Dagens betongdjungelordspråk

28 11 2010

Den tequila du självmant bjuder in kommer inte att lämna dig förrän den har gjort sig ovälkommen.

OK, det är inte särskilt djupt, men så har jag druckit tequila också.

Jo, vi såg Cornelisfilmen i går också. Hade jag vetat att det var så mycket skakig handkamera så hade jag föreslagit Harry Potter i stället (återigen: tequila) men det lugnade ner sig efter ett tag. Det är en film som egentligen har ganska många fel. Hank von Helvete är norrman, det går liksom inte att komma ifrån – även om han spelar en annan invandrare – och det gör alla hans längre repliker lätt styltigt fåniga. Det är helt enkelt jättesvårt att låta allvarlig med den norska språkmelodin. Nu har han inte så många långa repliker så det är inte ett jätteproblem. Han är dessutom jättelik Fredde Granberg. Det är ett lite större problem.

Hans-Erik Dyvik Husby?

Fredrik Granberg?

Faktum är att hela rollfördelningen känns lätt bizarr inledningsvis. Förutom en flinande Fredde Granberg i huvudrollen dyker David Dencik upp som en porträttlik Fred Åkerström. Jag kan egentligen inte kritisera hans märkliga beteende, eftersom det mesta tyder på att Fred Åkerström faktiskt var en rätt bizarr person. Och Johan Glans som en skånsk Anders Burström kändes fel redan från början. Att det sedan dyker upp en ståbasist som är misstänkt lik Ernst Billgren är bara en bonus. Dessutom störde det mig att de varvar original-Cornelis med Hank-Cornelis i de musikaliska delarna. Hank gör det helt OK, det är trots allt en ganska svår röst att emulera, och jag misstänker att originalmusiken kommer sig av att man kommit över outgivna originalinspelningar som man helt enkelt inte kunde låta bli att dela med sig av.

Det är en film som lätt hade kunnat vara dubbelt så lång. Fruar, flickvänner och skivframgångar staplas hastigt förbi, varvat med de där nyckelscenerna som bara måste vara med – Cornelis kör bil packad och utan körkort, Cornelis jagar transvestiter med kniv, Cornelis lackar till på en publik som bara vill höra Hönan Agda och Brev från kolonin. Och däremellan är det Cornelis som kedjeröker eller äter piller. De personer som passerar förbi under tiden presenteras sällan, och har man inga medhavda Corneliskunskaper undrar jag om man fattar särskilt mycket av birollsgalleriet. Framför allt hade de behövt vara ganska uppmärksamma för att greppa motiven bakom huvudpersonens beteende.

Det är ganska många fel. Men grejen är att jag gillar det ändå. Många tveksamma detaljer kan faktiskt skapa en lyckad helhet. Jag vill bestämt hävda att filen hamnar på lite över medel, av denna inte helt opartiska jury (ty både jag och sambon blev lite fuktiga i ögonen när en dödsmärkt, passé Cornelis får motta ungdomens otippade kärlek på Roskilde.)

Vill man få en mer tredimiensionell bild av den gamle trubaduren så kan jag varmt rekommendera Klas Gustafssons biografi Ett bluesliv.

Fördjupning.





[Lägg auv!Den aur för snabb!]

2 08 2009

Jag är full av intryck, jag vet inte riktigt var jag ska börja. Jag hade förväntat mig att artisterna på Cornelisdagen skulle bjuda på sina versioner av Cornelisklassiker. Jag hade sett fram emot Tommy Körbergs version av Saskia och Caj Karlssons variant på Balladen om Fredrik Åkare. Jag fick ingetdera. Visserligen drog Tommy – nånstans mellan sina oerhört gubbiga skämt –  igång Evert Taubes Sjuttonde Balladen, odödliggjord av Cornelis på tv, och förvisso avslutades kvällen med att konferencieren Sid (som vi misstänker är Cornelis gamle agent) sparkade igång en allsång på I natt jag drömde, men det räknas liksom inte. Jag förväntade mig en kväll med Cornelis och fick argentinsk tango tolkad av Rikard Wolff och muntra vardagsiakttagelser från Peter Barlach.

Inte för att jag är missnöjd. När jag var väldigt ung var familjen på skidresa i Sälen. Jag minns det tydligt eftersom folk kom från när och fjärran för att se kompisen Stefan åka längdskidor. Han har aldrig sett snö, han är från Skåne, var vår standardförklaring om varför han ständigt låg i snödrivor. Stefan är DJ på Cinderella nuförtiden och den stora radiohiten när det begav sig var Rötter av och med Lasse Tenander. Jag får medge att det är ungefär det enda jag vet om honom. Men efter ikväll har jag större respekt för honom och hans gitarr. Bara att kunna sjunga en text i stil med ”Och om ni inte har läst ‘Vem är rädd för Yngve Frej‘ så finns den på biblioteket och är mycket, mycket bra, och dessutom har den gått på tv med Allan Edwall och Loffe Karlsson och den är också bra.” och få det att låta bra är värt all respekt.

Flickvännen – som också hängt en del på Hasslö – blev trackad av Caj Karlsson när hon högljutt önskade Låt bilan falla, men det kan jag leva med. Ett gäng sölvesborgare blev i alla fall väldigt imponerade och ville hänga i vår glans. Och den alltid lika sombre Lars Demian hade slagit sig i slang med Dan Viktor, som gjort till sin grej glatt uppoppad folkvisa – ett märkligt giftermål som inte lät illa alls.

Och jag trivdes. Trots att Caj Karlsson gjorde stor sak av sitt Aftonbladet-hat och att Lars Demian skrivit en hel låt om varför han föraktar Expressen, och trots att surgubben Gösta Ekman gav mig en ond blick efter att jag råkat stå lite i vägen för Lena Nymans rullstol. Dessutom blev vi lite förtjusta i Peter Barlach, som vi först googlade, sen jämförde med Björn Rosenström och till sist uppskattade för hans lagom banala samtidbetraktelser. Detta kan bli en årlig tradition. Fast kanske med färre öl nästa år. Bullens pilsnerkorv får nog däremot fortsätta att vara efterfestmat.

Bilder från spektaklet kommer kanske imorrn.





Om att hamna utanför sitt element

2 08 2009

Från och med i dag rapporterar jag bara till en enda arbetsgivare, och det känns bara bra. Som kompensation för mitt kontraktsbrott har jag dubbeljobbat hela sommaren – utöver veckorna på gratistidningskonglomeratet har jag helgtjänstgjort på Kvällstidningen. Och det har inte funkat alls. Om vi bortser från misären i att sakna fritid så har den i teorin listiga kompromissen i praktiken betytt att jag har fått betalt för att sitta och löka på Kungsholmen på helgkvällarna. Inte tänker jag slita arslet av mig för att lära mig alla finesser på en arbetsplats jag snart kommer att lämna (och som jag, i ärlighetens namn, inte varit särskilt förtjust i), och inte vill väl de låta den nye snubben med tankarna någon annanstans göra de heta uppslagen och sätta de provokativa rubbarna. Men nu är det i alla fall slut. Nästa helg är min egen och helgen efter den tar jag semester – å, ljuva ord.

Vi följde Prideparaden i går. Dels för att heja på Smurvlan och dels för att det har blivit tradition. (Och kanske lite för att Missan skulle lämna över en flaska blod till en av deltagarna – fråga inte.) Planering, slog det mig, torde vara en viktig del av ens paraderande. Jag tänkte på detta mot slutet av paraden då folk – vi stod ju mot slutet av promenadrutten – började droppa av. Däribland tvenne unga flickor iklädda gröna peruker, dito hotpants och inget mer. Inget bagage, ingenting.

De tittade in en stund i en bokaffär, hängde lite lojt vid en park och styrde sen stegen mot närmaste tunnelbanestation. Och, även om jag själv inte åkte med, så föreställer jag mig att de bara bröst som kanske signalerade stolthet, kaxighet och sexuell självständighet (eller nåt, vad fan vet jag?) under själva paraden bara kändes lite pinsamma i t-banevagnen. Och att de ser till att ha med sig ett ombyte nästa år.

Eller så var det kanske planerat. Jag menar, om Nätverket Bara Bröst nu fått rätt att visa bopparna på kommunala badhus så torde väl nästa steg vara en annan plats där vissa mindre nogräknade män går runt topless. Nämligen på stan.

Sambon tyckte att de var så lika oss två att hon måste föreviga dem.

Sambon tyckte att de var så lika oss två att hon måste föreviga dem.

I kväll går jag och sambon på Cornelisdagen – jag ska äntligen få tillfälle att se Karlskronalegendaren Caj Karlsson i levande livet – och dessutom känner vi oss lite som renässansmänniskor då vi går från en dag av sympati för transvestiter till en dag till ära av en man som jagade transvestiter med kniv.





Konungarna av Sverige

28 04 2009

Ska man prata svensk populärmusik så finns det två namn man inte kan förbigå. Två namn som står lite ovanför de övriga och blickar ner över pöblen, två namn som kom att påverka sin samtid och sina efterföljare och som för alltid är förknippade med råckenråll-leverne. Den ene rumlade i Köpenhamn, satt i fängelse och förekom i pornografiska sammanhang. Den andre rumlade i Köpenhamn, satt i fängelse och förekom i transvestitsammanhang. Om den ene har det skrivits och analyserats spaltkilometer i litteraturen, om den andre nästan ingenting. Vilket kanske beror på att den andra fortfarande är i högsta grad aktiv och vid liv. Och den förstnämnda är till mesta delen död. Båda utforskade sin genres gränser och tolkade gärna sina musikaliska förebilder.

Ja, ni fattar ju vartåt det barkar. Men ni biter er i tån. För det finns inte en enda jävla inspelning av Thåströms tolkning av den gamle knarkaren CornelisBalladen om en gammal knarkare” på hela internet! Detta gör mig så förkrossad att jag inte ens orkar fortsätta genomgången av varför de två förvandlar övriga musiksverige till talanglöst riffraff. I stället blir det random reservval ur deras digra repertoar:


Imperiet – Innan himlen faller ner (Synd – 1986)


Cornelis Vreeswijk – Balladen om Fredrik Åkare (Ballader och oförskämdheter – 1964)

Men blandbandets 18:e spår är fortfarande Balladen om en gammal knarkare framförd av Jocke Thå. Och om någon därute lyckas hitta en streamad variant av orkesterstycket i fråga så vet att den information är värd något för mig.