Gubbjävelkväll i Globen

5 11 2011

Plötsligt avbröt den medelålders mannen gitarrspelet med den avancerade tumföringen för att ifrågasätta sina åhörare. För tydligen var det ett par tjejer framför scen som inte kunde sitta stilla, som övermannades (-kvinnades?) av den hypnotiska rytmen och brast ut i dans. ”Vad håller ni på med? Ska ni lyssna eller ska ni gå hem?” undrade mannen i en inte helt vänlig ton, och vägrade att fortsätta spela förrän dansterroristerna skärpt till sig och för helvete satt sig ner igen.

Mannen var Mark Knopfler. Nu har det gått nio år sedan ovanstående traumatiska händelse, som min flickvän svär är helt sann. Nu är Mark Knopfler påhäng till en annan gammal grinig gubbe, nämligen Bob Dylan, ikonen, rebellen, fulsångaren. Det här är inte några av mina favoritartister, det är inte sånt jag sitter på min kammare och spisar (i den mån jag överhuvudtget har en kammare, eller nånsin ”spisar” något), men visst har väl Svärfar spelat nån svängig Knopflerbit nån gång, och nog är Dylan en sån där artist som man borde se innan han dör, så när Messa föreslog att vi skulle gå och lyssna i Globen gav jag med mig oväntat enkelt.

Griniga gubbar show, one night only.

En sak man kan säga om Mark Knopfler är att han är rätt så tråkig. Visst, han är en duktig gitarrist, men när jag har tagit mig tid att trängas med mindre stilsäkra individer så länge så tycker jag att jag kan begära mer underhållning av Mark och hans åttamannaband än en violinist som då och rytmiskt lyfter på högerbenet. Knopfler låter numera som ett pubband som lånat in en sjukt vass kille på gitarr och det är ju inte det sämsta, men att som min flickvän hävda att han var ”fantastisk” tycker jag faktiskt är att våldföra sig på sanningen en smula.

Jag var mer spänd på Dylan. Hur rebellisk den gode Robban än varit så har han ändå nått den ålder då han av konventionen tvingas börja spela sina äldre ikoniska låtar, ty utan dessa är han bara en grinig 70-årig farbror som snöat in på opassande rockabillykomp med lite för många gitarrister. Tyvärr var det lite svårt att veta huruvida han faktiskt gjorde detta, ehuru Bob Dylan lät mer som en bakfull Tom Waits med talfel än som Bob Dylan. Det var orimligt att förvänta sig att man skulle kunna uttyda ett enda ord han sjöng. Att han dessutom klätt upp sig kvällen till ära i ett par fladdriga brallor med revärer tänker jag inte ens bevärdiga med en kommentar.

För att tala klarspråk: Det lät förjävligt. Och redan efter nån timme började folk besvärat söka sig mot utgångarna, då det sista hoppet om att det skulle bli bättre hade dött ut. Mot slutet kom så i alla fall – det tog en stund att identifiera dem – både Like A Rolling Stone och Blowing In the Wind  i versioner som min flickvän tycktes ta rent personligt:

”Tror du han var nöjd med Like A Rolling Stone? Tror du att han sitter i logen och myser, ‘god dämn, jag satte den verkligen stenhårt ikväll’, tror du det?” Sen vägrade hon att köpa en konserttischa trots att det var uppenbart att hon tyckte att den var snygg.

Och på tunnelbanan hem stötte jag på Nöjesreportern som hade varit på Bon Iver. Då kände jag mig lite gammal. Är det någon/några jag borde känna till?


Åtgärder

Information

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




%d bloggare gillar detta: