DN och den rosa kaninen

13 10 2010

Höstbudgeten har nu lagts, varför jag tänker ägna resten av veckan till att djupanalysera den. Nej då, bara skoj, bara skoj. Skoj var det också när SD:s starke ekonom Johnny Skalin, som smädades av finansminister Borg för att ha räknat fel ett par-tre gånger om, genmälte med att ”kritiken är osaklig” (Expressens papper). Han ville kanske prata frisyrer i stället, vad vet jag? Mest spännande var dock, inte helt otippat, DN:s bevakning. Den som läste dagens DN noterade kanske något märkligt med budgetuppslaget, nåt som inte var som det skulle. Nej, jag syftar inte på Anders Borgs ohjälpligt fåniga uppsyn på dragarbilden, utan på den rosa kaninen som syns i bakgrunden (intressant nog avskärmad från ministern av en polismössa).

Varför i helvete står det en rosa kanin vid budgetproppens pressträff undrar ni kanske. Ni har tur, jag vet svaret (eftersom jag har kollegor som vet sånt). Den rosa kaninen är, enligt uppgift, Alex Schulmans nya projekt. I ett återkommande, för tv påhittat, lur ska en tjomme i rosa kanindräkt ägna en vecka av sitt liv åt att förfölja en person som gjort sig förtjänt av glåp. Ja, jag skrev i en hel vecka.

Så min nästa fråga blir då: Är det finansministern som hånas, eller har kaninens närvaro vid budgetsläppet att göra med regeringens jobbpolitik?

”Så du säger att du inte har hittat något jobb den här veckan heller? Då kan vi inte längre ta hänsyn till obekväma arbetstider och -miljöer. Om du följer med mig här så har jag en maskeraddräkt i förrådet som jag tänkte att vi skulle titta på, du och jag.”

Annonser




Om en vindsvåning

12 10 2010

Som Vasastadsbaserad nyhetskälla tar vi förstås vårt ansvar för att gräva i helgens allra populäraste muntration, DN:s redan legendariska vindsvåningsorgie from hell. Vi vet att Sara Trus är the real deal. Vi har förstått att både Nina Persson och Eric Tour finns på riktigt, och att ursprungstexten sannolikt var ännu storvulnare innan bostadsredaktören tagit fram rödpennan. Och vi har sett Facebookgruppen och parodierna.

Vi har, som trendkänsliga innerstadsbor, förhållit oss till den svåra konsten att uppskatta något roligt utan att ta ansvar för memepöbelns överdrifter (vilket ju naturligtvis gör oss lite, lite bättre än alla andra). Och nu ville vi höra huvudpersonernas egna känslor. Alltid på Vasastadsbons sida undrade vi: Vad tycker de – Eric och Nina – om  teppanyakihällshånet, hur känner de inför att bli ett skämt över hela internet i en vecka? Och vems fel tycker de att det är att det blev så här? Tja, det får vi kanske aldrig veta. Ty Eric Tour vägrade att svara i telefon i går, och i dag är han, enligt sitt mobilsvar, på semester. Nej, vi är inte överraskade. Men det känns ändå som ett fruktansvärt svek.





Tuffa dagar för expressen

6 06 2009

Man måste medge att Expressen har haft det lite tungt på sistone. Först lyckades man med konststycket att täcka ettan med en bild på grannen till den person de egentligen skulle ha haft där. I sin iver att sänka LO-basen tvingade man ut vikarien Clarence Frenkel – som har min djupa sympati efter detta – för att bedriva buskjournalistik – av och för de riktigt, riktigt lågpannade (i fler än en bemärkelse) – tillsammans med en fotograf utanför Wanja Lundby-Wedins hem. Så gick det som det gick. Ingen på redaktionen upptäckte, sensationellt nog, misstaget – som torde vara ett av de värsta i modern tid. Men Clarence var i alla fall tillbaka i sadeln efter bara några dagar, i stället för att, som man hade kunnat tro, försvinna från journalistiken för all framtid. Starkt av honom åtminstone.

Därefter kom det fram att tidningens New York-korrespondent Staffan Erfors är kompis med Hells Angels-presidenten Thomas Möller. Det hade han inte berättat för någon så där blev det sparken direkt. Och är det någon gång man som journalist inte vill få sparken så är det när man nyss har blivit New York-korrespondent. Jag kan förstås tänka mig många olika anledningar till varför detta skulle kunna vara ytterst olämpligt, men faktum kvarstår ju – Erfors är NY-korrespondent, han har rimligtvis ganska lite att skriva om den svenska mc-maffians härjningar därifrån, och Möller är ju uppenbarligen på fri fot just nu, oavsett vad han kan tänkas ha hittat på tidigare.

Därför blir jag en smula bestört när mina kollegor ser det som en självklarhet att Erfors måste gå bara för att han råkar känna – oavsett bakgrunden – en tvivelaktig person. (Och det har ingenting, eller ok, kanske lite, med att jag själv kan råka ha en del vänner från förr som det har gått lite illa för. Även om jag knappast skulle hyra ut min lägenhet till nån av dem.) Särskilt när de i anslutning till diskussionen tvångsmässigt erkänner sina egna lagbrott. Det är guilt by association i sin sämsta form. Allra fånigast blir det när DN, som sannolikt vet mer om hur det funkar att göra tidning än Hells Angels, citerar hur Möller tror sig kunna få sin kompis att ta bort nätartiklar från tidningens sajt.

Nu senast har tidningens kolumnist (för någon journalistik ägnar han sig inte åt, vilket han även själv medger, även om tidningen vill framhålla honom som en sådan), nyblivne katoliken – ja, han valde fritt, och han valde den mest efterblivna världsreligionen av dem alla – Marcus Birro kräkts på alla rättänkande predikanter som värnar “transpersoner” (med citationstecken och allt) på sin privata blogg. Något som, misstänker jag, inte kommer att rendera en endaste rad hos arbetsgivaren, trots att man kan tycka att slika påståenden är ett betydligt större hot mot tidningens trovärdighet än det är att råka känna fel personer. Sedan stängde han bloggen -igen, och det var kanske lika bra.





DN och Den Goda Journalistiken

27 04 2009

Men det jobbigaste är att jag hela tiden känner att jag måste kolla alla fakta och citat flera gånger, för det är ju faktiskt DN jag skriver för” delgav mig AJ (ja, det är han som ligger med chefen, för övrigt) på den tiden då han städslade en skribenttjänst på det som Jan Guillou brukar benämna Den Malliga Morgontidningen (och att Guillou tycker att andra är ”malliga” är nästan lika roligt som att han faktiskt använder sig av uttrycket ”malliga”). Men på sistone är det något som har gått snett på just det området hos DN. Att jag själv tröttnade på tidningen beror ärligt talat mest på att jag på den tiden bodde utanför huvudkommunen och därför fick avnjuta en tidig – och därför nästan helt innehållslös – upplaga av sportsidorna samt att det provocerade mig starkt att behöva ta emot ett halvt kilo papper varje morgon när ingen ändå läser mer än en fjärdedel. Sånt kan inga förmånliga rabatter i världen ändra på.

Men tillbaka till DN:s aktuella felsteg. Det började med ett jättemärkligt grävande reportage i vilket man ville hävda att den s k bloggosfärens FRA-motstånd var orkestrerat från högra ort, via, tja, betalning. Ett påstående som förvisso i detalj inte var direkt felaktigt även om slutsatserna för alla som någonsin ägnat lite tid i nämnda bloggosfär förstås var helt absurda. När det sedan dök upp en ledare på samma tema dagen efter visste okunnigheten nästan ingen gräns. Eller?

I förra veckan fejkade man en 18-årig flicka och satte i hennes namn ut en kontaktannons på diverse sidor avsedda för snabba knullkontakter. Och blev förstås mäkta upprörd när de fick en massa svar på den. Eh, vad hade de räknat med egentligen? Ja, vad hade de räknat med?

Nu senast hade man väldigt svårt att skilja på negerbollskonsulter och negerkonsulter, på internetforum och bloggar, samt på humor och allvar. I en artikel som handlar om hur dåligt pålästa folk är på det där internet. Och man får intrycket av att så fort det börjar handla om det där läskiga internet så får den annars så korrekta morgontidningen en lätt darrning i knävecken och börjar chansa vilt. I hopp om att deras läsare inte ska märka något. Eller?

Nåväl, jag ska försöka vara lite balanserad själv. DN har bra sidor också. Man bjöd på ett matigt paket om telekompaketet för nån vecka sedan – så visst, man KAN faktiskt skriva om nätet också, bara man får koppla ihop det med något lite större och byråkratiskt. Man har Strage och man har Maciej Zaremba som i en allt mer snuttifierad värld vågar skriva både långt, genomtänkt och provokativt. Precis så som god journalistik ska vara.

Och det är ju ingen slump. Det är klart att DN:s journalister inte är så dumma och så slappa med faktakontrollen att de inte egentligen fattar i de ovanstående exemplen (journalister är nästan aldrig så dumma som du tror, det är bara det att det ibland kan vara bra för karriären och/eller upplagan att få det att verka så). Grejen är att DN driver en politisk agenda. Men eftersom den är så långt ifrån den liberala stämpel som är tidningens officiella så kan de inte säga det högt. Varför göra det när man kan verka lite dum i stället. Och det är det som är… eh, vad heter det nu igen – motsatsen till god journalistik.





Nya flyttplaner

11 03 2009
Ibland är det förvånansvärt svårt att få nånting gjort trots att man är ledig. Särskilt på en tvättdag. I inte helt ovanlig ordning började dagen med upprörda känslor gentemot DN, som jag får gratis i en månad. Det enda bra med detta är att jag kommer att ha många snärtiga oneliners att välja mellan när gratisperioden är slut och deras onda prenumerationssäljare hör av sig igen.

I dag var det Håkan Boströms teorier om att deltidsjobb fortfarande fungerar som på 70-talet som fick blodet att svalla. Jag började fila på ett hätskt svarsmail, men sen var jag tvungen att hämta tvätten, och sen shoppa lite så att jag skulle kunna ordna lunch och sen var engagemanget borta.
I stället ägnade jag eftermiddagen åt att trixa med WordPress, i nån sorts förhoppning om att ett riktigt bloggverktyg faktiskt skulle kunna få mig att orka hålla liv i bloggen. Med hjälp av en kinesisk programmerare, lite open source-kod och en stunds tragglande lyckades jag importera Windows live-inläggen dit. Men allt från den gamla bloggen måste pillas in manuellt. Vilket jag blev klar med nyss. Kanske orkar jag peta in inläggen från den kortlivda politikbloggen också, fast det verkar inte som det går att importera från blogs.se. Förutsatt att jag ens minns mina inloggningsuppgifter.