ju varenda fotbollsarena faktiskt borde ha. Drygt 14 000 åskådare får plats, men när Glenny (det är också ett namn vi borde prata om – Glenny!) är där för att kolla årets inhemska höjdpunkt, toppmötet med Zimbrul från Kishinjev, är det inte mer än 4 000 på plats.

Självklart klubbmärke.

Klubben må ha massor av svarta pengar, men än så länge har man haft svårt att locka till sig några riktiga stjärnor. Även om en och annan hyfsad spelare har låtit sig lockas till superarenan genom klubbens historia (som inte är mer än 13 år gammal), däribland Razak Omotoyossi, som hämtades till Helsingborg härifrån, och de nigerianska landslagsmännen Chidi Odiah och Isaac Okoronkwo.

I torsdags krävdes det straffläggning för att besegra de inte jättemäktiga Dinamo Zagreb i den tredje kvalomgången vilket innebär att bara schweiziska mästarklubben Basel står emellan FC Sheriff och Champions League-ära. En liten del av mig kommer att hålla tummarna väldigt hårt för att de lyckas.





Älskade hatade kval

23 05 2010

Under årets hittills största fotbollskväll valde min kära sambo att bjuda hem sina tjejkompisar för att fira sin fölsedag lite till med en vin-picnic. (Hon gillar att fira sig själv). Som om vore det ett utslag av utstuderad ondska. Men, rutinerad som jag ändå är, lyckades jag se det mesta av båda matcherna. Så här i efterhand kunde jag förvisso ha skippat den sista, faktum är att det inte slog mig förrän i går morse att Champions Leaguefinalen minsann skulle spelas på en lördag, och inte på den sedvanliga onsdagen. Så mycket för min fordom autistiska fotbollsmani. Ett typiskt räligt Inter vann på ett typiskt räligt sätt. Den matchen gjorde ingen neutral glad. (Och skiter du i fotboll behöver du inte läsa längre än så här.)

Men gårdagens stora match var förvisso en magnifik fest. Storskrällen Blackpool mot storsatsande Cardiff City var en win-win-tillställning redan på förhand. Extra raffinerat, eftersom Blackpool på vägen slagit ut Nottingham med 6-4, trots att förre Cardiff-legendaren Robert Earnshaw hängt två, och då Cardiff slog ut Blackpool-tränaren Ian Holloways (en lirare värd ett helt eget inlägg) förra klubb Leicester på straffar. I halvtid ledde tangerinerna med 3-2 efter att ha hamnat i underläge två gånger, samtidigt som Cardiff sett sin Michael Chopra pricka målramen två gånger om, tvingats byta ut sin forward Bothroyd efter tio minuter samt fått ett sista minuten-mål underkänt för offside. Dessutom vackra mål och ett tempo som kombinerat med temperaturen för dagen lovade mången indianare mot slutet.

Om den första halvleken var en magisk fotbollsfest, var den andra det som gör kval till både den mest underhållande och vedervärdigaste företeelsen människan har uppfunnit. Segt, händelsefattigt och samtidigt dödligt spännande. Men när Stevie G:s kusin Anthony Gerrard (för övrigt kvalfinalens tredje Everton-produkt – de andra var, som ni ju känner till, Pools Southern och lånet Coleman) irrat ända fram till straffområdet bara för att snubbla till sekunden innan han skulle bli hela Wales hjälte (bland icke-svanar) med en sträckt vrist i slutminuten var saken klar. Blackpool tog sig, i sin hundrade ligasäsong i rad, upp i högsta serien för första gången på 39 år. Det hade ingen jävel trott.

Franskt vin som blev gångbar engelsk fotbollsfärg.

Premier League kommer nästa säsong inte bara ha två klubbar spelandes i claret (ity Burnley åkte tyvärr ur) utan även två lag i orange. Och viktigast av allt – Premier League kommer äntligen att få njuta av Ian Holloways odödliga svada. Framtiden är i sanning ljus och färgglad.

Progress indeed

What aboyt them Tangerines then? Nja, ligans piffigaste laguniform kommer inte att räcka långt såvida inte deras lettiske bankdirektör pungar ut med rejäla transferpengar, då kaptenen Charlie Adam är den ende kvalhjälten som rimligtvis håller PL-klass. Och det lär han inte göra, eftersom risken är stor att det, efter en snabb nedflyttning, skulle göra Blackpools ekonomi lika darrig som Cardiffs blev nu i och med det missade avancemanget. Vilket bara är ännu en anledning att gilla Blackpool. Det och att matchjälten ser ut så här.

Brett Ormerod. Hjälte.





Rubiner för rövhål

21 10 2009

Att ”göra en Shevchenko” innebär, inom fopbollen, att en spelare föregås av ett mycket gott rykte trots att nästan ingen har sett honom spela, för att sedan överträffa dessa rykten på en stor scen. Uttrycket (som ärligt talat förmodligen bara används av mig) stadsfästes i november 1997 då Andrej Shevchenko (well, duh!) gjorde ett vackert hattrick på Nou Camp när hans Dynamo Kiev slog Barcelona med 4-1 i en historisk stjärnsmäll. Nuförtiden är det svårare att göra en Shevchenko i och med att den som vill utan större problem kan ratta in fopboll från de mest obskyra delar av världen på sin pc. Men man kan med visst fog hävda att Andrej Arshavin gjorde en ganska OK Shevchenko i EM förra sommaren.

När nu Tatarstans stolthet Rubin Kazan åkte till Nou Camp och tvingade, inte lika överlägset men desto mer överraskande, Barcelonas cules (det är korrekt – deras fans benämner sig själva som rövhål) till tårar och dess ledning till krismöte är den uppenbara gemensamma nämnaren Sergej Rebrov, nu ungdomstränare i Rubin, då lekkamrat till Shevchenko. Eftersom även Unirea Urziceni, från en stad som inte är större än Norrtälje, piskade upp Rangers rejält tack vare inte mindre än tre självmål, så är det lite läge för ett temainlägg om hur rövarkapitalismen tog sig in i fopbollens finrum (med eller utan Svennis-koppling). För den uppenbara gemensamma nämnaren är egentligen inte alls Rebrov, utan svarta pengar.

För alla er Spurs

För alla er Spurs

Men det hinner vi inte med i dag. I dag hinner vi bara konstatera att den turkmeniske Kazan-tränaren Kurban Deniyev firade, får man anta, segern genom att på presskonferensen göra som han alltid gör. Mumla ”Ära till Allah, vi vann”. Vilket han förmodligen är helt ensam om i Champions League. Och att det var länge sen en enda kväll producerade så många roliga fotbollsresultat. Fattas bara att CSKA tvålar till United i kväll också.