Minnen av metal

1 10 2011

Den som har för vana att titta till spalten till höger har noterat att jag läser mycket om musik för tillfället. När man ska prata med eller om musiker så finns det en punkt som man aldrig glömmer bort – den där artisten i fråga berättar om den där låten de hörde, den där som förändrade deras sätt att se på musik, och i förlängningen deras liv. Ofta väldigt romantiskt beskrivet. Det är en väldigt fin punkt. Man får chansen att berätta en tillrättalagd musikhistoria samtidigt som artisten får hylla en gammal hjälte. En låt. Ett ögonblick. Ett liv format. Men jag skriver tillrättalagd eftersom jag inte riktigt tror på det. Det är bara något man intalar sig själv för att det verkar rimligt. Även om det naturligtvis inte är det.

Min egen relation till hårdrock började med Denim and Leather med Saxon, det gamla brittiska NWOBHM-bandet som förmodligen fortfarande turnerar. (Signifikativt nog en låt om hur Saxon själva blev rockers – varje hårt band med självaktning brukar ha åtminstone en låt om detta, samt en om hur livet är på turné.) Denim and Leather släpptes 1981, enligt AMG, och det verkar rimligt. Då var jag 8 år. Det var nåt med det tuffa, distinkta soundet som fastnade. …Och sen var det bara hård rock som gällde för mig. Eller, nej. Det var det naturligtvis inte. Jag var 8 år, för fan. Jag fortsatte att lyssna på mammas country- och dansbandsskivor. Jag började inte aktivt lyssna på popmusik förrän 1984. Men Saxon var mina första idoler. När vi började läsa engelska i fjärde klass så satt jag och översatte texten till bandets episka Crusader.

I den vevan började jag hänga med en äldre kille som hette Pierre. Han gick i min systers klass och var en hård jävel som dock lovade att sluta stjäla bilar när han blev 15 och straffmyndig. (I själva verket har han spenderat större delen av sitt liv bakom murar, men det är en annan historia.) Anledningen till att han lät mig hänga hemma hos honom var att det var så lätt att lura av mig min veckopeng. Jag var spekulant på vad skit som helst som han vill bli av med. Trumpinnar och en trasig cymbal? Visst! Okejtidningar med saknade sidor? Jajamen! Slitna posters av för mig okända glamrockband (utslitna ur ovan nämnda Okejtidningar)? You bet, ett gäng! Samtidigt sög jag i mig som en svamp av musiken han lyssnade på. Vi kollade på läskiga videos med Ozzy Osbourne, bangade vår huvuden till Judas Priest och Accept och så såg jag till att spela av samtliga fram tills dess utgivna Iron Maidenskivor. Så vad mig anbelangar var jag den stora vinnaren i arrangemanget.

Något år senare flyttade en annan ökänd brottsling in på min gata och började i min klass. Vårt gemensamma musikaliska intresse stannade dock vid Eddie Meduza och hans olika alter egon. Musiken fann jag istället hos en annan klasskompis. Då Bautapung slutade som livstidsdömd Malexanderrånare så var det sista jag hörde från Tobi att han skulle läsa till präst. Huruvida det har något som helst samband med den sataniska musik vi lyssnade på medan vi bytte datorspel med varandra har jag däremot ingen aning om.

Errol Norstedt. (Foto: SvD)

För den yngre läsaren är det kanske bäst att inflika något om hur svårt det var att upptäcka ny musik på den här tiden, andra halvan av 80-talet. En LP-skiva kostade 80-90 kronor, vilket var en oerhörd summa för en tolvåring, och för musik hårdare än Depeche Mode var Pär Fontanders radioprogram Rockbox (ett program värt ett eget blogginlägg) det enda som fanns. 45 minuter i veckan, det var allt vi fick. Innan 1986, när programmet fick en ordentlig sändningstid, var man hänvisad till tidningen Okej och sina kontakter.

Tobi var en utmärkt kontakt. Han köpte skivor på chans i den ärevördiga musikbutiken Rosa påsen i Örebro. Om skivorna inte levde upp till sina fräna omslag (det var så man valde ut dem) bytte han dem helt sonika mot något annat. Vi fick genomlida en hel del skit med denna metod, men gjorde också ett och annat fantastiskt fynd. Helloween, Celtic Frost, Candlemass och Sabbat för att nämna några. Det närmsta jag har kommit den där livsomvälvande låten torde ha varit när jag först gången åhörde Candlemass Solitude i Tobis rum. Det gör mig å andra sidan långt ifrån unik, eftersom rocktidningen Metal Forces ofta använde sig av uttrycket I felt like the first time I heard Candlemass’ Solitude! för att accentuera när något var häpnadsväckande annorlunda och nytt.

Och vad jag tycker om Sabbat är väl ingen hemlighet. Det var också i den här vevan – det bör ha varit 1986 eller 87 –  som vi gick på vår första hårdrockskonsert på Kulturhuset i Örebro: Candlemass med Ice Age som förband. Ett par år senare träffade jag nya kompisar, kompisar som redan var hårdrockare och hade ymniga skivsamlingar varför resten är, som man säger, historia.

Fortsättning följer.


Åtgärder

Information

4 responses

1 10 2011
Fnurp

Jag var på Johanneshov och såg Saxon i början på 80-talet, mäktigt! Bussresa med larson från kumla, finnig och förväntansfull. Minnen som ger gåshud.

Andra minnesvärda konserter var Monsters of rock på Råsunda, Scorpions, Accept (ahhh, den Udo).

Lågpunkt var WASP på folkets hus i Karskoga några år senare.

Har inte blivit så mkt på senare år, man är väl gammal, kanske. Hade velat sett Prince på way out west, pratade med min brorson+flickvän om WoW och de sa ”de e så lame, way out west, tamt” å så pratade de om nån meeeting jag inte hört talas om…

1 10 2011
Fnurp

Btw, Monsters of rock på Råsunda bestod av Motley Crue, Van Halen samt AC/DC. Alltså i den ordningen.

1 10 2011
Ron Obvious

Åhå? Min kompis Pierre (inte samma som i texten) var också på den där WASP-konserten i Nobelhallen. Jag minns att han var mycket besviken över att vara tvungen att åka hem redan innan de halshuggit den hawaiianska nakendansösen. Saxon spelade på Kåren när jag pluggade, borde ha varit runt 95-96 nånting. Kåren tar väl typ 150 pers, så man kan lugnt säga att det hade gått utför för dem. Eller så var det att betrakta som en riktigt sensationell bokning – ett fynd. Jag gick aldrig dit, vi hade en tenta dagen efter.
För kanske tio år sedan besökte Udo Contan med sitt nya namn vid namn U.D.O. Förband var Udos lillebrors band. Jag ångrar lite att jag inte gick dit.

1 10 2011
Ron Obvious

Eller, jaha, Folkets hus skrev du. Då var det nog inte samma spelning.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




%d bloggare gillar detta: