När ondskan kom till byn

21 12 2013

Ni får ursäkta, men jag måste tillfälligt avbryta mitt chilifotograferande, ity det har hänt stora saker. Jag och Acetonmannen har varit på black metal-konsert (bör uttalas på norska)! Så fort jag fick höra att pionjärerna Satyricon skulle komma till stan kastade jag mig över telefonen och börja göra upp planer. För några år sedan avblåste Acetonmannen en tilltänkt Deicide-konsert (tror jag att det var) med hänvisning till att han skrämdes av bandets ondska och inte skulle kunna se sina kaniner i ögonen och vi hade genomfört det hela. Även denna gång oroade han sig på förhand för att bandets grava ondska skulle ta med sig hans själ hem till Norge, men likafullt vågade vi.

Jag ska omedelbart medge att jag inte kan mitt Satyricon. Någon black metal-konnässör är jag icke. Men Satyricon gjorde oss inte besvikna. Fast de gjorde oss även besvikna. Låt mig utveckla. Satyricon är, såvitt jag förstår, ett av många genomonda norska band som kom fram i skuggan av Varg Vikernes superonda projekt Burzum i början på 90-talet. Och även om jag inte har läst några pressmeddelanden om Satyriconmedlemmar inblandade i kyrkbränningar, offrandet av oskulder eller inhalerande av halvt förmultnande djur så torde deras ondskekredd vara ganska intakt.

Kjetil-Vidar och Sigurd.

Kjetil-Vidar och Sigurd.

Tyvärr turnerar bandet med blott två ordinarie medlemmar, sångaren Satyr (Sigurd) och trummisen Frost (Kjetil-Vidar). Övriga är så kallade turnémusiker. Jag säger tyvärr, för det syns. Bandet – med undantag för den senige Satyr – ser allt annat än genuint ondskefullt ut. Basisten har pagefrisyr, bajsringsskägg och är klädd i en helt vanlig svart skjorta, som redan under spelningens tredje låt är så genomsvettig att man med lätthet kan ana konturerna av hans navel. Den ena gitarristen (av tre, de stunder Satyr drar på sig gitarren) skulle ha kunnat rest med en tidsmaskin direkt från en konsert med sitt andra band Noice. Det är förstås helt oacceptabelt. Både corpsepaint och teaterblod lyser med sin frånvaro. Det enda som med god vilja skulle kunna kallas diaboliskt är Satyrs gethorns-mikrofonställ. (Vilket mycket riktigt flyttas undan under den extranummerlåten då Sivert Høyem, som jag till min förvåning känner igen från På spåret för några veckor sedan, lite otippat gästsjunger.) Kvällens mest diaboliska är snarare de avgrundsvrål den lilla läderklädda flickan bakom mig i publiken utstöter, de stunder då hon inte piskar mitt huvud ömt med sitt hår.

Ej heller känns det särskilt ondskefullt då bandet upprepade gånger artigt applåderar publiken eller när Satyr uppmuntrar fansen genom att föreslå ”dere kan nock gøre en go moshpit”. Publiken är dock bra. Det är precis så där trångt, bökigt och svettigt så att man – om man befunnit sig på tunnelbanan – hade velat döda, men samtidigt är musiken så tajt och bra och stämningen så god att man inte hade velat ha det på något annat sätt. Och även om jag börjar finna bandet en smula monotont mot slutet av de två timmarna så var det väl spenderade pengar. Jag har varit på black metal!

Till sist några ord om förbandet Chthonic. (Nej, jag har inte den blekaste om hur det uttalas). De var nämligen skitbra! Chthonic är ett melodiskt deathband från Taiwan, som blandar orientaliska toner med texter om demoner och sånt. Lyssna själva!





Gangs of New Jersey

4 05 2013

I veckan har Stockholm fått finbesök. Ett gäng medelålders herrar från New Jersey packade ner sina instrument för att komma hit och underhålla oss med sin musik. Japp, Overkill har hälsat på.

Det var Sailor som hörde av sig och försynt undrade om jag kanske händelsevis var intresserad av att följa med till Debaser för att beskåda det gamla thrashbandet, ity han hade en biljett över. Musikaliskt svältfödd som jag är nuförtiden tackade jag omedelbart ja och förundrades – mot det sunda förnuftet, de kallar det ju heavy metal för att banden har ungefär samma halveringstid som tungmetall – över att Overkill fortfarande existerade. Det senaste jag hört från dem var The Years of Decay, cirka 1989. Vilket förvisso var en fantastisk skiva.

En gång i tiden var de så här unga.

En gång i tiden var de så här unga.

Döm om min förvåning när det visade sig att Overkill fortfarande är ett mycket kompetent band. Ja, det var faktiskt länge sedan jag hade så roligt på en konsert. Bobby ”Blitz” berättade många fina New Jersey-anekdoter som alla inbegrep rimliga användningsområden för armbågar och det mittersta fingret som ett tecken för uppmuntran.

(Även förbandet F.K.Ü. – eventuellt kort för Freddy Krugers Ünderwear – hade ett hemligt tecken, fyrfingersaluten. Deras gitarrist såg ut som Gandalf Grå och sångaren Larry Lethal envisades med att tilltala publiken på engelska trots att bandet kommer från Uppsala.) Hur som helst – huvuden bangades, svett utsöndrades, trumhinnor massakrerades och den mycket uppsluppne Blitz sprang hit och dit samt bars fram och tillbaka av publiken. Show enjoyed by all.

Ja, sen var det nån annan New Jersey-snubbe som spelade i går, den näst bäste New Jersey-akten i stan den här veckan. Herr Springsteens låtkatalog har tyvärr inte alls samma råös som Overkills,och ljudet var väl mesigt, men efter en sövande första en och en halv timme ryckte han upp sig sista 90. Så han kan också få godkänt.





Apropå Ranelid…

19 02 2012

Jag har förstått att irritationen över The Ranelids bravader i Melodifestivalen varit så stark att Twitter nästan gick sönder. Och det kan väl folk få vara om de vill det, men det betyder inte att det här på något sätt skulle vara det konstigaste som stått på en melloscen. Jag sympatiserar helt med att ni har gjort det, men jag har inte glömt bort den där gången då en C-kändis låg i en säng med Sideshow Bob-frisyr och sparkdräkt och pratsjöng tillsammans med Annsjovis Hanson. Det var faktiskt mycket, mycket konstigare.





Melodifestivallåtar vi minns II

18 02 2012

Jo, ni vet, den där gången när jag kanske lovade lite grann att presentera en gammal Melodifestivalgoding varje lördag framöver – ni fattade att jag ljög va? Men OK, här har vi en till.

Vi ska tillbaka till 1990. Till Loa. Det är svårt att tänka sig något så fel som Loa Falkman var 1990. Medan grungen å ena sidan, och den glada bekymmerslös dansmusiken å den andra, exploderade i varje tonårsrum så dyker han upp. Med en otidsenlig hakföring, en scarf, en ansenlig mängd brylcreem och en larger than life-framtoning så långt från en oknäppt flanellskjorta man kan komma. Inte ens i ett så våldsamt  trendokänsligt sammanhang som Melodifestivalen vid denna tid (ganska bra illustrerat av att en gråbeige kristen sångduo vann, strax före en neonkristen supersångdiva) kommer man undan med sådant ostraffat. Loa kom naturligtvis sist med sin ”Symfonin”. Och självfallet är det den låten som vi minns.

Om själva framträdandet finns inte mycket att säga. Loa är Loa, med en värdighet så stark att den nästan blir ovärdig, men jämför gärna hans aura med den hos den avslappnade gitarristen vid 1.40.

Faktum är att jag inte kan låta bli att se flera starka likheter mellan Loa Falkman 1990 och Björn Ranelid 2012. Med den brasklappen att tiderna har förändrats så mycket att Björn Ranelid faktiskt kan vinna. Trots att han lär stå på scen och mässa om säd.





Melodifestivallåtar vi minns (vagt)

4 02 2012

Vid den här tiden varje år händer alltid samma sak. Media och bloggosfären fylls av Melodifestival. Ett fenomen att älska och hata på samma gång. Här på En ond plats ska vi inte vara sämre. Men eftersom vi är stolta över att vara gubbiga bakåtsträvare vördar vi denna årliga dubbelhet med att komma ut ur garderoben och erkänna gamla pinsamheter. Tanken är att varje lördag under festivalsåpan dra oss till minnes en gammal melodifestivallåt som vi gillade när det begav sig. Och som vi skäms lite över nu.

1985 var jag tolv år gammal och hade ganska nyligen upptäckt hur fräsigt popmusik var. Melodifestivalen bestod vid den tiden av en enda final med tio låtar, där vinnaren gick till Europafinal och där i princip alla som var med blev kända i hela landet. Trots att inte en enda tonåring med självaktining skulle erkänna att de faktiskt tittade. I startfältet fanns storheter som Stefan Borsch, Per-Erik Hallin och storfavoriten Pernilla Wahlgren, 17 år. Då…

”Plötsligt dök han upp i våra TV-rutor, nyklippt och fräsch. Med lätt beslöjad blick och ett småleende sjöng han sig rakt in i svenska folkets hjärtan och tog inte bara hem Pressens pris och en andraplacering – han fick en ny publik också!” (OKEJ nr 7, 1985)

2012 känns inte Dan Tillberg lika het, men den tolvårige Ron Obvious var uppriktigt upprörd över hur något så oerhört värdelöst som Kikki Danielsson kunde gå och vinna framför Ta min hand. Efter Melodifestivalen spåddes den gamle hippien en lysande framtid, och OKEJ kunde senare på våren berätta om hur han givit sig ut på turné med inga mindre än Stevie Wonders kompband Wonder Band.

Bevis. "Nu har han äntligen fått sitt genombrott", hävdar en av fem bildtexter.

Det gick väl sådär med det. Dan Tillberg kom tillbaka till Melodifestivalen året efter (där han delade jumboplats med bland annat Shakin’ Fredrik, Baden Baden och den där Git Perssonlåten där Jan Guillou är vampyr i videon) och spelade lastbilschaufför i ett avsnitt av Skånska mord, men sen gick det, som man plägar säga, åt helvete. Det senaste livstecknet  är, enligt Wikipedia, ett dubbelalbum från 2005. Som kom efter en 18-årig albumtystnad. Den finns inte på Spotify.

Ingen verkar veta mer om Dan Tillbergs vidare öden och äventyr. Men 1985, då var han kung i en kvart.





Gubbjävelkväll i Globen

5 11 2011

Plötsligt avbröt den medelålders mannen gitarrspelet med den avancerade tumföringen för att ifrågasätta sina åhörare. För tydligen var det ett par tjejer framför scen som inte kunde sitta stilla, som övermannades (-kvinnades?) av den hypnotiska rytmen och brast ut i dans. ”Vad håller ni på med? Ska ni lyssna eller ska ni gå hem?” undrade mannen i en inte helt vänlig ton, och vägrade att fortsätta spela förrän dansterroristerna skärpt till sig och för helvete satt sig ner igen.

Mannen var Mark Knopfler. Nu har det gått nio år sedan ovanstående traumatiska händelse, som min flickvän svär är helt sann. Nu är Mark Knopfler påhäng till en annan gammal grinig gubbe, nämligen Bob Dylan, ikonen, rebellen, fulsångaren. Det här är inte några av mina favoritartister, det är inte sånt jag sitter på min kammare och spisar (i den mån jag överhuvudtget har en kammare, eller nånsin ”spisar” något), men visst har väl Svärfar spelat nån svängig Knopflerbit nån gång, och nog är Dylan en sån där artist som man borde se innan han dör, så när Messa föreslog att vi skulle gå och lyssna i Globen gav jag med mig oväntat enkelt.

Griniga gubbar show, one night only.

En sak man kan säga om Mark Knopfler är att han är rätt så tråkig. Visst, han är en duktig gitarrist, men när jag har tagit mig tid att trängas med mindre stilsäkra individer så länge så tycker jag att jag kan begära mer underhållning av Mark och hans åttamannaband än en violinist som då och rytmiskt lyfter på högerbenet. Knopfler låter numera som ett pubband som lånat in en sjukt vass kille på gitarr och det är ju inte det sämsta, men att som min flickvän hävda att han var ”fantastisk” tycker jag faktiskt är att våldföra sig på sanningen en smula.

Jag var mer spänd på Dylan. Hur rebellisk den gode Robban än varit så har han ändå nått den ålder då han av konventionen tvingas börja spela sina äldre ikoniska låtar, ty utan dessa är han bara en grinig 70-årig farbror som snöat in på opassande rockabillykomp med lite för många gitarrister. Tyvärr var det lite svårt att veta huruvida han faktiskt gjorde detta, ehuru Bob Dylan lät mer som en bakfull Tom Waits med talfel än som Bob Dylan. Det var orimligt att förvänta sig att man skulle kunna uttyda ett enda ord han sjöng. Att han dessutom klätt upp sig kvällen till ära i ett par fladdriga brallor med revärer tänker jag inte ens bevärdiga med en kommentar.

För att tala klarspråk: Det lät förjävligt. Och redan efter nån timme började folk besvärat söka sig mot utgångarna, då det sista hoppet om att det skulle bli bättre hade dött ut. Mot slutet kom så i alla fall – det tog en stund att identifiera dem – både Like A Rolling Stone och Blowing In the Wind  i versioner som min flickvän tycktes ta rent personligt:

”Tror du han var nöjd med Like A Rolling Stone? Tror du att han sitter i logen och myser, ‘god dämn, jag satte den verkligen stenhårt ikväll’, tror du det?” Sen vägrade hon att köpa en konserttischa trots att det var uppenbart att hon tyckte att den var snygg.

Och på tunnelbanan hem stötte jag på Nöjesreportern som hade varit på Bon Iver. Då kände jag mig lite gammal. Är det någon/några jag borde känna till?





Blod eld död

2 10 2011

På de 30 år som gått sedan jag råkde höra Saxon på radion har hårdrocken gått hela varvet runt. Från moralpanik till passé till farligt igen och slutligen hippt. I dag kan jag spela Watain på redaktionen utan att någon bryr sig, och min chef har bättre koll på black metal än vad jag har. Det här är rock, jag är i Stockholm.

Ika Johannesson och Jon Jefferson Klingberg har gjort en kulturgärning. Blod eld död – deras bok om svensk (och, för all del, norsk) metal – är skriven med så mycket kärlek att jag blir alldeles lycklig. Framför allt är det en historia som bara de riktigt insatta känner till. För mig, som är lite för gammal för den stora svenska death och black metalrevolutionen, är det mycket ny information, framför allt är det information som man kan tycka att jag redan borde ha haft. Som att black metal mer eller mindre uppfanns av en tonåring från Vällingby med hjälp av sin pappa dansbandsproducenten eller att Nifelheim, de ökända Bröderna Hårdrocks band, faktiskt är ett respekterat band i black metalscenen.

För det är den onda musiken man fokuserar på. Även om man kanske inte tror det efter de första fyra kapitlen som behandlar kufar av olika grad. Den ondska de ville sprida blir lätt skrattretande när den nyktert beskrivs av författarna, som exempelvis när musikerna tävlar om vem som egentligen är ondast och de uttryck det tar: ”Vad i helvete säger du, smakade maten gott? Den smakade ju ONT!” Nifelheim menar blodigt allvar med sin sataniska musik, något som inte är helt lätt när man talar bonnig dalslandsdialekt, är olyckligt tunnhåriga samt är mest kända för ett tv-inslag om idoldyrkan. Än värre lär det bli när Ulf Malmros nya film ”Bröderna Hårdrock” kommer på bio. ”Man driver med alla i hela världen och så slutar det med att man själv blir driven med, Det är ett jävla ironiskt öde”, sammanfattar Erik ”Tyrant” Gustafsson lakoniskt, medan han guidar författarna runt i hans ståndsmässiga grotta i skogen där han hävdar att han bor.

Eriks bror Pelle heter Hellbutcher på scen. Han har tillverkat sina spikarmband själv.

Andra kapitlet handlar också om två bröder, Ragne och Styrbjörn Wahlquist från bandet Heavy Load. Vikingarockarna vars integritet och kontrollbehov hindrade dem från att bli så stora som många tyckte att de borde bli.

Vem är Ragne och vem är Styrbjörn?

Historien om Quorthon är intressantare. Enligt gängse historieskrivning ingick Jonas Åkerlund i Bathorys ursprungssättning, men i realiteten var det ett enmansband bestående av förre Stridskukgitarristen Ace Forsberg, samt hans pappa, dansbandsproducenten Börje. 1984, när Ace (ett namn han bytte till efter idolen Ace Frehley) var blott 18 år smusslade fadern in ett par Bathoryspår på en samlingsskiva han ordnade åt sitt skivbolag och därmed var death metalen född. Tack vare mystik, rykten och en vansinnigt ball estetik växte den sig stor.

Quorthon, den gamle lebemannen.

Från Bathory är steget inte långt till Mayhem, som jag kan ha omnämnt som världens ondaste band här på bloggen. Framför allt har de varit duktiga på att positionera sig medialt. Först tog den svenske sångaren Pelle ”Dead” Ohlin livet av sig vid 22 års ålder. Det är kanske inget den vanlige läsaren känner till, men jag har Facebookvänner som slänger upp Pelle Dead-bilder i sin logg så gott som varje vecka, så visst har han lämnat ett visst avtryck efter sig. Pelle Dead gick in för det han gjorde. Exempelvis slutade han att äta för att se naturligt blek och utmärglad ut, så att han inte skulle behöva sminka sig med corpsepaint. Pelle Dead ersattes av Varg ”Count Grishnakh” Vikernes från enmansondskebandet Burzum, som snart dömdes till 21 års fängelse för mord och kyrkbränder. Mordoffret var ingen mindre än Mayhems bandledare Öystein ”Euronymous” Aarseth, som också var ansvarig för det foto på Pelle Deads döda kropp som prydde omslaget till bootlegskivan ”Dawn of the Black Hearts”.

Ryktet om att Count Grishnakh dräpte Euronymous i ett sminkrelaterat gräl är nog inte sant trots allt.

Så långt är det lite gulligt. Black metal är inte något som anses vara farligt idag. Stockholmshipsters visar sig gärna på en Watainkonsert, musiktidningar gör listor på löjligaste corpsepaint och plojbandet Sportlov parodierar black metalen med skidrelaterade spår i stil med ”Offerblod i vallabod” och ”Bloddopad av Satan”. Utan att någon dräper dem för att inte vara äkta. Och få kan titta på Gorgorothsångaren Gaahls (för övrigt den kanske ende öppet homosexuelle black metalaren) 2½ minuter av introvert ondska utan att brista ut i fniss.

Black metal är, kort och gott, accepterat som den kommersiella konstform den ju ändå är.

Eller är den det? I slutet av boken återkommer man till den riktigt onda musiken. Till dem som tar sin satanism – eller vad man nu vill kalla den – på fullt allvar. Som funnit ett sätt att göra konst av sin psykiska sjukdom i hopp om att dra andra med sig i fallet, eftersom ju mänskligheten ändå är ett eländigt pack. Typ. Pelle Dead är inte den ende från scenen som tagit sig själv av daga, och att döma av kapitlet om suicidebandet Shining lär deras självskadande sångare Niklas Kvarforth ligga bra till att bli nästa. Trots ett helt OK sound bakom jeremiaderna.

Och snackar vi rent ond musik, så finns ju Finspångsduon Abruptum, vad än Greven Varg Vikernes säger: ”Abruptum är ren ondska, det är ingen jävla musik, det är det ondaste du överhuvudtaget kan lyssna på.” ”Nej, Burzum är ännu ondare!”  Jag har inte lyssnat Burzum (eller ätit Grevens grillsås) men Abruptums totala jävla ångest gör till och med mig illa till mods. Jag utnämner det till den ondaste musik som finns. Eller finns det nån som hört något jävligare?

Så för att sammanfatta: Mycket bra bok. Och musik kan fortfarande vara äkta ondska.

UPPDATERING: Som för att bevisa tesen att den ondare hårdrocken har klivit in i finrummet har boken genererat flera välskrivna artiklar. Fördjupning ges via Fredrik Strage i DN (inkluderar filmen Så jävla metal, som, om jag fattat det rätt, visas exakt fyra gånger i Stockholm), Hanna Fahl, också i DN, Elin Unnes i SvD, Daniel Claeson i GP, och Jonas Kihlander i UNT. Jag förväntade mig även en passionerad recension av Anders Jakobsson i NA, som ju även har några pratminus i boken såsom varande Nasum-medlem och musikskribent, men enligt hans blogg ska den dröja några dagar än.

UPPDATERING 2: Så. Här är den.