Fyra böcker om fotboll du måste läsa (även om du inte gillar fotboll) – Del 4

6 08 2009

OK, nu har vi gått igenom fotbollspassion på en personlig nivå, fotbollens inverkan på ett helt folks självkänsla, och senast hur ett folks kultur avspeglar sig i dess fotboll. Alla dessa författare har redan snuddat vid dagens ämne: fotboll och politik. Det tar vi itu med med hjälp av den moderna klassikern i kategorin fotbollslitteratur, det vill säga Football Against the Enemy.

4. Han inser säkert att han är en skam för fotbollen

”För mig framstår Fredrik Stenman, Djurgårdens vänsterback, som sinnebilden av en allsvensk fotbollsspelare. Med sitt långa blonda hår, sin energi och sin dumhet liknar han en australisk surfare. Jag tror att han blir av med bollen ungefär 75 procent av alla gånger han har den. Det måste vara svårt att vara Stenman: han inser säkert att han är en skam för fotbollen. Men han kan inte göra något åt det, förutom att lägga skorna på hyllan.”

Ovanstående citat av journalisten Simon Kuper visar vilken typ av författare vi har att göra med. Han är typen som  iakttar en stund för att sedan dra en kontroversiell slutsats med vilken han vet bäst, han är alltid underhållande och lite av ett rövhål. Som vilken holländare som helst alltså. Hans genombrottsbok beskriver den unge journalistens resor runt fotbollsvärlden under ett år, en idé så simpel att det är märkligt att ingen gjort den förut. Men med sin lätta distans till sporten och sin förmåga för analys och att stöta på rätt personer (samt Richard Möller-Nielsen) överallt i världen lyckas han lyfta på ytterligare ett antal orörda stenar fotbollsvisdom. Och att vara kul under tiden. Så här förklarar han exempelvis amerikaners förhållande till fotboll:

”When immigrants from Europe landed in the US, their children were teased on the street for their funny acccents, clothes and parents. The last thing these children were going to do was play a funny European game on the streets and be teased again. That is why Americans don’t play soccer.”

Eftersom min sambo har hotat med stryk alternativt sexstrejk om jag fortsätter att blogga långa ogenomträngliga texter om mina ”aptråkiga skitböcker” (men det säger hon bara för att jag inte har lyckats tvinga henne att läsa dem än) så får det räcka så.

De fyra böckerna om fotboll som alla måste läsa (även om man inte gillar fotboll) är alltså:
The Miracle of Castel di Sangro av Joe McGinniss
Tor! (The Story of German Football) av Ulrich Hesse-Lichtenberger
Morbo av Phil Ball och
Football Against the Enemy av Simon Kuper

Vilka fotbollsböcker gillar ni?





Fyra böcker om fotboll du måste läsa (även om du inte gillar fotboll) – Del 3

5 08 2009

När de fina unga männen i Boixos Nois vräkte ner ett grishuvud i all sin glans över Luis Figo den där gången på Camp Nou, så berodde det ganska lite på själva grejen att han gjort den förbjudna övergången, men desto mer på hundra år av stegrande morbo. Denna svårdefinierade essens av rivalitet och passion som är unik för Spanien och dess fotboll (och som, om man säger det på latin, betyder sjukdom, passande nog). Därför anser vi här på En ond plats att Phil Ball gjort en hedersgärning då han ägnat en hel bok – som lämpligt nog också heter Morbo – till att riktigt skärskåda detta fenomen. Just det – vi har kommit till del 3 av min vansinnigt impopulära serie om fotbollsböcker som är bättre än andra fotbollsböcker.

Det kunde vart värre, det kunde ha varit en moped

Det kunde vart värre, det kunde ha varit en moped

3. Puny humans!

Det som gör Spanien så speciellt är att det är Spanien genom att inte vara Spanien. Faktum är att general Francos idoga försök att göra Spanien mer Spanien bara gjorde spanjorerna än mer beslutsamma i sin kamp för att inte bli spanjorer. Det här är något som är ytterst lämpligt att manifestera i samband med fotbollsmatcher. Därför vägrar Athletic Bilbao låta icke-basker spela i deras fina baskiska lag (med det engelska namnet), en exklusivitet som vore otänkbar inom varje annan del av samhället, därför tycker sig katalaner vara lite högre stående än kastiljaner (och fans av Espanyol, som är laget i regionen med ett katalanskt namn) och att bara det faktum att kastiljanerna i Real Madrid är genomkorrupta hindrar FC Barcelona från att bevisa detta på fotbollsplanen varje år. Känslor som naturligtvis inte är obesvarade i motsatt riktning. Och så vidare.

Morbo visar med all önskvärd tydlighet att gränsen mellan spansk fotboll och det spanska samhället inte låter sig dras, helt enkelt eftersom den inte existerar. Då den, i sin resa genom nationen, beskriver de olika regionernas fotbollskultur beskriver den samtidigt människorna och kynnet hos dem som alla utom de själva kallar för spanjorer. Och det är fan inte det sämsta.





Fyra böcker om fotboll du måste läsa (även om du inte gillar fotboll) – Del 2

4 08 2009

Ah, urgammal fotbollshistoria – hvem älska icke slikt? Sepiafärgade anekdoter om spontana utbrott av bollspel på kohagar och soptippar, brinnande eldsjälar med stort kontaktnät och dyra tågvanor, intern osämja som leder till bildandet av nya, klassiska, fotbollsklubbar och en och annan fantastiskt spektakulär polisong. Och kommentarer av detta slag, inte att förglömma:

If one wants to give expression to feelings of disdain, one kicks the thing which he hates. We kick a vicious dog, and it is because this dog-kick lays such a huge role in football that I loathe the game, also beacuse of the pitiful, crouching stance in which the players chase the ball.” (Otto Jäger, lärare, 1895)
”We permit ourselves to regard this anal English sport as not just nasty but absurd, ugly and perverted.” (Karl Planck, gymnast och lärare, 1898)

Men om det handlar om tysk fotboll? Kraftfull, effektiv, trist… rentav ond. Kan det verkligen vara nåt? Det kan det så klart. Just för att varje sund människa i grunden ogillar tysk fotboll gör den bara intressantare att förkovra sig i. (Även om jag faktiskt en gång stötte på en svensk tyskfan, en händelse som var så osannolik att min hjärna nästan kortslöts.) Anledningen till tyskhatet kan man förstås diskutera, men min teori är att det helt enkelt beror på att de är arslen. Är det inte Schumachers legendariska rövtackling, som närapå förlamade en elegant fransos, så är det Beckenbauers blottade rektum mot sin publik, eller kanske den rektumlika personligheten hos senare hjältar som Effenberg, Kahn och Lehmann (det torde förresten gå att leda i bevis att alla tyska stormålvakter fötts upp på en diet av grus, taggtråd och glåpord och att detta ligger bakom deras seriemördarkarisma.)

Men framför allt vill jag hävda att man för att förstå hur man når framgång i fotboll bör förstå tysk fotboll (och då menar jag på lite högre nivå än Gary LinekersFootball is a game played by 22 players. And in the end Germany wins.”), för ingen annan nation har nått så stor framgång i förhållande till sin spelarkvalitet… eller, tja, ingen annan nation har nått så stor framgång över huvud taget. Och för att förstå tysk fotboll måste man ovillkorligen börja en regnig sommardag i Bern 1954.

2. Rahn schiesst… Tor! Tor! Tor! Tor!… Tor für Deutschland! Drei zu zwei führt Deutschland. Halten Sie mich für verrückt, halten Sie mich für übergeschnappt!

Alla tyskar känner till Herbert Zimmermanns legendariska vrål, och det är ingalunda en överdrift att påstå att den mirakulösa segern i fotbolls-VM 1954, då ett gäng amatörer utan så mycket som en egen liga chockade de mäktiga ungrarna, inte bara formade den tyska fotbollen som vi känner den utan även bidrog till att lyfta upp en plågad och sargad nation till den välmående demokrati den är i dag. Och ändå finns det de som säger att fotboll är oviktigt.

Vi läser Tor! av Ulrich Hesse-Lichtenberger. Om historien om miraklet i Castel di Sangro är en varm berättelse om vänskap och kärlek i dagboksform, om ett enda passionerat år som betydde allt för de inblandade, så är historien om miraklet i Bern (förstås) präglad av tysk effektivitet då den går till grunden med precis allt som är värt att veta om den tyska fotbollens historia.

För den som gillar att frossa i gamla fräcka östtyska klubbnamn finns en ljuvligt nördig genomgång av tyska klubbnamns bakgrund och historia (inklusive de suspekta årtalen – hur har till exempel SSV Ulm 1846 mage att kalla sig så när Sheffield FC, grundad 1857, anses vara världens äldsta fotbollsklubb?) Vi får dessutom veta varför folk runt hela Tyskland samlades på lördagarna för att försöka spöa på allt som hade med Bayern München att göra (trots att många av dem extraknäckte som VM-hjältar) redan på 70-talet, och hur det egentligen var att spela fotboll med Stasi bakom ryggen. Och en massa andra sköna saker.

Och är det så att du faktiskt skiter i fotboll men blir lite vild i blicken när det vankas europeisk 1900-talshistoria så är den här boken för dig också. I del 3 drar vi till Spanien.





Fyra böcker om fotboll du måste läsa (även om du inte gillar fotboll) – Del 1

3 08 2009

Nu gör ni så här: Nästa gång en tveksam individ kommer upp till dig och säger att det finns många (alternativt inga) bra böcker om fopboll, så blänger du patrasket hårt i ögonen och säger Nej! NEJ! Det finns fyra, exakt fyra, bra böcker om fopboll. För dramatisk effekt går det också bra att hytta lite med höger pekfinger.

I min stora välvillighet kommer jag nu starta en serie som ska göra det fullständigt klart vilka fyra böcker om fotboll som med fog har rätt att spotta på andra böcker om fotboll. Fyra böcker som varje sunt litterär människa kan bära med sig i livet med glädje, oavsett om hon dyrkar eller föraktar sporten i fråga. Ingen av dem behandlar engelsk fotboll, trots att den faktiskt är överlägsen på alla punkter, men två av författarna i fråga har ett engelskt pass att vifta med. Två av författarna är – eller var åtminstone i sin skrivande stund – noviser på sporten, men ingen av de fyra var hardcore nere med association football. Vilket jag tror är en stor del i förklaringen varför de lyckades så bra.

Är ni beredda nu då, för här kommer nummer 1.

1. La stagione e longa e dura*

Joe McGinnis från New York var 51 år gammal när fotbolls-VM invaderade USA. Som amerikan, och dessutom författare, brydde han sig föga om den där konstiga europeiska sporten där man inte ens använde händerna. Men VM väcker, förutsägbart nog, en nyfunnen kärlek, och av anledningar vi inte behöver gå in på bestämmer han sig för att resa till Abruzzo, en avlägsen region på den italienska östkusten för att spendera ett år med att leva drömmen. Han ska följa Castel di Sangros historiska första säsong i italienska Serie B så nära det bara är möjligt.

Vår första fotbollsbok handlar alltså om den italienska fotbollen. Trogna läsare vet säkerligen redan hur jag känner för italiensk fotboll, och nu rör vi oss dessutom i Serie B, i de lägre delarna av Serie B – där man kan hitta ett överflöd av allt som är dåligt med italiensk fotboll – furbo, korruption, catenaccio, ospelbara planer och gammalt hederligt fulspel (i alla bemärkelser) – men inget av det som faktiskt är bra. Våra hjältar, ska det snart visa sig, är dessutom synnerligen illa förberedda på spel på denna relativt medelmåttiga nivå, eftersom de – för att tala klarspråk – är ena riktiga sopor.

Bakgrunden är denna: Castel di Sangro är en liten bergig håla med knappt 5 000 invånare (tänk Sveg) och Castel di Sangro Calcio är ett litet soplag som spenderat hela sin historia i den lägre delen av den italienska seriepyramiden, i ligor som inte ens Erik Niva har hört talas om. Men så händer något. En mystisk affärsman med mer än ett drag av mafioso – Signore Rezza – beslutar sig för att det kanske vore bra för affärerna att äga ett fotbollslag och den lilla kvartersklubben börjar sakta men säkert – och mot allt förnuft – klättra uppåt i seriesystemet. Trots att de fortfarande är skräp. Klimax nås en sommarkväll i Foggia, då laget vinner sin avgörande kvalmatch till Serie B. På straffar, naturligtvis. Det är detta som fått ge boken sin titel: The Miracle of Castel di Sangro.

Ja, jo, jag inser att det låter fotbollsnördigt i överkant, men det kan jag garantera att det inte är. Eftersom författaren själv är relativt ny fantast förklarar han inledningsvis de grundläggande förkunskaper man kan tänkas behöva, synnerligen pedagogiskt, så att även en fotbollsanalfabet kan hänga med. (Och mot slutet ger han tjockskallen till tränare avancerade taktiska råd, men det är en annan historia.) För detta är i första hand en historia om livet och kärleken. Och dessutom, för den som inte förstår hur sådant går till, en krönika om en till synes mentalt frisk mans väg mot fanatism.

Man väljer den sponsor som betalar bäst

Man väljer den sponsor som betalar bäst

Att McGinnis gör sitt bästa för att skönmåla både spelet och laget – aldrig har väl ett fotbollslag innehållit så många fina spelare av så god karaktär och personlighet (trots att de spelar fotboll som halvapor) – utan att ens försöka vara subtil gör alls inget, och det blir både roligt och gripande samtidigt som man inte kan låta bli att dras med i den andlösa sportsliga spänningen i jakten på La Salvezza – räddningen, förnyat kontrakt. Och på vägen drabbas vi av såväl sorg och glädje, korruption och droger, kulturkrockar, ond bråd död, en insikt i hur låga drifter som i själva verket styr den sport som älskas så högt av så många, och minst fyra olika sätt att säga sug kuk på italienska.

Och det är en av fyra fotbollsböcker som precis alla måste läsa.

*= Säsongen är lång och hård. No shit.