Jag hatar er så mycket, TV4

2 07 2012

Det fjortonde europamästerskapet i fotboll var utan tvekan det bästa sedan 1984. Mitt första, för övrigt. Och så lär vi få minnas det, ity nästa gång det är dags kommer det att vara med 24 deltagande nationer. Vi kommer att få se dåliga lag, ospännande gruppspelsmatcher och erfarna matematiker kommer att rynka sina pannor och berätta för oss vad som krävs för att gå till åttondelsfinal som grupptrea. Det kommer, kort sagt, inte att bli lika kul. Men UEFA kommer att tjäna mer pengar, så de är nöjda. For the good of the game.

Varför var det ett bra EM, undrar du kanske? Bollen, säger jag, och domaren, brukar vara i själva epicentrum när det spelas fotboll. Därför är det extra konstigt att de som bestämmer (eller som ger dem som bestämmer mest pengar) inför varje mästerskap alltid ser som sin yttersta mission att fippla lite med dessa grundläggande beståndsdelar. Någon hittar på en spelsekvens som hans svärmor har stört sig på och låter det utgå ett dekret om att domarna ska se med ytterst kritiska, rentav fundamentalistiska, ögon på just denna företeelse eljest den domaren kan packa sin väska och åka hem för att döma division 3-fotboll i framtiden. Och sen kommer huvudsponsorn med sin nya boll – den som snurrar hela 360 grader och får en helfestlig skruv när den studsar om man träffar den precis där med sömmen under plösen på skon. Typ så. Allt det där har man struntat i den här sommaren. Man har låtit fotbollsspelarna spela fotboll som vanligt. Och det har ju – tittar ni nu FIFA? – faktiskt funkat, vad konstigt!

Nåja, inget mästerskap utan något nytt. Vi har fått målområdesdomare. Och, förlåt om en gammal hårdnackad fotbollspurist skrattar lite väl högt och hånfullt, men är ni nöjda med hur det gick?

Hur gick det då? Jo, tack, ungefär som väntat. Vi fick skrällar, men bara små och tillfälliga. På det hela taget blev det som vi redan visste att det skulle bli. Spanien vann, Sverige visade att de bara kan spela bra när det inte gäller, Ryssland visade att de per definition bara kan vara komplett värdelösa när det gäller och det enda som grämer oss är att vi aldrig fick veta vad Tysklands raka djupledsspel hade kunnat göra mot Spaniens försvarsvägg. Domarna skötte sig också bra, om man inte är grek eller ukrainare, men ärligt talat, vem av oss är det?

Det är för övrigt fascinerande hur många fotbollsdomare i hotpants som dyker upp när man bildgooglar efter domare. Det här är något jag har missat.

Tristast var hur en enig sportjournalistkår så samstämmigt tycktes missförstå kritiken mot Spaniens matcher. Ingen tycker att Spanien spelar mördande tråkigt (utom en kille som heter Rogge, han där med amstaffen och den hembyggda baren i källaren), däremot tyckte vi att det var tråkigt att Spaniens matcher i regel såg likadana ut – Spanien rullar runt bollen tills någon liten smurf till sist hittar en lucka och gör 1-0 och sen är matchen i praktiken slut. Men med tanke på hur jämn den här turneringen har varit så har det varit ett lyxproblem.

Vidrigast har, utan konkurrens, TV4 varit. Ni kan inte ens börja förstå djupet av mitt hat. I en vacker värld hade TV4 och A Lennart Juhlin ägnat det gångna veckoslutet åt friidrotts-EM och låtit statstelevisionen sköta fotbollen, helt utan att vulgarisera det vi älskar som vår husvagnssemesterkanal så konsekvent har gjort. Men världen är ful. Faktum är att jag tror att något vitalt organ i mig gick sönder litegrann när fyran laddade upp inför EM-finalen genom att faktiskt, på allvar, filma en storbildsskärm de baxat upp i Vasastan (så att Rogge och frugan Jennifer – de gifte sig på en thailändsk strand i vintras – kunde ta med Kevin och Liam på lite söndagspartaj, Kingen fick stanna hemma) visa laguppställningarna under vilda skrän från småberusad fotbollströjeklädd pöbel som tycks anse att fotboll gör sig bäst sedd ihoppackad bland idioter som förhindrar dig från att över huvud taget njuta av matchen. För detta allena torde ett långvarigt yrkesförbud vara på sin plats.

Faktum är att de konstanta reklampauserna var en efterlängtad paus från det imbecilla mellansnacket, där vassa och intellektuella giganter som Henke Larsson, Bojan Djordjic och Marcus Birro upprepade saker vi redan hört om ämnen som vi tröttnat på för länge sen. Och då såg jag ändå praktiskt taget inget försnack under hela turneringen på grund av sambo. I en jämförelse har SVT:s Frändén och Nannskog varit nobelpriskandidater. Arne Hegerfors borde, som ni vet, redan ha fått det. En skandal är det.

Annonser




En ond natt och en man med en hatt

17 06 2012

Den ultimata ondskan ligger i hur vi hela tiden lurar oss att tänka att den här gången, nu kommer det att bli annorlunda. Det är inte rimligt att de lyckas skjuta sig i foten igen. För naturligtvis kommer de att fortsätta göra det. Det ligger i deras natur. Ändå blir vi så orimligt arga och besvikna varje gång rysk fotboll misslyckas med att göra det som var omöjligt att inte göra. Som att spela oavgjort mot Grekland.

Men om vi ska försöka hitta något litet positivt i det hela så är det svårt att inte unna Grekland, detta sargade land, den glädjen ett oväntat sportresultat kan ge. Och vi kan påminna oss om all den otur de faktiskt har haft tidigare under turneringen och att de åtminstone inte spelat samma ultraförsiktig stenåldersfotboll som de har gjort tidigare detta årtusende. Om de bara kunde göra nånting åt sin musik också så skulle vi kanske rentav kunna bli vänner, Grekland och jag.

Fast just nu känns EM svårt ointressant, det gör det.

Egentligen tänkte jag prata om Tom Petty. En man, en hatt, en gubbrocksikon. Messa, evig vurmare för musik från förr, bjöd upp målsman och bokade biljetter och själv – även om jag faktiskt äger inte mindre än två Tom Petty-skivor, och den ena inte ens är en Greatest hits – hade jag inga större förhoppningar bortom en OK torsdagkväll. Och redan i entrén blev jag lite sorgsen. Inte en endaste Pettyhatt fanns till salu bland merchen.

Runda solglasögon letade jag inte efter.

Men, efter en förakt som var en lite sämre version av Tompa, fick jag så jag teg. Faktum är att det var lysande. Hitparaden, gitarristen, publikens bindgalna entusiasm och till och med gitarronanisekvenserna var briljanta. Vilket verkligen satte i perspektiv hur genomusel Bob Dylan var senaste gången jag avnjöt sittkonsert för mogen publik i Globen. Det enda som saknades var Into the Great Wide Open, men den avnjuts ju bäst som video med självaste Johnny Depp som Eddie Rebel:





Om hurusom Ron Obvious började ifrågasätta vari förbundskaptenens egentliga spetskompetens ligger

15 06 2012

Ja, ja, förlåt, EM-bevakningen kom visst av sig lite, men jag kan försäkra er om att det beror på fullt godtagbara orsaker som jobb och en konsert och att läsa klart en fullständigt episk roman och att svärfar är på besök och att jag helt enkelt inte ens har kunnat se alla matcher. Och för Sveriges del är det hur som helst över. Sviten är bruten, vi kan förlora mot England igen. Trots att vi inte borde, så bra är de inte.

Tyvärr är vi inte så jävla bra själva. Och att det gick som det gick är inte hela världen. Det var aldrig realistiskt att tro att det här laget skulle kunna göra något avtryck. Men sättet det skedde på borde göra varje svensk fotbollsvurmare beklämd. För i tre av fyra EM-halvlekar såg det ut som om ingen brytt sig om att berätta för svenskarna hur det var tänkt att de skulle spela. Spelare stillastående på mittplan utan rimligt offensivt passningsalternativ? Check. Tre blågula spelare på samma kvadratmeter samtidigt? Check. Långa, precisa crossbollar mot yta helt utan lagkamrats närvaro? Check. Ibland kändes det som om vi medvetet listade de vanligaste nybörjarfelen hos ett sjumannalag som just blivit tillräckligt gamla för att pröva på elvamanna. Som att backlinjen var inställda på 3-5-2, mittfältet tokladdade för 4-2-4 och anfallet förberedda på 4-6-0 och det offensiva straffområdet blott en myt man får höra talas om enbart genom att gå baklänges genom en garderob på ett lantligt engelskt gods under kriget. Och det är ju något som någon borde rövbombas för.

Den andra halvleken mot England började Sverige plötsligt spela fotboll. Vad som hände vet jag inte, men när det var en sån dag spelade det ingen roll. När Welbeck gör sådär med bollen som han aldrig kommer att göra om om han så får försöka hundra gånger och när (en i övrigt utmärkt) Isaksson plötsligt upplever sig stående i en vältande eka under en genuint förbryllande spelsekvens och när Mellberg är vår vassaste anfallare är det bara att acceptera att det inte är vår kväll. Man får vara glad att det åtminstone hände under en halvlek när Sverige spelade fotboll och inte en annan hittills helt okänd bedömningssport, där spel utan boll saknar betydelse, känns ändå tillfredsställande på något sätt.

Nu vänder vi blad och går vidare, säkra åtminstone i övertygelsen om att vår förbundskapten var den bäst klädde.





Till Poltava, undersåtar!

11 06 2012

Att göra en Shevchenko, det är att höra rykten om att något stort är på gång och när du sen får se det själv för första gången så är det ännu bättre än vad du hde kunnat föreställa dig. Som när Shevchenko gjorde hattrick på Nou Camp i Champions League för många, många år sen, på en tid när alla fotbollsmatcher gick på tv. Erik Hamréns nya Sverige gör ingen Shevchenko i EM.

Stolpe ut och ett segermål i ett utrymme som egentligen inte finns. Om en premiärmatch definierar en turnering så ser det mörkt ut för Sverige. Första halvleken gav Euro2000-vibbar. Det var vedervärdig fotboll. Ändå såg det inte ut som om viljan saknades. Än värre – det måste ha varit kunnandet som brast. Man kan tycka vad man vill om laguttagningen, men vi har dålig koll på matchform, och som det svenska landslaget ser ut i dag är fler än hälften lätt utbytbara. Och är vi ärliga så lyckades Sverige skapa ungefär två vettiga anfall i matchen fram till panikjakten på slutet. Mot ett lag som borde varit gammalt och trött och med så stora målvaktsproblem att de tvingats gräva fram en snubbe från 70-talet.

Den svenske kungen var naturligtvis rasande.

Nu är inte England eller Frankrike omöjligt motstånd, men då måste det hända något annat på planen. Taktikförslag: Låt Martin Olsson, vårt – ska vi säga mest okomplicerade psyke – utöva verbala experiment gentemot motståndets mindre labila gentlemän, låt oss säga Ribery, Mexes, Terry, Carroll, bara som exempel, jag vill absolut inte hänga ut någon i onödan.

Bäst i dag: Speakerns uttal. Genomgående imponerande under hela turneringen. Har de hyrt in folk?

Sämst: Nedräkningen inför avspark. Är det nån jävla hockeyturnering eller vad tror ni att ni håller på med? Och får man tro matchproducenten var det inte en enda svensk på Olympiastadion. Kanske hade de försmäktat i de beryktade bajsgroparna vid Camp Sweden.

Dagens fråga: Hade Strömpa smuttat starkt före matchen? Nästan lika övertänd som Nannskog.





Party i provinsen

9 06 2012

I går klarade vi av den dåliga gruppen. I dag började den bra. Den med död och sånt. Och den började med en rejäl skräll. Enligt vad En ond plats erfar firades det i den danska spelarbussen med ristet hotdog och  Hej matematik på hög volym medan spelarna delade på en folköl. Samtidigt ägnade holländarna kvällen åt att, under en civiliserad paneldiskussion, lista de 35 största syndabockarna till 0-1-förlusten.

Enligt all logik torde Holland bli 2012 års europamästare. De har ett komplett lag i den rätta åldern med gott om matchvinnare som fortfarande är hungriga efter en saknad stortitel. Och de tyngs inte av några historiska grundregler – till skillnad från VM är inte traditionen en våt filt över skeendet, EM har både Danmark och Grekland – och Holland – vunnit och det betyder ju att vem som helst kan vinna. Samtidigt är Spanien för mätta och har lämnat sina två bästa målskyttar hemma, Tyskland för unga och för knäckta av Champions League-debaclet (och har inte ens en löjlig frisyr i truppen) och Portugal i avsaknad av kompetent målvakt. Italien har försökt fulspela och letat upp en ny skandal som, likt 1982 och 2006, skulle göra dem till mästare, men de missade att detta är EM och inte VM. Och Frankrike är det väl ingen som tror på längre, eller?

Jag har dock tippat Tyskland, för jag tror inte på logik när det handlar om fotboll. Ja, det här vore ju ett anmärkningsvärt påstående för bara några år sedan, men både fotbollen och tiderna har förändrats och att Tyskland alltid vinner till slut är inte längre en tveklös konstant. Jag har till och med hört rykten om att ett tyskt U21-landslag har förlorat en straffläggning. Mot Holland! Ur led är den, tiden.

Dagens läsarfråga: Äger Tysklands Sami Khedira möjligtvis en trenchcoat och en fönsterlös skåpbil?

…eller vill han bara sälja dig jättebra märkesklockor av kanonkvalitet, men tyvärr utan garanti?

Och till sist gläder det mig att även i dag, den 9 juni 2012, var ingen likgiltig gentemot Daniel Nannskogs insats som expertkommentator.





EM-studion – The return

9 06 2012

Jag måste medge att jag är lite svag för det studiomys som SVT satsat så mycket på runt sportmästerskap på senare år. De har förstås en konkurrensfördel i form av Mysmäster André Pops, och till fotbolls-EM har de valt att förlägga sig i en biograf för god tillgång till fans att tjöta med och dessutom förstärkt med Arne Hegerfors, back in äction efter exakt en dags pension, och bara en vecka efter en legendarisk intervju med Den Nytvättade, i vilken han en gång för alla avslöjar att han inte alls är göteborgare utan Östermalmare!

Arne says: Ja!

De väljer att satsa på mys eftersom de vet med sig att det inte går att kombinera den folklighet som krävs för att Heja Sverige-supportern ska tillfredsställas med den analys som Den Sanna Fopbollsvurmaren kräver. Så analysen får kliva åt sidan, bort den till supporterbloggare och kvällstidningskrönikörer. Därför – och här känner jag att jag kanske när en kontroversiell åsikt vid min barm, en som jag kan komma att få äta upp senare – tror jag att det är ett genidrag att låta den frispråkiga gamle måltjuven Daniel Nannskog debutera som studioexpert.

Nannskog har mest härjat i Skåne och Norge under sin underskattade karriär varför det är svårt för mig att bedöma hur han låter till vardags. I SVT:s EM-studio lät han dock nervös och helt tokigt övertänd. ”Hög” är en annan spekulation jag har hört. Som en irrationell korsning mellan David Batra och David Attenborough gick han fullständigt bananas över varje liten detalj, hänvisade till favoritspelare som ”trevliga” och det kändes som en tidsfråga innan han skulle säga något kontroversiellt om langobarderna.

Jag älskade det naturligtvis.

Det har även förekommit viss oro rörande André Pops frisyr, men sådant står jag över.

Om SVT började spektakulärt så var TV4 samma gamla beiga mög som alltid. Vem bryr sig om ifall en expert har något att säga eller går att lyssna på utan att bli deprimerad om denne är känd? Fast jag kan ändå förstå fyran. Varför ens försöka utvinna någon sorts substans i sitt kringarrangemang när all tid ändå kommer att ätas upp av reklam? Dock finns det ingen ursäkt för en matchkommentator som, år 2012, använder uttryck som ”kort i rocken” och ”håll i hatten”. Det är helt oacceptabelt.





Motgångssupportern

8 06 2012

Jag kämpar fortfarande med hur jag ska relatera till dagens ryska fotboll. Ja, det är fortfarande mitt lag. Men är det samma lag som jag en gång blev förälskad i? Jo, det är fortfarande ett sevärt lag, de är fortfarande ett nervöst lag, och de har fortfarande ett par-tre målvakter som skulle gå rakt in i vilket landslag som helst. De har alltid den nye unge stjärnan på mittfältet, och vi utstöter imponerade vokaler när vi ser honom, trots att vi vet att han kommer att vara en bortglömd medelmåtta om två år på grund av ett misslyckat klubbyte, en oduglig agent eller ett ytterst dåligt tajmat skoskav.

Men de är ändå helt annorlunda. Där det gamla Sovjet var en tekniskt och taktiskt drillad enhet som lät bollen – de visste alltid vart den skulle härnäst – göra jobbet är det nya Ryssland ett springande lag av individualister. Ett lag som inte måste hålla i bollen hela tiden utan mycket hellre backar tillbaka, låtsas ointresserade och sliter motståndarna i stycken med blixtsnabba kontringar. Kanske för att de inte längre har en förbundskapten som mycket väl skulle kunna döda dem med ena handen.

Fast allt det där kan egentligen göra detsamma. Det är inte det som är grejen. Den stora skillnaden är denna: Dagens Ryssland är ett lag som vinner. När det betyder något. De gör inte självmål i sista minuten av den avgörande gruppspelsmatchen. De får straff när någon räddar bollen med handen på mållinjen. Och när de trycker på och skapar chans efter chans så gör de till sist mål. Man kan inte längre vara säker på att de kommer att implodera när förutsättningarna är som allra bäst. De är inte längre landslagens Tottenham. Hur ska jag kunna relatera till det? Det känns ju helt fel!

Kom tillbaka, Erik Fredriksson, allt är… Eller, nej förresten, inget är förlåtet, men kom tillbaka ändå.

EM är i gång. Ryssland kommer inte att vinna i år, men de har en god chans att inte vara helt chanslösa på förhand i en kvartsfinal mot Tyskland eller Holland, och det känns ju helt absurt. Kanske får jag hålla på Ukraina i stället.