Hurra, jag är inte blind!

7 01 2011

Men allt som har med ledighet är inte bra. Om jag lämnas ensam med min hjärna allt för länge kan det gå illa. Följaktligen har jag ägnat de senaste veckorna åt att noja mig över dels att jag har börjat se sämre (igen) och dels att mina kära följeslagare sedan många år, de små strecken som virvlar runt i mitt synfält har blivit fler. Eller så har de inte det, de bara syns bättre när det ligger vit snö överallt. Och när man väl har börjat notera dem är det rätt svårt att ignorera dem. För ögonen använder jag ju hela tiden.

Hur som helst tog jag äntligen tag i saken i dag och gick till optikern för att se vad hon hade att säga. Att googla symptom är inte ett alternativ, då skulle min hypokondri kunna blomma ut totalt. Och jag hade ojat mig innan för hur i all världen jag skulle kunna beskriva hur jag ser världen. Hur denna mystiska åkomma skulle förklaras utan missförstånd. Men se det behövdes inte alls. Ty optikern log så vänt och förklarade att det jag har kallas ”floaters”, att det tidigare hade ett mycket mer fancy namn, och att alla har sådana, men mer eller mindre. Tydligen har jag haft otur som har mer, men sannolikt är det ingen fara alls. Och jodå, då kan det kännas som ett tapetrace ibland, men vi mäter ögats tryck här och visst, det där är ingen fara. Ingen starr och inga konstigheter. Ja, hon var så rar och pedagogisk att jag räknar med att alla mina nojor om syn kommer att rasa av mig som smält snö.

Och i morse hittade Messa ett litet husdjur i min navel. Vi kanske behåller honom.

Namnförslag: Ludde.





Recognition at last!

25 10 2010

Ända sen internet uppfanns har jag gjort mitt bästa för att då och då sprida evangeliet om den målmedvetne man som sannolikt var den allra förste att få mig att inse att det där internet, det är bra grejor, sanna mina ord. (För redan i mitten av 90-talet plägade jag att uttrycka mig som en farbror). Jag talar naturligtvis om Graham Barkers navel fluff. Hans hobbysida har varit en elektronisk kompanjon att återkomma till genom åren för att hitta lugnet när det blåst hårt, och andra fåniga liknelser. Bara väldigt stränga ord från min sambo har hindrat mig från att själv börja samla, och nu har även Guiness rekordbok äntligen kommit kulturspridaren på spåren, och därmed även Aftonbladet.

Det är svårt att känna något annat än glädje och stolthet en sådan dag.

Numera världsberömt ludd. Rakt ur Graham!





Visst fan!

2 02 2010

Jag glömde ju det viktigaste. För att fira den fullkomligt gargantuanska storleken på gårdagens navelludd – sannolikt till följd av en helt ny t-tröja – funderar jag nu på att börja spara mitt ludd i en burk.

Om jag bara hittar en passande burk – Messa hindrade mitt försök att använda en dammig glasvas från bokhyllan. Hur som, greatness awaits, det är jag säker på.

With Gods help I shall fill them all!





Hur jag lärde mig att älska (och imponeras lite av) navelluddet

8 05 2009

Det lär inte bli någon vana, men i veckan har jag faktiskt gjort en insats. När min chef på gratistidningskonglomeratet slutligen ”ruttnade på skiten” och drog till Sydkorea föll det på min lott att ersätta honom. Vi pratar måndag till fredag, kontorstider hela månaden ut. (Typ. Det innebär att jag trots 14-timmarspasset på torsdagar ändå måste infinna mig några timmar på fredagmorgonen för att flytta på några papper). Jag förstår verkligen inte hur folk som alltid jobbar så hinner få nånting gjort.

Till följd av denna ohemula uppoffring har det inte blivit någon tid över till andra viktiga saker, såsom kukrunkning och bloggskrivande. Eller för den delen att tömma naveln på ludd med lämpliga mellanrum.

Det finns så många... jag vill tacka Gud... mamma, och framför allt pappa för min håriga buk.

Det finns så många... jag vill tacka Gud... mamma, och framför allt pappa för min håriga buk.

(Till mitt försvar vill jag påpeka att det var Messa som hittade, vägde, mätte och dokumenterade monstret. Hon är så förtjust i att pilla i mina kroppsöppningar, det lilla livet.)

Vad jag har hunnit med i veckan är att irritera mig över att Viasat fått för sig att det finns deg att hämta i hockey, och därför beslutat att inom kort lansera betalkanalen Viasat Hockey. Jag irriterar mig över detta trots att jag inte sett en enda VM-match och under året på sin höjd har följt med i en handfull slutspelsmatcher involverande mitt Färjestad. Dragplåstret för denna kanal är nämligen inte, som vettiga människor skulle kunna tro, Elitserien eller NHL, utan HockeyAllsvenskan. Med stort A och allt. De väljer alltså att lägga beslag på sändningsrättigheterna för denna serie samma år som ”Örebro Vipers” (som jag likt en galen person tänker fortsätta att benämna som ÖIK oavsett vad de hittar på att kalla sig härnäst) efter 20 år i ren misär åter tagit klivet upp i just denna serie. Ondskan är utan gräns.

Vidare har jag irriterat mig på att en av adresserna i min glassiga expressbostadskö kommer att försvinna. Eftersom värden har ”bestämt sig för att sälja dem”. Bostadsrättsombildare. Jag hatar er så mycket.