Fallande skinkturism

9 02 2014

Det ska stambytas i vår lägenhet. Köket kommer därför att vara avspärrat under påskhelgen. Grannpizzerian jublar. Men inget ont som inte för något ännu ondare med sig – vi tänker ta tillfället i akt att byta vitvaror. Vitvaror har därför kommit att prägla tillvaron den senaste tiden. Jag har kommit på mig själv med att snegla i tidningarnas reklaminlagor i hopp om fräsiga spisbilder, jag har funderat huruvida det oerhört fräsiga märket Smeg är tillräckligt fräsigt för att motivera dess ofräsiga prislappar, jag har drömt om vitvaror. Och vi har mätt. Mätt kanske lite för mycket.

Som i dag, till exempel, när jag groomade mig på toaletten. Och Messa smög upp bakom mig för att mäta olika saker. Såsom fallhöjden. Det här är ett helt fiktivt mått som min sambo har hittat på enbart för att håna mig. Hon påstår nämligen att min röv har en fallhöjd på tre centimeter. Naturligtvis orimligt. Min stjärt är ju fast som granit. Men det har ändå sått ett spår av tvivel. Jag menar, HUR SKA MAN VETA?!?

Stjärthånet – det sämsta hånet!





Spökbarnet

1 10 2013

Jo, så att det har börjat nu. En efter en flyttar de ut, de som ombildat barre till förmånligt pris. Kanske har de hittat en hyreslägenhet i Nyköping där de kan sitta och flina i väntan på den stora bostadsbubbelkraschen, vad vet jag. Det här innebär förstås att det dyker upp nya ansiktet i hissen. Gamla knarriga murvlar har så smått börjat ersättas av barnfamiljer och slikt. Förmodligen barn till de allra äldsta gamla hyresgästerna, som ju ändå inte har tid att vänta in någon ytterligare värdeökning.

(Men först såg de till att inte handla i den efterlängtade närbutiken på hörnet, som har stått övergiven sedan i juni och inte uppvisar minsta antydan till att öppna igen. Trots att den ser ut att ha blivit lämnad i en hast – om man på ett lite sjukt sätt ställer sig vid fönstret och glanar in så kan man fortfarande se öl i kylen och kvällstidningar vid disken som om ägarna varit tvungna att avvika från en zombieapokalyps, ett ebolautbrott eller nåt sånt. Hur som helst. Sensmoral: folk är idioter och idioter tvingas gå orimligt långt när de upptäcker att äggen är slut när middagen ska lagas.)

Barnfamiljer, ja. Häromveckan kom jag hem sent från jobbet. Det var mörkt, ty hösten har crosscheckat oss oschysst bakifrån när vi inte var uppmärksamma. Utanför porten stod ett barn. Det bara stod där, alldeles tyst, alldeles stilla. Jag gick in genom porten och tog hissen upp. Och när jag gjorde det hade jag fortfarande barnet bakom mig. Det stod där, tyst och stilla.

Lite senare var jag tvungen att gå ut igen för att slänga ett osedvanligt obehagligt skräp, och då stod det där igen. Barnet. Det var en mörk höstkväll, vinden ven, gatlyktorna vajade och där på asfalten fanns absolut ingenting för ett barn att syssla med. Men ändå. Det bara… stod där och var obehagligt. Så så har vi det. Vi har en bostadsrättsstyrelse i trotsåldern och ett spökbarn.

Är det bara jag, eller är det något genuint creepy över stillsamma barn?

Är det bara jag, eller är det något genuint creepy över stillsamma barn?

Under sådana omständigheter är det inte mer än rimligt att fatta beslutet att lämna landet i vinter och kolla på Madness i Dublin. Så nu gör vi det.





Den tredje veckan började det lukta avföring på tredje våningen

30 09 2013

Det första mailet var prydligt och korrekt. Efter att det hade ignorerats i en vecka vädjade sambon att det var min tur. Så det andra mailet var mer undergivet och vädjande. Det är alltjämt obesvarat. Osett. Flytande i intet.

Det är bokningstavlan till tvättstugan. Man behöver en nyckel för att kunna använda den. Utan nyckel ingen tvättid. Och någon, jag nämner inga namn här, märk väl, tog fel på datum när nycklarna skulle lämnas ut. En andra chans? Glöm det! Så nu står vi här. Med smutsiga underkläder i en ointresserad omvärld och undrar om vi måste sluta att träffa andra människor snart.

Men vad kan man vänta sig av en styrelse som håller personliga vendettor högre än planetens framtid?

Autentisk trapphuslapp, efter att någon cashat in ombildningspengarna och inte riktigt orkat slänga sitt överblivna skräp i korrekt anvisat kärl.

Autentisk trapphuslapp, efter att någon cashat in ombildningspengarna och inte riktigt orkat slänga sitt överblivna flyttskräp i korrekt anvisat kärl.

Det här med bostadsrättsförening verkar uppfylla alla mina värsta farhågor.





The Great Leap Forward

1 05 2013

För några veckor sedan började min flickvän regelbundet ställa frågor till mig. ”Nu är det 26 dagar kvar tills du fyller 40, vad gjorde du när du var 26?” kunde det låta. Och sen svarade jag ”Jag minns inte.” I dag är det en dag kvar, och nej, jag minns inte vad jag gjorde när jag var ett år heller. (Hon har även frågat om jag kommer att få en 40-årskris, smita iväg på en moped till Italien och fiska bläckfisk på en liten båt. Men till det har jag haft ett svar. Nej, har det svaret varit.)

40 låter obehagligt, men jag har gott hopp om att jag kommer att klara detta paradigmskifte bättre än jag hanterade 30. Sedan dess har jag ju stadgat mig och blivit en rakryggad medborgare, med fast arbete, fast flickvän och ett enormt lån på banken. Precis som man ska ha. Dessutom har jag, lite i förväg, anpassat mig till min höga ålder och börjat framhäva min gubbighet, medelst konstiga intressen samt att börja meningar med ”När jag var ung …”. Redan sedan några år tillbaka har mitt engelska uttal regredierat till en lustig gubbig variant, som många i min omgivning glatt hånar. Exempelvis ska jag ikväll bevista en konsert med det bortglömda hårdrocksbandet Overkill, vilket är ett namn som jag inte längre kan uttala med värdighet.

Man blir gärna ett med naturen ute på Närkeslätten.

Man blir gärna ett med naturen ute på Närkeslätten.

Firandet håller jag dock kort. Jag och Messa hyrde en bil och for till hembygden för en stillsam middag med pappa och syster + familj, samt äkta natur. Till helgen kommer modern för mer middag samt Bruce Springsteen på Friends. I present fick jag en fräsig räsercykel, vilken jag säkert kan använda för att locka fram farbrorn i mig ännu mer. Pappa hade även, enligt önskemål, förfärdigat en balkonghylla att ställa all min chilipeppar på i sommar. Tyvärr fick den inte plats i den extra stora hyrbilen vi körde, så han fick kapa den på mitten och göra den tillräckligt ihopskruvbar för att ohändiga människor såsom mig själv skulle kunna skruva ihop den sen. Det har jag gjort nu, men tyvärr glömde jag att ta med mig det bakstycke som håller ihop hela konstruktionen, så den ska jag få vid ett senare tillfälle.

I dag skulle jag realisera min fiffiga idé med att fästa löstagbar fiberväv på framsidan av hyllan medelst krokar och (absurt dyra) öljetter. Men tyvärr var fiberväven betydligt mindre hållbar än jag hade hoppats och det slutade med att jag bara trädde den direkt på krokarna. Huruvida den pallar med en mindre storm återstår att se, men fram till dess är det i alla fall tänkt att chilin ska slippa alltför brännande sol.

Burkjalapeño - nu med knopp!

Burkjalapeño – nu med knopp!

Nå – mer om ballodlingen en annan gång. Nu måste jag tydligen städa.





Då plötsligt: twitterhatet!

24 02 2013

I övrigt har jag försökt förena mig med samtiden genom att börja twittra. Det har varit ett fiasko. Än så länge har jag givit mig in i två diskussioner och som följd därav blivit blockad två gånger. (Eller vad fan man nu kallar det när man inte längre kan följa någons tweets.) Jag är inte dummare än att jag förstår det meningslösa i att försöka diskutera Viktiga Saker på Twitter. Med blott 140 tecken åt gången till sitt förfogande är det nämligen jättesvårt att vara kvick, hånfull och överlägsen så att diskussionspartnern förstår hur fel hen har utan att behöva ge akt på sin formuleringskonst. Vilket ofta får till följd att ett försök att säga ”Utöver att Min Herre baserar sina åsikter på felaktiga fakta så skulle jag vilja säga några ord om eder personliga hygien” lätt låter som ”Knätofs, Anders Borg, sköldpadda!” i lyssnarens öra.  Men det ligger i min natur att vilja försöka ändå.

Det här hade väl inte gjort så mycket om jag hade ägnat mig åt Twitters nationalsport: att påpeka när en idiot gjort något idiotiskt. Men eftersom jag gärna vill vara lite bättre än andra ägnar jag mig hellre åt att påpeka när folk som i vanliga fall inte är korkade skriver något korkat. Så det har jag gjort. Två gånger. Och båda gångerna har min kritik fallit i så dålig jord att jag inte längre tillåts recensera deras twitterord längre.

Till min stora skam gjorde det mig irriterad. Jag blev utslängd från samtalet för att jag hade mage att kritisera Den Rätta Åsikten, för tydligen är det viktigare att ha rätten att kritisera andra än att själv bli kritiserad. Och om allt jag har läst om saken i tidningar stämmer så kommer jag när som helst nu att förvandlas till en frustande näthatare. Det blir spännande.

I går förberedde jag en mangokärna för plantering. Min flickvän valde då, i en helt orelaterad handling, att youtuba ”Kaminmannen”.





Appleknyckaren

10 12 2012

Jag förstår om ni kräver en rapport från St. Johns och Antiguas episka 2-0-seger över Trinidad/Tobago i karibiska mästerskapen, men idag ska jag istället förtälja om hur ett fruset arsel gjorde mig till skamsen ägare av en Appleprodukt.

Det lackar ju, som man plägar säga, mot jul, och jag fick för mig att en surfplatta kanske vore en lämplig julklapp till mig själv. Nej, sa flickvännen, jag vill också ha den. Tänk att kunna vakna på söndagmorgonen och bara klicka fram ett Klovn-avsnitt utan att ens behöva lämna sängen, sa vi. Så ljufvligt.

I helgen for vi till Bromma Blocks för att inleda årets julklappsrace. Det skulle visa sig att det inte var något bra julklappsställe för mig – åtminstone inte när jag hade den potentiella klappmottagaren bredvid mig, så jag lämnade köpcentrat med blott en osthyvel. Sugen på lite elektronik för att kompensera shoppingdebaclet. Typiskt nog lade områdets enda elektronikbutik ner nyligen, så då återstod att ta bussen åt fel håll, eller att åka hem och återuppta shoppingen en annan dag. Så buss, alltså.

Tyvärr hade inte lokaltrafiken riktigt återhämtat sig från förra veckans snöfall riktigt än, varför vi fick vänta i nästan en halvtimme på bussen. Det var jättekallt. Så då förstår ni varför vi inte bara kunde acceptera att alla Samsungplattor råkade vara slutsålda och åka hem tomhänta. Vi har numera därför en Ipad… 2, tror jag. Nån sorts Ipad. I ett svårt fult, men praktiskt, läderfodral med inbyggt stativ.

Ipad

En sån här. Otäck skapelse.

Och tyvärr visade sig mitt Applehat vara befogat. (Nej, naturligtvis slog vi inte in den och väntade på julafton, är du inte riktigt klok?) Först måste man ha ett Apple-ID, sen måste man ange lösenordet till det varje gång man försöker ladda hem en app (vilket hade varit lite enklare om jag inte hade surat ihop och tvingat Messa att regga ett med ett assvårt lösenord), och sen måste du dessutom svara på tre meningslösa kontrollfrågor för att få hem den, och efter att ha gett fan i det och svurit död och elände åt Steve Jobs och gjort nånting annat en stund och försöker ladda ner en helt annan app så måste du göra om samma procedur igen. Du tycker kanske att det är obstinat i överkant av mig att förvägra Apple Corporation mitt telefonnummer, mitt VISA-kortnummer och namnet på min barndoms husdjur för rätten att få ladda ner Facebookappen, men jag tycker inte det.

Men nu har jag i alla fall Netflix på den, och det räcker bra så.

Osthyveln var för övrigt ett mycket lyckat köp, tackar som frågar.

Bra skit!

Bra skit!





Succé!

12 11 2012

De sa att det inte kunde göras. Men vi gjorde’t! Vi snyggade upp ett kök utan att sluta prata med varandra (trots att Messa smög upp bakom mig och skallade min armbåge inte mindre än två gånger). Och så vitt vi har upptäckt är inget trasigt, förstört eller besudlat för all framtid. Skåden underverket:

Grått, färgglatt, festligt! Skräpigt!

Och är du inte jätteimponerad av det här är det förmodligen för att du inte såg hur det såg ut innan.

Sen gick det inte lång tid efter att vi lovat varandra att aldrig visa skåpluckor eller dörrkarmar för en auktoriserad målare förrän vi fick total hybris och planlöst började gå loss på tapeten. Men där blir det ingen före-bild, den tapeten ska inte oskyldiga behöva se. Spexigt nog väntar vi nattbesök till helgen så då måste det vara färdigkluddat.

I morgon ska jag ha mitt livs första utvecklingssamtal. Det är, sägs det, en traditionell sedvänja hos människor med fasta jobb och har till uppgift att säkerställa att allas kompetenser tas till vara och att inga sura jobbrelaterade konflikter ligger och pyr. Typ. Och alls inget farligt. Som förberedelse har jag en tvåsidig mall med frågor som jag förväntas fylla i i förebyggande syfte. Med frågor i stil med Varför jobbar du på Gratistidningskomglomeratet?, Vilka arbetsuppgifter tycker du är viktigast?, Hur har din förmåga att ta ansvar fungerat? och den mer kryptiska Chefens avstämning.

Det är förstås vidrigt, och alla mina svar kan utläsas som OBS! Jag är inte en bluff! Jag lovar! Nä, men det bli säkert bra. Nu ska jag fundera på vilka som är mina tre viktigaste målsättningar, och hur de lämpligast kan uppnås.