Då plötsligt: twitterhatet!

24 02 2013

I övrigt har jag försökt förena mig med samtiden genom att börja twittra. Det har varit ett fiasko. Än så länge har jag givit mig in i två diskussioner och som följd därav blivit blockad två gånger. (Eller vad fan man nu kallar det när man inte längre kan följa någons tweets.) Jag är inte dummare än att jag förstår det meningslösa i att försöka diskutera Viktiga Saker på Twitter. Med blott 140 tecken åt gången till sitt förfogande är det nämligen jättesvårt att vara kvick, hånfull och överlägsen så att diskussionspartnern förstår hur fel hen har utan att behöva ge akt på sin formuleringskonst. Vilket ofta får till följd att ett försök att säga ”Utöver att Min Herre baserar sina åsikter på felaktiga fakta så skulle jag vilja säga några ord om eder personliga hygien” lätt låter som ”Knätofs, Anders Borg, sköldpadda!” i lyssnarens öra.  Men det ligger i min natur att vilja försöka ändå.

Det här hade väl inte gjort så mycket om jag hade ägnat mig åt Twitters nationalsport: att påpeka när en idiot gjort något idiotiskt. Men eftersom jag gärna vill vara lite bättre än andra ägnar jag mig hellre åt att påpeka när folk som i vanliga fall inte är korkade skriver något korkat. Så det har jag gjort. Två gånger. Och båda gångerna har min kritik fallit i så dålig jord att jag inte längre tillåts recensera deras twitterord längre.

Till min stora skam gjorde det mig irriterad. Jag blev utslängd från samtalet för att jag hade mage att kritisera Den Rätta Åsikten, för tydligen är det viktigare att ha rätten att kritisera andra än att själv bli kritiserad. Och om allt jag har läst om saken i tidningar stämmer så kommer jag när som helst nu att förvandlas till en frustande näthatare. Det blir spännande.

I går förberedde jag en mangokärna för plantering. Min flickvän valde då, i en helt orelaterad handling, att youtuba ”Kaminmannen”.





Appleknyckaren

10 12 2012

Jag förstår om ni kräver en rapport från St. Johns och Antiguas episka 2-0-seger över Trinidad/Tobago i karibiska mästerskapen, men idag ska jag istället förtälja om hur ett fruset arsel gjorde mig till skamsen ägare av en Appleprodukt.

Det lackar ju, som man plägar säga, mot jul, och jag fick för mig att en surfplatta kanske vore en lämplig julklapp till mig själv. Nej, sa flickvännen, jag vill också ha den. Tänk att kunna vakna på söndagmorgonen och bara klicka fram ett Klovn-avsnitt utan att ens behöva lämna sängen, sa vi. Så ljufvligt.

I helgen for vi till Bromma Blocks för att inleda årets julklappsrace. Det skulle visa sig att det inte var något bra julklappsställe för mig – åtminstone inte när jag hade den potentiella klappmottagaren bredvid mig, så jag lämnade köpcentrat med blott en osthyvel. Sugen på lite elektronik för att kompensera shoppingdebaclet. Typiskt nog lade områdets enda elektronikbutik ner nyligen, så då återstod att ta bussen åt fel håll, eller att åka hem och återuppta shoppingen en annan dag. Så buss, alltså.

Tyvärr hade inte lokaltrafiken riktigt återhämtat sig från förra veckans snöfall riktigt än, varför vi fick vänta i nästan en halvtimme på bussen. Det var jättekallt. Så då förstår ni varför vi inte bara kunde acceptera att alla Samsungplattor råkade vara slutsålda och åka hem tomhänta. Vi har numera därför en Ipad… 2, tror jag. Nån sorts Ipad. I ett svårt fult, men praktiskt, läderfodral med inbyggt stativ.

Ipad

En sån här. Otäck skapelse.

Och tyvärr visade sig mitt Applehat vara befogat. (Nej, naturligtvis slog vi inte in den och väntade på julafton, är du inte riktigt klok?) Först måste man ha ett Apple-ID, sen måste man ange lösenordet till det varje gång man försöker ladda hem en app (vilket hade varit lite enklare om jag inte hade surat ihop och tvingat Messa att regga ett med ett assvårt lösenord), och sen måste du dessutom svara på tre meningslösa kontrollfrågor för att få hem den, och efter att ha gett fan i det och svurit död och elände åt Steve Jobs och gjort nånting annat en stund och försöker ladda ner en helt annan app så måste du göra om samma procedur igen. Du tycker kanske att det är obstinat i överkant av mig att förvägra Apple Corporation mitt telefonnummer, mitt VISA-kortnummer och namnet på min barndoms husdjur för rätten att få ladda ner Facebookappen, men jag tycker inte det.

Men nu har jag i alla fall Netflix på den, och det räcker bra så.

Osthyveln var för övrigt ett mycket lyckat köp, tackar som frågar.

Bra skit!

Bra skit!





I found my thrill

5 10 2012

Men vi skiter i konferensen för en stund. Det har nämligen hänt något viktigt. Det är mitt stora nöje att presentera något oerhört konstigt. Jag inser förstås i skam att det här är något de allra flesta redan har njutit av länge eftersom klippet vi ska se är nästan två år gammalt, och i internettid väl ungefär motsvarar att någon kommer och är lycklig för att nyss ha upptäckt Killinggänget, och jag har redan skällt ut flera närstående för att de inte informerat mig om detta tidigare.

Och detta är alltså det mest briljanta som finns på internet just nu. Så sitt ner, tryck på play och njut, så pratar vi om vad vi just har sett sen, OK? OK.

Vad i hela friden? Vad… vad gör karln? Och varför ser ett gäng avdankade skådespelare så orimligt glada ut, och vad gör de där? Det enda jag vet är att det tydligen är någon sorts välgörenhetsgala mot barncancer som här görs helt irrelevant av en nonchalant Vladimir Putin med handen i fickan och ett nyskapande uttal av ordet thrill. Och att orden inte riktigt räcker till för att göra det här rättvisa.

Det här klippet är så fantastiskt bizarrt att jag skulle ligga passionerat med det om det var möjligt.





Kuken, ballen, Eyravallen!

4 09 2012

Eftersom redaktionen har uppgraderat datasystemet i veckan så har dagen, förutsägbart nog, präglats av uppgivna samtal med påstått datorkunniga människor på annan ort och mycket, mycket grova svordomar. Och när stämningen knappt kunde bli lägre så toppade (bottnade?) Kjell Gren och Hinken allt med utdragen stämsång. Det var, som ni förstår, den finskaste stämning ni kan tänka er.

Under slika omständigheter så ska man försöka hitta sitt inre lugn, ty det har min flickväns kompis hört en kollega berätta att hon har läst om i ett mindfulnessmagasin. Så jag gick ut på ballen och beskådade årets prunk. Faktiskt det bästa hittills. Alltså, det betyder ju inte att det var ett imponerande prunk, men i jämförelse med tidigare försök har utvecklingskurvan gått spikrakt uppåt. Kasta ett getöga själva.

Tomater, smultron och morot (bredvid cashewnöt i naturligt storlek). Gott på mackan!

Jag bedömer det inte som totalt osannolikt att åtminstone en tomat hinner mogna innan nattfrosten slår sina onda klor i Mellansverige. Och moroten? Jodå, det var den sötaste lilla morotsbäbis du kan tänka dig.

Ja, det var bara det. Nästa år storsatsar vi nog på slanggurka. Eller haschisch.





My fifteen minutes

2 09 2012

Trots att det är nästan två år sedan jag och Messa blev Solnabor finns det fortfarande saker vi saknar från tiden i Gröndal. Somrarna i Vinterviken, naturligtvis. Vår servitris på O’Leary’s. Och så Petter på systemet förstås. När Gratistidningskonglomeratet expanderade till de trakterna förra våren var jag snabbt framme och önskade, nej, krävde, en profil på den glade spritnasaren. Men se, det var inte så lätt som man kunde tro. Ty Petter tycktes inte alls intresserad av att prata med oss. Var han inte bortrest så var han upptagen eller så hade han ingen lust att svara i sin telefon. Så det där rann ut i sanden.

Men fina människor blir aldrig bortglömda. Och vår käre Petter har minsann varit aktuell så det räcker i dagarna. Redan i februari startades Facebookgruppen Det fantastiska Systembolagskassabiträdet i Liljeholmen, fyllt av frejdiga kommentarer i stil med
Otroligt kul! Tänke senast i lördags att jag måste ge den mannen feedback. Har ju blivit några besök på olika systembolag under åren. Men aldrig har jag gått ut med ett leende pga av personalen…förrän jag handlade av honom första gången på Liljeholmen. Nästan så att man kan välja en längre kö bara för att få betala hos honom. Mycket glädje och föstklassig service. Respekt!

eller ”Har aldrig träffat en mer go och gladare person i mitt liv! Det är en fröjd att gå till Systembolaget i liljeholmen för att få en dos av Petter, men oj vilken besvikelse det är om han inte är där! Det finns nog ingen mer helhjärtad person som är så otroligt serviceminded som Petter. Han skulle kunna få vem som helst att köpa allt på Systembolaget även om man inte gillar det :).

och ”Petter är bäst.

Av någon anledning dröjde det tills nyligen innan gruppen brejkade. Antalet gillare ökade lavinartat och ligger nu på en bit över 2300, vilket är ungefär en fjärdedel av Liljeholmens totala folkmängd. Och, det var hit jag ville komma, i går noterade nyhetsbloggen Ajour fenomenet Petter. Och de gjorde det genom att bland annat länka till ett blogginlägg av Sexet. Och det är lite här vi finner anledningen till att jag inte vågar länka direkt till Ajour-texten, av rädsla för att hamna på nån sorts offentlig pingbacklista. Att behöva bli associerad.

Sexet låter nämligen hälsa att ”Hahahaa åh herregud, all time high på min blogg hahaaaaa”, och det är ett problem med tanke på den episka nyårsaftonsbild på mig, Sexet och Messa som kan beskådas i blogginlägget i fråga. Det är den Finska bilden. Det är, kan man säga, kanske inte den bilden jag ville bli känd för. Det kan vi säga.

Livet… är inte alltid vackert!





Saker ingen har frågat efter, del 17

30 06 2012

Semestern rullar på i stillhet, utan tillstymmelse till sommarväder. Jag har åtminstone friidrotten och fotbollen. Och Tour de France som börjar i dag. Messa är inte lika intresserad som jag, så hon har roat sig på andra sätt. I dag till exempel avslöjade hon ett Wikipedialur, men anledning av att jag researchade lite om den bok om mikronesisk fotboll jag läser. Och minsann om inte någon har bluffat in julpsalmen När juldagsmorgon glimmar som Mikronesiens ”nationalsång”. All in  days work for min flickvän.

Ja, och sen hittade hon köksvågen och konstaterade att det går inte mindre än fyra Ron-skrotum på ett enda Messa-högerbröst. Jag vet inte om jag ska känna mig lycklig eller förolämpad över den informationen.





Men ååh!

3 06 2012

Äntligen söndag, lite lugn och ro att tänka. Så jag satte mig ner (figurativt talat, i själva verket spenderar jag ju 95 % av min vakna tid sittande) för att skriva det där inlägget om den kommande zombie-apokalypsen som så sakteliga dragit i gång i Florida… och så visar det sig att Jack Werner redan har skrivit det. Man blir ju förbannad. Men visst, läs det i stället så går jag och bajsar så länge.