Ryktesspridaren

18 08 2012

Häromdagen satt jag på jobbet när det börjades prata semester. Vissa konstiga kroppar, inga namn, plockar ut en veckas semester här och en där under hela sommarhalvåret. Vilket naturligtvis är helt förkastligt. Jag, påpekade jag, fyller ju 40 nästa år så då behöver jag den där påskledigheten.
”Fyller du 40?” undrade El Hinko i ett anklagande tonfall.
”Men du skulle ju bli pappa före 40” påstod Big Red.
”Va? Ska du bli pappa?” utropade Vikarien.
”Ska Ron bli pappa?” skreko plötsligt hela lokalen.

Ty från bizarrt rykte till faktiskt sanning är det i regel cirka 23 sekunder.

Ja, sen berättade jag om det här på ett internetforum, så nu tror de också att jag ska bli pappa.

Jag ska inte bli pappa.

Efter en längre tids påtryckningar från Rockflickan har jag äntligen kommit mig för att läsa löparbibeln Born to run. Jodå, den är bra. Jodå, jag känner redan en elementär längtan efter springa barfota över ängar med ett primalt löpsteg, utforska staden på cykel, leva på rötter, bönor och grönsaker, samt baka bröd och pressa juice medelst en trubbig sten. Men this too will pass. Inom en vecka, räknar jag med. Eller åtminstone när ballprunket har vissnat och dött.

Jag skulle vilja skriva något om den oerhört märkliga Assange-historien också, men det känns lite för uttjatat. Kan vi inte bara enas om en sak – den att det inte är journalisters jobb att recensera människors personlighet och sinnestillstånd. Det är ju för böfvelen bloggarnas uppgift!

Annonser




Saker ingen har frågat efter, del 17

30 06 2012

Semestern rullar på i stillhet, utan tillstymmelse till sommarväder. Jag har åtminstone friidrotten och fotbollen. Och Tour de France som börjar i dag. Messa är inte lika intresserad som jag, så hon har roat sig på andra sätt. I dag till exempel avslöjade hon ett Wikipedialur, men anledning av att jag researchade lite om den bok om mikronesisk fotboll jag läser. Och minsann om inte någon har bluffat in julpsalmen När juldagsmorgon glimmar som Mikronesiens ”nationalsång”. All in  days work for min flickvän.

Ja, och sen hittade hon köksvågen och konstaterade att det går inte mindre än fyra Ron-skrotum på ett enda Messa-högerbröst. Jag vet inte om jag ska känna mig lycklig eller förolämpad över den informationen.





Luck of the Irish

31 01 2012

Det är viktigt att fortbilda sig innan man ger sig ut och reser. Innan jag besökte Prag läste jag exempelvis ”Processen”, och när vi skulle till Köpenhamn kollade jag extra mycket Klovn. Nu läser jag om Irland. Genom Eddie Rutherfurds historiska roman Dublin har jag lärt mig två intressanta saker om de gamla kelterna:

1. Det krävdes vissa saker av en kung. Det räckte inte att ha rätt blod och en krona att trä på huet. Nej, först måste du krönas. Och det gör man genom att sätta på en vit märr. Det är alltså ingen omskrivning, för att krönas till kung måste man först visa sin manlighet (eller vad det nu ska vara bra för, vad vet jag?) på ett fyrfota djur, inför publikens/de blivande undersåtarnas jubel. Vilket man kan tycka är lite märkligt, men kelterna gjorde det alltså inte.

2. Det bästa sättet att visa försoning efter ett gräl var att erbjuda sitt bröst. Att slänga fram tutte och få den sugen, och därefter återgälda sugandet. Kelterna blev alltså inte sura av att en annan man slickade på en. Huruvida de keltiska kvinnorna nånsin var osams, och ifall unga män gärna försökte slå split emellan dem framgår inte av historien. Men jag gissar att ni kan räkna ut hur det låg till ändå.

Och jag som tyckte att det gaeliska språket var knepigt.





Teoretikerns vardag

5 11 2011

Så hur det nu var så gav slutligen sängbenet med sig, och jag tackar för att du inte spekulerar i hur det gick till. Ett av benen på Messas del av ”dubbelsängen” har varit snett och skevt en längre tid, men först i morse gav det upp med ett ganska spektakulärt brak. En närmare inspektion visade att skruven – detta efter en längre kamp med att få ut den – böjt sig med ganska många grader, och att hålet som är avsett för skruven i fråga faktiskt numera är helt oanvändbart, eftersom det är dubbelt så grovt som skruven (höhö).

Och jag antar att det säger en hel del om vilken typ av människor vi är att vi hann spekulera i tur och ordning om 1) vi skulle bli tvungna att köpa en ny säng 2) funderade huruvida ett såndärnt extrabnen från IKEA möjligtvis skulle kunna funka som sängben 3) köpa tvingar, lim och spik på Järnia innan vi 4) kom på att man ju faktiskt kan staga upp sängen med ett gäng gamla kok- och ordböcker.

Ett måste för ett stabilt samliv.

Ja, och att vi kanske borde förlägga framtida samlag till vänster.





Blod eld död

2 10 2011

På de 30 år som gått sedan jag råkde höra Saxon på radion har hårdrocken gått hela varvet runt. Från moralpanik till passé till farligt igen och slutligen hippt. I dag kan jag spela Watain på redaktionen utan att någon bryr sig, och min chef har bättre koll på black metal än vad jag har. Det här är rock, jag är i Stockholm.

Ika Johannesson och Jon Jefferson Klingberg har gjort en kulturgärning. Blod eld död – deras bok om svensk (och, för all del, norsk) metal – är skriven med så mycket kärlek att jag blir alldeles lycklig. Framför allt är det en historia som bara de riktigt insatta känner till. För mig, som är lite för gammal för den stora svenska death och black metalrevolutionen, är det mycket ny information, framför allt är det information som man kan tycka att jag redan borde ha haft. Som att black metal mer eller mindre uppfanns av en tonåring från Vällingby med hjälp av sin pappa dansbandsproducenten eller att Nifelheim, de ökända Bröderna Hårdrocks band, faktiskt är ett respekterat band i black metalscenen.

För det är den onda musiken man fokuserar på. Även om man kanske inte tror det efter de första fyra kapitlen som behandlar kufar av olika grad. Den ondska de ville sprida blir lätt skrattretande när den nyktert beskrivs av författarna, som exempelvis när musikerna tävlar om vem som egentligen är ondast och de uttryck det tar: ”Vad i helvete säger du, smakade maten gott? Den smakade ju ONT!” Nifelheim menar blodigt allvar med sin sataniska musik, något som inte är helt lätt när man talar bonnig dalslandsdialekt, är olyckligt tunnhåriga samt är mest kända för ett tv-inslag om idoldyrkan. Än värre lär det bli när Ulf Malmros nya film ”Bröderna Hårdrock” kommer på bio. ”Man driver med alla i hela världen och så slutar det med att man själv blir driven med, Det är ett jävla ironiskt öde”, sammanfattar Erik ”Tyrant” Gustafsson lakoniskt, medan han guidar författarna runt i hans ståndsmässiga grotta i skogen där han hävdar att han bor.

Eriks bror Pelle heter Hellbutcher på scen. Han har tillverkat sina spikarmband själv.

Andra kapitlet handlar också om två bröder, Ragne och Styrbjörn Wahlquist från bandet Heavy Load. Vikingarockarna vars integritet och kontrollbehov hindrade dem från att bli så stora som många tyckte att de borde bli.

Vem är Ragne och vem är Styrbjörn?

Historien om Quorthon är intressantare. Enligt gängse historieskrivning ingick Jonas Åkerlund i Bathorys ursprungssättning, men i realiteten var det ett enmansband bestående av förre Stridskukgitarristen Ace Forsberg, samt hans pappa, dansbandsproducenten Börje. 1984, när Ace (ett namn han bytte till efter idolen Ace Frehley) var blott 18 år smusslade fadern in ett par Bathoryspår på en samlingsskiva han ordnade åt sitt skivbolag och därmed var death metalen född. Tack vare mystik, rykten och en vansinnigt ball estetik växte den sig stor.

Quorthon, den gamle lebemannen.

Från Bathory är steget inte långt till Mayhem, som jag kan ha omnämnt som världens ondaste band här på bloggen. Framför allt har de varit duktiga på att positionera sig medialt. Först tog den svenske sångaren Pelle ”Dead” Ohlin livet av sig vid 22 års ålder. Det är kanske inget den vanlige läsaren känner till, men jag har Facebookvänner som slänger upp Pelle Dead-bilder i sin logg så gott som varje vecka, så visst har han lämnat ett visst avtryck efter sig. Pelle Dead gick in för det han gjorde. Exempelvis slutade han att äta för att se naturligt blek och utmärglad ut, så att han inte skulle behöva sminka sig med corpsepaint. Pelle Dead ersattes av Varg ”Count Grishnakh” Vikernes från enmansondskebandet Burzum, som snart dömdes till 21 års fängelse för mord och kyrkbränder. Mordoffret var ingen mindre än Mayhems bandledare Öystein ”Euronymous” Aarseth, som också var ansvarig för det foto på Pelle Deads döda kropp som prydde omslaget till bootlegskivan ”Dawn of the Black Hearts”.

Ryktet om att Count Grishnakh dräpte Euronymous i ett sminkrelaterat gräl är nog inte sant trots allt.

Så långt är det lite gulligt. Black metal är inte något som anses vara farligt idag. Stockholmshipsters visar sig gärna på en Watainkonsert, musiktidningar gör listor på löjligaste corpsepaint och plojbandet Sportlov parodierar black metalen med skidrelaterade spår i stil med ”Offerblod i vallabod” och ”Bloddopad av Satan”. Utan att någon dräper dem för att inte vara äkta. Och få kan titta på Gorgorothsångaren Gaahls (för övrigt den kanske ende öppet homosexuelle black metalaren) 2½ minuter av introvert ondska utan att brista ut i fniss.

Black metal är, kort och gott, accepterat som den kommersiella konstform den ju ändå är.

Eller är den det? I slutet av boken återkommer man till den riktigt onda musiken. Till dem som tar sin satanism – eller vad man nu vill kalla den – på fullt allvar. Som funnit ett sätt att göra konst av sin psykiska sjukdom i hopp om att dra andra med sig i fallet, eftersom ju mänskligheten ändå är ett eländigt pack. Typ. Pelle Dead är inte den ende från scenen som tagit sig själv av daga, och att döma av kapitlet om suicidebandet Shining lär deras självskadande sångare Niklas Kvarforth ligga bra till att bli nästa. Trots ett helt OK sound bakom jeremiaderna.

Och snackar vi rent ond musik, så finns ju Finspångsduon Abruptum, vad än Greven Varg Vikernes säger: ”Abruptum är ren ondska, det är ingen jävla musik, det är det ondaste du överhuvudtaget kan lyssna på.” ”Nej, Burzum är ännu ondare!”  Jag har inte lyssnat Burzum (eller ätit Grevens grillsås) men Abruptums totala jävla ångest gör till och med mig illa till mods. Jag utnämner det till den ondaste musik som finns. Eller finns det nån som hört något jävligare?

Så för att sammanfatta: Mycket bra bok. Och musik kan fortfarande vara äkta ondska.

UPPDATERING: Som för att bevisa tesen att den ondare hårdrocken har klivit in i finrummet har boken genererat flera välskrivna artiklar. Fördjupning ges via Fredrik Strage i DN (inkluderar filmen Så jävla metal, som, om jag fattat det rätt, visas exakt fyra gånger i Stockholm), Hanna Fahl, också i DN, Elin Unnes i SvD, Daniel Claeson i GP, och Jonas Kihlander i UNT. Jag förväntade mig även en passionerad recension av Anders Jakobsson i NA, som ju även har några pratminus i boken såsom varande Nasum-medlem och musikskribent, men enligt hans blogg ska den dröja några dagar än.

UPPDATERING 2: Så. Här är den.





En bild säger mer än tusen ord

17 09 2011

Det var bara det.





Bra skit: Bucker

28 07 2011

Jag vet inte hur det är med er, men själv är jag rätt förtjust i non-fiktion, så kallade faktaböcker. Såna som berättar om verkligheten. Särskilt gillar jag dem som berättar om aktuella, kontroversiella ämnen, ity det öppnar för uppföljare. Kontroversiella aktuella ämnen skriver man inte om oemotsagt, varför varje hopslagen bok av dylik karaktär innebär att du måste ge dig ut på internet för att kontrollera relevansen i belackarnas kritik. Jag vill nämligen hävda att kvaliteten på den säger en hel del om hur nära sanningen din faktabok ligger.

I veckan har jag plöjt igenom Merchants of Doubt (med den stringenta undertiteln ”How a Handful of Scientists Obscured the Truth on Issues from Tobacco Smoke to Global Warming”) av Naomi Oreskes och Erik M. Conway. Bara titeln är ju rena festen. Det är för övrigt innehållet också. Detta är djupt spännande populärvetenskapshistoria som sträcker sig ända från 40-talet fram till nutid. Om innehållet kan man läsa både här och var på nätet, men det kan sammanfattas med ett antal fiffiga knep man kan använda för att ifrågasätta rådande vetenskapliga konsensus:

  • Ifrågasätt (Vetenskap är en snårig affär som bygger mycket på sannolikhet, varför dess process är i princip oändlig. Det behövs m a o alltid ”mer forskning”. Utnyttja detta, kära skeptikerkollegor.)
  • Använd media (Journalister har en ryggmärgsreflex som säger dem att inga påståenden bör få gå obesvarade. Och få av dem förstår skillnaden mellan avvikande politiska åsikter och divergerande vetenskapliga rön. Vetenskapsmän skyr offentliga bråk och uttalar sig dessutom ogärna utan att diskutera med kollegorna först, så risken att de protesterar så att någon hör är liten.)
  • Förvirra (Gemene man kan svårligen sätta sig in i pågående vetenskapligt arbete – inte ens begåvade vetenskapsmän vågar uttala sig utanför sin egen specifika expertis – varför man genom att utnyttja punkten ovan förvånansvärt enkelt kan sprida ounderbyggda påståenden. Med lite envishet betraktas de snart som vedertagna fakta. Svensson läser sällan hårdvetenskapliga tidskrifter.)
  • Halmgubbar (Och funkar inte ens det – hitta på! Dra till med något påstående som låter bra för din sida, eller hävda att någon annan har sagt det. Kom med personangrepp!  Bara fantasin sätter gränserna! Punkterna ovan talar för att få kommer att genomskåda dig.)

Japp, det finns till och med böcker som beskriver de här metoderna i mer detalj. I Merchants of Doubt går författarna igenom sju punkter som har väckt debatt under senare delen av 1900-talet: Rökningens skadeverkningar, Effekterna av DDT, Reagans Stjärnornas krig-projekt, Surt regn, Ozonhålet, Passiv rökning, samt – dagens heta potatis – människans påverkan på klimatet. I dag är det väl få som betvivlar att rökning ökar risken för lungcancer eller att överanvändandet av freoner inte var jättebra för ozonlagret. Däremot tycks det finnas en del som tror att det är skitsamma om vi fortsätter att elda kol i några hundra år till.

Rimlig bok. Läs den.

Det här kan man ju ha åsikter om. Ty det är svårt att sätta sig in i frågan ordentligt. Jag har själv försökt. Det är enklast att använda sitt sunda förnuft. Mitt sunda förnuft säger mig att det rimligtvis inte är nyttigt att dra ner rök och tjära i lungorna varje dag (trots att jag faktiskt gör det själv till och från) och att vi knappast kan fortsätta att förorena och göra slut på jordens resurser ostraffat hur länge som helst. Det låter logiskt i mina öron. Eller så kan man lyssna på vetenskapen. Den säger nämligen samma sak, men de har siffror som stödjer dem. Tror man på vetenskapen kan man rimligtvis tro på att en begränsning av dylika osunda utsläpp vore en bra grej för att tvinga fram tekniska innovationer som löser våra energibehov på ett säkrare och effektivare sätt – precis vad som hände när man äntligen begränsade svavel- och kväveoxidutsläpp för att få bukt med försurningen.

Men – och här kommer själva poängen – Oreskes och Conway visar att alla dessa fall har en gemensam nämnare. Eller för att vara exakt, gemensamma skeptiker. Det är ju så de har valt ut sina sju stridsfrågor. En högt respekterad fyrklöver med finfina kontakter på höga platser, som alltid tycks dyka upp när till synes klockrena vetenskapliga argument börjar ifrågasättas. S. Fred Singer, Frederick Seitz, William Nierenberg och Robert Jastrow, där har ni grabbarna grus som använt samma metoder för att stoppa den fria marknaden från att göra precis vad den vill utan att behöva tänka på konsekvenserna. Uppenbarligen universalgenier med tanke på hur många olika ämnen de uttalat sig om. Så tror du inte på mänsklig påverkan av klimatet så borde du rimligtvis inte tro att rökare får cancer eller att DDT är onyttigt för människor heller. Ty de åsikterna har inte bara samma vetenskapliga grund (ingen), de har dessutom populariserats av samma personer, stödda av samma organisationer. Visst är det spännande?

Fred Singer, universalgeni, vivör, lebeman. Har inte gjort någon egen forskning på över 20 år, men har ändå råkoll på typ allt.

Och då har vi kommit fram till kritiken. Av de fyra vita amerikanska männen i kärngruppen finns bara en i livet i dag, fysikern Fred Singer, så det är till honom vi måste gå för att kolla trovärdigheten i vår bok. Vi behöver inte leta länge. Här kommer Singers replik. Och den är… inte övertygande. Om vi bortser från att Singer inleder med att stava den ena författarens namn fel, innan han börjar peka ut vetenskapliga felaktigheter i boken (som alltså inte är en vetenskaplig bok, utan en vetenskapshistorisk dito) samt ifrågasätta budbärarnas (åtminstone den ena) vandel och blåsa upp sina egna så märker vi snart att de punkter Singer angriper är irrelevanta.

När man kanske är nyfiken på hur det kommer sig att en fysiker och ekonom kunde veta så mycket mer om rökningens effekter än läkarvetenskapen så skriver Singer om berylliums atommassa. Där man undrar om källhänvisningar till häpnadsväckande påståenden väljer Singer i stället att kraftigt dementera att han hade något att göra med den metod som skulle komma att minska försurningen i Nordamerika. Inte heller vill Singer bemöta påståendena om att han envist gått ut i media med teorier (i ett brett antal ämnen) som sedan länge avskrivits, om det stämmer att han lurade en döende Roger Revelle att lägga till sitt namn på sin ”klimatskeptiska” (ett märkligt uttryck som jag använder av bekvämlighetsskäl) rapport (för att sedan använda detta till att angripa Al Gore, som nämner Revelle som sin förebild) ej heller förklarar eller förnekar han att hans forskning om rökning finansierats av tobaksbolag, eller tar avstånd från författarnas påstående om att 92% av alla ”klimatskeptiska”  skrivelser bekostats/givits ut av tankesmedjor långt ut på högerkanten (men tar, lite oväntat i ljuset av föregående påstående, upp att Oreskes en gång hävdat att några sådana skrivelser inte existerar), för att bara nämna några spännande frågeställningar ur boken.

Vetenskapen är ju nu sådan att det inte finns några exakta sanningar. Man får helt enkelt titta på den data som finns och dra sina slutsatser utifrån detta. Precis som jag just gjorde. Gör det du också.