Bokblogg 30: Om gud är död är allt tillåtet

17 03 2011

Så har vi kommit fram till slutklämmen: Your favorite book of all time. Vilken det är har de ynka få som orkat sig igenom hela bokutmaningen redan räknat ut. Det är den absurda människans bekännelse. Historien om en uttråkad man som skjuter en arab och för detta döms till döden. Främlingen av Albert Camus. Bara så. Jag tänker bespara er tolkning och analys. Men alla borde läsa den. Faktum är att den här bokutmaningen har givit mig lust att läsa om i stort sett varenda bok jag har skrivit om. Fast då är risken stor att jag skulle vilja gå tillbaka och skriva riktiga texter om dem. Och det skulle ingen bli glad av.

Här är i alla fall min version av bokutmaningen, 30 days of books. Jag står fast vid den.

Day 01 – Best book you read last year: Underbara dagar framför oss (Henrik Berggren)
Day 02 – A book that you’ve read more than 3 times: 100 år av ensamhet (Gabriel García Marquez)
Day 03 – Your favorite series: Sagan om ringen (JRR Tolkien)
Day 04 – Favorite book of your favorite series: 
Day 05 – A book that makes you happy: Det glatta livet (Henning & Ernst Sjöström)
Day 06 – A book that makes you sad: Mörkrets hjärta (JosephConrad)
Day 07 – Most underrated book: World war Z (Max Brooks)
Day 08 – Most overrated book: Alkemisten (Paulo Coelho)
Day 09 – A book you thought you wouldn’t like but ended up loving: Ge aldrig upp (Michael Alonzo)
Day 10 – Favorite classic book: Bröderna Karamazov (Fjodor Dostojevskij)
Day 11 – A book you hated: New York-trilogin (Paul Auster)
Day 12 – A book you used to love but don’t anymore: Varulvarna (Whitley Strieber)
Day 13 – Your favorite writer: Ryszard Kapuscinski
Day 14 – Favorite book of your favorite writer: Kejsaren (Ryszard Kapuscinski)
Day 15 – Favorite male character: Mersault (i Främlingen, Albert Camus)
Day 16 – Favorite female character: Sharon Sedaris (i diverse David Sedaris-böcker)
Day 17 – Favorite quote from your favorite book: Man förde bort Akakij Akakijevitj… (ur Kappan, Nikolaj Gogol)
Day 18 – A book that disappointed you: Den långa vägen ut ur helvetet (Marilyn Manson & Neill Strauss)
Day 19 – Favorite book turned into a movie: Möss och människor (John Steinbeck)
Day 20 – Favorite romance book: Dinner For Two (Mike Gayle)
Day 21 – Favorite book from your childhood: Liten är fin (Ingrid Helena Sjöstrand)
Day 22 – Favorite book you own: Främlingen (Albert Camus)
Day 23 – A book you wanted to read for a long time but still haven’t: To Kill A Mockingbird (Harper Lee)
Day 24 – A book that you wish more people would’ve read: Football Against the Enemy (Simon Kuper)
Day 25 – A character who you can relate to the most: Mersault (i Främlingen, Albert Camus)
Day 26 – A book that changed your opinion about something: Kokain – Drogen som erövrade världen (Tom Feiling)
Day 27 – The most surprising plot twist or ending: Montecore – En svensk tiger (Jonas Hassen Khemiri)
Day 28 – Favorite title: Äldreomsorgen i Övre Kågedalen (Nikanor Teratologen)
Day 29 – A book everyone hated but you liked: Fram till EM-skandalen (Jimmy Nordin)
Day 30 – Your favorite book of all time: Främlingen (Albert Camus)

Nu tycker jag att vi vänder blad och går vidare.

Annonser




Bokblogg 29: De missförstådda

16 03 2011

Äntligen, tyckte jag mig höra någon som skrek, börjar denna min djupt impopulära bokutmaning lida mot sitt slut. Idag ska vi skärskåda Day 29 – A book everyone hated but you liked. En svår uppgift, torde en del kvida. Men icke för mig. Ty det finns en speciell litterär genre som den store menigheten vill kalla vämjelig, men som jag omfamnar med all min kärlek. Som andra kastar ifrån sig med fula miner men som jag läser med andakt. Jag talar förstås om den egenutgivna kändissjälvbiografin. Här finns många godbitar att hämta.

Är sedan upphovsmannen entusiastisk men lätt svagbegåvad, en medioker skribent och uppfylld av hämndbegär för en eller flera oförrätter – då kan ni lita på att jag står där i boklådan och letar efter den. Visst, man kan avfärda slikt som kitsch – likt en rekordusel film, men det är att göra det lätt för sig. Det är så mycket mer. Det är en människas hela själ som hälls ut för omvärldens dom, i hopp om kärlek, eller åtminstone uppskattning, eller i sämsta fall upprättelse. Med egna ord.

I regel skrivs dessa böcker av personer som levt i, eller alldeles i närheten av, rampljuset, och vars tid där har präglats av dåliga beslut. I andra fall rör det sig om obestridligt begåvade personer som haft oturen att sakna alla andra talanger än just den de blivit kända för. I den här kategorin faller sportstjärnan. Och sportbiografin ska få exemplifiera denna genre. Då jag ännu inte lyckats få tag på den heliga graalen – Ricky Bruchs Gladiatorns kamp – och eftersom jag redan råkar ha en fyllig recension liggande av just den boken, så ska vi nu gå igenom Fram till EM-skandalen av före detta exkulstötaren Jimmy Nordin. I repris. För så lat är jag.

Det finns böcker, det finns klassiker och det finns rariteter. Och till de riktiga rariteterna torde kulstötaren, sexleksaksförsäljaren, webbdesignern, trubaduren och lebemannen Jimmy NordinFram till EM-skandalen höra. Man behöver bara läsa baksidestexten för att förstå att det här är något utöver det vanliga:

Som vanligt ljuger kvällstidningarna när dom skriver: Jimmy Nordin berättar allt om FYLLE-skandalen.
Faktum var att jag berättade nästan ingenting. Men i denna biografi – som startar när ja hittar en kula i farsans skrubb vid åtta års ålder – finns ALLT.
Följ min osminkade väg fram till min näst sista tävling – EM i Göteborg. Allt om krisen bara ett par månader innan.
Jag risar och rosar och du som är nyfiken på vem jag verkligen är får veta ALLT. Du får avslöjanden som ingen annan än jag vet om. Men snart vet du !!! Denna bok är den nakna sanningen om Jimmy Nordin.

”20:- Rabatt När du handlar på Snusanikotinfritt.se Rabattkod: boken (*vid order över 150 kr)” 

Döm om min oförställda glädje när jag sprang på denna lilla pärla i en obskyr bokaffär i Gamla stan i helgen. För 20 kronor visserligen, men jag ansåg den vara värd sitt pris.

Jag behöver förstås inte redogöra för bakgrunden till den kryptiska titeln. Alla har förstås fortfarande löpsedlarna från sommaren 2006 på näthinnan. Hur skulle världen kunna glömma en händelse av sådan magnitud? Och, ja – Jimmy berättar verkligen hela sanningen om FYLLE-skandalen. Här är den: Jimmy var skitfull. Så full faktiskt att han inte riktigt minns vad som hände, och följaktligen finns det inte så mycket han kan berätta. Ät DET – kvällstidningar!

Men bara för att jag har berättat det rafflande slutet betyder inte att man inte bör ge sig i kast med detta alternativa stycke litteratur, för det är – som baksidestexten redan skvallrar om – sannerligen en upplevelse. Nu är Jimmy Nordin kulstötare i första hand, inte författare, så det vore orättvist att recensera plottens uppbyggnad, eller snarare brist på detsamma. Vad man däremot kan stanna kvar vid är Jimmys härliga språkbruk. Där han är noga med att finurligt leka med ord i varje stycke, och gärna tala direkt till läsaren:
Här försöker jag likt en grönsaksförsäljare med nystruket förkläde sälja mina idémässiga varor ur en ”flätad videkorg” för att tala lite Hoola Band Ola-språk. Kommer ni förresten ihåg den gamla ordleken varför får inte jag binda Mats när Hoola Band Ola? Mycket lustigt eller hur? /../ Det gäller att ”gilla läget” som Sandvikensonen Tomas Ledin sjunger och inte bry sig alltför mycket. Man måste skaka av sig vattnet från sin gåslika, spolformade kropp och gå vidare med högburet huvud. Det retar folk mest.

Jimmy kastar sin spolformade kropp vilt mellan ämnena och ordvitsarna, och lyckas, trots utfästelserna på baksidan, skickligt att undvika att ge läsaren någon djupare insikt i författarens person. Tråkigt, med tanke på den oräddhet med vilken Jimmy Nordin alltid kastat sig in i nya projekt.

Utöver avslöjandet att Jimmy minsann är en hejare på att fiska, några (eller åtminstone en) tokroliga anekdoter om de vilda tonåren, hans engagemang i Befolkningspartiet, och att han gillar DiLeva, så får vi aldrig lära känna Jimmy Nordin på djupet. Men jag misstänker att det beror mer på en språklig brist hos författaren snarare än en ovilja att bjuda på sig själv. Eftersom Jimmy är sig själv närmast ser han självklara orsakssamband där läsaren bara är förvirrad. Den verkliga anledningen till att Jimmy lämnar Gävle för Helsingborg efter att ha blivit avhånad för sina löneanspråk, till att SOK ska utläsas ”Sveriges Okompetenta Korkskallar”, eller vad som ledde till den där ”konstiga stämningen” som fick Jimmy att plötsligt lämna sin tränare, som i sin tur då  förvandlades till ”svansprydd och omåttligt hårig Luciferdjävul”, tycker jag inte riktigt att författaren lyckas klarlägga. Överhuvudtaget slås man av hur nära det är mellan Jimmys påståenden om hur det i själva verket är och anekdoter som bekräftar den raka motsatsen.

Men det Jimmy saknar i tydlighet tar han igen i oförutsägbarhet. Exempelvis ägnar han ett par sidor åt att detaljerat berätta om hur han, under en SM-tävling i styrkelyft, bajsar ner sig rejält. Bara för att avsluta med att dra läsaren vid näsan och förklara att det bara var ett lur. Särskilt besviken blev jag av kapitel 10: Mina bästa år då Ricky Bruch ville träna mig (som börjar med en ganska lång utläggning om hur Jimmy och kulstötarpolaren Sören Tallhem ger ut en julskiva med ”kulstötarmusik” –Ojojoj, var min första tanke. Ska jag bli skivartist efter alla år med skivstången?). Efter att självaste Ricky Bruch hållit låda om sin självbiografi Gladiatorns kamp – Dramat om sanningen bakom rubrikerna om en ännu levande legend per telefon kommer de överens om att Ricky ska hjälpa Jimmy med kulstötarträningen. Så Jimmy släpar med sig Sören Tallhem till Blentarp (där Ricky bor) bara för att finna att Ricky inte är hemma! Ett fruktansvärt antiklimax.

Foto: Aftonbladet 

Den här boken låter sig inte rankas efter en vanlig betygsskala. I stället ger jag det sista ordet till den suspekta signaturen ”LGN”, som kan eller inte kan vara en förkortning för Jimmy Nordins pappa Lars-Göran Nordin, som i en kommentar till en text om Lars Keplers bok Hypnotisören skriver:
Hypnotisören är en bra bok…Men jag måste bara dela med mig när det gäller boktips. Jag har nyss läst Jimmy Nordins bok Fram till EM-Skandalen. En memoar/biografi som var fantastiskt bra. Rolig och intressant läsning. Jag rek denna bok till alla som vill läsa och skatta och njuta.





Bokblogg 28: Homofobi och koprofagi

15 03 2011

Häromdagen hamnade jag i en diskussion om gruppdynamik med anledning av Anton Hyséns utkommande ur den metaforiska garderoben. Jag ville hävda att lagidrotten inte alls är någon sista bastion för homofobi och förstockade värderingar, ty man kan garanterat finns samma stämningar i vilken större enkönad grupp som helst som umgås tätt inpå varandra ofta. Och att det dessutom är en generationsfråga mer än något annat. Och det gäller inte bara sexualiteten utan alla former av avvikelser. Ty sådan är jargongen. (Den slutsatsen drar jag av att herrlagets bög stannade kvar i laget som lagledare efter en knäskada, medan damlaget med allt utom tjära och fjädrar jagade ut backen som experimenterat inom den pornografiska branschen.) Det skulle förvåna mig om du hittar fler öppet homosexuella på ett lager eller en byggarbetsplats än inom fotbollen.

Själv blev jag tråkad i åratal av delar av mitt innebandylag efter att obetänksamt ha råkat nämna att jag sett en bra tjeckisk film. Kolya vill jag minnas att det var. Mycket misstänkt beteende avgjorde de mest Happy Gilmore-vurmande lagkamraterna och ordnade raskt  en spalt åt mig i klubbtidningen för recensioner av svåra filmer.

Därför blev jag mycket glad när jag flera år senare gjorde en tillfällig comeback i laget för en bortamatch i Ludvika och hamnade bredvid nyförvärvet ”Fågelben” (jojo, jargongen, folk. Pay attention!) på bussresan. Efter att han gillande noterat att jag laddade upp med Kafkas Processen kom vi in på annan litteratur. ”Äldreomsorgen i Övre Kågedalen av Nikanor Teratologen är nog den bizarraste bok jag någonsin har läst”, förtäljde han, och fortsatte sedan att gå igenom de mest färgstarka delarna ur Morfar och Pyrets perverterade äventyr.

Finkultur.

När jag sedan ondgjorde mig på internet över svårigheterna att komma över denna litterära dyrgrip så skickade genast en beundrarinna sitt extra exemplar hem till mig. Ty sharing is caring. Och Äldreomsorgen i Övre Kågedalen av Nikanor Teratologen är Day 28 – Favorite title.





Bokblogg 25 och 27: Luthers gåva

14 03 2011

Som de flesta redan vet är jag strängt lutherskt uppfostrad. Jag ger minsann inte upp i första taget bara för att något är lite trist eller jobbigt. Under senare år har jag förstått att alla inte är sådana. Min kära flickvän, till exempel, gav upp redan halvvägs muttrande något om att hon fick nog av Rinkebysvenska av sina elever. Men jag gav inte upp Montecore: En svensk tiger av Jonas Hassen Khemiri, och blev tack vare det belönad med en oväntad twist som gjorde hela den lite trista inledningen så mycket bättre och mer begriplig. Jag kan inte svära på att det var The most surprising plot twist or ending, men det var i alla fall en av de allra bästa. Och eftersom upplösningen är en överraskning är det bättre ju mindre jag säger om den.

Med en twist.

Den uppmärksamme har kanske noterat att jag helt fräckt hoppat över Day 25 – A character who you can relate to the most. Vilket ju beror på att jag redan gick igenom den punkten å den femtonde dagen. Det är förstås Mersault igen.





Bokblogg 26: En bok som fick mig att ändra mig (och en annan som cementerade mina åsikter)

14 03 2011

Jag tror inte på att en enda bok kan få dig att ge upp dina intränade åsikter eller fördomar. Det är en längre process, men i vilken en bok naturligtvis kan vara den utlösande faktorn. I regel brukar man ju dock hålla sig till facklitteratur som stödjer ens uppfattning om hur världen fungerar (såvida du inte vet att det är något du lätt kan kunna håna*). Varför läsa saker som du vet kommer att göra dig förbannad?

Day 26 – A book that changed your opinion about something: Jag ska inte påstå att jag någonsin har förstått poängen med de drakoniska straff som plägar häftas vid narkotikabrott, eller hur det kommer sig att de enbart drabbar den fattige samtidigt som den rike, kände eller kunglige aldrig behöver frukta 50 år i ett ökänt fängelse eller dödsstraff för att ha blivit ertappad med vitt pulver i fickan. Men jag har kanske inte heller ifrågasatt det straffbara i att deala med tunga droger (även om man förstås kan filosofera i tusen dagar om var gränsen för huruvida en drog är tung eller inte går). Men det beror kanske mest på mina åsikter om hårda straff som avskräckande exempel.

I dag är det ganska hårda straff även på lätta droger, vilket bygger på ytterst tveksamma teorier om att lätta droger är en [ominös musik] inkörsport till tunga droger (och inte, som den mer logiskt lagde kanske antar, på att det är kriminaliseringen i sig som tvingar fram tveksamt umgänge). I Kokain – drogen som erövrar världen resonerar journalisten och dokumentärfilmaren Tom Feiling övertygande om att även tunga droger rimligtvis borde avkriminaliseras ity mänsligheten då skulle slippa en hel del lidande och annat – mer otippat – skit, som exempelvis mord av regnskog. Och jag köper det rätt av – Han har ju rätt, mumlade jag kanske när jag började närma mig bokens slut. Så läs själv, och se om han baske mig inte faktiskt har det.

Kola - det nya svarta. För författare åtminstone.

Det är möjligt att jag låter lite väl drogliberal nu, så jag tänker, även om det kanske inte alls är på sin plats, påpeka att det enda narkotikaklassade preparat jag har inmundigat under mina 37 år är de morfininjektioner jag erhöll när min blindtarm hade spruckit den där julen får många år sen. Jag har alltså inga själviska anledningar att önska fria droger, vilket jag har förstått att de flesta – likt jag uppvuxna med skrämselpropaganda om drogers skadeverkningar – lätt antar när de här åsikterna antyds.

* För att bevisa denna tes bifogas härmed min recension av Erik Zsigas bortglömda humorklassiker Popvänstern från 2005, när jag fortfarande var ung och arg, som jag råkade springa på på det där internätet:

Jag tycker att det är fantastiskt lustigt att Erik Zsiga placerar in Natalia Kazmierska(!) i Popvänstern. Det är ganska kul överlag faktiskt. Popvänstern, vet Zsiga, är en homogen grupp med likartade värderingar, varför det är helt i sin ordning att ropa ”Hyckleri!” när Paolo Roberto (Paolo Roberto? Popvänster?) säger en sak när Dennis Lyxzen har sagt en annan. Eller när de samlade Linda Skugge-citat (Linda Skugge? Popvänster?) som dyker upp titt som tätt faktiskt tycks tas på fullt allvar av författaren.

Ett annat citat som jag tyckte var lite kul: Latin Kings har samplat in tal av Allende och Palme i sina låtar. Det tyder på att de har en skum politisk syn. Är SÄPO informerade?

Men framför allt är det roligt därför att det så klockrent visar upp en utgångspunkt så bergfast grundad i en ren svartvit världsbild. Lars Winnerbäck ska faktiskt ge fan i att tjäna pengar på sin musik, för annars har han ingen rätt att svänga sig med antikapitalistisk retorik, tycker Zsiga. (Riktigt hur Lars Winnerbäck ska bära sig åt för att få tillåtelse att spela musik och ha en politisk åsikt på samma gång, hyckelfritt, framgår dock aldrig.) Zsiga vet ju att det enbart är den helt fria konkurrensen, fritt från statlig inblandning, som kan ge kulturellt brett utbud. (Han motiverar dock inte varför. Jaja, det räcker väl med att titta på TV3?)

Sen fastslår författaren att det torde var bevisat att göteborgskravallerna aldrig hade hänt om inte de ”vilseledda kidsen” hade lyssnat på Popvänstern, och att det, per definition, är omöjligt att känna solidaritet med en samhällsgrupp om man inte själv vuxit upp i och omkring den (Promoe ska ge faan i att komma från Västerås!)

Det är Popvänstern, och Popvänstern allena som kritiserar det aktuella populärkulturklimatet (läs Britney och BB-Linda) och när någon enstaka person som, enligt Zsiga hör hemma i Popvänstern sagt eller tyckt något dumt så är hela Popvänstern patetiska hycklare. Jo, han drar faktiskt så breda penseldrag. Han är lite av generaliseringarnas konung, den gode Zsiga.

Det finns ett kapitel i boken som handlar om 9/11 och Irakkriget också, men det är så urbota korkat att jag inte orkar. Men det mest störande är ändå Zsigas ofta återkommande Jag GILLAR er faktiskt… men… och Jag tycker ju egentligen också… men…. Nej, Erik, det gör du fan inte. Du har dina allra mörkblåsaste glasögon på dig hela tiden, och det är förmodligen därför du inte har nån som helst koll på orsak och verkan, och det är därför du vet precis hur världen funkar, och att det inte finns några som helst gråskalor i din värld.

Den här boken är högeligen ideologiskt färgad. Och dessutom är den en soppa på en spik. Rena skiten, helt enkelt.

Ofrivillig underhållning.





Bokblogg 24: Fotboll förklarar världen

13 03 2011

Det känns som om bokutmaningen håller på att ta död på den här bloggen. Men jag ger mig inte, det är inte så mycket kvar nu. Faktum är att det är ganska bra kategorier kvar. Det svåra är att inte upprepa sig, för hur kul är det? Dagens utmaning är Day 24 – A book that you wish more people would’ve read. Vilket ju torde vara i stort sett alla de böcker jag redan har nämnt. Och jag kommer nog inte ifrån det nu heller.

Fotboll – det vet ni ju – är ett stort intresse hos mig. Men då det i min ungdom var av mer kalenderbitartyp har det på senare år övergått till fotbollen som ett socialt fenomen. Amerikanen Franklin Foer skrev till och med en bok som hävdade bokens titel: Fotbollen förklarar världen. Jag tycker dock inte att han lyckades med det han föresatte sig även om tanken var god. En sådan som Sportbladets Erik Niva gör det bättre, och numera finns det också två finfina böcker som torde bevisa det – att fotbollen och samhället förhåller sig till varandra som hjärta och hjärna och varför fotboll både kan starta och avsluta krig.  För Twitter och Facebook i alla ära – vi vet ju att alla stora revolutioner alltid startar på fotbollsläktaren.

Allra bäst har Simon Kuper lyckats. Och det är därför jag tycker att fler – oavsett om du är intresserad av fotboll eller inte – borde läsa hans Football Against the Enemy. Mer om den här.

Bollen runt på 80 dagar. Typ.





Bokblogg 23 och konsten att göra sin kvinna lycklig

12 03 2011

Om det finns något hål i min litterära bildning så är det den amerikanska kanon. När nordamerikanska barn proppas fulla med Mark Twain och Walt Whitman förses vi i stället med Strindberg, Lagerlöf och Hjalmar Bergman. Inget fel i det, men här finns några skämmiga luckor i min bildning. Moby Dick – nej, Catcher In the Rye – icke! On The Road? Glöm det. Inte heller känner jag någon större längtan efter någondera av dem. Däremot borde väl alla läsa To Kill A Mockingbird av Harper Lee. Även jag. Men det har liksom aldrig blivit av. Inte ens sambon har den ju i sin ymniga samling. ”Dödssynden” är därför bokutmaningens Day 23 – A book you wanted to read for a long time but still haven’t.

Oläst klassiker.

I den verkliga världen började min flickvän dagen på sämsta sätt. Trött och grinig, mumlandes nåt om ”det lilla hålet”. Jag fick lov att ta med henne ut på en interkommunal promenad via den finare delen av Solna till Sundbyberg och tillbaka. Där finns nämligen pubarna. Och korvkioskerna. Och gamla Filmstaden. Allra gladast blev hon dock av stormarknaden. Ja, i dag gjorde vi slag i saken och premiärhandlade där, inför kvällens indiska buffé. Och råkade dessutom få med oss en Raskens DVD-box hem.

Jag fick lova att vi alltid ska göra våra inköp där i fortsättningen. Hon blev så lycklig, det lilla livet.